torsdagen den 30:e september 2010

Göteborgshändelserna



Tisdag den 21 september

Några saker ska alltid vara desamma när man åker till bokmässan. Det ska vara tisdag, vädret ska vara dåligt och man ska ta fyra över nio-tåget från Centralen. På perrongen ska man röka mäss-ciggen även om man slutade röka för åratal sedan. På tåget ska man dricka kaffe och spekulera i hur mässan kommer att bli. Vart fjärde år ägnar man halva tiden åt att begråta valresultatet.

I Skövde ska Johannes berätta att där, i det där huset fick jag en lägenhet och jag skulle flytta dit men något kom emellan, och varje år ska man säga att det där, det säger du ju varje år. I år begrät vi valresultatet så intensivt att han glömde, och jag var tvungen att påminna honom.

Framme på Göteborgs central ska solen skina och luften vara kall och klar. Galagos och Ordfronts monterkadrer ska ta en taxi till Svenska mässan, plocka fram utställarkorten ur mässpärmen och gå in i mässhallen, där ljudet av hammarslag och skyliftar ekar i den unkna mässluften. Allt ska vara som vanligt, och man ska skaka på huvudet och säga att "jaha, där är Nautiska förlaget" och "jaha, Ballograf har samma dekor som alltid", medan man reflekterar över förgängligheten och att tiden går snabbare ju äldre man blir. Det var ju nyss mässa och nu är det mässa igen. I år hade Filter/Offside inte med sig sin konstgräsmatta.

Framme i Galagomontern A01:40 väntade en helt ny upplevelse. Jag och Johannes hade resonerat som så att i år räcker det om vi åker ner vi två och bygger monter, för vi är ju så erfarna nu. Det var min femtonde mässa och sjunde som Galagoredaktör. Misstag.
Vi kunde snart konstatera att mässpersonalen satt upp en stödvägg mitt på vår långsida och effektivt delat vår dyrköpta monter i två. Justus järn hade slut på tapetklister och affischerna vi skulle tapetsera med hade inte kommit från tryck. En hel pall böcker saknades, men återfanns snart i Kartagos monter.

Vi åt lunch på den småsunkiga kinesen. Bröt upp boklådor. Bråkade med mässpersonalen om väggen. De vägrade ta bort den. Jag gick på jakt efter prislappar, alltså rullvis med prislappar att märka böcker med. Tvangs besöka vedervärdiga äckliga Nordstan, men kammade noll. Varför är Göteborg förresten så förtjust i kombinationen blekgrönt och guld? Det finns en osund influens av engelskt överklassmode i Göteborg, något som jag antar hänger ihop med stadens marina arv och Lilla London och det där. Men annars gillar jag stan.

Promenerade till Stenaterminalen, dit någon funnit för gott att förlägga en kontorsmaterielbutik. Varför? Ska man ta båten dit, eller? Att hitta rätt prislappar till vår prismärkare var den värsta mardröm jag varit med om sedan jag köpte dammsugarpåsar i Tokyo. (Att jag lyckades hitta dammsugarpåsar som passade, i Tokyo, är kanske det i hela mitt liv som jag är mest stolt över.) Efter fyra telefonsamtal med vårt framskjutna basläger blev det rätt.

Väl tillbaka fann jag att väggen tagits bort samt Johannes i affischeringstagen. Omfamnade Björn Westerlund, Galagos man i Götet, som slutit upp. Han och jag tog något slags pendeltåg till Ikea i Kållered, där vi skulle köpa Lackbord och fällstolar. Det var intressant att besöka Kållered, bortsett från det roliga namnet för mig mest känt som platsen "Snusket" (se Pojken i skogen) flyttade till med sin far. Firman fick bjuda oss på köttbullar innan vi shoppade i rekordfart och ringde taxi. När vi stuvade in varorna utsattes vi för ett obehagligt hatbrott. Tre tjejer i elvaårsåldern gick förbi, betraktade oss hånfullt och sa "Naaah, va guuullit… ta taaaxi till Ikeeea och shooooppa liiite…". Bögdissade av barn. Dagens höjdpunkt!

Besökte Ica Focus och köpte traditionsenliga mackor och lika traditionsenlig folköl. I montern satt Johannes och såg en fotbollsmatch på datorn. Monterade Expedithyllan. Skruvade ihop borden. Började packa upp böcker. Vid tiotiden blev vi utslängda och checkade in på Hotell Poseidon, av outgrundlig anledning rekommenderat i Guide Michelin. Jag antar att den där vandrande gummihögen inte såg spyfläcken i heltäckningsmattan på plan två.

Gick till Skål och drack några öl. Träffade en berusad, extremt kontaktsökande man och berättade om den episka kampen mellan Kuben och Excor för en trevlig tjej som Björn kände. Köpte med oss varsin öl från receptionen och satt och snackade jobb med Johannes till inpå småtimmarna. Sen zzzöv vi.

Onsdag 22 september
Johannes lät mig sova ut. Missade hotellfrukosten. Traskade till ett kopieringsställe och beställde Galagofestflyers. Köpte den pålitliga proteinkällan "baguette med pannbiff och stekt ägg" på det klassiska mackstället. Byggde klart montern, lade upp böcker, prismärkte, jagade försvunna bokkartonger och åkte med Johannes till en stor, fin lumpbod för att köpa mer inredning. I en lägenhet mittemot hade en desperado barrikaderat sig och jag har aldrig sett ett större snutpådrag. Hjälmar, skyddsvästar och det hela. Tufft. Åt en underbart god anka med Johannes på den där kinarestaurangen Henrik Bromander skildrat i en serie. Färdiga i montern vid åttatiden, promenerade till Andra Långgatan, åt fisk & pommes på den där puben bredvid Kellys och Sejdeln som jag alltid glömmer vad den heter. Drack några öl med Hjalmar. Pratade politik. Gick aströtta hem till hotellet och sov de rättfärdigas sömn.



Torsdag 23 september
Första mässdagen inleddes med sovmorgon. Varje morgon som jag inte väcks av ett litet barn som vill bli torkat eller serveras frukost eller att man ska ta fram nån pysselgrej vägrar min kropp helt enkelt att stiga upp. Den inser att inget ättelägg svävar i livsfara, och formligen vrålar "låt mig ta igen all sömn jag förlorat de senaste fyra åren". Och vem är jag att argumentera med mitt jordiska käril?

