fredagen den 29:e april 2011

Sju sekunder


Över mörka kanaler på maskätna broar, runt hörn i labyrinten, bort från Canal Grandes ära och redlighet. Gränden slutade med en ståldörr. Kavaljeren bultade och efter en stund öppnades en lucka i porten. Två mörka ögon omgärdade av rynkor visade sig och en smattrande konversation utbröt innan dörren öppnades av ögonens ägarinna, en liten skinntorr tant i svart klänning. Hon granskade oss uppifrån och ner, men efter ännu en svada från vår guide och att en redig bunt lire bytt ägare släppte hon in oss. Klubben var helt liten, ett avlångt mörkt rum med bardisk och några stolar med italienska män på, och efter en kort korridor en rund salong med dansgolv och Kristallenmusik, persiska mattor på väggar och golv och några låga bord med blandade turister som talade dovt och fler svarta än jag sett under hela min vecka i Venedig. Vi tog en öl och hängde mot bardisken när två carabinieri med mulen uppsyn kom in i rummet i full papegojuniform, med napoleonhatt och allt. Helt lugnt hällde bartendern upp två öl, som de korrupta poliserna drack stående i ett hörn, för att sedan gå igen. ”Du vet att du är i Italien när…” tänkte jag. De andra höll kyskt handen och tittade djupt in i varandras ögon, men Lisa talade snart mer med italienaren på hennes andra sida, än med mig. Jag gjorde tappra försök att fånga hennes intresse och inte tappa stämningen av nattlig svartklubb i världens mest romantiska stad, när två rödlätta unga män kom in från gränden. En ilning av obehag gick genom min kropp bara jag såg dem. Varför förstod jag när den längste av dem tittade under lugg på mig, höll fast min blick och utbrast i ett hjärtligt ”Här ha vi la en svänsk, ällör!?”

Medan gipskatten bredvid gjorde min koföserska sin kur fick jag stå i en halvtimme mellan två göteborgare som jobbade som skidlärare/afterskivärdar i Åre på vintrarna, villigt bjöd på Göteborgs rapé och entusiastiskt undervisade mig i grunderna i telemarksskidåkningens ädla konst. Hur just telemarksskidåkningen faktiskt var det som räddade hela världen undan nazistisk atomvinter i och med att de norska motståndsmännen som sprängde tungt vatten-fabriken i, just det,Telemarken och därmed hindrade Hitler från att få atombomben skidade så snabbt att inte ens SS elitskidåkare hann i kapp dom, eller nåt sånt. En diskussion som jag säkert skulle ha funnit intressant nån annan gång, men verkligen inte nu. När de lämnade mig ”för å röja på dansgålvett” tittade Lisa redan djupt in i ett par mörka ögon, medan Kim Deal och hennes ragg var försvunna. Desperat tog jag en prilla ur den kvarglömda snusdosan i ett försök att vara exotisk, och bjöd Lisa. ”No, I’m strictly opposed to all kinds of drugs”, sa hon och vände sig bort. Men lite humor, kanske? ”But… but… Lisa… it’s called Gothenburg’s rape!” Bara en djup snörpning på en välsminkad läpp till svar, och jag gick modfälld mot ståldörren.

