tisdag 31 augusti 2010

En påminnelse om hur mycket pengar högern lägger på att bekämpa oss



Högern har en stor, fin tankesmedja som heter Timbro.

"Vårt eviga uppdrag handlar om att tillgängliggöra omistliga liberala klassiker och vinna nya generationer för våra idéer", står det på deras hemsida.

Vidare: "Vi publicerar 10-15 böcker, ca 20 rapporter samt ordnar omkring 100 seminarier, möten och arrangemang varje år. Flera av våra medarbetare är flitigt anlitade som kommentatorer och debattörer i olika medier. " Bland annat dominerar Timbro debatten genom att betala skribenter för att skriva debattartiklar på den tveksamma sajten Newsmill utan att det någonstans framgår på vems uppdrag texten skrivits.

Timbro drivs av något som kallas Stiftelsen Fritt Näringsliv, vars främsta uppgift är att driva Timbro, och de två organisationerna har samma person som ordförande.
Men hur finansieras verksamheten? Timbro har inte ens vett att skämmas, utan på Stiftelsen Fritt Näringslivs hemsida stoltserar man redan på startsidan med följande:

"Välkommen till Stiftelsen Fritt Näringsliv.
Stiftelsen Fritt Näringsliv bildades 2003 av Svenskt Näringsliv tillsammans med Näringslivets Fond (Näfo). Syftet var att skapa en hållfast bas för opinionsarbete för marknadsekonomi och fri företagsamhet.
Vid stiftelsebildandet sköt Svenskt Näringsliv till trehundra miljoner kronor och Näfo hela sitt kapital om ca tjugo miljoner kronor. Samtidigt upphörde det årliga anslaget från Svenskt Näringsliv till Näfo, vilket uppgick till ca trettio miljoner kronor om året inkl moms."

Trehundra miljoner kronor! Har ni någon aning om vad exempelvis Ordfront skulle kunna göra med tre miljoner? Vad Galago skulle kunna göra med trehundra tusen? Men nej, det politiska särintresse som ändå kontrollerar en överväldigande majoritet av svenska tidningar får även trehundra miljoner från svenska företag för att sprida sina idéer - exempelvis att statligt kulturstöd är av ondo och att förlag och tidskrifter som inte kan bära sina kostnader och konkurrera på marknaden saknar existensberättigande. Finns här en bristande logik, eller är det bara jag? Luktar det inte rent av bortskämd snorunge med grav empatistörning?

Nåväl, detta är inga nyheter, och givetvis har Svenskt näringsliv rätt att ge sina pengar till vem de vill. Jag vill bara rikta en bön till den svenska arbetarrörelsen om att lätta på plånboken efter den kommande valförlusten (ja, jag har givit upp). Timbro finns, vi kan inte ta bort det. Därför måste vi skapa en god motsvarighet för att bekämpa det.

måndag 30 augusti 2010

Världsrevolutionens stormtrupper


Hur blev jag kommunist? Vad var övertygelse, vad var pose? Det var mina föräldrars grundmurat hederliga men lite gravstenstunga socialdemokrati. Det var alla slukade boksidor om Östfronten och Sjukov och baneret i rött och guld på Berlinriksdans utbombade tak. Kanske var det kvällarna i Ingmaries kök, Ingmarie som knappast var med i Lunde och som jag inte ens vet om hon var socialist, men som rökte sina hemrullade cigaretter och klappade mig på kinden och var den vanliga, hederliga Ådalstanten med rutiga gardiner, som i alla fall aldrig skulle rösta på högern.

Det var Ulrika i klassen som hade en pappa som var moderat och fina kläder och ett stort rum och kallade mig kommunistjävel. Men mest av allt var det Top Gun, färggranna Muf-affischer, högerns vita mås över svenska flaggan och Sylvester ”Sly” Stallone. Det var alla stjärnbaner på jeansjackor och fuckfinger mot ryssen ritade på lektionerna. Det var USA, fräschheten, baseballkepsarna och all förbannad jävla hårspray som placerat mig på den här långfärdsbussen till Leningrad.

söndag 29 augusti 2010

"Den rosade debuten"


Det är söndag igen, och därmed dags att lägga upp gammalt mög på Mats Jonsson-bloggen. Denna vecka bjuder vi på ett klipp ur vårt digra pressarkiv, en initierad recension av Unga norrlänningar hämtad från Skövde Nyheter den 2 december 1998. Och den får väl sägas stå sig än idag.

lördag 28 augusti 2010

Det blev en helkväll

... eller "En orgie i usla iPhone-foton". I torsdags var det releasefest på Larrys Corner på Grindsgatan, varför jag borstade av mig dammet och gick ut på stan.



