onsdagen den 30:e mars 2011

Min kryptofascistiska cowgirl


Tillbaka i operettkulisserna om aftonen hade det bitterljuva tungsinnet lagt sig bredvid den sköna romantiken och nikotinabstinensen, och de tre boxade mig inifrån tills hela min kropp var i uppror. Skakande i lemmarna förklarade jag för mor och far att jag skulle gå ut och kanske bli borta till sent. Var försiktig, sa mamma och jag duschade, satte på mig skjorta , smal slips som pappa knöt åt mig och den nya kostymen. Luggen låg som den skulle och aknestiftet på min blanka näsa torkade i fartvinden när vaporetton tog mig över lagunen i skymningen.

Palatsen var svarta skuggor mot dov bakgrund. Duvorna hade stoppat huvet under vingen och Markusplatsen var öde. Gick in på ett stilfullt kafé jag sett tidigare och tog en ensam gin & tonic, sen en till. Ingen ville prata med mig och blygheten överröstade de tre rasande lejonen inuti mig. Eller, två, det tredje lejonet hade jag avlivat med några välriktade gitanes utan filter.

Irrade vidare mot Harrys Bar, men de tunga draperierna gjorde att jag inte kunde se in, porten var mörk och tung och baren världsberömd och säkert svindyr. Blygheten höll på att förstöra alltihop och jag gick inte in. Nadja hade haft rätt, några andra uteställen hade jag inte sett och jag irrade vidare in i labyrinten. Gick längst in i en återvändsgränd och pissade under några byggnadsställningar där en saftblandare roterade rött och spöklikt och en skylt varnade för rasrisk, tror jag att det kan ha stått. Var på väg att ge upp och vända tillbaka till Lido när jag såg ett ungt par som verkade glatt och lätt berusat. Fick en impuls och bestämde mig för att skugga dom. Inte lätt i den folktomma labyrinten, men de la inte märke till mig förrän de redan var på väg in på… en pub, varm rökig och full med folk. Bingo. Beställde in en pint av en engelsk ale och ställde mig i ett hörn och iakttog. Mycket ungt och drucket. Många nationaliteter, men mest lokalbefolkning. Tog en öl till och drack snabbt för att bli så full att jag skulle våga ta kontakt. Det fanns några stilfulla italienskor som passade perfekt in i mina vaga fantasier. Fick syn på tjejen i paret jag skuggat, som såg ut som en yngre, söt version av den där italienska sångerskan som var ihop med Björn Borg och sjöng i Jacobs stege iklädd en klänning med fastsydda likhögar av dockkroppar. Hon och hennes pojkvän, en småsvettig bowlarfysionomi, ställde sig bredvid mig och han frågade nåt på italienska. Inte ovänligt, han hade nog inte fattat vilken roll hans fiancée redan hunnit spela i mina kyska men romantiska dagdrömmar. Fick veta att jag var svensk, och så var vi bästa kompisar. Jag fick rådbråka allt mitt idrottskunnande för att hänga med i hans utläggning om laguppställningar, Gre-No-Li och VM -94. Men det var ju kul att han höll på.

Här börjar dagens andra gammelrosa minne, i och med att min allt fullare kompis pratade med allt och alla och mer än gärna agerade kopplare åt mig, trots att jag inte sagt nåt. Plötsligt var han borta, men jag fann mig i samspråk med en amerikan som varit utbytesstudent i Uppsala. Han visste mycket om Sverige och svenskarna och sa ”du är väl emot dödstraff, va? Då måste du prata med Lisa”. Han myste som Arne Weise på julafton när han förde mig till ett bord nära utgången, där det satt två amerikanskor jag missat när jag kom in. De hade en kanna öl mellan sig och hälsade utbytesstudenten med ett pipigt skrål. Den ena såg ut som Kim Deal i collegetröja och jeans utan turn-ups, den andra som den något bedagade stjärnan i en tvålopera som sänds varje dag i handfull sydstater men aldrig blir proffsig nog för rikstäckande TV eller utlandsförsäljning, ens till Kanal 5. Hon hade stentvättad jeansskjorta med nitar i nåt slags westernmönster, boots, stentvättade jeans utan turn-ups och röd snusnäsduk. Tvättade man bort all make-up, dränkte permanenten och satte henne i en håla tills solbrännan blekts bort skulle det ha varit en riktigt söt tjej, ungefär fem år äldre än jag. Det var Lisa. Jag stod blyg medan de pratade, tills hon vinkade mig till sig och bräkte ”So i hear you're against capital punishment?” Jag slog mig ner och det var precis innan det skulle börja snurra men jag fick nytt adrenalin av diskussionen och vi blev nästan ovänner när jag hävdade att nej, inte ens Jeffrey Dahmer borde bli mördad av sin egen regering, men sen pratade vi om annat och utbytesstudenten gick och Kim Deal kom med i samtalet. De var hela sju år äldre än jag och, håll i er nu, flygvärdinnor från Nashville. De fick flyga gratis och passade på att ta ett dygn i den Europeiska kulturens kuvös.