Nickade till tanten, vinglade till och greppade efter dörrhandtaget. Jag vet inte vad som kan ha hänt, men i samma sekund som jag öppnade dörren och en dold DJ la på ”Seven Seconds” med Neneh Cherry och Yossou n’Dour vände allt och Lisa sprang efter mig som Aunt Molly i Familjen Macahan och sa ”Don’t leave! Don’t leave me here with this gruesome italian!” medan hon rätade upp mig. ”I’m so sorry that I’m leaving tomorrow… we could have rented a hotel room, just you and me!” Det snurrade och jag visste inte vad jag skulle säga, men släpade med henne in på dansgolvet och in i en ”what we in Sweden call a pusher”. ”This is Swedish music”, överdrev jag och hon tyckte att det lät bra och efteråt satt hon i mitt knä och undrade var Kim Deal var och att de nog hånglade i gränden och jag sa ”You’re like best friends, so I guess you are entitled to give her the third degree when she gets back”. Inget gjorde mig så stolt som att komma med rätt idiomatiskt uttryck. Jag fick till och med in ”Wake up and smell the coffee” nånstans, hur nu det gick till. Kim Deal kom tillbaka, ensam men rosig i ansiktet. Efter jag vet inte hur många timmar av tredje graden och knäsittande och inget hångel stängde de och tanten körde ut oss. Det var fortfarande mörkt, några fasadbelysta palats syntes mellan de svarta skuggorna när vi långsamt irrade mot centralstationen med varsin utsmugglad storstark i handen. Jag har bara vaga minnen, som kommer i korta blixtar. Jag håller om dom båda på en kaj och säger ”I’m Thurston Moore and you’re my Kim Gordonses”. Jag inser att de är äldre än jag och säger ”I hope you don’t see me as a kid”, balanserande på en balustrad som är för bred och platt för att jag ska ha minsta chans att ramla ner i kanalen. Fnittrande kurragömma i labyrinten och en plötslig skräck för att faktiskt tappa bort dom. Dom skrattar hejdlöst åt att det finns ett svenskt band som heter Popsicle. ”We play pop – let’s call ourselves Popsicle!” ”I know the singer”, ljuger jag, varför jag nu trodde att det skulle impa på två jänkare som bara tycker att de har ett fånigt namn. Sedan en längre minnesbild, bilden som symboliserar hela denna oändligt långa natt. Hur vi kommer till en liten nött piazza och möter ett band som har spelat nånstans. Vi förbrödras, dom tar fram instrumenten och spelar La Bamba. Jag dansar med Lisa, Kim Deal med en i bandet. Den bedagade tvåloperastjärnan från Nashville lutar sitt huvud mot min nya kostym medan jag tittar upp mot gränden och ser hur det ta mig faan hänger tvätt på tork på en lina spänd över gatan, medan solen går upp över lagunen i en för övrigt tom och tyst sagostad.

Musikerna tackade för sig och vi fortsatte, nu på nåt vis nyktrare. Lisa höll min hand. Centralen, bara en kvart kvar. De hämtar ut bagaget, jag får en lapp utan hennes efternamn men med telefonnummer och postadress. Hon får en med mina. Vi vet att vi aldrig kommer att ses igen och jag följer dem in i kupén och jag måste av snabbt och går ut i tågkorridoren men känner att nåt saknas och Lisa kommer ut ur kupén och faller mig om halsen och det är ändå nåt som saknas för att det ska bli perfekt, och jag säger ”Give me a kiss” och hon kysser mig, jag kysser de röda läpparna och kastar mig av tåget just som det börjar rulla och vinkar efter dom när de försvinner mot Milano och Tennessee.

”We could have rented a hotelroom”. Jo, men ingen av oss ville det. Jag hade mints en tjej med Kikki Danielssons frisör som inte duschat på tre dar, i stället för hur det var att kyssa en främling farväl på järnvägsstationen i Venedig och sedan röka min näst sista Gitane medan jag sneddade över Markusplatsen och inte hade råd med vaporetton för pengarna var slut men hoppiland-kallen lät mig följa med och gav mig en rosa böteslapp på en lire, som jag sparade som minne liksom jag låste in hela natten i det lika rosa schatullet för att bevara det och suga näring ur det under år av missväxt.

Sista dagen präglades av baksmälla på alla plan. Pappa sprang sitt maratonlopp och mamma berättade att hon inte sovit på hela natten, utan hört vaporetton varje gång den dunkade i kajen och tänkte att ”nu kommer han”, men det gjorde jag inte förrän hon funnit för gott att stiga upp. Jag promenerade ensam i nya kvarter, undvek centralstationen, puben och piazzan. Hittade en lite längre bro, korsade den och gick mellan ett par hus. Jag blickade ut över en väldig parkeringsplats med smutsigt vatten och ett industriområde i fonden. Draperierna drogs åt sidan och trollkarlen från Oz var bara en liten gubbe med en maskin. Jag längtade hem till råtthålet, jag ville prata ut med mina föräldrar, jag ville inte plugga franska längre, jag saknade min katt, jag ville att hela mitt liv skulle vara värt lika mycket som natten i staden. Jag ville dela den där staden och mina minnen med nån. Nån med svart hår och blixtrande intelligens och ett mystiskt förflutet. Jag var bara 22.