Sandro Müntzing, elektronika-crooner med förhinder, uppträdde först. Mycket bra, och med skojig Dolda kameran-känsla när vanligt folk gick förbi på gatan utanför och undrade vad som stod på. En gammal dam ruskade ilsket på huvudet, två vita pudlar ville komma in, men fick inte.



Sedan uppträdde Simon G, som med åren blivit en sådan fullblodsentertainer att jag knappt trodde mina sinnesfunktioner. Jag är stolt över pojken. (På bilden skyms han av Frej, som gästade på Panik.)



Föga förvånande var fandom-minglet mycket potent. I förgrunden syns min kusin Fredrik, på hans högra sida hedersmannen Petter. Bara som ett axplock, alltså.



För att alla skulle ha en chans att få se uppträdandena i den lilla lokalen blev det en andra föreställning, men då hängde jag utanför och skakade argt på huvudet. Samt träffade Johannes Nilsson för första gången på åtminstone fem år.



Kusin Fredrik hade ett tips som ledde mig fram till kvällens clou: Säkerts releasefestspelning på Marie Laveau! Det var överjävligt trångt, varmt och fuktigt i källaren, men jag skulle gärna se Säkert på en brinnande soptipp nere i en saltgruva om det skulle behövas. Bäst. I. Sverige.



Till sist hamnade jag på Bonden av alla ställen, där min Galagokollega Johannes Klenell jockade indie. Satt på en bänk och pratade personval med min Ordfrontkollega Jouni och serietecknaren Liv Strömquist, som var på tillfälligt besök i stan. En värdig avslutning på en mörk, grynig och ganska underbar afton.

torsdag 26 augusti 2010

"Bah! Frilansare! Det packet är inget att lita på!"*


*) J Jonah Jameson, efter att Peter Parker ännu en gång misslyckats med att leverera.

Nu är jag full av starkt kaffe, lyssnar på gamla härliga The Good Son och det mesta av dagen står ännu framför mig som en nyvaxad ZIL-41047. Den här hösten är mitt upplägg "jobba Galago måndag till tisdag, vara frilansande kulturarbetare torsdag-fredag". Åtminstone i teorin är det en väldigt bra idé att bygga upp tecknarlusten i början av veckan, för att sedan unleasha den på torsdagen. I praktiken lär ärenden och V.A.B. sätta käppar i hjulet, men man kan ju alltid drömma.

Efter att ha lämnat Ellen på dagis har jag nu på förmiddagen kånkat hem 20,77 kg böcker från Postens företagscenter i Västberga (1 25o meter enligt Eniro), så vem behöver maskiner från italienska TechnoGym? Nu ska jag arbeta lite med det ännu topphemliga Projekt Z (Projekt X är också hemligt, Projekt Y var kodnamnet för den amerikanska Hey Princess), för att sedan rita lite. Och vet ni vad, jag kom på en serie i går kväll. När jag duschade. Jag får alla mina bästa idéer i duschen, och nu kom en hel serie på omkring fyra sidor till mig från ingenstans, helt fullgången, som Athena när hon sprang ur Zeus huvud med hjälm och spjut och allt. Den är tungt Cathy-inspirerad och kommer med lite tur i Galago redan i år.

Och i kväll? Då går jag givetvis hit. Kanske ses vi?

onsdag 25 augusti 2010

Det roligaste som någonsin hänt mig



Min far samlade på maratonlopp. När jag flyttat hemifrån och mina föräldrar fick en solid medelklassfyrtiotalistermedutflugnabarn-ekonomi började de åka på löpfester runt om i världen. New York, London, Prag, Skellefteå, Arjeplog, Paris. Pappa sprang och blev svettig, mamma tittade på och handlade såna där tunna mörkblå täckjackor som det liksom är snedställda rutor på.

