söndagen den 31:e oktober 2010

Mardröm vid Allhelgonatid


Det är söndag, och ni vet vad det betyder: Gammalt mööög! För att fira den anglosaxiska kulturimperialisthelgen har jag valt ett arkeologiskt fynd som har med en trollpacka att göra. Det är ännu ett verk som jag egentligen inte får sprida, så klicka här men säg ingenting till någon. Vilken svekfull liten råtta jag är!

Helgen, alltså. Blev ju inte många lugna stunder om man säger så. Man var ju liksom inte direkt torr i munnen om ni förstår vad jag menar. Striptease-stängerna var ju inte direkt oinoljade, knuff-knuff. I fredags gick jag och Victoria på stan. Åt lunch. Fikade. Det händer kanske en gång i halvåret nu för tiden, så det var fint. Och så var vi kärnfamilj hela kvällen.

I går hade V & E "tjejdag" och såg den bioaktuella Muminfilmen, medan jag satt hemma och ritade. Och städade. Om aftonen gick V på middag med sin bokcirkel, jag nattade E och ritade sedan non-stop 19-01. Ibland är jag verkligen duktig.

I dag kom Petter och fotograferade Ellen och mig i Svandammsparken, med den uttalade förhoppningen att en av bilderna ska komma att pryda omslaget till Din barndom. Ni får väl se någon gång i vår, när bokfan ska in i katalogen. Sedan åt Ellen för första gången middag hos en lekkamrat, det kändes stort. Nu ska jag ge min fru en kram och fortsätta på min serie. SLUT.

lördagen den 30:e oktober 2010

Äpplen, träd, avstånd et c.



Ni kanske kan ana er till att jag blir glad när min dotter ritar. Det riktigt lyser upp min dag, kan man säga. Extra roligt är det när hon gör ett seriöst försök att rita en serie. I dag satt jag och tecknade när hon och hennes mor kom hem från Mumintrollet och kometjakten, och hon bad mig rita upp ramar och kanaler på elfenbenskartong så att hon också fick rita "riktiga serier".

(Lite läskigt är det, man minns ju intervjun med Vito Ingrosso där han stolt proklamerade "jag behöver bara visa ett skivomslag så vet [sonens namn] hur han ska ta stegen!".)




Här är så resultatet: Den riktiga serien Mammorna som är ledsna för att deras barn hade dött. Jag kanske ska uppmana henne att skicka in den anonymt till Galago*?

*Den tidningen innehåller ju ändå bara taffligt tecknade ångestserier.

torsdagen den 28:e oktober 2010

If They Move, Kill 'em



Det är väl lika bra att komma ut ur skrubben. Information har ju ändå pyst ut genom åren, i serier, likväl som texter och privata samtal. Jag inte bara korrekturläser en tv-spelstidning och recenserar ibland (se till exempel min tragiska nästan-sågning av Civilization V i nya numret av Level, vars omslag syns ovan), utan jag spelar också. För nöjes skull. Jag lägger nästan lika mycket tid på elektroniska spel som på böcker eller film. Ska sanningen fram skäms jag inte alls över det, men har liksom valt att inte skylta med det. Jag tror att det är den sista kvarlevan av gymnasie-intellektualismen som spökar, genant nog. Jag menar, alla utom Fredrik Jonsson spelar väl spel i dagsläget?

Eftersom många säkert är nyfikna, kommer här en lista över mina favoritspel, utan inbördes ordning:

Civilization IV
- det bästa spelet i en serie jag ägnat bortåt 2 000 timmar av min livstid.

Starcraft II
- en vacker dag ska jag skriva en hel essä om Starcraft II här på blogg'n.

Resident Evil IV
- den tunga höststämningen, det perfekta tempot och den mer eller mindre ofrivilliga humorn.

Head Over Heels
- ZX Spectrums bästa spel håller än.

Bioshock
- Så väldesignat, mystiskt och stämningsfullt att det inte gör så mycket att spelet börjar upprepa sig självt halvvägs in.

Mario Kart Wii
- Kommentarer måste vara överflödiga.

The Godfather: Black Hand Edition
- Wii-kontrollen gör ett okej gangsterspel till en sanslöst underhållande orgie i våld.

M O V I E
- ZX Spectrum-grafiken gör ett okej gangsterspel till en sanslöst stämningsfull orgie i nostalgi.

Avslutningsvis: en länk till en artikel om spelbranschen som jag skrev till Ordfront Magasin förra året. Ännu ett försök att maskera min nördighet, eller bara ett sätt att slå mynt av den?

onsdagen den 27:e oktober 2010

Framtiden ba fanns där



En gång i tiden kallades det att "telependla" när man jobbade hemifrån. Jag skrev till och med en så in i döden lång artikel om det i DN 1994. Jag åkte till Nynäshamn och undersökte kommunens, av Ulf Adelsohn invigda, telependlarkontor vid (oldschool-)pendeltågsstationen. Där hade de bland annat fax, sladdlösa telefoner och persondatorer av multimediatyp med CD-ROM spelare, ljudkort, högtalare och mikrofon. I artikeln drog jag fullt plausibla paralleller till diverse sci-fi-dystopier, men inombords skrattade jag åt de entusiastiska multimedietomtarna i Nynäshamn som trodde att detta var framtiden.