Nu fyllde faktiskt den utökade sömnen en funktion, då jag ändå skulle förbi kopieringsstället vid halv tolv för att hämta ut Pontuses fina flyers. Kånkade med min resväska, för om aftonen skulle Victoria komma och vi kunde inte bo kvar på förlagets hotell. I stället checkade jag in på mässans legendariska sup- och nätverks-nexus Park Avenue. Hö hö.



I montern var det stans råös. Johannes slet hund i kassan och jag hann knappt äta min PBMSÄ-baguette innan jag fick avlösa honom. Detta var mässan 2010:s främsta kännetecken: det var fullt med folk i montern hela tiden och en sjusatans kommers. Mellan varven hälsade jag på representanter från de andra serieförlagen och andra bekanta. Gregor från Hamnviken kom förbi, det var trevligt. Gav Rolf Classon och Thomas Olsson tryckfärska Galago 100, direkt från kartongen. Johannes och Björn åkte iväg till festen, men ersattes av resten av monterpersonalen - de förträffliga Jouni Peura, Clara Bergström och Petter Sjölund - som dundrat in norrifrån, samt en stor del av förlagets serietecknare. David Liljemark! Sara Granér! Åsa Grennvall! Sofia Olsson! Simon Gärdenfors! Henrik Bromander! Joanna Hellgren! Liv Strömquist! Jan Berglin! Joakim Pirinen! David Nessle! Mats Jonsson! (Okej, alla var inte där på torsdagen, men jag orkar inte bena ut vilka som anlände vid ett senare tillfälle. Förlåt.) Puss- och kramkalas vidtog. Pratade väldigt länge om Björn Ranelid med Galagos krönikör Rebecka Ahlberg och hängde med Galagos recensent Linnéa Lindsköld. Samtidigt som kommersen aldrig tycktes ta slut.

När så till sist skedde utbröt monterminglen. I Galagomontern hade vi öppnat mellanölen flera timmar tidigare. Ordfront och Aftonbladet hade bara vin (vilket jag inte dricker, men det är en annan historia), så jag tvingades bunkra öl och plockmat i Egmontmontern. Jag hatar Egmont med en glödande låga sedan jag arbetade där för cirka tio år sedan, så det kändes bra att utnyttja dem. Minglade runt i 180, blev glad över att oväntat springa in i Lollo Bååth och om möjligt ännu gladare över att träffa gamla Galagomedarbetaren Sofia Priftis för första gången på åratal. Att träffa Jonas Svensson från Atlantic är också alltid trevligt. Smetade ner mina jeans med Egmonts grillspett. Bah.



Bytte kläder på hotellrummet, tog en taxi till Truckstop Alaska. Det kostade nästan fyrahundra kronor. Jävla kukdroska. Fan vilken fet lokal. Pratade med Roffe & Kerold, som snart avvek av familjeskäl. Hängde med Petter och nån tjej. Min älskade hustru dök upp till sist, tillsammans med sin kompis Antina. Nytt puss- och kramkalas. Såg den svenska björnstammen och Slynkören. Drack god och billig öl, åt en hoummusrulle (stavning?) Talade med Sara som jag arbetar på Projekt X ihop med. Träffade Erik från Umeå. Försökte stå i garderoben men misslyckades. Signerade böcker åt Sanna, som fått sin Hey Princess tvångssignerad av Timbuktu! Åkte hemåt redan vid midnatt, då hustrun var sjuk och trött. Forcerade spritmobben i lobbyn. Leif Pagrotsky kom springande på Chariots of Fire-manér för att hinna med vår hiss, men missade den med några sekunder. Vi däckade i den mjuka, mjuka sängen.



Fredag 24 september
Det var jag som skulle öppna montern, så det blev snabbfrukost. Såg Leif Pagrotsky lassa in väskor i en taxi utanför hotellet. Rask promenad till mässan, jobbade monter hela dagen. Hetsigt. Lämnade montern bara för att bli intervjuad av Gregor om Projekt Y och äta lunch med Victoria & Antina. Pratade om laktosintolerans. Signerade med Jan Berglin. Han vann med 47-2. Men det är ju faktiskt ingen tävling! Hängde med Galagopossen i montern. Sålde en förtvivlad massa böcker, affischer och kalendrar. Drack mellanöl. Om aftonen middag med några vänner och nya bekanta, utan en enda serietecknare närvarande! (Bortsett från mig, då.) Mycket trevligt och gott. De kan sina saker, de där italienarna. Tidig kväll. Forcerade supargillet i lobbyn, låg på den mjuka sängen och såg Kommissarie Morse och Twin Peaks. Åt Geisha. Underbart.

Lördag 25 september
Ingen öppning idag, så jag och Vicki kunde gona oss med hotellfrukosten i en timme säkert. Såg Leif Pagrotsky vid juiceautomaten och tänkte "han är sådan perfekt liten man". CM Edenborg måste ha druckit, för han såg ut som en gammal filt med hål efter cigarettglöd till ögon. Varför är jag alltid så otrevlig mot CM? Han har alltid varit snäll mot mig. Måste ha något att göra med att han är kompis med Johan Berggren. Fick sällskap av Anna B, hon är också snäll. Är jag snäll? Jag vet inte, men jag hoppas det. Direkt ond är jag nog inte.



Ni börjar kunna det här, va? Jag tillbringade hela dagen med att jobba i montern. Det var tok-tryck HELA JÄDRA TIDEN och vi kom fram till att vi måste ha en större monter nästa år. Kanske en kassa till också. Jag skrek mig hes med min "välkommen till Galagomontern vi har världens bästa prenumerationserbjudande"-rutin. Vid signeringen efter Strömquist/Granér/Hirdman-seminariet uppstod den längsta, och bredaste, signeringskön i Galagomonterns stolta historia. Trevligt när kvalitet säljer. Hann klämma i mig en BMPBOSÄ till lunch och antasta såväl Göran Greider som Anna Odell och berätta för dem hur bra de är. I fall de nu inte visste det sedan tidigare.