Den 21 oktober 1995 fyllde pappa 50 år, vilket han firade med att springa Venedig maraton. Det låter kanske lite märkligt med ett maratonlopp just i Venedig, men man startar på fastlandet och springer genom dom intetsägande industriförorterna som servar den där sjunkande sagostaden, för att sedan korsa Canal Grande på en pontonbro och gå i mål på Sankt Markus-platsen. För en gångs skull fick jag följa med på en av deras resor. Efter att ha tillbringat natten på ett pensionat i Norrtälje som mest påminde om Stalins fina men försummade datja åkte vi till Arlanda. Långtidsparkeringen, terminalbussen, säkerhetskontrollen. För att slå ihjäl lite tid beslutade jag mig för att gå till taxfreebutiken och fönstershoppa. På semester med mina föräldrar kunde jag inte köpa sprit eller cigg, och ”dofter” har aldrig intresserat mig.

Det var när jag gick in i butiken som det roligaste som någonsin hänt mig hände. Det sprakade till i högtalarna och en sonor kvinnoröst sa ”Sista utrop för flight till Tel Aviv. Flight till Tel Aviv, sista utrop, gå till utgång.”

Klick. Exakt en sekund efter att meddelandet lästs upp kom en man med klirrande kassar ut från taxfreebutiken, i en sådan brådska på väg mot gaten att han var nära att springa omkull mig. Mannen var Per Ahlmark.

Tröjan Curfew



Hej hej, Mats Jonsson här, älskar er. Därför vill jag ger er alla ett pangerbjudande. Här på Galagoredaktionen har vi högvis av lätt vanskapta Hey Princess-tröjor (de var tänkta att bli typ beiga men trycktes av nödtvång på orange tischa, varvid slutresultatet blev "estetiskt utmanat").

Nu har jag fattat ett självsvåldigt beslut om att rea skiten ur tröjstackarna. Alla läsare av Mats Jonsson-bloggen kan få ett eget ex att ståta med för blott 60 kr inkl frakt! För att beställa, maila galago (snabel-a) ordfront punkt se och berätta om du vill ha small, medium eller large. Tyvärr har vi ingen tjejstorlek (internt skämt). Glöm inte att ange namn och adress samt reakoden "VSHPT-REA-1008".

Lycka till!

måndag 23 augusti 2010

Är lite svettig just nu!



Vaknade tjugo över sex av att E ropade att hon kissat färdigt. Hjälpte henne att torka sig och drog på mig min mans-kimono från Hasseludden. I vardags-/matrummet (öppen planlösning!) stötte jag ihop med Victoria Jonsson, som i god ordning stressade i sig en macka på stående fot läsandes över Dagens Nyheter (vars kvällstidningsfasoner verkligen håller på att gå för långt. Avgå, vad du nu heter!) och förklarade sig vara illamående.

Fixade frukost åt mig och E: Onaka från Arla, Havrefras från Quakers och några skivor Lingongrova - med bara Bregott Mellan till E, Bregott Mellan och Kalles kaviar till mig. Sa hej då till Victoria Jonsson, som skulle åka till jobbet med SL/MTR. Även jag lät Dagens Nyheter ackompanjera frukosten, men jag satt ned. Såg till att E fick på sig kläder - lila kjol, randiga strumpbyxor och tröja med Ida Svensson på, sedan lekte hon i sitt rum (tror att det var med huset från Little People) medan jag duschade, rakade mig, borstade tänderna, mejkade mig, kammade håret och sedan tog på mig kläder - kalsonger av okänt märke, svarta strumpor från Dressman, blå tröja och svarta jeans från Filippa K. På jeansen hade jag givetvis turn-ups. Borstade E:s tänder, sedan tog vi på oss skor (Ecco-sandaler respektive Clarks köpta på 5th Avenue - gissa vem som bar vad!!!) och gick ut. Hon ville inte ta cykeln idag, så vi promenerade hand i hand till dagis under glatt samspråk. Såg två sniglar på vägen, en av dem död. Hann inte begrava. Lämnade barnet till en av de nya fröknarna. Vi kramades och hon blev inte ledsen.