Klipp.

Ellen är sjuk och jag är hemma med henne. Just nu sitter hon och ser på Philofix och jag passar på att jobba/blogga lite. Tack och lov kan det mesta av dagens Galagoarbete skötas hemifrån.

Annars så avslutades Farsa med förhinder-följetongen igår, och jag måste komma på ett nytt "running gag" till blogg'n. Det kommer nog vad det lider. Och så vill jag gärna göra lite reklam för Galagos "ge bort en prenumeration i julklapp"-koncept. Läs mer här!

måndagen den 25:e oktober 2010

Ett förlorat mästerverk



Åh nej! Jag har bläddrat vidare i den mapp med gamla serier jag hittade i källaren igår, och blev först väldigt glad när jag hittade ett bildmanus jag aldrig tecknat upp. Uppenbarligen handlar serien om mitt favoritspel Civilization, och den lär härstamma från tidigt 00-tal.

Lyckan förbyttes dock i frustration när jag insåg att... det inte går att läsa vad fan det står i bubblorna. Jag brukar vara bra på att tolka min egen mikroskopiska slafspiktur, men här gick jag bet. Och serien som verkar så bra. Finns det någon grafolog där ute som kan hjälpa mig?

(Bli inte förvirrade av marginalanteckningarna, den nere till vänster är ett tidigt synopsis till serien Dödskallar I till Pojken i skogen, bilden längst ned till höger ett utkast till turnéaffisch för Real Group.)

"Farsa med förhinder", del 15

söndagen den 24:e oktober 2010

Vår vän och kamrat

Söndag igen. Ellen vaknade 05.00, men vi lyckades få henne att somna om, vilket gav oss tidernas sovmorgon ända till klockan åtta. I övrigt har dagen varit tvätt, pyssel, uppröjning, femårskalas (i lägenheten ovanför, praktiskt nog) och byte av glödlampor (nog så stort projekt när bostaden har 3.40 i takhöjd).

Sedan städade jag källarförrådet, med baktanken att jag skulle hitta Pärmen. Pärmen, som innehåller alla mina gamla ungdomssynder, från Däntjusia råtfamiljän som jag ritade när jag var i Ellens ålder, till originalen till mina fanzines. Det var länge sen jag tittade i Pärmen, och dessutom innehåller den givetvis obegränsade mängder gammalt mög att lägga upp på bloggen.

Men jag hittade inte Pärmen. Är den måhända i uthuset i Stensätter? Jag fann dock några mindre mappar med gamla serier i, och jag har redan scannat en av dem - Min sexfantasi, som jag tror gick i något nummer av Galago för bortåt 15 år sedan. Den är gammal, men jag tycker fortfarande att den är ganska rolig. Och ständigt aktuell, får man väl säga.

(Klicka på sidorna för att läsa obeskurna versioner.)




Och ja, serien är faktiskt baserad på ett autentiskt inslag i P3:s sexprogram På gränsen, som jag ibland lyssnade på som tonåring.

Just ja, en sak till: här är en recension av Hey Princess från den amerikanska seriebloggen Graphic Policy, som för övrigt har taglinen "where comic books and politics meet". Just det - precis som i serien ovan!

"Farsa med förhinder", del 14

torsdagen den 21:e oktober 2010

"Vilken glädje det skulle vara att vara en stor författare"



Oj, vilken bok. Efter att ha avslutat Väinö Linnas bautaepos gick jag över till en betydligt tunnare volym, Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink, som jag lyckades klämma på ett antal tunnelbaneresor mellan hemmet och jobbet. Varför hade jag inte läst den här boken för länge sedan? Precis som med Linna är det här en bok jag minns från min barndom, då den stod i hyllan hemma hos morfar. Var det mormor som läst den? Hon var ju städerska, så det kan ju tänkas. I alla fall så roades jag av den ovanliga titeln redan som barn, men kunde knappast tänka mig något tråkigare att läsa än en städerskas dagbok från sent 60-tal.

Men vilken fascinerande bok. Jag skulle kunna citera hur mycket som helst av Maja Ekelöfs cyniska kvickheter (till skillnad från kvicka cynismer), hennes klarsynta iakttagelser och nydanande språk. Uttrycket "låglönare" borde exempelvis ha bitit sig fast i svenska språket mycket mer effektivt än vad det gjort. Rapport från en skurhink gavs ut 1970, efter att ha vunnit en romantävling. Ekelöf renskrev manuset i smyg på de kontor hon städade, på olika skrivmaskiner för att de inte skulle slitas ojämnt och därmed riskera att avslöja henne.