Därpå: snygga till sig på hotellet och taxi till Ordfronts och Galagos förlagsmiddag på den fina franska restaurangen bredvid Buttericks. God, men nästan alltför mättande mat, djävulska trevligt och så kvällens clou - Simons mobiltelefon ramlade ned bakom en panel och låg där middagen igenom, för att till sist bli uppfiskad på urtonde försöket med en pinne preparerad med kladdig tejp. Tre samtal missade. Pang utgång. Höll på att få spö av en dyngrak biff med döden i blicken och trånga jeans på spårvagnen, men det avstyrdes av Vicki, som är van vid att handskas med debila. På Henriksberg drack vi några öl och diskuterade föräldraskap med Liv och Joakim tills hustruns sjukdom gjorde sig påmind och vi tog en taxi till hotellet. Mycket taxi under mässan. Förlåt. Såg till att V kom i säng, och drogs sedan som av en osynlig kraft ned till svinerierna i hotellbaren. Okej, jag anser att man måste göra Park en gång varje mässa, skjut mig. Drack lite för mycket och hade ett mycket intressant samtal om jag vet inte riktigt vad med mina kollegor Anne och Pelle. Johannes dök också upp. Pratade med kreti och pleti. Talade om Väinö Linnas Under polstjärnan-trilogi i minst en halvtimme med Daniel Suhonen, som också visade sig älska den. Så här i efterhand känns det ganska fint att vi stod mitt i förläggar-Gomorra och pratade entusiastiskt om kärleken till en bok. Rasade i säng någon gång efter tre.

Söndag 26 september
Vaknade i skräck. Det var visst jag som skulle öppna montern idag. Aj då.

Tog farväl av Vicki, som skulle ta tolvtåget hem. Rafsade ihop mina saker, småsprang till mässan och plockade upp en BMSÄOPB på vägen. Inte en skymt av Leif Pagrotsky. Öppnade, sålde böcker, var bakfull men inte så till den milda grad jag förtjänade. Petter kom och hjälpte mig. Gick för att vara förlagsrepresentant på Åsa Grennvalls seminarium med Annina Rabe, det var fnissigt (och skönt att få sitta ned en stund). Sålde en förbannad massa böcker. Talade i telefon med Victoria, saknade Ellen så in i bomben. Fem dygn kan vara en lång tid. Ville att det skulle ta slut. Det gjorde det.



Söndagarna är avskedens dag. Som monteransvarig stannar man givetvis till det bittra slutet, och kramar sina författare och kollegor farväl när de tar sina rullväskor och drar dem till stationen. Själv stannar man och river monter. Men först kassauträkningen. Galago hade lyckats sälja för nästan hundratusen mer än året innan, som redan det var ett rekordår. Seriernas nya guldålder är ett faktum, och den här gången är det en ny sorts läsare vi har. Femtonåriga kids, horder av tjejer och killar mellan tjugo och trettio, kulturtanter och verkliga oldtimers. Serienörden är död, länge leve serienörden. Packade ner överblivna böcker och klöste bort prislapparna, tömde lagret, rev montern. Viss känsla av tomhet. Mässans sista taxi till centralen. Burgare på Pullman. Tungt kriminellt klientel? Avmätt stämning, trots framgångarna. Bordade Mardrömsexpressen 20.40. Utvärdering med arbetskamraterna, en yoghurt i bistron. Läste lite. Surfade på internet efter fem dagar i nyhetsstormens öga. Trött bortom allt förstånd. De nästan sista avskeden på centralen. Taxi Gröndal-Aspudden-Midsommarkransen. Steg ur, sa hej då till Jouni och packplasten som skulle hem till Skärholmen. Mörk trappa. Efter midnatt. Nyckeln i låset. Sovande fru, dotter, mor och far. Hemma igen.

tisdagen den 28:e september 2010

Pionjärerna



En annan sak man gärna ägnar sig åt på semestern är shopping, och vi visste vad vi ville ha. Uniformer. Inga simpla mössor eller skärp, utan Röda armé-rockar. Vi hade travat uppför och nedför Nevskij Prospekt och jag hade köpt te till mamma för rubler i en förvånansvärt välfylld och köbefriad Sovjetbutik och vi hade valutasvinat oss förbi kön till kassan på Melodija med Beatles vita dubbel i händerna utan att se en skymt av några uniformer, utom på den ändlösa rad av sammanbitna män på permission eller patrull som marscherade längs Leningrads Limstagatan.

Utanför Melodija hittade vi dem. Igor och Slava, två män obetydligt äldre än oss själva, i långa rockar och halsdukar. Igor hade stjärnbaneret som pin på rockslaget. De kunde fixa allt, men det tog ett par timmar. Men om vi följde med dem hem efter att de rtingt ett telefonsamtal så kunde vi vänta där. De delade ett studentrum längre upp på Nevskij. Vi erbjöds vodka och marijuana, gratis alltså. De var hyggliga och pratade bra engelska, Slava hade jobbat på sjön och varit i både Gävle och Hudiksvall. En diskret knackning på dörren och våra rockar var levererade, fabriksnya med gradbeteckningarna i liten påse bredvid. Fyrahundra styck. Niklas skulle inte ha nån. Vi skakade hand och de tog oss till en restaurang där vi åt en friterad trerätters lunch för fem kronor. Igor och Slava tog oss in bakvägen, och när vi sen gick ut såg vi att kön till entrén sträckte sig runt halva kvarteret.

Vi tog i hand igen och tackade. De log lika vänligt som hela tiden, och Slava sa: ”Om jag bara kunde förstå vad ni ska med de där rockarna till. Vem i hela världen tar på sig en sån frivilligt?”

Dåre!



Jag, alltså. För nu har jag skrivit fel igen. Det var ju inte "sol- och rekreationsdag" Wolverine sa, utan "sol- och kontemplations-dag". Jag har uppenbarligen problem med flerstaviga ord, så bokmässerapporten får anstå. I stället vill jag ta tillfället i akt att hylla den hedervärde serieöversättaren Christer Follin, mannen vars svenska språkdräkt jag smutsade ned genom att felcitera. Här kommer några andra roliga översättningar maestro Follini åstadkommit genom åren:

1)
Spindelmannen:
- Du måste ha lagt ned miljoner på olika spindelförstörare. Varför inte bara ge mig pengarna direkt? Jag skulle ha tagit första bästa buss till Arvidsjaur.
J Jonah Jameson:
- Men du ska inte dit, väggkrypare! Du ska till helvetet!

2)
Spindelmannen:
- Hitta? Du skulle inte hitta vägen till Klockrike om inte Harry Martinson följde med!

3)
Flugan:
- Förbered verkställandet!