Åkte från Telefonplan strax efter nio. På tåget läste jag Söner av ett folk av Väinö Linna. Sista delen i en helt fantastisk trilogi. Inget utöver det vanliga hände i vagnen. Steg av vid Mariatorget, promenerade till Ordfront på Bellmansgatan. Ensam i hissen. Sa hej till Jouni Peura i receptionen, tog en kopp kaffe i den nya automaten, hälsade snabbt på diverse arbetskamrater.

I den nya, större Galagoskrubben satt Johannes Klenell. Vi lyssnade på Anthony & the JohnsonsSpotify och talade om helgen, medan jag gick igenom mailen (både jobb och privat) öppnade ett Facebook-fönster och kollade scgb. Besvarade mail, talade med Johannes Klenell om den kommande Bokmässan, nästa års utgivning och andra spännande projekt. Ibland måste jag bara stanna upp tänka - jag har världens roligaste jobb! Talade med Malin Petersson om produktionen av en Berglin-kalender. Förberedde ett premieutskick, letade upp böcker i övre och nedre källaren, kom upp ur Resident Evil-buren med ett exemplar av Dubbelmunnen som present till Johannes Klenell. Hittade även det nummer av På stan från 1998 där Johan Berggren gjorde en "svassande intervju" med den dåvarande Galagoredaktionen (där jag var något slags trainee/slav/påläggskalv). Visade tidningen för Johan Berggren och vi kom att tala om Viggo Cavling. Packade böcker och skrev adresser på kuvert, många kuvert. Jouni Peura hjälpte mig.

Dags för lunch, och tillsammans med Johannes Klenell korsade jag det kaffe med mjölk-doftande Mariatorget och pep in på New lilla India, där jag åt en lamm Sambal. Deras nya kock kryddar rikligare än sin företrädare. Vi pratade jobb, mest. Återvände till kontoret, där vi hade ett spontant Förlagsmöte. De ska numera hållas på måndagar eftersom alla numera kan vara med just på måndagar. Vissa deltagare skulle på releasefest för nya svala magasinet Your Life, som marknadsförs som "Fokus och Filter, fast för kvinnor". Min inbjudan måste ha kommit bort.

Sedan följde vanligt kontorsarbete och ett hejdlöst mailande fram till halv fyra-tiden, då Joakim Pirinen kom in (han hade ringt mig på iPhonen tidigare under dagen). Han visade en ny, mycket rolig serie till Galago nr 100, en omslagsteckning och en illustration. Fina grejer. Vi snackade ett tag, sedan slog Joakim Pirinen och jag följe till tunnelbanan, vi talade bland annat om våra barn (ej gemensamma), Väinö Linna och Mad Men.

På tunnelbanan läste jag vidare i min bok. Inget av vikt inträffade. Steg av vid Telefonplan, sneddade över dynamiska Telefonplan (själva planen alltså) och hämtade E på dagis. Fick en stor kram vid rutschkanan. Adam (missade efternamnet) frågade mig vad "Baby good-bye" betyder och jag svarade "Hej då, älskling". Sedan frågade han vad "loska" heter på franska och jag sa "cracher, tror jag". Sedan sa han "good bajs" och jag och min dotter promenerade hemåt. Hon hade lekt med dockor, klättrat i träd och lekt i sandlådan. Jag konstaterade nöjt att hon lekt med andra barn. Skräcken för att ens barn ska vara ensamt är den största skräcken. Och så berättade jag om min dag och om vilka stora hus de ska bygga ovanpå tunnelbanespåren.