Hon är en ensamstående fembarnsmor i Karlskoga, född 1918, som ofta stiger upp tre "på morgonen" för att hinna städa kontor och trappor trots värkande rygg och spruckna händer. När hon inte arbetar eller sköter hushållet (barnen är till största delen utflugna, men bor hemma i perioder) läser hon enorma mängder böcker, lyssnar på radio och ser på TV. Hon är kommunist med Castro, Che och Mao på väggen, och återkommer ständigt till utsugningen av tredje världen, liksom hon kommenterar dagsaktuella händelser som sexdagarskriget, inmarschen i Tjeckoslovakien och – framförallt – det ständigt pågående Vietnamkriget.

Det finns så mycket jag vill lyfta fram i den här lilla tunna boken, men får nöja mig med några saker jag reagerade på. (Läs den själv! Den finns i en print on demand-utgåva.) Dagens bisarra samhälle ställs här och var i blixtbelysning. När Maja Ekelöf ondgör sig över konsumtionssamhället och hur hon handlar upp hela sin magra lön inför julen baxnar en nutida läsare över hennes korta inköpslista. Den Ekelöfska julshoppingen motsvarar en ordinär svensk 10-talsfamiljs kompletteringsinköp på närlivset en vanlig torsdag. Med musik i Spotify, en filmnedladdning på gång och fem öppna flikar i Firefox skrattar jag, lite rörd, åt Maja E när hon skriver att hon måste sluta med ofoget att ha radion och TV:n i gång samtidigt. Och även om hon är fattig även i jämförelse med dagens låglönare är det fascinerande att läsa hur pass enkelt hon faktiskt blir hjälpt av socialtjänsten gång efter annan. Tjatade hon nog mycket fick hon faktiskt både vinterskor och bottiner till barnen, och så lätt går det väl knappast idag?

Och så allt annat tidstypiskt man lägger märke till. Hennes barn är inblandade i bilolyckor mest hela tiden, vilket bara noteras som något självklart på ett sätt som känns mycket avlägset. Hur tragisk Ekelöfs beundran av Mao känns idag, att en bloddrypande tyrann ännu framstod som mänsklighetens sista hopp om en värdig utveckling. Men mest av allt grips jag nog av bilden av den intellektuella arbetaren. Hur hon läser, läser, läser, läser. Dels för att hon ser det som en skyldighet att sätta sig in i hur världen ser ut, dels för att det är hennes enda stora nöje. Och hon var långt ifrån ensam om det. Vem läser så idag? Gör ens "den bildade medelklassen" det?

"Farsa med förhinder", del 11

tisdagen den 19:e oktober 2010

På fälten får de skörda vad boskap brukar äta



Nu har blogg'n plötsligt och permanent transformerats till matblogg! Det är ju de som får flest träffar!

Liksom min blogg-granne Simon Gärdenfors tycker jag om mat. God, vällagad mat i stora mängder. Vad jag dock inte tycker om är matlagning, eller att bry sig osunt mycket om mat. Matlagning som livsstil är förmodligen det mest borgerliga, provocerande och ointressanta jag vet, varför den just timade teppanyaki-skandalen muntrade upp mig ännu mer än de flesta.

Springa omkring i Östermalmshallar och leta "rätt" råvaror? Ägna timmar åt att ha näsan i olika svindlande dyra kokböcker? Njutningsfyllt smula färska kryddor mellan händerna? Stå och laga skiten i timmar för att sedan äta upp den på tio minuter, med en familjemedlem som dessutom bara vill ha riset (förlåt: citrongräsbulgurn!) och ratar resten. Tvi vale. Lägg till det ett extensivt vinintresse och jag reser ragg, spärrar ut klor och vänder taggar utåt. Slöseri med tid och pengar. Onödigt mycket disk. Orka bry sig. Har man så gott om tid borde man tillbringa mer av den i läsfåtöljen med eventuell avkomma, alternativt jobba mer och ge mellanskillnaden till de fattiga.

Denna min inställning har emellertid, i kombination med exceptionell tidsbrist mellan dagishämtning och läggdags, lett till att vår kosthållning blivit synnerligen frugal. En vanlig arbetsvecka: Fiskpinnar/sojakorv/pannkakor/fiskbullar/sill. Kasta om ordningen och upprepa. Nu har det gått så långt att vi sett oss nödgade att göra något som ligger farligt nära inköp av bomullsfältsnära tjänster – att beställa hem en tocken där färdig matkasse med recept och allt. Vegetarisk. En massa jungfruliga råvaror fyller kylskåp och skafferi. Jag ägnar en timme per dag åt att tillaga avancerade, exotiska rätter som "chili sin carne med ris" (se bild ovan) och "pastagratäng och sallad". Vi äter numera halv sju. Det blir onödigt mycket disk, inte minst som Ellen varje dag "gör soppa" för att hålla mig sällskap (se bild nedan). Och det värsta av allt är att jag känner mig fruktansvärt duktig när jag ägnar mig åt ett värv jag föraktar.