Lisa sa saker som ”You major in French? Weird…”, ”Europe’s so funny… there are all of these small countries… and all of them speak different languages!” och ”If somebody killed your mother… wouldn’t you like to get back at him!?” men verkade inte direkt korkad, utan jag utnämnde henne till offer för en uppväxt i ett kulturellt ödeland. Hon påminde mig en hel del om min kompis Tiffany, faktiskt. Kim Deal, som var lite mer på min våglängd, var imponerad över att jag talade fyra språk någotsånär halvflytande och visste till och med vem Kim Deal var (ja ja ja, jag var så pass full att jag kläckt ur mig vem hon liknade). Vi pratade om hur välklädda venetianarna var, och hon erkände att hon först trodde att jag var italienare, tills hon såg att jag hade blå ögon. Jag rodnade och fantasierna började ta form, när en sammatsögd, äkta venetianare smög upp vid hennes sida och jag inte var intressant längre. Men Lisa, min kryptofascistiska cowgirl med samma frisör som Kikki Danielsson, tog emot mig med öppna armar och ännu en pitcher Bud light.

Ska sanningen fram minns jag inte vad vi talade om, men tids nog stängde puben. Vi var fulla som kvastar och ingen ville gå hem, minst av allt Lisa och Kim Deal, som inte hade nåt, utan låst in sin packning på järnvägsstationen och skulle vara uppe tills första morgontåget gick. Kim Deals kavaljer kände till en svartklubb. Det här blev bara bättre och bättre. Det andra paret höll handen, men Lisa verkade inte redo än. Ja ja, det skulle nog ordna sig med lite svart-grappa. Det lilla gänget födde mitt ego med att berömma min fylle-engelska, som nog låg närmare ”Meet Mr Mooney”-böckerna än Oxford. ”Can’t we pretend your English?”, föreslog Lisa och det lär ju ha varit det finaste hon kunde ha sagt till en osäker nybliven britpoppare. ”My little Englishman… oh, you’re so cute!”. Nej nej, inte hålla handen, men hon smekte mig över kinden.

tisdagen den 29:e mars 2011

Coming to America



Dear international readers of the blogg'n,

I am a Swedish cartoonist, 38 years of age and quite well mannered. Or at least my mother says so. My graphic novel Hey Princess is out in the States, published by the fine gentlemen at Top Shelf Productions. The 9th to 10th of April I'll be at the MoCCA Festival i New York City, hanging out at the Swedish booth/stand/table signing my new, fresh off the boat mini comic and at the Top Shelf booth/stand/table signing Hey Princess. If you'd like to make an interview, pat me on the back for being awesome or invite me to join one of your amazing projects, this is your shot.

What else? I'll be on the panel Spotlight on the World at 3:30 on Saturday. You can see the entire panel lineup here.

måndagen den 28:e mars 2011

Kampen går vidare



Mycket av den konst som berört mig mest är sådant som på ett eller annat sätt knyter an till barndomen. Härom månaden skrev jag om mitt livs största konstupplevelse här på blogg'n, och att det verket grep mig så oerhört var mycket intimt knutet till min barndoms största fobi. Men ofta är det enklare än så: använd leksaker i ditt konstverk så har du mig i en liten ask. Tänk Dan Wolgers trasiga tyghundar och tragiska modelljärnvägar inköpta på loppis, eller Zbigniew Liberas koncentrationsläger i Lego som jag hade turen att få se i verkligheten på en konstmässa i Sollentuna för många år sedan. Simpelt, kanske, men det är känslor det handlar om.

Bilderna ovan och nedan är skisser till små installationer i miniformat som är tänkta att ingå i Mats kamps omslagsformgivning. Den med legogubbarna symboliserar kamp och vilja till samhällsförändring i största allmänhet, Playmobilfigurerna är ett historiskt återskapande av en nyckelscen i boken. Ni ska få se. Det kommer att bli så fint.



I övrigt så blir det här en tämligen tuff vecka, men det kunde ha varit mycket värre. Mitt arma barn har vattkoppor, men min mor bor hos oss och hjälper till så att vi kan förvärvsarbeta. Jag ska skicka Sara Hanssons bok till tryck, göra ett pressutskick för Joe Saccos bok, tillverka ett antal promofanzines vi ska sälja på MoCCA-festivalen nästa helg. Just det, jag ska alltså resa till New York, det har jag glömt att säga. Det ska bli H Ä R L I G T.

Men på torsdag kväll åker jag till en stad i Sverige för att gästföreläsa och i helgen hoppas jag kunna åka på 30-årsfest i Kramfors om inte kopporna sätter P för det. Dessutom säger mitt schema som måste följas mycket slaviskt att jag måste tuscha sex sidor till på torsdag och göra 20 sidor bildmanus innan veckan är över. Och så optikern och ett par viktiga möten på det. Och krama min familj. Och diska. Och blogga. Tur att solen skiner.

tisdagen den 22:e mars 2011

Ekar det här inne?