Hemma i vårt loft trollade jag ihop en fiskgratäng och ställde in den i ugnen. Röjde upp lite, lekte Blod-Svente och Jocke med kniven med E. Poolen lockade, men man måste ju äta. Slog upp "chracher" i mitt franska lexikon och insåg att det mycket riktigt betyder "spotta". Min franska måste vara mycket bättre än jag trodde. Victoria Jonsson ringde på IP-telefonen och berättade att hon fattat ett drastiskt, modigt beslut och jag berättade för henne hur glad och stolt det gjorde mig. När hon kom hem pratade vi alla om vår dag medan jag kokade ris och ärtor och väntade på gratängen. Sedan åt vi, senare än vanligt p g a den långsamma ugnen, måste skaffa INDUCTION! E såg Hurra för KalleSvt Play medan Victoria Jonsson låg på Ikea-soffan (ja, jag vet...) och surfade på sin Macbook Air. Jag diskade, för att sedan borsta barnets tänder och få på henne nattlinnet. Victoria Jonsson nattade E, själv gick jag på toaletten med Väinö Linna. Därpå drog jag på mig mysbyxor och slafs-t-shirt och gick ner till Puls & träning för en timmes Bara Vara Mig Själv. Körde mitt vanliga program men la på fem kilo på roddmaskinen (från italienska TechnoGym). Lyssnade på allt ifrån Las Palmas till LCD Soundsystem i iPoden. Svettig men lycklig gick jag hem och duschade (efter att ha stretchat, druckit vatten och ätit lite mandelspån). Tog ur linsen ur vänster öga och bytte till hornbågade glasögon.

Landade på soffan med ett ekologiskt äpple och Victoria Jonsson, som tvättat en massa kläder. Talade om arbetet, barnet och framtiden. Såg senaste avsnitten av Mad Men och True Blood, vilka oförklarligt fanns tillgängliga i min Macbook Pro. De var bra. Hängde tvätt. Sade god natt till Victoria Jonsson. Bloggade. Snart ska jag gå och lägga mig. Efter att ha borstat tänderna. Morgondagen kommer att bli ungefär likadan. Kanske har jag hittat på hälften av ovanstående, men det hjälper er inte för jag kommer ändå inte att avslöja vilken halva som är sann.

söndag 22 augusti 2010

Kaniner


Nu är det söndagsstiltje, klockorna i Uppenbarelsekyrkan har ringt till högmässa och det har blivit dags att släppa lös gammal dyngja ur skräpkammaren, för att terrorisera en oförstående omvärld. Jag tror att det ska bli något av en söndagstradition här på Mats Jonsson-bloggen.

2004 gav jag ut en hembränd cd kallad Alla gör ont, med fem texter inlästa i Studio Dayw i Sätra. Jag lyckades tillverka och kränga det svindlande antalet av nästan 400 exemplar, men av oklar anledning blev det aldrig någon fortsättning. Jag fick nog fullt upp med att rita klart Pojken i skogen, gifta mig, flytta och få barn. Materialet känns ganska gammalt nu, men om du är intresserad kan du nu alldeles gratis ladda ned texten Kaniner här. Fler ljuva ljudfiler kommer kanske längre fram.

Förresten, när jag ändå håller på, är det inte lite märkligt att kronprinsessparet inte kan åtalas för mutbrott med förklaringen att hennes ämbete är ärftligt? På vilket sätt skulle det vara relevant?
"Nej nej, vi kan inte åtala, för det hände ju på en måndag." "Nämen tok heller, inte kan vi åtala - lagstiftningen gäller bara under skottår." "Mutbrott? Men hon hade ju grön tröja på sig!?"

Och jag bara "va!?".

fredag 20 augusti 2010

Jämförande analys


Ellens dagis har varit stängt för planeringsdagar torsdag-fredag, så jag har hängt med henne nonstop i ett par dygn. Eftersom - för att tala ångermanländskt klarspråk - mun gå på hon va ett, får hon ibland se på film för att jag inte ska dö av mental utmattning.

(Detta får för övrigt mina tankar att gå till det av mig myntade begreppet Svt Play-sömn, vilket innebär att man lurar till sig något slags bisarr, upphackad sovmorgon genom att låta ungen se barnprogram på just Svt Play. Detta innebär dock att man väcks varje gång ett program är slut, för att den ännu ej datorkunniga flickan vill att en förälder ska sätta på nästa avsnitt. Har man otur är Fåret Shaun (fem minuter) sista skriet på dagis, vilket leder till mycket ojämn slummer. Om Gud hör bön befinner sig avkomman i regression och vill se Drömmarnas trädgård (ca 30 min), vilket ger nästan acceptabel sovkomfort.)