Varför blir det alltid fel hur man än gör? Är detta den bästa kompromissen? Ska vi återgå till halvfabrikaten för att min moralkompass ska börja peka åt norr igen? Kan ett barn överleva på kosmonautpiller?



P.S. I dag fick jag ännu en strålande affärsidé. Årets julklapp: Livspusslet. Alltså ett riktigt pussel med cirka 5 000 bitar och ett motiv föreställande en arisk medelklassfamilj som lagar mat tillsammans eller nåt. Och så ska det stå "Livspusslet" stort på förpackningen. FATTA vad det skulle sälja!

P.P.S. Det finns inget uttryck jag hatar och föraktar mer än just "Livspusslet". Om det nu inte gäller den här familjen.

"Farsa med förhinder", del 9

måndagen den 18:e oktober 2010

Veckans länk



Det här blev bara trams. Jag tänkte skriva ett fyndigt inlägg om Laura Palmer och Josh Macahan, men det sket sig. Sedan tänkte jag googla upp Ellinor Norflus (eller hette hon möjligen Eleanor Norflus? Den enda jag kan fråga är Fredrik och honom vill jag inte störa eftersom han blev far till en son i morse - grattis till er alla!). Nåväl, vi får ta det senare. Det är förmodligen ändå ingen som bryr sig.

När jag letade efter henne hamnade jag dock i något slags USA-motsvarighet till Ratsit.se, alltså en sån där Orwellsk/Bradburysk/Boyesk personuppgiftstjänst. Där fann jag inte den jag sökte, men väl personen med Förenta staternas tuffaste namn! Hon (?) bor i Fenton, Missouri och heter... titta längst till vänster på den här sidan.

Alltid något.

"Farsa med förhinder", del 8

söndagen den 17:e oktober 2010

Den gröne jätten




Denna veckas vandring nedför minnenas gränd tar oss tillbaka till 1996. Klippet ovan kan ses som en prequel till förra veckans utvikningsbild. Detta är nämligen min första förekomst i Nöjesguiden, två år före det där sexiga centerfoldet.

Denna första gång kom det helt oväntat, jag slog upp nya numret (antagligen sittande på ett sunkigt fik i fina kläder), möttes av min egen teckning och kände hur jag växte lite som människa... tills jag läste bildtexten.

Till att börja med heter inte serien Hela Kramfors vän. För att lägga ytterligare sten på börda heter jag inte "Mays". Och till yttermera visso heter jag inte heller "Johnsson". I fem sekunder fick jag känna mig värdefull. I fem sekunder.

"Farsa med förhinder", del 7

lördagen den 16:e oktober 2010

Fina titlar och skrivklådesjuka



Det knivigaste med att göra en ny bok är ofta att komma på titeln. För mig har det i stort sett blivit svårare och svårare. Se här:

Unga norrlänningar kom jag på lite i förväg. Ganska länge hette boken Hjältinnor och omslaget skulle vara en parafras på Bowies "Heroes". När boken faktiskt började anta fysisk form kände jag att jag egentligen inte ville ha ett svartvitt omslag, men var fortfarande inne på en Bowiereferens. Hmmm... Inneboende? Mannen som sålde Kramfors kommun? 1. Utomhus? Nej, valet blev ganska enkelt.

Hey Princess satt betydligt längre inne. Arbetsnamnet Buksvåger kändes inte, eh... helt rätt, men jag hade varken titel eller omslag när hösten 2001 bröt in och jag måste bestämma mig.
Så visade SVT:s Musikbyrån sin sägenomsusade Smithsspecial. Videon till There is a Light That Never Goes Out fick det att klicka till i mitt huvud. Ungdomar på en gräsmatta! Dagen därpå gick jag Katarina Bangata fram, såg löven på marken och så var det problemet löst. Jag kallade in fotograf Petter Sjölund och flickvän Victoria Johansson för en hångel- och fotosession. När jag sedan satt och lajade fram en omslagskiss i quarken var det dags att skriva in en titel. Jag skapade ett textblock och sedan rörde sig fingrarna av sig själva på tangentbordet. Sedan dess heter boken som en känd Popsicle-låt.

Pojken i skogen är som alla vet hämtat från en textplatta i en serie i boken själv. Jag hade ingen som helst titelidé, verkligen ingen aning alls. När jag i ett telefonsamtal med Gunnar Lundkvist berättade om mitt problem funderade han igenom saken, mindes textplattan i fråga (serien hade gått i Galago) och föreslog Pojken i skogen. Och det blev ju jättebra.

I detta satans rum är lite lustig, eftersom jag först fick idén att "göra en grej" på min gamla Londonvistelse, direkt kom på titeln (det är alltså en låt med Brainbombs), skrev katalogtexten och först därefter påbörjade arbetet med serierna.