Det är ju egentligen rätt fånigt med bloggar. Framförallt om man - som jag nu ämnar göra - hänvisar till vad som skrivits om en i andra bloggar, så att de sedan kan skriva att jag skrivit om dem, för att sedan fortsätta så i en evig serie rikoschetter i lustiga husets spegelsal.

Med detta sagt, så skriver Tidningen Kulturen om Littfest-framträdandena.

Computer Sweden, en tidning jag har en lång kärleksrelation till utan att någonsin ha läst, noterade att jag gjort narr av deras läsekrets i senaste Galago.

Min gamla Kramforsbekant Lotta, även känd som Det grymma svärdet-medverkande, madeleinekakar loss utifrån mina serier i sin blogg Tapetorkestern, och jag förstår precis hur hon menar.



Vi vänner av taffligt tecknad självbiografi har inte haft sådär jättemycket att fröjdas över på senare år, men nu debuterar äntligen Daniela Wilks med Banglatown, en påminnelse om varför vi älskar genren så högt. Jag är stolt över att jag publicerade henne i Galago redan 2004, och ledsen över att det inte är mitt förlag som ger ut boken. Men köp den! Läs den! Skriv till Danni och fråga om hon säljer sina original!



Slutligen vill jag härmed göra bot och bättring för att jag glömde nämna den coolaste tecknaren av dem alla i min Umeårapport igår: Gunna Grähs! Vilka anekdoter den människan kan dra. Ge henne ett Sommarprogram eller en egen talkshow i P1!

Nu: Arbeta med Sara Hanssons bok. Korra Pontus Lundkvists bok. Dricka kaffe.

måndagen den 21:e mars 2011

Littfest 2011


Jag och Anneli Furmark talar norrländska serier under ledning av VK:s Evelina Burström.

Jag är överrumplad och imponerad. Då de senaste månaderna bjudit på en övermäktig mängd Galago- och teckningsarbete var det ganska brådstörtat jag gav mig av till Umeå i torsdags kväll för att besöka stadens litterära festival. Jag visste liksom inte vad som väntade mig.

Efter att ha åkt nattåg med viktiga delar av Seriesverige vaknade jag i Vännäs klockan sex, ovanpå Johannes Klenell. (Ni bangar väl inte för ett simpelt våningssängsskämt?) Det var intressant att se den nya järnvägsstationen i Umeå, och att i egenskap av norrlänning i diaspora agera något slags värd/infödd guide åt Johannes och Sara Granér. Det gick sådär.

Vi sov på hotellrummet i någon timme, för att sedan inta vårt bokbord i Folkets hus, tvärs över gatan. Den första insikten om Littfests många förtjänster var hur vist inrättat det var att låta festivalen äga rum mitt i stan och köra med fri entré. Slinka in-faktorn var hög, och det märktes på uppslutningen.


Vårt bokbord var granne med Simons.

Fler tecknare ramlade in – Joanna Hellgren, David Liljemark, Simon Gärdenfors och Umeås egen fixstjärna Anneli Furmark. Kartago hade "bullat upp" med Martin Kellerman och Thomas Olsson och mellan oss tronade Seriefrämjandet.


Kartago och SeF kör hårt.

Vi sålde några böcker, mina föräldrar dök upp, jag drack kaffe. Förr än jag kanske önskat var det dags för mitt första seminarium – Det svenska serieundret, med Johannes, Thomas Olsson och Jamil Mani. Det blev helt okej, och du kan se det hela här:



Sedan sålde vi fler böcker, jag hade intervju/fika/samtal med kulturskribenten/kompisen Gregor Flakierski, det hölls fler seminarier och vi fick gratis buffé. Johannes, Sara och Anneli avvek för att åka till P1-skrapan och spela in ett samtal till Nya vågen, vilket jag fortfarande inte förlåtit dem. Jag vill också vara med i Nya vågen. Jag vill vara med i alla P1-program, precis hela tiden.

För att hylla Seriefrämjandets icke närvarande ordförande Fredrik Strömberg drack jag öl och larvade mig med David och Simon på Bishops Arms. Det är lustigt nu för tiden, att man måste åka till en annan del av landet för att ha tid att umgås med sina vänner som bor någon kilometer bort. Johannes, Sara, Anneli och alltför sporadiska Galagotecknaren Gerd Aurell anslöt, innan vi drog vidare till den sista timmen av Littfest-arrangemanget på Teatercafét. Sämst: de berusade ungdomarna som stod utanför och skränade Bajenramsor. Det var inte för att få uppleva detta som jag reste från min Söderförort. Snackade "bransch" med Johannes på hotellrummet. Somnade sent.

Kanske alltför tidigt var det dags för scenframträdande nummer två; Norrländska serier tillsammans med Anneli:



Mot alla odds blev det ett riktigt bra samtal. Därefter avnjöts lunchbuffé med mor, far och David "Gökungen" Liljemark innan kommersen riktig tog över.