Och så min personliga favorit, lustigt nog hämtad från samma serie som "sol- och kontemplationsdag". Follin måste verkligen ha varit on fire den dagen:

4)
Cyclops (om superskurken med det välbekanta namnet Sauron):
- Akta er! Kräket har telepatiska krafter som får Truxa att framstå som rena dibarnet!

Har du egna favoriter från förr? Låt då kommentatorsfältet veta att det lever.

måndagen den 27:e september 2010

Intellivison ÄR ju faktiskt kult ju



Nu har gammalt mög-söndagen ännu en gång hunnit bli måndag, men jag antar att bokmässan ger mig laga förfall. En rapport därifrån kommer i en blogg nära dig redan i morgon, om allt går väl. Det ska bli min sol- och rekreationsdag, för att citera Wolverine.

Ovanstående serie trycktes 2001 i tv-spelstidningen Super Play och har aldrig återpublicerats, ens på min hemsida. Kanske beror det på den horribla färgläggningen, men nu råkade jag i alla fall hitta serien i ett skrymsle av hårddiskens "sämre kvarter". Och lite rolig är den kanske.

fredagen den 24:e september 2010

Böög serier

Jag ligger nu på sängen i mitt rum på Park Avenue i Göteborg och bloggar.
Aldrig hade jag trott att jag skulle skriva den meningen. Nåväl, jag är på bokmässan igen. Allt är sig likt, men det är roligt nästan hela tiden.
Jag skriver egentligen det här bara för att visa er att jag lever och för att prova att blogga med telefonen. När jag kommit hem igen kommer en riktig rapport. Ha't fint i Schweiz!

lördagen den 18:e september 2010

Dagen före dagen



Det är lördag. Egentligen är det i morgon jag traditionsenligt ska lägga upp gammalt mög, men jag gör det redan idag eftersom jag inte kan ansvara för mina handlingar under morgondagen.

Klockan 12-14 kommer jag i alla fall att stå utanför Västbergaskolan och dela ut valsedlar för ett riksdagsparti. Kom gärna förbi och ta en valsedel eller tre om du bor i trakten!

Jag har aldrig delat ut valsedlar förut. Brukar stämningen vara god, eller kommer borgarna att snegla argt/fräsa/slå mig? Och framförallt, vad händer om en Sverige-"demokrat" dyker upp i samma ärende? Kommer jag att snegla argt/fräsa/slå vederbörande? Jag vill ju definitivt respektera demokratin och har mycket svårt för att vara öppet otrevlig mot folk, men vid aktivt valarbete för ett rasistiskt parti går fan min gräns. Vi får väl se. (Ingen fara, mamma, jag ska inte slåss.)

Efter detta kommer jag givetvis att bänka mig framför teven (enda gången det händer nu för tiden), och vänta på domen. Jag är rädd, fruktansvärt rädd, inte minst som de senaste dagarnas utveckling givit mig en liten strimma av hopp åter. Alla goda krafter: Gå och rösta nu! Kasta ut de egenkära Barbie & Ken-dockorna från Sagerska palatset och skicka tillbaka rasistpacket till hålorna de kom upp ur!

Mest rädd är jag faktiskt för att den första prognosen ska visa på tio procentenheters övervikt för borgarna, och att ett gigantiskt lyckovrål à la Sverige-gör-mål-i-fotbolls-VM ska stiga upp mot den mörka himlen från min nyrika närförort. Jag vill gärna kunna se mina grannar i ögonen även fortsättningsvis.

Och så kvickt över till det gamla möget. Och nu snackar vi gammalt. Detta är en intervju med mitt 18-åriga jag från gamla fina A-presstidningen Nya Norrland. Jag ber om ursäkt för den usla scanningen, men klicka på bilden så blir den i alla fall större. Notera att jag hade vita tubsockor och en Amiga 500!

torsdagen den 16:e september 2010

Treffpunkt Buchmesse



På tisdag åker jag till Bokmässan i Göteborg för att börja bygga Galagos monter. Under mässhelgen signerar jag enligt följande:

Fredag 24/9 kl 14.00
Lördag 25/9 kl 15.00
Söndag 26/9 kl 14.00

Galagos monternummer är A01:40. För hela Galagos program, klicka här.

Annars jobbar jag ju i montern precis hela tiden, så om inte signeringstiderna passar gunstig junkern är det bara att knacka mig på axeln. Referensbild av mitt skulderparti bifogas ovan. Eftersom de flesta av mina böcker tagit slut är utbudet av Mats Jonsson-produkter inte direkt överväldigande, men jag kan i alla fall erbjuda I detta satans rum, "Nu är ingenting roligt längre"-affischen och den amerikanska utgåvan av Hey Princess, som jag säljer till "ett bra pris" eftersom jag fick så många friex.

Slutligen tänkte jag fylla i Loka Kanarps bokmässeenkät. Lokas original hittar du här.

Namn: Mats
Hemort: Stockholm
Jag har varit på bokmässan i Göteborg (ggr): 15 gånger. Först som ung, übernördig fanzinist, sedan som monterslav på Atlantic Förlag, därefter som fri serietecknare och de senaste sex åren som herre i min egen monter. Min dröm är att dö av hög ålder, på heltäckningsmattan mellan Café Comics och Aftonbladetmontern.
På årets bokmässa ska jag: Bygga upp Galagomontern, sälja en massa böcker, riva Galagomontern. Ha Galagofest, bo på hotell med min fru, gå på förlagsmiddag samt frottera mig med Förläggarnackarna på Park.
Mitt bästa bokmässeminne: 1999, när jag gick i sömnen på Sheraton i bara kalsongerna. Jag vaknade i korridoren utanför mitt rum, och eftersom dörren gått i lås tvangs jag åka glashiss ner till receptionen (fortfarande endast iklädd herrtrosa) och be om hjälp. Låter denna historia bekant beror det på att den kort efteråt blev till en Rocky-stripp.
Några böcker som jag ser fram emot: Klas Katt i vilda västern.
Jag hoppas få se: Kulturminister Dror Feiler.
Jag hoppas slippa: Mäss-mage.
Mitt bästa bokmässefynd: Carl-Michael Edenborgs G-punkt.

onsdagen den 15:e september 2010

Lär ju va!



I dag firar vi släppet av Säkerts nya skiva Facit. Jag har bara hunnit lyssna på den en tre fyra gånger (på jobbet dessutom, så det var ändå bara slafslyssning), så jag vet ännu inte om den är lika otroligt, krampframkallande, innerligt bra som den förra. Men den lär väl bli, om inte annat.