Din barndom, slutligen, kommer i augusti 2011 och titeln kom jag på för några dagar sedan. På ett ganska lustigt sätt, eftersom jag hittade den i min egen blogg. Mitt inlägg från den 7 oktober har rubriken Din barndom, och när jag såg den några dagar senare tänkte jag "Va? Där står ju titeln! Varifrån kom den?"

Som extra bonus följer här den kompletta listan över Din barndoms olika arbetsnamn:

NOT FOREVER
BRIGHT EYES
HEARTBEATS
KLARA ÖGON
RAMLAR
PAPPAN I STADEN
MITT BARN
DAGAR MED ELLEN
JAG ÄR DIN FAR
JAG ÄR DITT BARN
DU ÄR MITT BARN
DEN BÄSTA VÄN DU NÅGONSIN KOMMER ATT FÅ
FADERN
BARNET
DINA FÖRSTA ÅR
SKRÄCKEN
FRUKTAN
ENSAMBARN
FÖRHOPPNINGAR
HÄR KOMMER LYCKAN
SCENER UR ETT FADERSKAP
DIN BARNDOM

"Farsa med förhinder", del 6

torsdagen den 14:e oktober 2010

Är detta en människa?


Jag sitter ensam i Reset Media-skrapan och korrekturläser en evighetslång artikel om Tokyo Game Show. I drygt ett decennium har det varit mitt extraknäck; att varje månad sitta i en övergiven kontorslokal och hitta fel i texter om tv-spel. Men jag klagar inte – det är ganska lukrativt, bitvis roligt, kräver inga speciella arbetskläder, jag får hänga med mina gamla arbetskamrater från Atlantic förlag och det är bara några kvällar per månad.

Det enda dumma är att korrekturveckan ofta infaller just de veckor som även i övrigt är mest arbetsintensiva. Inte nog med att min hustru är sjuk vilket ställer ökade krav på hämtning/lämning och andra hushållsnära tjänster, utan jag har dessutom lämnat en Tilt-kalender till tryck, suttit med en massa Galagoadministration och gjort en illustration samtidigt som Projekt Y går in i det riktiga slutskedet, tandhygienisten vill se blod, det är föräldramöte på dagis, räntan på bolånet ska bindas om och jag till råga på allt gått med på att recensera Civilization V i tidningen jag just nu korrläser. Argh. Men va fan, jag är fortfarande ung och stark. Och nästa vecka får jag rita serier igen.

Jag behövde bara en paus. Lite mineralvatten, en näve stulen Start och mitt tråkigaste blogginlägg någonsin. Åter till Makuhari Messe.
(Tack till Simme G och Primme L för rubriken.)

"Farsa med förhinder", del 4

onsdagen den 13:e oktober 2010

Här under polstjärnan



I går kväll, på tunnelbanan på väg till mitt extraknäck, avslutade jag till sist "högsommarens läsprojekt", Väinö Linnas trilogi Här under polstjärnan. Dryga ettusenfemhundra sidor tar en stund att tröska igenom när man är trippelarbetande småbarnsförälder. Men det var det värt, minst sagt.

Hela mitt liv har de där tre böckerna - Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk - stått i mina föräldrars stora bokhylla i rummet bredvid köket. Redan innan jag lärde mig läsa började jag göra utflykter i den där bokhyllan. In bland klassikerna, genom deckarna, under de moderna svenska berättarna och bakom uppslagsverken. Men så fanns också Tråkhyllan, avdelningen längst till höger där böckerna hette sånt som Traktorn, Tjärdalen eller Tage Erlander: Dagböcker 1945-49. Eller för den delen Upp trälar. Jag undvek helst Tråkhyllan, först efter fyllda trettio plockade jag en Ivar Lo ur hyllan och fjällen föll från mina ögon.

"I begynnelsen var kärret, gräftan - och Jussi." Klart tung inledning. (En gräfta är förresten en stor hacka.) Jussi Koskela är en föräldralös prästgårdsdräng i skogslandet utanför Tammerfors som i slutet av 1800-talet tar mod till sig och ber prosten om att få dika ut ett kärr och bygga sig ett torp. Det som sedan följer är en mer än 1 500 sidor lång skildring av det moderna Finlands framväxt, genom frigörelse från Ryssland, inbördeskrig, depression, vinterkrig och fortsättningskrig fram till det sköna nya femtiotalet. Det är också en skildring av den fiktiva byn Pentinkulma, där man får följa ett minst sagt brett persongalleri med representanter för alla samhällsklasser. Snarare än individer är det familjer man följer; eftersom trilogin spänner över så lång tid är den enda person som finns i livet berättelsen igenom Jussis fru Alma, i början som tonårig torparfru, i slutet som dement 90-åring.

Jag älskar de här böckerna. Människoödena, Väinö Linnas patos för de egendomslösa, humorn, språket. Mest av allt uppskattar jag hur hela den första boken ägnas åt att skildra hårt arbete och att etablera persongalleriet - vilket gör att när hälften av huvudpersonerna sedan stryker med i inbördeskriget så känns det verkligen. Man känner de anhörigas sorg och saknad, för man saknar själv de gestalter man följt över så många boksidor.