Mycket folk.


David Liljemark gör det David Liljemark gör bäst.

Tusan vad vi sålde böcker. Inte en enda produkt behövde vi ta med oss tillbaka. Precis som på bokmässan var jag så upptagen med att kränga och prata att jag inte hann köpa något själv, eller för den delen ta del av det ambitiösa seminarieprogrammet. Det enda jag inte missade var Simons och Johannes Nilssons tämligen hejdlösa och mycket intressanta samtal. Just ja, trots att alla mina böcker utom I detta satans rum är slutsålda hade jag en stund på lördageftermiddagen en liten, gullig signeringskö. Jag vill tacka kön för detta. Och milde herre vad jag längtar tills jag har böcker att sälja igen.

I festivalens elfte timme deltog jag i den improviserade, extrainsatta programpunkten Galago kör! David gjorde sin FA Boltzius-imitation och sjöng andliga sånger, Simon berättade om en av sina seriefigurer och jag läste text. Nedan finns alltså, för första gången, ett av mina spoken word-framträdanden fångat på film. Det kanske till och med kan vara värt att se:



Efter att ha packat ihop och slappat på hotellet avåts indisk Galagomiddag, innan vi alla drog till den officiella avslutningsfesten där vi framförallt diskuterade kultur- och samhällsfrågor. Jag hade lyckats släppa tankarna på Japan och Libyen under de intensiva dagarna, men nu kom de tillbaka. Det var skönt att få tala om det.

Framåt småtimmarna pratade Johannes och jag "brunch" på hotellrummet, sen zzzöv vi. För att snabbare ta mig hem till min familj valde jag brutalt nog att flyga hem, tillsammans med David, Simon och Johannes N. När jag tog farväl av den sistnämnde vid Telefonplans tunnelbanestation var Littfest verkligen över. Jag vill härmed offentligt tacka de medverkande Galagotecknarna, kollegorna från resten av branschen, arrangörerna och mina föräldrar. Framförallt vill jag rikta ett stort tack till Evelina Burström, som modererade mina två mer seriösa programpunkter, och till Erik Jonsson, vår värd och välgörare. Tack.

torsdagen den 17:e mars 2011

Till vilken nytta är en Mats?



Här nedan publicerar Mats Jonsson-bloggen den exklusiva, rykande färska serien Till vilken nytta är en Mats? Faktum är att den blev färdig för ungefär en kvart sedan. Den är ett fyrasidigt, helt fristående utdrag ur min serieroman Mats kamp, som kommer ut den 15 augusti. Och för minnesgoda bloggläsare kan jag berätta att denna serie är identisk med den som omnämns i det här inlägget. Mycket nöje! Berätta för era vänner! Klicka på seriesidorna för att läsa dem i fullformat!






Just ja, i kväll tar jag nattåget till Umeå för att medverka på Littfest, där jag bland annat signerar böcker och deltar i ett par seminarier fredag-lördag. Kom gärna förbi och lyssna/handla/säg hej.

onsdagen den 16:e mars 2011

Sneak preview


Wöööh! Nu släpper vi till sist den definitiva titeln på min kommande serieroman. I morgon tänker jag publicera en exklusiv serie ur boken här på blogg'n. Om jag hinner rita klart.

tisdagen den 15:e mars 2011

Cortina d'Ampezzo



Slank runt hörn i gränderna, höll andan när vi korsade avloppskanaler på små broar av sten. Köpte souvenirer, en skalenlig, rasande ful modell av Rialtobron som ändrade färg efter vädret och en otäck commedia del arte-mask i läder, med näbb, som sedan Josef blev så kär i att han stal och vägrade lämna tillbaka. Jag fick en jävla Gary Numan-knapp i tvångsbyte. Skitskalle. Vågade köpa en ask blå Gitanes utan filter hos en tobakist med förevändningen att The Thin White Duke rökte såna och att den ”skulle göra sig bra på rummet.” Ha. Det enda som skulle göra sig bra i råtthålet var en atomexplosion. Vågade inte köpa handbojorna i ett smutsigt skyltfönster, hittade ingen bra bortförklaring och var rädd att det skulle pipa i säkerhetskontrollen.

Far fick en av sina små kluriga idéer. Vi skulle fotografera oss runt om i Venedig, framkalla bilderna på plats och skicka dem som vykort. Jag tog upp halva rullen med foton av honom tagna med teleobjektiv från Ponte Rialto som ser ut att vara tagna utan hans vetskap, av en hemlig agent. Jag poserade vid soptunnor och gjorde tummen ner (till Jacob), pekade på en liten glastomte i ett skyltfönster (till Tiffany), hamnade bakom världens största afro (till Fredrik) och låtsades mata duvor på ett foto som blev magiskt, där jag var snyggare än någonsin. (Till… tja… jag hade ju försökt stöta lite fumligt på Nadja senast vi setts, men det var nog preskriberat… Till Nadja.)