Jag kom in i råtthålet och fick dörrhandtaget i handen. Det luktade från disken på golvet och det var nästan ingen post på dörrmattan. Min lilla blomma hade dött. Telefonsvararen blinkade rött, väntande. Tre meddelanden från David Liljemark som drog vitsar på fejkad Kramforsdialekt. Ett fjärde. Från Nadja. Hon hade fått mitt vykort där jag matade duvorna och undrade varför jag inte ringt sen jag flyttade till stan. Kanske ville jag följa med ut på torsdag? Och lära känna varandra igen?

Bandet i svararen spolades tillbaka. Jag packade upp den nya kostymen och satte den på mig, med en vit skjorta och den smala slipsen som pappa knutit åt mig. Nadja, hennes hippa gäng och Hannas. ”We play pop – let’s call ourselves Popsicle!”. Jag satte mig på en rangelstol, drog askfatet till mig och tände min sista gitane utan filter. Tittade mig i spegeln och bilden var perfekt, inget saknades längre. Det nötta skrivbordet och den socialrealistiska byrån stod kvar, men dom var bara fonden till en ny fas i mitt liv. Det var slut med att spela Risk på min Macintosh Classic och sova tolv timmar om dygnet. Dagdrömmen skulle bli verklighet och mina arméer var på väg att ta steget över till det vidsträckta, välförsvarade Eurasien.

onsdagen den 27:e april 2011

En liten tok klok bok



Kära ni. Ett sådant påsklov till och jag är förlorad. Måndag till söndag var vi i Kramfors, först hos mina och sedan hos Victorias föräldrar. Gjordes det utflykter? Målades det ägg? Icke. Det ritades serier. Precis som under det ganska nyligt timade sportlovet satt jag uppåt 14 timmar per dag böjd över ritbordet, och nu är jag färdig.

Inte med hela boken förstås, tok heller, det kommer att ta ytterligare två månader av hårt arbete. Men jag blev i alla fall klar med den femtonsidiga serien Tok-klok: Scener från ett föräldrakollektiv. Femton sidor på en vecka är rätt så saftigt, inte minst som jag tvangs knö in maximalt antal rutor (152 stycken), alla späckade med information, för att riktigt pressa all must ur det brännande ämnet. En av de elakaste serier jag någonsin gjort. Jag hukar mig redan.

Men ni vad det allra bästa är? Jo, att skiten kan läsas redan i nästa vecka! Serien ingår nämligen i det årliga nu blåser vi borgarna-numret av Galago, som kommer att premiärvisas på Small Press Expo, den skojiga seriefestivalen på Kulturhuset i Stockholm. Mer om detta senare.

(Jag är f ö tämligen kass på att måla ägg, men varje jul gör jag fina Marcus Gerdin-pepparkakor.)

fredagen den 22:e april 2011

Ett tillkännagivande



Nej, Mats får inte komma ut och blogga. Mats måste sitta inne och rita serier hela påsklovet.

/Mats mamma

söndagen den 17:e april 2011

Från Fluff till Paco – den smutsiga sanningen



För omkring tio år sedan arbetade jag och min gode vän Simon Gärdenfors på ett företag som heter Egmont, känt för att ha köpt upp alla Sveriges serietidningar, lagt ned dem och ersatt deras hyllplatser på Konsum med trycksaker som fungerar som bärare av Disneyrelaterade plastleksaker av låg kvalitet. Mer specifikt hade jag tvångsförflyttats dit från min gamla arbetsgivare Atlantic förlags AB i samband med att Egmont lade deras serieutgivning under sig. Jag hatade stället från dag ett och sade faktiskt upp mig redan dag två, kanske mitt livs enda modiga, rakryggade handling. Jag lovade dock att stanna tills de hittat en ersättare. Klipp.

Efter en tid insåg jag att om jag skulle komma därifrån före 67 års ålder var enda lösningen att hitta en ersättare själv, och fasa in denna utan att det märktes. Simon hade just flyttat till Stockholm och sade inte nej till ett jobb (mycket vatten har i sanning runnit under broarna sedan dess). Vi hade bitvis rätt kul, inte minst med att sätta ihop en av vårt lands bästa serietidningar någonsin – sena MegaPyton – men samtidigt var ju stället en förtorkad gravkammare som bara förtjänade slappt förakt. En fördel var dock att det var lätt att, så att säga, jobba på jobbet.