Att tränga igenom Här under Polstjärnan påminner faktiskt en hel del om Jussis kamp mot kärret - det är hårt, det är smutsigt och tungt och ingen ände kan skönjas, men i slutänden blir man rikligt belönad. Och minnet av läsupplevelsen kan ingen sniken, lättledd prästnätje ta ifrån en, som den nye prosten stal hälften av Jussis utdikade kärrmark.

"Farsa med förhinder", del 3

måndagen den 11:e oktober 2010

Det är Mats Jonsson i: "Farsa med förhinder", del 1


Hej hej! Mina gymnasieklasskamrater och jag är tillbaka från Leningrad och det är dags för en ny höstterminsföljetong. De närmsta veckorna kommer jag varje dag här på blogg'n att publicera ett par argument för och/eller emot att försöka bli förälder.

Det ska sägas redan nu att detta inte direkt är det vassaste tänkbara utdraget ur min kommande serieroman Din barndom, men avsnittet lämpar sig ovanligt bra att styckas upp till följetong. Vissa dagar lär det bli ett fett "jaha"; andra ett fniss, en stunds efter tanke eller ett as garv. Hö hö.

söndagen den 10:e oktober 2010

Kärlekstörstande



Denna söndag presenterar Mats Jonsson-bloggen det gamla mögets heliga Graal: ett nästan exakt tolv år gammalt bildreportage med undertecknad från Nöjesguidens novembernummer 1998. De lite yngre läsarna kan jag beskäftigt informera om att det här var på den tiden då kulturpersonligheter som Johan Croneman, Jan Gradvall och Monica Hellström skrev i "Guiden", och den alltså inte var att betrakta som ett rent skämt.

Att vikas ut på det här sättet, i den tidningen, vid denna tidpunkt innebar att min högsta önskan förverkligades. Mitt självhävdelsebehov hade skenat i åratal och till sist börjat tillfredsställas så smått i och med utgivningen av Unga norrlänningar. Vilket bara ledde till att jag ville ha mer och mer och mer. Som referenspunkt kan jag ange att publiceringen ägde rum några veckor innan jag träffade "Martina" (se Jag var ihop med en tonåring i Hey Princess), och jag får sägas ha varit inne i min allra minst smickrande period. Fy fan.

Faktum är att jag inte vågat läsa om den lilla intervjun som finns uppe i högra hörnet, liksom för att ursäkta hela utviket, av rädsla för allt dumt jag förmodligen säger. Går den ens att läsa om man klickar på bilden? Hoppas inte.

Som synes är uppslaget scannat i fyra omgångar och hopklistrat i "shoppen" som av en bakfull Dr Frankenstein. Jag iddes inte göra det ordentligt.

lördagen den 9:e oktober 2010

Farväl till Sovjetunionen



Sista dagen. Hann med en snabb promenad. Det blåste en kall vind och Josef tog på sig sin nya armépälsmössa, med öronlapparna uppåt i en regelvidrig knäppning så att de liknade Musse Pigg-öron. Jag vet inte om han märkte hur alla de soldater vi mötte blängde på honom, kanske i en blandning av skam och förakt. Jag tänkte säga nåt, men höll inne med det. Var fjärde femte man vi såg var soldat eller polis. Leningrad verkade vara en stad ockuperad av sin egen armé, och jag antar att det var ganska precis vad det var.

Bussen stannade vid hotell Pribaltskaja på vägen ut ur stan, för att vi skulle få handla i deras Beriozka. Utan större entusiasm köpte jag en urvalsvolym Marx & Engels på engelska som skulle se bra ut i hyllan. Vi körde ut ur stan igen och hade precis korsat den gamla gränsen till Finland när en liten Lada signalerade åt oss. Den var väldigt övertygande, så vi stannade. Bilen visade sig innehålla en mycket upprörd delegation från Hotell Astoria som kom för att återbörda sin handduk, som Niklas råkat få med sig.

Jag hamnade bredvid en kärring den här gången. Jag hade lagt märke till hur hon snörpt på munnen åt oss under hela jävla resan, men nu var jag trött och skamsen och ville bli hennes bästa vän. Jag minns ord som ”Nej nej nej, det här är ingen fylleresa för oss, vi är mycket intresserad av rysk konst och litteratur” och ”Josef talar faktiskt ryska, han har många vänner här och vi planerar alla att flytta till Moskva för att studera vid Lomonosovuniversitetet” och hur kärringen verkade tycka att jag var en trevlig pojke och att det spred sig något varmt i mitt inre för att den här lea kärringen tyckte om mig samtidigt som jag visste att mina vänner hörde allt jag sa och tyckte att jag var en sån jävla töntmats.