Det enda orosmomentet var det häftiga humör jag fick av nikotinabstinensen. Mina föräldrar hade bjudit med mig, de älskade staden och jag också. På många sätt kom vi varann lite närmare, men jag fick utbrott över ingenting och klättrade på sammetsväggarna. Vi bodde alltså i samma beiga rum på det beiga hotellet. Tredje dan löste det sig i och med att jag måste plugga franska hela dan. Avvek efter det kalla tjocka morgonkaffet, satte mig på en bänk på en liten ö övertäckt av italienska höstlöv, ön där tydligen Venedigbiennalen brukar hållas, katternas ö. I parken bakom min rygg satt, gick och låg hundratals halvtama, hemlösa katter. Magra men vänliga. Jag hade ingen mat att ge dem, men då och då ville nån ligga i mitt knä i alla fall. Vem bryr sig om rabies och loppor när ensamheten och romantiken går i svallvågor genom kroppen, när man är 22 och ensammast i världen men vackrast och får röka lite i smyg för mamma kan ju råka gå förbi och Gitanesen bränner i halsen och man pluggar in Frankrikes geografi ur en bok för franska mellanstadieelever och några tama vildkatter är de enda som förstår vem man är och de enda man vågar krama.

Framåt aftonen möttes vi och jag fick låna pengar till en kostym. Min första. Kritstrecksrandig med struktur i tyget och butiksinnehavaren la upp byxorna åt mig. Jag hade gått förbi skyltfönstret där den bodde flera gånger och kåtat upp mig. Kom ihåg att det här var på den tiden då Tiger sponsrade Kent med kritstreck, och att varken dom eller Henrik Berggren sålt ut för fem öre, även om jag hatade just Kent redan då, men ja, det är en annan historia.

Två heldagar kvar, vi hade gått uppför och nerför varje gränd och fattat ett tyst men gemensamt beslut om att inte gå i Ruskins fotspår nerför oändliga museikorridorer fulla med vackert renässansmögel. Så vi tog ett skramlande tåg till Cortina. Pappa gafflade om ett gammalt OS, mamma ville se bergen och jag hängde på. Här, just här, börjar ett av de banala minnena i det gammelrosa schatullet. Vi åkte över den frodiga kustslätten, bytte till ett ännu mindre tåg och såg Dolomiterna i fjärran, en taggig horisontlinje som kom allt närmare och tåget började knirka, knaka och klättra. Det gjorde ont i det, det blev norrländsk barrskog utanför fönstren och Thomas Mann dök upp för andra gången, inte med Döden i Venedig utan med Bergtagen. Det var bergtagen jag blev och operettromantiken från kusten förbyttes i något som låg mycket närmare det som var jag. Det outsägligt vackra, dystra tungsinnet i barrskogen och bergen. Vi steg av i den minimala ändstationens klara luft och bytte till buss på serpentinvägar. Framme i en ödslig liten vintersportort med tomma barer och stängda sportaffärer. Venedig var döende, Cortina d’Ampezzo skulle snart börja leva igen men inte än på nån månad. Vi drack lemonad på en öppen uteservering och traskade ut ur stan, upp mot bergen. Hittade en ängssluttning ner mot en å och la oss i gräset för att ta nåt slags siesta. Ännu grönt gräs ner mot lövskogen på ömse sidor av ån. Små byar med rök ur skorstenarna, under mörka åsar klädda i granskog och, ovan dom, kala grå toppar med snöblänk som reste sig spikrakt mot den isande klara himlen. Så främmande, men ändå fullkomligt självklart. Jag förstod mellan kisande ögonlock vad det var för nåt – tog man bort tretusenmeterstopparna och la till en havsvik var det Ådalen som låg nedanför mig. Vi somnade på ängssluttningen; jag, min mor och min far och när jag vaknade låg jag på en annan sluttning, den man ser från Borgberget ovanför min hemby – smaragdgrön mellan militärgrå skogar. I min dröm sprang jag nerför den en tidig höstdag, den var våt av dagg och jag var omkring sju år gammal.

måndagen den 14:e mars 2011

"Pendeln har svängt"



Mitt konstnärliga manifest är mycket kort:

Tecknarna bör rita de serier de vill rita. Förlagen bör ge ut de serier de vill ge ut. Det vore ett stort fattigdomstecken om vår konstform bara skulle ha plats för en genre eller konstnärlig strömning i taget.

Detta apropå det så kallade Utopi-manifestet. Jag välkomnar varmt den nya tidningen, som fyller ett hål i Seriesverige som gapat tomt sedan kraschen på 90-talet, då nästan alla genreserietidningar lades ned samtidigt som utgivningen av utländska äventyrsalbum i stort sett upphörde. Tidvis har jag känt att min egen tidning, Galago, kritiserats för vad den inte varit , då vi tackat nej till att publicera sf-, fantasy- eller äventyrsserier för att istället hålla oss till det vi förstår oss på och vill ge ut - framför allt satir och olika former av vardagsrealism. Många gånger har jag, då jag talat med hoppfulla unga skapare av genreserier, önskat att det fanns en tidning eller ett förlag att hänvisa dem till. I stället blev svaret olika varianter på "tyvärr, jag kan inte hjälpa dig, gör fanzines, publicera på nätet, försök utomlands". Nu finns den tidningen, och det känns som att Seriesverige växer.