Simon tecknade inte bara lejonparten av sin debutbok Turist på Egmont, utan satt även och skissade på en ny barnseriefigur - Fluff, det extremt söta lilla popcornet som får superkrafter när det (hon? han?) poppas. Jag har för mig att förhoppningen till och med var att Fluff skulle publiceras i någon ny Egmontprodukt, men jag kan ha fel.

Men det blev liksom aldrig något av Fluff, och av de få personer som alls sett designdokumentet misstänkte jag fram till härom dagen att min fru och jag var de enda som ens med några års mellanrum ibland kom att tala om Fluff och dra oss till minnes den där korta sommaren då han var chäf. Jag antog att till och med Simon själv glömt bort sitt majskorn.

Döm därför om min fullkomliga häpnad när Simon, tillsammans med medarbetaren och hedersmannen Pike, nyligen tillkännagav animationsprojektet Paco the Judo Popcorn! Det är Fluff, men ännu snyggare, nästan lika gullig och med internationella ambitioner. Och han rör på sig! Ingen trailer har skapat så starka overklighetskänslor och ett sådant sug efter det färdiga resultatet sedan den första trailern för Sagan om ringen-filmerna. (Som jag för övrigt såg på Egmonts kontor.) Simon och Pike behöver dock, till skillnad från Peter Jackson, allmänhetens hjälp för att realisera projektet. Läs mer om vad du kan göra för dem och se trailern här.

Efter ett och ett halvt år eller nåt gick jag slutligen ut genom Egmonts portar som en fri man. Simon blev kvar ett tag till. Sedan försmäktade vår gemensamme vän Petter en tid där. Jag har fortfarande mardrömmar (ja, jag lovar, på riktigt) där vi alla tre återvänder dit, åratal senare, för att fortsätta vårt arbete. Ibland visar det sig till och med att ingen gjort mitt jobb sedan jag slutade, så jag ska genast sätta mig ned vid en fånig pulpet med en laptop i knäet och börja producera ett tio år gammalt nummer av Ernie. Ungefär där brukar jag vakna skrikande.

torsdagen den 14:e april 2011

Bokköparens självbedrägeri


Det sägs att bokbranschen är i kris, men jag tror att det vi sett bara är en ytterst mild västanfläkt jämfört med den totala jordbävning/tsunami/härdsmälta som väntar. I dagsläget är bilden inte entydig. Det är inte så att en massa förlag gått omkull, och jag får inte heller intrycket av att branschen direkt går på knäna. Bokhandlarnas långsamma kräftgång vägs till stor del upp av internetbokhandelns ökade omsättning. Bibliotekens utlåning minskar, men inte dramatiskt, och det balanseras i viss mån av att besökssiffrorna stiger. Men vad är det som väntar om hörnet?

Jag tror att bokläsandet redan nu har minskat drastiskt, men att det ännu inte syns i försäljningsstatistiken. Det räcker med att åka buss, tåg eller tunnelbana för att se vad som är på gång - för bara några år sedan var resenärer hänvisade till att antingen läsa en bok, en tidning eller en tidskrift, nu sitter hälften av passagerarna i en ordinär järnvägsvagn och ser på Två och en halv män på sin laptop. I tunnelbanan stirrar man in i displayen på sin smartphone, och jag vägrar tro att det är e-böcker snarare än Facebook eller Förbannade måsar eller vad nu det där spelet heter som processorerna arbetar med. Så pass mycket insyn i branschen har jag att jag förstått att de digitala böckerna säljer fullkomligt uruselt, åtminstone än så länge. Läsandets sista exklusiva bastioner - kollektivtrafiken och WC - har fallit.

Som far till en femåring ser man dessutom med all önskvärd tydlighet hur det uppväxande släktet inte längre skolas in i nöjes- och lustläsandet. Ni vet, det är inget nytt: när jag var fem år fanns det en halvtimmes barnteve om dagen, i övrigt var det böcker som gällde för verklighetsflykt och förkovran. Mitt barn älskar böcker, men fattas bara annat när man är dotter till en lärare och en förlagsredaktör. Lik förbannat konkurrerar böckerna med barnteve tillgänglig hela hennes vakna tid, tv-spel (vilket hon ännu är oförklarligt ointresserad av), internet med både SVT Play och Hello Kitty-pysselsajter samt en hel hylla Astrid Lindgren-dvd:er. Och hur länge orkar föräldrar sätta upp gränser för tittandet? Är det ens berättigat att behandla böckerna som något slags heliga skyddsobjekt ungarna ska tvingas till att älska? Intresset måste ju överleva av egen kraft, men vågar man lita på att det gör det?