På senare år har jag alltid varit sist med det senaste. Det kan ha något att göra med att jag blev far. Jag missade Hello Saferides genombrott helt, och upptäckte inte Annika Norlins geni förrän första Säkertskivan (här tänkte jag slappt nog drämma till med hatklyschan "den självbetitlade debuten" – ryyys) roterat i melodiradion i säkert ett halvår. Men när bitarna väl fallit på plats, talgdanken gått upp, polletten trillat ned och fan tagit bofinken lyssnade jag knappt på något annat i flera månader. Jag tyckte helt enkelt så mycket om skivan att jag blev förvånad över att jag fortfarande förmådde tycka om musik så mycket.

Med tanke på hur sen jag var i starten fnissade jag lite vid insikten att omslaget till Annika Norlins debutskiva är ritat av – mig. Samlingsskivan ovan innehåller nämligen Hello Saferides Highschool Stalker, vilket gör uppdraget till en av de saker jag är mest stolt över i min 33-åriga tecknarkarriär. I alla fall nästan.

tisdagen den 14:e september 2010

Den måste vara LITEN



När jag ändå ägnat dagen åt att lansera konceptet "Mats Jonsson-bloggen – en hyllning till livet" passar det bra att visa ovanstående lapp, som jag fotograferade i en utkant av Kramfors i somras. Ja, jag blev rörd.

Vi är septembristerna



I går, på väg hem. Kylig sol och genomskinlig luft ända upp till himlen. Gick och tänkte på det vanliga, på arbete, familj, politik, fritid när plötsligt en helt ny tanke dök upp och trängde undan alla de andra. Jag kunde bara tänka på Daley Thompson's Supertest.

Nej, inte bara tänka på. Jag var där, i vardagsrummet i Stensätter cirka 1986 och spelade Daley Thompson's Supertest, tillsammans med Hans eller Mathias eller kanske med min far. På trägolvet framför teven, varsin joystick frenetiskt vickande i handen, kopplade med sladdar till min kära lilla svarta ZX Spectrum 128 +. Utanför fönstret var luften genomskinlig ända upp till himlen och nere i köket stod min mor och stekte någonting.

Just det. Det var septemberluften i kombination med stekoset från ett köksfönster vid Telefonplan som sekundsnabbt flyttade mig 24 år i tiden och 50 mil i rummet. Ni vet, det är inget nytt, bara en madeleinekaka en måndag, men mig händer sådant här nästan bara i september. Jag ville bara berätta för er hur mycket jag älskar september.

söndagen den 12:e september 2010

Serier från periferin



Dags för gammalt mög igen! Här kommer en knappt årsgammal artikel skriven för Ordfront Magasin.

I svallvågorna efter succén med
Persepolis vågar förlagen satsa på serieromaner från världens bortglömda hörn. Mats Jonsson har läst ett libanesiskt ensembledrama under granatbeskjutning, en screwballkomedi om vardagslivet i Efenbenskusten och en en magisk uppväxtskildring från en by i Sibirien.

Som redaktör på ett serieförlag drunknar man i böcker. De kommer i tunga paket från utländska förlag, vi köper mer än vi kan bära på mässor och festivaler, och beställer hem sådant man hört att det talas om i branschen. Av alla dessa titlar hinner vi i bästa fall läsa hälften och har möjlighet att ge ut en på hundra. Ofta känns det tröstlöst, att se alla dessa bra, vackra, spännande eller behjärtansvärda serier som aldrig kommer att nå en svensk publik.

Än mer tröstlöst är hur språk- och kulturbarriärer gör att till och med en specialintresserad bokbunkrare bara förmår läsa verk på engelska eller möjligen på franska eller tyska, och då enbart om något verkar speciellt intressant. Resultatet är, som inom alla konstformer, att det som översätts kommer från den västerländska kultursfären eller möjligen från de japanska mangafabrikerna. Från den rika världen.

Men när serievärlden utvecklas och mognar, dyker det allt oftare upp en annan typ av berättelser, från helt andra delar av världen. Portalverket är givetvis Marjane Satrapis Persepolis, den självbiografiska sviten om den islamiska revolutionen i Iran, kriget mot Irak, livet under diktaturen och flykten till Europa. Efter att den blivit en internationell bestseller, kritikerfavorit och Cannes-belönad film har förlag, journalister och serieläsare börjat inse att vår värld är större än vi hittills trott, och precis som i Satrapis fall är det oftast Frankrike som är nyckeln till väst. Här översätts inte bara alternativmanga utan också oväntade titlar från länder som Kina och Sydkorea. Dessutom är Frankrike det självklara landet att vända sig till för serieskapare, författare och filmare från det gamla kolonialväldet.

Ett exempel på detta är 28-åriga libanesiskan Zeina Abirached, som givit ut ett antal uppmärksammade självbiografiska serieromaner på det lilla förlaget Éditions Cambourakis. När hennes viktigaste verk, Le jeu des hirondelles, legat på mitt skrivbord är det flera som lyft den och glatt sagt ”aha, en ny Satrapi-bok!”, och vid första anblicken signalerar de kontrastrika teckningarna onekligen Persepolis-derivat. Jämförelsen är dock missvisande, för även om båda böckerna skildrar författarnas egna upplevelser av krig och förtryck i Mellanöstern vid ungefär samma tid, gör Abirached något helt annat. Där Satrapi skildrar Irans hela moderna historia med distans både i år och i geografiskt avstånd, är Abiracheds bok ett ensembledrama som utspelar sig under en enda natt, i hallen till hennes föräldrahem i ett hyreshus alldeles vid gröna linjen i inbördeskrigets Beirut. I detta lilla rum, som befunnits vara husets säkraste plats, har alla hyresgäster som inte redan flytt tagit skydd undan de plötsligt uppblossande striderna. Här berättar de sina historier, visar sin sorg och skräck samtidigt som de gör allt för att upprätthålla en illusion av vardag inför tioåriga Zeina och hennes lillebror, vars föräldrar fastnat i granatregnet där ute på väg hem från släktingar.

Nästan ännu starkare är Abiracheds lilla bok Je me souviens, där kriget som varat hela hennes liv till sist tar slut och hon för första gången inser att deras gata faktiskt fortsätter på andra sidan muren, in i en annan, okänd värld – och hon vid en utflykt till Beiruts västra delar för första gången riktigt förstår att hennes hemstad ligger vid havet.