Men att tala om pendlar som svänger känns som ett tämligen lättköpt försök att lura i kulturjournalister och allmänhet att det nu kommer en ny rörelse som spolar bort allt annat, exempelvis den taffligt tecknade självbiografi åt vilken jag vigt mitt liv, eller i alla fall min fritid. Och där känns det som att manifestundertecknarna motarbetar sig själva, och oss andra, genom att förminska den konstform vi alla verkar i. För vem skulle få för sig att hävda att deckar- eller skräckvågen skulle slå ut den vanliga hederliga romanen? Eller att Tre solar framgent skulle definiera svensk filmkonst, efter decennier av "realistiska och självbiografiska intryck"?

söndagen den 13:e mars 2011

Öhmans varuhus öppnar på nytt


Eftersom förra söndagen blev den första gammalt mög-lösa sedan jag startade den här bloggen, kompenserar jag er med denna juvel – den artikel från april 1994, publicerad i DN:s kulturdel, som så när gav mig ett jobb på Expressens nöjesredaktion. (Deras dåvarande nöjeschef gillade den alltså så mycket att han ville headhunta mig, men det körde fast någonstans på vägen, precis som det brukar göra.)

Fatta vilket what if-scenario. Efter något år av förnedrande notisskrivande om... tja, vad var inne på den tiden, pojkband och tvåloperastjärnor... hade jag suttit i exakt rätt position för att bli redaktionsmedlem på Expressen Fredag. I och med det hade jag levt highlife i några år, men också blivit ett motbjudande svin. Nu, just nu, hade jag med största sannolikhet suttit, alkoholiserad och jävlig, och twittrat om Melodifestivalen.

Allt detta för en liten text om Varuhuset, som råkade vara före sin tid (i alla fall på DN) genom att vara personligt hållen. Det var nära ögat, men puh, jag slapp!

fredagen den 11:e mars 2011

Ga-Gala-Galago



I början av nästa vecka lär årets första Galago dimpa ned i brevlådor och butiker runt om i landet jag bor i, på redaktionen dök förhandsexemplaren upp i går. Bakom Lili Carrés fina omslag döljer sig bland annat fyra nya seriesidor av mig – närmare bestämt de där två uppslagen som ser ut som Monopolspelplaner, ja just de där som jag lagt upp medvetet oläsliga miniversioner av här i blogg'n.

Nu måste jag rita serier och lyssna på talböcker innan min kropp hinner fatta att det är fredagskväll.

torsdagen den 10:e mars 2011

What did YOU do in the great sportlov, daddy?



Titta bara! Detta är frukterna av min sportlovsvecka i Kramfors. 13 sidor serier, gjorda så att säga från ax till limpa. Det var hårt för högerarmen, och jag missade all pulk- och skridskoåkning i det gnistrande vintervädret, men det var det värt. Nu är kapitel 2 (av 3) klart och seriehögen är 85 sidor.

Mindre trevligt är att jag har åtminstone 70 sidor kvar att rita på mindre än fyra månader, vilket i princip är ogörbart då jag också har ett riktigt arbete att tänka på, men det kommer säkert att gå bra. Varför försätter jag mig alltid i den här situationen? Det var ju precis likadant när jag tecknade på heltid och inte hade barn. Jag är helt hopplös, men full av tillförsikt. Det blir en bra bok. Inte nödvändigtvis bra på det sätt jag trodde när jag började på den, men bra. Och arg. Det görs alldeles för lite arg föräldralitteratur i Sverige. Framförallt inte av män. Och inte i serieform.

Vad gäller mitt riktiga jobb så har jag till sist skickat Joe Saccos fantastiska Gaza - fotnoter till ett krig till tryck, efter den längsta, mest avancerade produktionsperiod jag varit med om. Den kommer ut i månadsskiftet mars/april. Nu lägger jag det mesta krutet på Sara Hanssons tokfina serieroman Vi håller på med en viktig grej, som kommer till SPX i början av maj, och har börjat nosa på de kommande höstböckerna av Joakim Pirinen och, eh... mig själv. Jag har alltid varit min egen redaktör, på gott och ont.