Nåväl, det jag egentligen ville komma till är min teori om varför vi ännu inte ser den fulla vidden av bokbranschens kris, och varför e-boken inte kan rädda oss. Problemet är nämligen att en stor del av Sveriges vuxna befolkning fortfarande köper böcker, men inte läser dem. Hur många hyllkilometer Murakamiböcker som aldrig kommer att öppnas står det i Stringhyllor runt om i alla svenska städer? Hur många procent av de tusentals köparna av Gellert Tamas De apatiska har egentligen läst den angelägna tegelstenen?

Försäljningsstatistiken är idag uppblåst med tusentals och åter tusentals böcker som aldrig kommer att läsas, som köpts av människor som inte har, eller tar sig, tid att läsa men köper på sig titlarna det talas om för att hänga med, för att de är läsande människor, för att de säkert tänker att de någon gång ska få tid som sedan aldrig kommer. Och jag fruktar att vi snart kommer att nå en punkt när denna stora, välutbildade, köpstarka grupp människor slutar lura sig själv och därmed också slutar köpa böcker.

Men hur har det blivit så här? Två uppenbara anledningar har jag redan nämnt: att tiden inte räcker till, och att den omedelbara behovstillfredsställelsen hos sociala nätverkssidor och usla komediserier (eller för den delen Mad Men eller The Wire) är en livsfarlig konkurrent. Murakamiproblemet är inget nytt i sig, i alla tider har väl folk köpt på sig böcker av författare på modet som sedan i stor utsträckning samlat damm, men det i sig positiva faktum att kvalitetslitteratur aldrig funnits mer lättillgänglig än nu, och till lika låga priser, förstärker effekten och blåser upp bubblan av köpa-utan-att-läsa. Mer intressant är exemplet De apatiska, för här tror jag att mycket handlar om den förändrade kulturjournalistiken. För inte så många år sedan kunde en författare även utanför det verkliga toppskiktet få stora recensioner i alla större tidningar samt i ett helt koppel landsortstidningar inom loppet av några dagar, och det räckte för att få igång intresset och försäljningen. Nu recenseras inte lika många böcker, och recensionerna är mer kortfattade och sprids ut över en mycket längre tid, så massverkan uteblir. Varje recension blir bara ett litet blipp i det oöverskådliga medieflödet.

Vill man kränga böcker som inte är deckare måste man numera, något hårdraget, skapa debatt. En skönlitterär bok om ytlighet och konsumism? Njaaa? Boken som skapade "väskdebatten"? Alla gånger! Problemet är bara att när debatten om de apatiska flyktingbarnen går fram som en malström genom tidningar, radio och internet ligger det mycket nära till hands att lägga Tamas bok i varukorgen, men när boken sedan kommer i brevlådan (och är väldigt tjock) bläddrar man lite i den, har redan fått de godaste bitarna serverade på kultur- och debattsidor, spelar lite Bioshock, kollar Facebook, rör ihop en rotsaksgratäng och så hamnar boken i hyllan. När man sedan kanske har tid känns debatten gammal och så står boken där tills en man med fårat anlete som specialiserat sig på sterbhus och att köpa hela hem kommer med sin skåpbil ett antal decennier senare.

Sedan har vi dessutom det där med att köpa böcker som inredningsdetaljer.

Kontentan av allt detta är att 1) kulturjournalistiken måste pånyttfödas, 2) vi snarast måste införa reformen om sex timmars arbetsdag och 3) det är en stor lättnad för mig att jag arbetar med tecknade serier. En seriebok hamnar ytterst sällan oläst i bokhyllan, om inte annat för att den tar så kort tid att läsa.

onsdagen den 13:e april 2011

MoCCA 2011



Det är dags att väcka blogg'n till liv igen efter över en veckas tystnad. Blogg'n har nämligen varit i New York, men är nu hemma igen för att bjuda in er till ännu en orgie i usla Iphone-foton, några betydligt finare (tack, David!) samt en typiskt torr textmassa.