Viborg igen, i kvällningen. Vi stannade vid centralstationen för att proviantera. Stan såg bara marginellt bättre ut i skumrask, men när jag körde igång ett ”Viborg. Fan va coolt”–race hängde Josef på hyfsat i alla fall. Men vi steg av bussen och gick genom en liten plantering av nåt slag mot stationen och såg något i det iskalla ösregnet. Det såg ut som att världens mest patetiska cirkus var i stan, och slagit upp sina tält på fyllan. När vi kom närmare såg vi att det var läckande, genomskinliga plaststycken, inte ens riktiga presenningar, spända mellan träden, och mörka ögon tittade på oss inifrån skitiga filtar, kropparna sittande direkt i leran under plasten. Bara regnet hördes. Någon, kanske KK, berättade att det var rumänska zigenare som inte fick komma in i Finland och nu inte hade nån annanstans att ta vägen. ”Ge dom inga pengar!”

Mot bättre vetande, tillbaka i bussen, började jag på ett ”Viborg. Fan va…”, men avbröts av Niklas. ”Håll käften nu. Viborg ser fan för jävligt ut”. Jag sneglade mot Josef, som tittade ner mot ryggstödet framför sig. Efter en stund lyfte på han huvudet och såg ut i regnet. ”Ja”, sa han. ”Viborg ser ut som skit.”

torsdagen den 7:e oktober 2010

Din barndom



Efter gårdagens hatfyllda utfall mot vårt broderfolk i sydväst måste jag lätta upp blogg'n med ett inlägg om hur mycket jag älskar min dotter.

Okej. Har vi förlorat alla läsare som är som jag var för sju år sedan?

Bra.

Jag har tillbringat innevarande torsdag med att vårda sjukt barn. Så jädra sjuk var hon kanske inte, men byltet har gått runt och snorat och hostat bra länge nu och bör få en chans att krya på sig.

Vi har ritat serier, pysslat, lekt med bilmattan och lilla huset. Ätit korv och makaroner till lunch och pannkakor till middag . Läst Tänk om. Fikat två gånger. Sett Hurra för Kalle, Philofix och Loranga, Mazarin & Dartanjang. Haft picknick på vardagsrumsgolvet. Gått ut med soporna och travat till Konsum i regnet. Pratat med trapphuskatten. Lekt hiss och legat på sängen och viskat och fnissat. Hon är fyra och ett halvt år gammal.

I morse, när jag sov min Svt Play-sömn, bröt barnet mot de oskrivna reglerna genom att inte väcka mig när avsnittet var slut och säga åt mig att sätta på ett nytt. I stället väckte hon mig en halvtimme senare för att visa figuren ovan, som hon knåpat ihop medan jag sov.

Längst till höger på bilden, ovanpå Dagens Nyheter, anar man halva hennes hemmagjorda Nintendo DS, som hon också tillverkade medan jag sov. Hon har aldrig spelat DS, men hennes två och ett halvt år äldre nästkusin har en, så det ska man ju äga.

Här kommer, avslutningsvis, Ellens tre absoluta favoritlåtar:

1. Nacka Skoglund: Vi hänger me'.
2. Lill Lindfors: En man i byrån.
3. Evert Taube: Möte i Monsunen.

onsdagen den 6:e oktober 2010

Hængerøv



En dansk serieblogg har i dagarna toksågat den amerikanska Hey Princess, kallar den "de mest stereotype træk" och skriver vidare:

"Han tuder, når han ikke får fat i de piger, han er forelsket i, han tegner grimt som ind i helvede og han er i det hele taget dybt ynkelig og selvudleverende."

Och detta skriver anmälaren alltså som om det vore något negativt! Men vad annat kan man vänta sig av en nation vars största seriehistoriska ögonblick är utgivningen av Blåfrakkerne 24: De blå går agurk?

tisdagen den 5:e oktober 2010

Fresh news-larve



Jag vill gärna tipsa om några nya redskap i min kamp för att indoktrinera er, min läsekrets. Först och främst så har hedersmannen Gregor Flakierski intervjuat mig om det skuggomvälvda Projekt Y. Läs intervjun på Tidningen Kulturen.



Sedan så har en annan hedersman, Galagos redaktionsmedlem Jouni Peura, hittat ett antal kartonger på lastkajen. Döm om min förvåning när de visade sig innehålla ett antal överblivna exemplar av den semi-legendariska Nu är ingenting roligt längre-tröjan! I alla storlekar, även den mytiska, apokryfiska "small". Beställ din egen genom att maila galago (snabel-a) ordfront punkt se, och glöm inte att berätta om du vill ha S, M eller L. För den här krabaten tar vi 120:- inklusive frakt. (Just ja, jag har några beställningar av den lätt vanskapta Hey Princess-tröjan kvar att expediera. Förlåt. Håll ut. Allt är bokmässans fel.)