Avslutningsvis: en mycket vänlig recension av Hey Princess från kanadensiska dagstidningen Times & Transcript. Tack så mycket.

tisdagen den 8:e mars 2011

I Ruskins fotspår



På planet till Venedig tänkte jag på Venedig. Min arbetslöshetstillvaro som nybliven franskstudent i råtthålet i Björkhagen hade effektivt hindrat mig från att planera och läsa på inför resan. Hade just inga kompisar i stan, vågade inte laga mat av skräck för korridorgrannarna, ingen TV, var för arbetslös för att rita. Satte ett blandband på repeat när jag kom hem och fått det trasiga dörrhandtaget i handen, la mig på sängen med kläderna på och sov till sena natten. Vaknade i kallsvett och akut ångest var nittionde minut när det blev den där a cappella-låten med Tori Amos om när ett fan våldtog henne. Steg upp vid fyra, dörrhandtaget föll skramlande till marken, det var svart som sorgen utanför och jag spelade Risk på min Macintosh Classic, utan att ännu ha börjat döpa de fientliga datorspelarna efter exflickvänner och DJ:s jag hatade, vilket skulle komma att tillföra en helt ny dimension. Jag hade inga fiender eller exflickvänner ännu, bara fyra arméer i Australien som inte vågade ta steget över till det vidsträckta, välförsvarade Eurasien. Flugorna hade byggt bo i smutsdisken på golvet, skrivbordet och den socialrealistiska byrån. Men i spegeln såg jag för första gången ett ansikte jag var nöjd med. Blänkande svart lugg, lapska kindben från öra till öra och dom största, själfullaste ögonen söder om Skärmarbrink. Min unika Expressen fredag-samling låg i lättåtkomliga påsar under sängen och när studiemedlet kom skulle jag köpa v-ringat och Pulps bakkatalog. Jag väntade bara på att bli upptäckt, lika mycket som kickersbruden som blundade och wailade i mitt öra på Burger King på hörnet, vid Fasching.

Men jag var alltså på väg till Venedig. Jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Proust var i Venedig, men det var inte nån av de bästa delarna i boken. Han gick i fotspåren på nån som hette Ruskin. Nikita var i Venedig och dräpte nån från toalettfönstret i sitt hotellrum. Kanske Ruskin. Eller förmodligen inte. Döden i Venedig gillade jag, temat ”åldring som försöker vara ung men bara blir en sorglig, frånstötande fågelskrämma” berör något hos mig, men den gav mig inte så mycket känsla för själva staden. Min väninna Nadja som jag inte vågade ringa den där hösten hade bott där en sommar, hos en pojkvän som hade tillgång till ett palats. Det fanns visst inga uteställen att tala om. Bara sjunkande palats och råttor. Palatsen. Jeremy Irons och Anthony Hopkins var där i En förlorad värld, TV-serien jag mindes genom ett smärtsamt skimmer av ”för liten för att förstå men stor nog för att älska”. Det var mulet väder, dom där palatsen, fina kläder, sherry på eftermiddan, åldrande mätresser och kanske något mer.

Vi kom fram i mörker, åkte med vaporetton ut till Lido och tog in på hotellet. Nadja hade sagt att det bara fanns lyxhotell på denna yttre ö i lagunen, men vårt var inget speciellt. Massa beiga draperier, kallt, tjockt kaffe till frukosten, croissanter och bilar i stället för gondoler. Inte riktiga Venedig. Men.

Man ska resa på hösten. I ett litet, bakfullt fack i schatullet finns första intrycket av Leningrad, när Neva gjorde en krök och bussen svängde och dagens första isande solstrålar bröt genom molnen och vi såg Staden. Ivankatedralens mörka dom, amiralitetets guldpik gnistrande mot kallblå himmel, palatsen. Vinterpalatset som var ljusgrönt som en sommarstuga och speglade sig i höstvattnet.

Men till och med Peter den stores och Lenins stad flagnade när vi åkte över lagunen och oktoberluften skärpte sinnena. Palats på palats, stupande rakt ner i havet. Stark overklighetskänsla när de första gondolerna dök upp. Steg i land på Markusplatsen och duvorna svärmade omkring oss. Mor och far sken som tredjeklassare på Liseberg och vi gav oss in i labyrinten. Den första insikten var att man, mycket riktigt, bara ska resa på hösten. Nästan inga turister, vi hade valt sista veckan innan hotellen stängde för vintern, souvenirstånden skulle packa igen och sagostaden läggas under en filt av glömska till nästa år. Det bara underblåste den stilla eld av romantik som tänts i mig när jag nådde den andra insikten, att det inte var ett Disneyland för Ruskiniter och sydstatare som ville ha nya semestervideor att visa på barbecuen. Nej, dom levde faktiskt med vattnet som gator – först när jag såg polisbåtarna, brandkårsgondolerna och mudderverket Rosetta förstod jag att det var en levande stad, byggd på ruinerna av ett imperium. Nörden i mig tänkte i fantasy- och science fiction-banor, romantikern såg de perfekta unga paren i svart och grått som kysstes bland sina kusiner duvorna, indie-hipstern såg tvillingarna i Blonde Redhead stiga ur en gondol och smita in bakom draperierna på Harrys Bar. Jag intalade mig i alla fall att det var dom.

söndagen den 6:e mars 2011

Bokläsarn



Det var aldrig jag som kallades Bokläsarn, utan en två år äldre bekant från andra sidan Ångermanälven. Men att läsa böcker har varit mitt kanske huvudsakliga intresse sedan jag var i min dotters ålder, och det är ju ett jäkla fint öknamn.