Det hela började på Arlanda förra tisdagen. Tidig morgon i gaten, och jag och min sputnik, serieskaparen och dokumentärfilmaren David Liljemark, skulle just till att borda Zürichplanet när vi såg några bekanta spröt vaja över folkmassan. Det var vår gemensamme vän, min kusin Fredrik Jonsson, som var på tjänsteresa och även han skulle byta plan i metropolen vid Limmat. Till råga på allt hade hans platsen bakom oss. Som de upptagna familjefäder vi alla är sög vi musten ur tillfället att sitta ned och prata. När vi utrymde flygmaskinen började David darra och sade: "där... där är någon jag måste ta autografen av!". Det var Björn Ulvaeus, som gav ett mycket behagligt intryck.

På jumbojeten till "äpplet" läste jag Kristian Lundberg och skrev seriemanus. Efter en taxifärd till 17:e gatan och gamla fina Hotel 17 (rekommenderas varmt, inte bara för att det är där liket försvinner i Manhattan Murder Mystery) samt en jetlaggad middag sov vi de rättfärdigas sömn.


Det bästa med USA är frukostarna.

Dag 1 ägnades åt MoMA, där samlingarna hängts om så pass sedan mitt sista besök att det var som att besöka världens kanske bästa konstmuseum på nytt. För att inte tala om den tillfälliga utställningen med tysk expressionism, som var helt sabla otrolig. Jag hade inte tänkt så mycket på Dix, Grosz, Kokoschka och gänget på ett och ett halvt decennium, men... så modernt, så rått, så relevant för det många av Galagos tecknare håller på med. En riktig jävla konstupplevelse.


David beundrar könerna från Avignon.

Efter MoMA traskade vi genom Central Park till Dakotahuset, där D Liljemark skämde ut mig genom att fråga dörrvakten om huruvida hålen i fasaden var spår efter Mark Chapmans rikoschetter. Mötte den nyanlända övriga Galagotruppen vid hotellet, i ösregn, och åt dumplings (eller var det kroppkakor?) på Joanna Hellgrens favoritrestaurang. OBS! Internt skämt! Fortsatte till den där sågspån-på-golvet-puben där Vicki, jag och Bonden var förra året och avslutade den korta utekvällen med musik och lite pilsner med Johannes Klenell på ett enklare sjapp. I säng halv ett.

Dag två inleddes med sedvanlig mördarfrukost på det synnerligen rekommendabla Gramercy Café, vilket följdes upp av ett extensivt rotande i boklådor och, då David är mer oldschool än jag, i skivaffärer. De få som finns kvar. Det kändes mycket märkligt att hänga i skivbutiker igen, och faktiskt började det i butik två eller tre någonstans att rycka lite i fingrarna till och med inför skivor jag vet att jag kommer åt på mitt ack så osensuella Spotify Premium-konto. En ganska sorglig upplevelse på det hela taget. Jag menar, Kim's Video och Other Music förtjänar kärlek, respekt och stöd men jag kan inte ge dem det, för jag har slutat bry mig om musik på fysiska lagringsmedier. Till vad gör det mig?

Som tur var fick jag göra bot för min livsstil på flera av Manhattans fantastiska bokhandlar. The Strand, alltså. Jag älskar stället. Bland annat fick jag äntligen tag i Howard Cruses serieroman Stuck Rubber Baby, som jag velat läsa hur länge som helst, och Danzig Baldajevs fascinerande Drawings From the Gulag - se exempel här. Dessutom promenerade vi en lång sväng genom Lower East Side, Chinatown och Greenwich Village, samt blev uppskörtade av stans svar på Las Palmas. Om aftonen begav vi oss till seriebutiken Desert Island i Brooklyn, där det var releasefest för den maffiga finska serieantologin. Jag har länge varit rädd för männen i den finska seriescenen (kvinnorna är snälla), men Ville Hänninen visade sig vara en hedersman. Kul också att diskutera pigavdraget och den svenska barnomsorgen med Gabrielle Bell. Efter minglet vart'e middag på Bedford Avenue. Japanskt. Helt okej. En öl på besvärlig rockklubb. Hem och sov.


Utanför Desert Island stod jag, Erik, Ville, Flu, Julia och Johannes, och vi hade druckit! (OBS! Jag röker bara när jag är i Amerika, och även där bara i undantagsfall!)

Dag tre gjorde David och jag Williamsburg samt fler bokhandlar. Det var trevligt, men allt jädra gående gjorde att jag inte orkade med den traditionsenliga loft-festen i Brooklyn utan i stället satt på rummet hela kvällen och gjorde layoutskisser till den stenhårda serien Tok-klok: scener från ett föräldrakooperativ.