Det kan ibland kännas tråkigt att de oväntade seriesuccéerna alltid tycks handla om krig, förtryck och umbäranden, som om vårt lågstatusmedium bara riktigt räknas om man har något oantastligt viktigt att berätta – om Förintelsen som i Art Spiegelmans Maus eller om mullornas tyranni i Persepolis. Denna roll delar serierna med lågstatuskontinenten Afrika – från vilken de enda historier man hör handlar om svält, krig, aids eller möjligen något slags uppdaterad Tintin i Kongo-exotism. Därför blev jag dubbelt glad när jag upptäckte Aya. Denna serieromansvit som i Frankrike är inne på sin sjätte del, tillkom just som en reaktion på den enkelspåriga skildringen av Afrika. Marguerite Abouet, som tolv år gammal emigrerade till Frankrike från Elfenbenskusten, ville skildra sin barndoms Abidjan och de färgstarka människor hon växe upp med i arbetarförorten Yopougon. Hennes närmast screwball-kvicka manus har tecknats av hennes make, barnboksillustratören Clément Oubrerie, i en färgsprakande stil mitt emellan realism och karikatyr. Elfenbenskusten på 70-talet var en dynamisk plats, där president Félix Houphouët-Boignys uppmaning till småskalig odling av exporgrödor på röjd djungelmark skapade stark ekonomisk tillväxt och den gamla kolonialmaktens film, musik och mode förgyllde livet även för de mindre bemedlade.

Aya är lätt i tonen och i sig inte något banbrytande verk, men blir till en mycket levande skildring av helt vanliga tonåringars liv i en afrikansk storstad. De festar, pluggar, arbetar, avspisar karlslokar, blir kära i fel kille, hånglar i nattmörkret på torget och ger mig för första gången en bild av den verklighet jag hört västafrikanska bekanta berätta om men aldrig riktigt kunnat förstå. Att Houphouët-Boignys ekonomiska politik sedermera kollapsade och följdes av statskupper och ett till synes ändlöst inbördeskrig nämns inte i boken, men ger historien en mörk fond. Aya, vars mål var att skildra ett Afrika bortom misären, är i själva verket en berättelse från en förlorad guldålder.

Om Aya är färgsprakande är Une jeunesse sovietique grå som luften i ett industriområde i Novosibirsk. Helt tecknad i blyerts, är den en uppväxtskildring från utkanternas utkant – Sibirien. En dag i början av 90-talet fick Emmanuel Durand, en fransk bohandlare och förläggare verksam i Moskva, oväntat besök av en man i 45-årsåldern som ”såg ut som en sibirisk bonde”. Han visade tre sidor ur en serie han arbetade på och bad om ett förskott för att kunna säga upp sig från sitt arbete som nattvakt på ett lager och göra klart sin bok. Durand blev märkligt berörd av materialet och gick med på att bli Nikolai Maslovs mecenat. Resultatet är en av de märkligaste serieböcker jag läst. Maslov ville berätta sitt livs historia, men tyckte sig inte kunna skriva tillräckligt bra. Dock kunde han teckna, så han började rita en serie. I ett land utan seriekultur, utan att själv ha läst mer än enstaka strippar. Lägg till denna brist på uppenbara förebilder att Maslov gått på konstskola, där han fick lära sig att ”den sovjetiske konstnärens kall är att visa på det sovjetiska samhällets överlägsenhet”, och att han arbetat på ett galleri som endast sålde porträtt av Lenin!

Som serieskapare framstår Nikolai Maslov som någonting mitt emellan underbarn och idiot savant, och visar en helt unik bild av sovjetiskt vardagsliv, som på något sätt känns helt och fullt äkta. Från inledningen där han en natt får in en fransk station på kortvågen och blir besatt av landet långt borta i väst, via fylleslag som hämtade från Tjechovs skildringar av livet i Sibirien hundra år tidigare till militärtjänsten i Mongoliet och flytten till Moskva, där han drabbas av ett mentalt sammanbrott efter broderns död. Den sparsmakade berättartexten, de korthuggna replikerna och de detaljerade, grafitgrå teckningarna skapar en känsla så realistisk att den bitvis slår över i surrealism.

De är sannerligen inte illa pinkat av en sibirisk bonde som ville berätta om sitt liv i små oansenliga grå rutor, på det billigaste ritpapper han kunde hitta.

--------------------------

Zeina Abiracheds Le jeu des hirondelles (”Svalornas lek”), från 2007, finns på franska och ges ut på svenska av Galago våren 2010.

Marguerite Abouets och Clément Oubreries Aya, från 2005, finns på franska och engelska.

Nikolai Maslovs Une jeunesse sovietique (”En sovjetisk ungdom”), från 2004, finns på franska och engelska.

fredagen den 10:e september 2010

Fall down on your knees and worship King Dick



Karelska näset gjorde sig utmärkt i höstsolen. KK berättade att alla i bussen – vi var inbokade på ett lopphotell ute vid flygplatsen – på grund av en vattenläcka blivit uppgraderade till hotell Astoria, vid Isakskatedralen. Jublet var nästan lika högt som när vi körde förbi Koskenkorvafabriken.

I början av Leningrads belägring lät Hitler i ett tillfälligt anfall av storhetsvansinne trycka upp inbjudningskort till segerfesten – som skulle äga rum på hotell Astoria. Östblockets finaste hotell. Champagne i stället för vodka.

Vi kom till förorterna. Kolonilotter, moderna satellitstäder under uppbyggnad. Såg helt okej ut. KK meddelade att det var här, just här, gränsen till Finland gått före kriget. Äldre, sjabbigare förorter och så själva staden, med breda höstboulevarder. Borde vi inte stanna snart? Men då, när Neva gjorde en krök och bussen svängde bröt dagens första isande solstrålar genom molnen och vi såg Staden. Ivankatedralens mörka dom, amiralitetets guldpik gnistrande mot kallblå himmel, palatsen. Vinterpalatset som var ljusgrönt som en sommarstuga och speglade sig i höstvattnet. Vi var i Lenins stad, vi var unga och bakfyllan hade börjat släppa.