Min nuvarande livssituation gör at jag inte kan läsa lika mycket som förr, utan får stjäla mig lästid på tunnelbanan, på WC och ibland medan jag traskar gatan fram. När jag nu använder all riktig fritid till att rita serier, är snuttläsandet allt jag mäktar med. Å andra sidan läser jag i stort sett inga serier alls när jag aktivt arbetar med en ny bok på grund av rädsla för att bli påverkad, kollegial avundsjuka, nervositet et c, så gammal härlig prosa och facklitteratur får i alla fall hundra procent av spilltiden.

Vad har jag då läst hittills i år?

Kristian Lundberg - Yarden
Den första bok av honom jag läst. Av recensionerna att döma var den här rätt uppför min gränd, och mycket riktigt tyckte jag mycket om den. Kall, blåsig, äkta och precis lagom undflyende. Riktig arbetarlitteratur för bemanningsföretagsepoken.

John Ajvide Lindqvist - Låt de gamla drömmarna dö
En samling noveller, manus och annat som legat och spretat. Allt är inte jättebra, men då jag hängt med ett tag (jag korrekturläste Låt den rätte komma in) och dessutom är typen som ofta tycker bättre om Stephen Kings personligt hållna förord än om hans egentliga böcker, får föreliggande verk (kul uttryck!) mig att... tja, trivas? Tindalos (som jag missade i DN) får mig f ö att önska att den gode John en dag skriver en roman utan övernaturliga inslag, då han är en jävel på vardags- och relationsskildringar.

Sara Stridsberg - Darling River
Jag trodde sanningen att säga att Stridsberg (som jag heller inte läst innan) skulle vara betydligt mer prettojobbig än så här. Genomgående engagerande och spännande läsning med ett stämningsbyggande som nog faktiskt kan mäta sig med Nabokovs. Kanske den bästa fan fiction jag läst.

John Dos Passos - The 42nd Parallel
Jag gillar verkligen brett upplagda, episka samhällsskildringar från 1900-talet, men den gode John hade gärna fått strunta i journalfilmerna och barndomsminnena och koncentrera sig på det renodlade historieberättandet, som han var i sanning fena på. Jag lär nog läsa uppföljarna vad det lider.

Göran Greider - Ingen kommer undan Olof Palme
Mycket Palme dessa dagar. Även jag har ett litet Palmeminne: Han talade på torget i Bollstabruk, det måste ha varit valrörelsen 1982, då han var oppositionsledare. Jag var där med tre socialdemokrater jag kände (min far, min mor, min farmor), och ungefär halva Bollstas befolkning. Jag minns två enskilda detaljer: 1) Palme hade tidigare under dagen fått ett fång röda rosor av någon, som uppmanat honom att ställa vasen på talarstolen. "Men nu finns här ju ingen talarstol", sa Palme med fötterna direkt på de grå stenplattorna. Jag minns inte vad han gjorde med buketten, men var lite generad å Bollstas vägnar, att här kommer oppositionsledaren och så kan vi inte ens ordna en enkel talarstol. 2) En bit in i talet flög två Viggenplan över Bollstabruk, och han passade på att skjuta in något om skenande försvarskostnader. Det tyckte jag var spontant och fiffigt av honom. Det här var antagligen första gången jag såg en känd person i verkligheten, till råga på allt på torget i Bollsta, och tyckte att det hela var riktigt fränt.

Nåväl, Göran Greider är ju en sann arbetets hjälte, och i en bättre värld vore han socialdemokraternas nästa partiledare. Här finns intressanta teorier om hur Sverige socialiserades under folkhemsåren, om Sverigedemokraternas genombrott och om hur organisatorisk, snarare än ideologisk, implosion ligger bakom sossarnas kris. Det är definitivt ingen Palmebiografi, men nödvändig läsning likväl.

Nu ska jag fortsätta att rita serier. Det är ju trots allt mitt liv det, se.

tisdagen den 1:e mars 2011

KU-vecka, del 9: Die Wende


Här slutar den nio dagar långa KU-veckan. Jag vill beklaga den bitvis låga kvaliteten. Serierna jag arbetar på nu har en helt annan ambitionsnivå, eller vad man nu ska säga.
Jag lovar att återkomma med ett mer reguljärt blogginlägg snart, liksom med en nytt banér ovan som bättre speglar min aktuella ålder. Jag har bara haft så in i bomben mycket att göra de senaste veckorna, både på Galago och vid ritbordet. Just nu sitter jag hos mina svärföräldrar och firar sportlov med att rita hela min vakna tid. Faktum är att jag inte stuckit näsan utanför dörren sedan vi kom hit i lördags, trots gnistrande vinterväder. Jag lever min dröm. Mats, 11 år, hade vägrat tro att det var sant.