torsdagen den 26:e maj 2011

Högen



Högen [höögänn], oböjligt substantiv, förekommer endast i bestämd form singular.

1 - Ålderdomlig benämning på en berg- eller kull-liknande ansamling av inskickat, ej beställt material i tidskriften Galagos redaktionslokaler. Har fallit ur bruk sedan digitaliseringen gjort inskickande av material i pappersform obsolet.

2 - Ålderdomlig benämning på en ansamling av tryckoriginal monterade på styva kartongark med skärmärken, företrädesvis i Galagos och Megapytons redaktionslokaler. Har fallit ur bruk sedan digitaliseringen gjort tryckoriginal i pappersform obsoleta.

3 - Benämning på den ständigt växande ansamling av serieoriginal som tillsammans utgör en seriebok under arbete. Uttrycket har populariserats av tecknarna Simon Gärdenfors och Mats Jonsson.

Bildexemplet ovan visar "högen" till serieromanen Mats kamp, den 26 maj 2011.

lördagen den 21:e maj 2011

Ringer från lustiga huset



Det har blivit dags att avrunda Bamsegate för min del. Jag väljer att göra det med att länka till den här texten, skriven av Pontus Staunstrup, som är "senior kommunikationsstrateg" på JG Communication. Med tanke på att en bassning från en dylik person förmodligen väger tyngre i Egmonts styrelserum än ett ramaskri från tiotusen kommunister på Facebook eller till och med några hundra uppsagda prenumerationer, blev jag väldigt (skade)glad av läsa den. Dessutom känns det mycket märkligt att bli citerad av en "senior kommunikationsstrateg".

Hela det omdebatterade Bamse-särtrycket finns förresten gråpublicerat här för den som själv vill bilda sig en uppfattning.

När vi ändå är inne på ämnet barnkultur vill jag passa på att berätta vilka attraktioner Ellen nyttjade på Gröna lund idag. I kronologisk ordning:

1. Lyktan (Även känd som "lilla fritt fall", som hon tjatat om i månader. Både hon och jag tyckte att den var ganska läskig.)
2. Tekopparna
3. Pettsons hus
4. Cirkuskarusellen (Ellen åkte utan förälder.)
5. Nyckelpigan
Paus för sockervadd och resultatlöst spelande på chokladhjul.
6. Kärlekstunneln
7. Barnradiobilarna (Utan förälder, komisk trafikstockning uppstod.)
Middagspaus
8. Lustiga huset (När jag själv besökte detta lustiga hus som barn bröt jag och smet ut genom en nödutgång. Men så fint det var! Gammalt och djävulskt psyko, och flygande mattan var väldigt ball. Klart bäst.)
9. Flygande elefanterna (Utan förälder.)
10. Tufftufftåget (Utan förälder.)
11. Cirkuskarusellen igen. (Utan förälder.)

Det var en heldag, och gudis dagar vad stor hon börjar bli. Åka själv, det vågade jag mig inte på förrän nån gång i elvaårsåldern.

torsdagen den 19:e maj 2011

En skammens dag

I dag blev jag intervjuad av SVT:s Kulturnyheterna med anledning av avslöjandet att Bamse går Migrationsverkets ärenden i en serietidning med "information" till flyktingbarn. Se inslaget här:



Före intervjun fick jag faktiskt läsa hela den redan mytomspunna serien, vilket var mycket intressant. Då jag själv, framförallt som redaktör för Megapyton, anklagats för att ha publicerat tecknad porr/barnporr/perversion har jag irriterat mig på att man angripit enskilda rutor, tagna ur det sammanhang en tecknad serie i princip alltid utgör.

Helhetsintrycket gav vid handen att Integrationsverkets Bamsetidning med all sannolikhet tagits fram med goda intentioner, och bitvis fyller den säkert sitt syfte. Där det går fel går det dock så fruktansvärt fel att samtliga inblandade borde tvingas gå några kurser i journalistik, etik samt konstvetenskap.