Ritar på rummet.

Dag fyra började MoccA-festivalen. Slut på semestrandet, dags för stenhård jävla business.


Johannes och Julia vid Galagos bord.

MoCCA är en väldigt civiliserad och "alternativ" festival, där superhjältarna bara finns med på ett mycket litet hörn och det är långt mellan de utklädda nördarna. Det var väl bara jag när jag hade min "Real men proxygate"-tischa.


Delar av mässgolvet.

Jag stod mest vid Galagos bord och sålde böcker och fanzines, samt signerade den amerikanska utgåvan av Hey Princess. Jag saknade förra årets anstormning, då boken var ny och sålde tresiffrigt på mässan, men det var fint att träffa jänkare som läst mina serier. Många äldre kvinnor, trevligt nog.


Likt en gentlemannatjuv hade någon smugit förbi Galagobordet och lämnat sitt kort. En av våra vassa tecknare gjorde processen kort (!) med kortet.

När man inte står vid sitt bord och kränger eller går runt och pratar med serieläsare, tecknare, journalister, förläggare och andra går man ibland på panelsamtal. Till exempel med legendarer man inte visste fanns:


Denne äldre gentleman hävdas ha skapat Jokern!


M Jonsson, J Hellgren, N Johansson gör sin grej. F Strömberg är bara närvarande i bokform.


Adrian Tomine är bara blyg ibland.

Varje morgon under resan vaknade jag i skräck och ångest inför panelsamtalet Spotlight on the World, eftersom det skulle modereras av... mig. Oj. Men trots obefintliga förberedelser och att danskarna hoppade av i sista stund gick det riktigt bra. Folk skrattade på rätt ställen och min engelska gick inte i baklås. Men jag kommer aldrig att tacka ja igen.


Min panel. Om någon undrar över varför jag bär glasögon på alla bilder så beror det på att min linsoptiker dabbat sig.

Om aftonen åt vi middag med min amerikanske förläggare Chris Staros, seriespindeln Shannon O'Leary och hennes kompis Nika Wagner, som lämnat seriefandom men är trevlig ändå. Därefter aningen kaotisk Fantagraphicsfest, från vilken jag bröt upp redan strax efter midnatt. Vad fan är det med mig?


David och Chris utbyter Tommy Steele-minnen. Eller nåt sånt.

Festivalens andra dag var ungefär som den första. Efteråt var jag så totalt jädra slut att jag bara kunde ligga på hotellrummet och äta beef jerky och läsa Chester Browns nya serieroman, om vilken jag lär skriva ett eget inlägg vad det lider. Ett mycket komplicerat verk, konstnärligt nästan lysande men moraliskt helt åt skogen.


Dumbo. En del av Brooklyn stad i snabb förändring.

Sista dagen. Alla hade åkt hem utom David och jag, som begav oss till stadsdelen Dumbo (!?) för att besöka en Peter Bagge-utställning. Vi irrade runt som ett par fjuster innan vi hittade till en låst port i ett synnerligen slitet industriområde som genomgår en veritabel blitz-gentrifiering.


Galleristen, jag, Peter Bagge, David. Vilka jävla gubbar!

Trevligt att skaka hand med den gamle ultraliberalen, som jag hade intensiv kontakt med under Megapyton-åren men aldrig träffat tidigare. Galleristen visade också delar av sina fantastiska samlingar, där bland annat ett Joe Matt-original i färg utmärkte sig. Men jag hade sannerligen inte råd att köpa konst.


I originalhögarna hittade vi en Sverigeskildring av Jeffrey Brown som inte publicerats i branschorganet.

En sista promenad på Manhattan, sedan taxi genom trafikköerna till JFK och en hemresa som jag tillbringade med att sova och David med att försöka göra sammalunda. Inget spår av Fredrik Jonsson eller Björn Ulvaeus i Zürich. Det klassiska fem-grader-varmt-och-mulet-vädret på Arlanda. Flygbuss i trafikstockningar. Taxi hem. Blev omkullrusad av dottern när jag hämtade henne hos grannarna. Gav henne lila-rosa Converse och hon blev överlycklig. Snart kom min fru hem och vi kramades. Nu var den över, min första New York-resa som en man i medelåldern.