Men det här var en utvikning, som förde oss ännu längre ut i pappabloggland än jag någonsin kunnat frukta. Det jag tänkte säga var att Ellen blev närmast vettskrämd av ett avsnitt av Hurra för Kalle (en programserie löst baserad på Richard Scarrys helschyssta böcker). En invånare i Sysselstad har misslyckats med tapetseringen och irrar omkring i skogen i blindo, täckt av tapetklister och tapetbitar. Nasse Ja och Nasse Nej tror att det är ett monster och... ja, klicka här och se själva hur oläskigt det är.

1978, när jag var ett år äldre än Ellen är nu, visades barnprogrammet Ballongen spricker i samma gamla härliga Svt. Jag mindes bara vaga glimtar av något samtidigt otäckt och ganska mysigt, tills jag råkade hitta nedanstående Youtube-klipp. Vad är det för generation av sillmjölkar vi fostrar!?



Fotnot: Ja, jag hatar också barnprogramsnostalgi. Det här blogginlägget handlar inte om dylikt, utan om relevant samhällsanalys.

torsdag 19 augusti 2010

Good night, Seattle, we love you


Tänk! Ödet ville att det skulle dyka upp en ny recension av Hey Princess (och av The 120 Days of Simon) samma dag som min nya blogg "gick online". Så nu kan jag börja mata på.

Seattles alternativa veckoblad The Stranger skriver:

"if you enjoy autobiographical comics, it's some solid, well-crafted stuff."

Och hela recensionen hittar ni här.

"Lägga manken till"


Det var i Brunne det hände. Jag satt och ritade vid mina svärföräldrars köksbord en julikväll och lyssnade igenom P1:s bokcirkels samtalsserie om Blonde, när det slog mig att jag borde skaffa en blogg. Inte så att det var något Jan Guillou sa om JCO:s språkliga metaplan som fick mig att börja blogga, utan det var mer bara en tanke som råkade dyka upp.

Nåväl, i praktiken slutade jag uppdatera min hemsida för väldigt länge sedan och på något sätt saknar jag den. Problemet är att det är bökigt att arbeta med den, och att jag någon gång för ett decennium sedan bestämde att allt på den skulle gå i brunt och gult, vilket gör att jag måste photoshoppa alla bilder jag vill använda. Och sådant hade jag kanske tid med som frilansande serietecknare och korrekturläsare utan barn, men inte som frilansande serietecknare och korrekturläsare, Galagoredaktör och familjefar. Det blir mycket enklare så här.

Det ni kan vänta er här i framtiden är dagboksartade texter, bittert gnäll om politik, propaganda för mina diverse projekt, nya bilder och serier, gammalt mög som inte blivit publicerat någon annanstans eller försvunnit ur tryck, ett och annat boktips och inte minst glimtar ur nästa serieroman, som planeras komma ut i augusti nästa år.

Just ja, adressen hit är det något krångliga matsjonssonbloggen.blogspot.com, vilket beror på att mitt namn är lite väl vanligt. Alla lämpligare urlar var redan claimade av mina namnar, bland vilka märks:

Mats Jonsson, framgångsrik rallyförare.
Mats Jonsson, stridbar präst i Uppsala.
Mats Jonsson, evenemangsansvarig i Djurgårdens IF.
Mats Jonsson, styrelseledamot i SDRF.
Mats Jonsson, moderat.
Mats Jonsson, Sveriges yngste pappa.
Mats Jonsson, professor vid KTH.
Mats Jonsson, aktiv i Njurundarevyn.
Mats Jonsson, bildkonstnär.

Gotta catch 'em all!

(Bilden ovan tillhör f ö kategorin "gammalt mög" och illustrerade en jämförande analys i Bild & Bubbla av Tjänstekvinnans son och mina barndomsserier.)

Jag kunde inte hålla mig


Det finns många anledningar att göra en bok. En kan vara fruktan att bli bortglömd, både i det stora – efter ens död – och i det lilla fram till att man får tid att göra en ny, större, riktig bok. En annan kan vara att experimentera med formen eller innehållet, prova något man inte vågat eller tänkt på förut. En tredje att ens inre krav att uttrycka sig, göra ett avtryck, bevisa för sig själv att man existerar, inte går att stilla längre; att man skäms över sin overksamhet. Ett fjärde skäl, som hör intimt ihop med det tredje, kan vara att man inte längre vet vem man är, och vill att boken ska berätta det för en.

Det är lite så med internet också.