I Astorias lobby var det fullt pådrag i 180. Poliser, kostymer och män i solglasögon. Mitt i en klunga syntes en tunnhårig man jag kände igen från nyheterna. En sentida segerherre som inte bara tryckt upp inbjudningskorten, utan nu faktiskt skulle dinera på Hotell Astoria. Jag buffade Josef i sidan och sa lågt: ”Kolla, kolla… det är Dick Cheney.”

torsdagen den 9:e september 2010

Allt hopp är inte ute


God morgon. Det här är en bild jag nyligen ritade i min Facebook-kompis Alexandras exemplar av Hey Princess. Jag tycker väldigt mycket om att rita i folks böcker (lustigt nog, eftersom jag i övrigt hatar att teckna nästan lika mycket som jag hatar sirapslimpa, Peter Wolodarski och EU-ländernas förtryck av det romska folket), så säg bara till om ni också vill ha en ramponerad trycksak.

En och annan har frågat om det är nya upplagor av mina böcker på väg, och svaret är väl "nja". En nyutgåva av Hey Princess dyker förmodligen upp under det kommande vinterhalvåret och det är inte heeeelt omöjligt att Pojken i skogen och Unga norrlänningar följer dess exempel inom ett år eller så. Men vi får se. Blir det av kan jag i alla fall lova att den sistnämnda utrustas med åtminstone femtio sidor bonusmaterial. Darra, Hans-Eric Åhman!

Men vet ni vad, saknar man en bok i sin samling tror jag att det går att åtgärda i rödaste rappet. Nyss upptäckte jag nämligen att Alvglans fortfarande verkar ha alla mina böcker i lager. Titta här och gör ett försök.

Nu ska jag teckna en instruktionsstripp där Marcus Gerdin lär ut hur man läser serier. Undrar om jag ska använda den gamla eller nya karaktärsdesignen?

onsdagen den 8:e september 2010

Suffer Little Children


Oj! Flera bekanta nämnde idag att de sett mig på morgon-Bolibompa i morse. Jag insåg efter en stunds betänketid att det måste röra sig om en repris av det avsnitt av Folkoteket där jag bland annat går runt i Midsommarkransen samt ritar en serie om en mask. Det stämde, så nu får alla ni som missat programmet två gånger en ny chans att se det på Svt Play. Klicka här!

tisdagen den 7:e september 2010

Fin idé, men ack ack ack



Tullstation med torn och glasdetaljer, samma barrskog som i Finland. Vi tryckte näsorna mot rutan. En soldat gick fram och tillbaka med pälsmössa på huvudet och tro fan om inte en liten gumma med huckle och kort, kort kvastskaft sopade asfalten utanför huset. Över allt detta vajade den från en hög stång: flaggan i rött och guld. Det svartnade nästan för ögonen när overklighetskänslan trängde sig på. Sen lånade jag toan inne i tullhuset, men det blev inget. Det var stopp i den, och två tre decimeter upp från toaskålen höjde sig en pyramid av bajs och toapapper och sönderrivna Pravda. Men jag sa ingenting, inte heller om att landsvägen blev smalare och skumpigare så fort vi kommit in i Sovjet, eller om att vi körde om en skolbuss vars chaufför satt och rökte. I stället höjde jag volymen på min sunkiga freestyle, som skrällde ut sovjetiska nationalsången och Skinny Puppy.

Vi åkte över en svajig bro som var både längre och högre än själva Sandöbron, och så var vi i Viborg. Vilken stad. När vi åkte på den skumpiga genomfartsleden genom kvarter på kvarter av skitiga hyreshus, såna där grå som det ser ut att ha runnit nåt äckligt från fönstren på, uppblandat med några butiker, en liten park utan träd, en brödkö, en skola, här och var ett kolkraftverk, en soptipp eller en liten tung industri, tänkte jag mest av allt på Sim City, och hur jag ibland gått in för att bygga den värsta tänkbara stad, ett helvete av djävulsk stadsplanering med en ring av just kolkraftverk och soptippar runt skolor och bostadshus. Det lustiga var att de där antistäderna alltid funkade rätt bra, folk flyttade dit och levde sina liv och verkade ganska nöjda. ”Viborg. Fan va coolt”, sa Josef. ”Ja”, sa jag. ”Faan, va coolt.” Niklas satt tyst.

måndagen den 6:e september 2010

Stoppa pressarna!


Eller vad det nu heter nu för tiden. Det har smugit sig in ett allvarligt fel i nedanstående inlägg. Det är såklart inte Projekt Y som går in i sin slutfas i veckan, utan Projekt Z. Så dumt av mig, det vet väl varenda människa att Projekt Y redan är avslutat!

(Ja, jag vet att det finns en redigeringsfunktion, men jag kan inte ta risken att en massa människor som redan läst inlägget går och lägger sig i tron att jag håller på att avsluta Projekt Y, när det i själva verket är Projekt Z! Det begriper ni väl.)

Börja en vit vecka med en sup

Två söndagar i rad lyckades jag följa min nya levnadsregel "lägg upp gammalt mög på bloggen", sedan var det kört. Den något oväntade kombinationen Brand-release i Vinterviken/nördkväll med Micke/Tjejmilen 2010 kom emellan och rubbade min helg. Nej, jag sprang inte Tjejmilen utan stod bredvid tillsammans med dottern och såg hustru och svärmor bränna kalorier.

Skojigast i år (så här sedan de kickat Claes "jag vet inte ens vilket år det är" af Geijerstam som kommentator) var annars när en farbror från Nya Moderaterna sträckte fram propagandamaterial mot mitt oskyldiga barn och sa "en liten flagga, kanske?", varvid min fru och jag i samma ögonblick reagerade på pricken så här (fast på svenska). Roligast förra gången någon i familjen sprang Tjejmilen var för övrigt när varuhuskedjan Åhléns skickat dit en husvagn som smäkade Anarchy in the UK.

Nåja. Försenat gammalt mög var det. Här är två roliga serier som publicerats tidigare men som åtminstone nytillkomna läsare lär ha missat:



Ritad för ett par år sen till Arvikafestivalens tidning. Klicka på han så blir han större!



En outtake ur Pojken i skogen. Hoppas nu att jag inte bryter mot någon Blogger-regel genom att publicera den.