Slutligen så har väl ingen missat att Galago 100 finns ute? Prenumeranterna ska ha fått den i förra veckan, och den finns ute i återförsäljarnas hyllor. I alla fall har jag sett den på Pressbyrån både vid Telefonplan och Liljeholmen. Och inte nog med att jag satt ihop detta stora jubileumsnummer, jag medverkar även med ett fyrasidigt utdrag ur den kommande serieromanen, kallat Hur jag började arbeta på Galago (igen). Man kan även prenumerera genom att besöka Galagos hemsida.



Och så en bild från Ellens dockors picknick i söndags. Allt får inte vara kommers, reklam och propaganda. Och vet ni vad, nu ska jag arbeta hemma resten av veckan. I dag har jag en del Galagoarbete att utföra, men om några timmar kan jag kasta mig över serieromanen igen.

Jag har haft - och har fortfarande - grava problem med att hitta på en titel till den där boken. För närvarande lutar jag åt min kusin Fridas förslag; att liksom med Hey Princess stjäla titeln från en bra låt från den epok jag skildrar, som samtidigt säger något om bokens innehåll.

Mats Jonsson presenterar: Ramlar - en serieroman om att bli far.

Det kommer att ramlas något rent otroligt mycket i den här boken, kan jag redan nu meddela. Både jag och Ellen faller som käglor mest hela tiden. Hon för att hon höll på att lära sig gå, jag för att... nu ska jag inte avslöja för mycket.

Jag kommer för övrigt att visa upp lite mer ur boken här i blogg'n inom kort. Först ska jag avsluta min bloggföljetong om resan till Leningrad, sedan blir det ett slags följetong baserad på ett avsnitt ur Ramlar.

Nu ska jag lyssna på Holy Toy.

söndagen den 3:e oktober 2010

Säg inget till chefen



Det är söndag. Varför?
Kanske för att man ska ha en dag att storstäda på. En förmiddag att ägna åt Svt Play-sömn. En dag att stöta ihop med släkten i Svandammsparken och fika på Kalaskransen med ungarna ritande på servetterna. Att helt galet spontant åka till den stora, hemska gallerian i Liljeholmen och köpa grova, ordentliga höstskor åt dottern. Och ett par blinkande "sportskor" så att hon får känna sig fin på dagis. En dag att äta sill och potatis till lunch och gröt till middag. En dag för frun att vara sjuk på. En bra dag att börja lära barnet använda datorn, i hopp om att det en dag själv ska kunna byta Philofix-avsnitt på Svt Play. Och en kväll att få höra nämnda barn säga "jag VILL inte äta kvällsmacka, jag MÅSTE göra något pyssligt".

Men framför allt är söndagen en dag för att unleasha crap från sin inre geriatriska avdelning. I dag törs jag inte berätta vad det är jag ger er tillgång till, eftersom ett statsstyrt organ en gång i tiden uttryckligen förbjöd mig att sprida materialet i fråga. Av rättighetsskäl. Vi får väl se hur länge det ligger uppe, så passa på att hämta hem det härifrån.

fredagen den 1:e oktober 2010

Hotell Astoria



När hade det blivit så fullt med folk i baren? Och var var mina vänner? Det var mitt i natten och alla män bar mörk kostym och bland dem kände jag igen de ensamstående männen från bussen med uppknäppta skjortor och Skurtögon som stod mot väggarna och spanade med de feta plånböckerna i handen, i bakfickan, i kavajfickan, i påse runt halsen... Alla kvinnor hade korta kjolar och nylonstrumpor och drinkar och Marlboro och platinablont eller korpsvart hår och flammig eller diskret makeup och stora röda munnar och det snurrade och urringningar och sa jag korta kjolar? Rummet stannade och två kvinnor satte sig vid mitt bord. Svarthåriga, såg ut att vara storasyster och lillasyster, eller moster och systerdotter. Tittade på mig och log med röda munnarna, diskret, mest vänligt och den äldre tilltalade mig, på engelska. Vad tyckte jag om staden? Jo, den var vacker, jag berättade vad jag sett. Hon tittade från mig till sin yngre kollega och jag följde hennes blick. Flickan tittade på mig med öppen blick som det ändå var något fel med och hon var blek och hade svart hår. ”And”, frågade den äldre ”do you like russian girls?”.

Jag satt där med den tomma jättegroggen och var 18 år och mitt liv, min framtid hängde på en skör tråd av nylon. Den där blicken. Jag hade jobbat extra på sågen varje fredag och vissa helger. De pratade med mig. Men jag ska inte överdriva, det var aldrig ens ett övervägande jag gjorde, jag tänkte inte efter innan jag öppnade munnen och sa ”Yes, sure, and I’m really interested in russian art and literature. Have you ever read Dostojevskij?”. Rummet stod definitivt stilla nu, men blickarna var inte riktigt borta än. Så jag frågade om de föredrog namnet Leningrad eller S:t Petersburg på deras stad, och den äldre sa nåt till den yngre på ryska och hon ryckte på axlarna. De reste sig och lämnade mig. När de gick mot de uppknäppta norrlänningarna vände sig den äldre om och sa ”S:t Petersburg”.