Veckan blir hård. Galago 100 ska gå till tryck (kommer till bokmässan!), tv-spelstidningen Level som jag korrekturläser ska också gå på tryck (kommer inte till bokmässan!), jag ska till tandhygienisten, gå på styrelsemöte i Ivar Lo-sällskapet och till råga på allt går Projekt Y in i slutfasen. Säg till min fru att jag älskar henne väldigt mycket.

fredagen den 3:e september 2010

"Nästa stora grej"


Detta måste vara framtiden: taffligt tecknade självbiografiska serier - i din iPhone!

onsdagen den 1:e september 2010

Jag vill att alla barn i världen ska hålla varandra i hand


"Idag ska vi ha en tävling! Vem kan hitta på det bästa nya ordspråket?" Min mellanstadielärare, den älskade gamle skolfuxen, hade kommit på en bra, ämnesöverskridande lektionsidé. Först berätta om gamla ordspråk, sedan uppmuntra till eget skrivande, och så fick vi rita en fin bild i vattenfärg till. Avslutningsvis gjordes en utställning av bilderna och alla ordspråken lästes upp. Magistern var jury.

Det vinnande bidraget? Se rubriken.

Jag blev arg som vanligt, för att mitt mycket bättre ordspråk inte vann och för att ovanstående ju inte ens var ett riktigt ordspråk.

Min klasskamrats så kallade ordspråk kom emellertid tillbaka till mig idag, när jag öppnade min mailbox. Jag hade fått beundrarbrev från Buenos Aires! Sedan Hey Princess släpptes på engelska i slutet av april har jag nu fått fanmail från Nord- och Sydamerika, Europa, Asien och Australien. Fattas bara afrikansk distribution och att någon serieintresserad forskare på Polarstation Zebra surfar in på Amazon (undrar om de levererar till Antarktis?) så har jag tjingat precis alla kontinenter. Det här är ju underbart. Intressant faktum: mina nyblivna fans i alla världsdelar skriver om hur mycket de gillar mina teckningar och mina analyser av indiepopens väsen. Jag skulle tro att det här säger något om någonting, men jag är inte säker. Ville mest dela min glädje/skryta.

Men serier kan ju föra folk närmare varandra. Se bara på detta mycket märkliga pressmeddelande som landade i Galagos inkorg sommaren 2008. (Jag har inget med det att göra och tar absolut inget ansvar för särskrivningarna och det bitvis stötande innehållet.)

PRESS MEDDELANDE FRÅN SERIETECKNARE UTAN GRÄNSER/

DESSINATEURS DE LA BANDE DESSINÉ SANS FRONTIÈRS

-------------------------------------------

!!!SUG/DDLBDSF newsflash!!!

Med anledning av krisen i Kaukasus har SUG/DDLBDSF:s presidium beslutat att avsätta extra resurser för att hjälpa Syd ossetiens lidande befolkning, i vår snabbaste insats hittills.

I samarbete med Ryska federationens försvarsmakt, Malmö Aviation och Åbergs MUSeum kommer vi redan i nästa vecka att genomföra VÄRLDENS LÄNGSTA SERIE STRIP i Tschinvali. Temat är "Pinsamt!" och rekord försöket kommer att genomföras både av kända serietecknare, lokala förmågor och syd ossetiska skolklasser som snabbutbildas i seriekonst av Ivan Alagbé, som flygs in i samarbete med Maersk Air, Serietekets utlåningsdisk och Abchasiens kulturministerium.

Parallellt med detta sker ett annat rekord försök – världens längsta seriebokbord som ska räcka ända från Tschinvali till Tbilisi, sedan vidare genom Kodoridalen till Abchasiens huvudstad som vi i skrivande stund inte kommer ihåg vad den heter. Eftersom det blir svårt att få fram så mycket serier med så kort varsel (och överupplagan av Sen Bordero som bekant flygbombades över Acehprovinsen efter tsunamin) samarbetar vi här med RSR/Epix, Serieknallen samt IKAB för att snabbt få fram topp material. Är du intresserad av att bemanna något av bokborden så har vi ett planeringsmöte på WAYNE’S COFFEE Hamngatan i morgon kl 10. Om någon vet hur man får tag på "Guinness rekord bok" är vi också tacksamma.

Vill ni medverka i VÄRLDENS LÄNGSTA SERIE STRIP kan ni dyka upp vid

flygbussarna på Cityterminalen på måndag kl 04.30. Medtag pass, visum och ett glatt humör. På planet har vi ordnat så att nya BATMAN filmen visas, så vi kan ha analys och "eftersnack" så att den långa resan går fortare.


För övrigt kommer vår tidning Sen Bordero fr o m nästa nummer att omvandlas till en serie antologi i bokform, med löpnumrering och wrap around cover. Detta för att förbättra distributionen och trixa med kultur stödet. Eftersom tidens anda kräver snabb rapportering kommer vårt "lättare" material att flyttas till webben medan antologin

fokuserar på längre serier i komisk äventyrs stil. Om ni kan finna det i era hjärtan att bidra med en skärv av ert skapande så vill vi påminna om att serierna ska levereras DIGITALT, i minst 600 dpi lineart eller 300 dpi grayscale. Eftersom vi vill att alla ska kunna läsa Sen

Bordero krävs – liksom tidigare – att materialet består av serier på esperanto eller pantomimserier ("stumma" serier).

En god nyhet! Sen Bordero produceras numera i samarbete med Grafiska formgivare utan gränser/Créateurs de la designe graphique sans frontièrs och har således fått en rejäl grafisk "uppryckning". Kommande antologier trycks i samarbete med Egmont Kärnan AB, Crème Fraiche saffran/tomat samt Alma Pluss och några framtida teman är:

"Klimathotet?"

En dag på stranden

ROCK!

Serier från Finland

Välkommen att bidra!

------------------------------------------------

Serietecknare utan gränser/Dessinateurs de la bande dessiné sans frontièrs är en idéell sammanslutning av serietecknare som vill göra en skillnad. Sammankallande för Skandinavien och Östersjöområdet är J-A Seterøy (Norge), E Jorsaeter (Sverige) och W "W" Kaczyk (Polen).

OBS!!! Eftersom vi vet att vi kan få räkna med viss kritik över att ta hjälp från de stridande parterna i konflikten vill vi poängtera att det är enda sättet för hjälpen att nå fram i tid. Och du, vi väljer inte sida – om det inte gäller en serie sida!!!


Puh. Förresten kanske jag inte borde offentliggöra mitt eget bidrag till den där ordspråkstävlingen, men va fan. Sug på den här: "Den som tar friheten från folken får själv ingen frihet." Illustrerat av en anslående akvarell föreställande en diktator som mol allena står i sitt palats, bakom fyrdubbla murar, taggtråd, spanska ryttare och kulsprutetorn. Vilket lillgammalt litet barn jag är.