Mina invändningar är framförallt följande: 1) Bamse som figur står inte att känna igen. När han inte ens kommer på tanken att lyfta en ram för att grävlingspojken ska få stanna, går han emot allt han stått för, och jag misstänker att han kommer att bli mycket impopulär hemma i idet när Nalle-Maja och de andra ungarna - som han uppfostrat i solidaritetens anda - får nys om vad han gjort/inte gjort. 2) Trivselorgien som utbryter väl tillbaka i ursprungslandet är en lögnaktig beskrivning av utsatta barns verklighet, gjord för att dupera just de utsatta barnen. Ett mästerstycke i cynism. 3) Att en ifrågasatt myndighet kan köpa en älskad seriefigur, som dessutom råkar vara en förebild för generationer barn, för att pumpa ut sin version av sanningen sticker onekligen i ögonen. 4) Att, som Bamseförlagets chef Ola Andreasson gjorde igår, hänvisa till att det rör sig om ett särtryck utfört på beställning snarare än ett vanligt Bamsenummer, är ett mycket svagt argument. Bamse är väl alltid Bamse, oavsett sammanhang? Brukar Dalai Lama uppträda på personalfester och snacka lite om att den här kinesiska ockupationen, den är väl inte så farlig?

Det sorgligaste av allt är att det här känns som ett av många tecken på hur vårt samhälle blir allt hårdare, allt mer omänskligt. Allt är till salu. Man tänker inte efter. Inget spelar någon roll. Blä.

In other news, så vill jag rikta ett varmt tack till min farbror Gösta Jonsson, som efter att ha läst mitt inlägg om bl a Ådalshändelserna, skänkte mig Ådalen 31 på DVD. Försändelsen innehöll även en intressant anekdot med koppling till filmen, men den vågar jag inte föra vidare då många av de inblandade ännu är i livet.

Nu ska jag fortsätta rita. Rita rita rita på min väg mot fördömelsen.

tisdagen den 17:e maj 2011

Omslaget



Här är det, omslaget till Mats kamp. Fotot togs av Leo Sjölund (som även står för formgivningen) härom veckan i Ivar Lo-parken på Södermalm. En park och en författare som båda figurerar i boken, så det känns kongenialt.

Boken är planerad att komma ut den 15 augusti, tillsammans med nyutgåvan av Hey Princess, vilket kommer att firas med en releasefest som slår mot alla kroppens funktioner, och följas av en föreläsningsturné som nu är på planeringsstadiet. Jag har inte spikat baksidestexten ännu, men den blir ungefär så här:

Mats kamp är en helt fristående uppföljare till den hyllade serieromanen Hey Princess, där Mats Jonsson skildrade sitt 90-tal i Stockholms indiekretsar. Nu får vi veta vad som hände efter att han träffat sitt livs kärlek, Victoria, och sitta med när de väger för- mot nackdelar med att bli föräldrar, se varför Mats svimmade under ultraljudet och delta i förlossningens dramatik.

Efter det första omtumlande året möter den lilla familjen en verklighet som inte går ihop, och Mats kamp blir en brutalt ärlig handbok i serieform för den som någon gång lekt med tanken på att bli förälder, men också ett glödande angrepp på det nya Sverige där familjen ses som ett företag och statusjakten styr våra liv. Samtidigt genomsyras boken av svart humor och en fars outsinliga kärlek till sin dotter.

Och jag tror faktiskt att den kommer att bli bra!

torsdagen den 12:e maj 2011

Skämtet som vägrar dö



Hultsfred 1992. Jag var där med Anders, Kenneth, Leo och kusin Fredrik. Tältplatsen intill upptogs av ett ölglatt och ganska svinigt grabbgäng från Nässjö som, så att säga, lossat på slipsen och spänt den runt pannan. Vi störde oss "rätt" mycket på dem.

När de rivit sin fula tältstad och dragit på söndagförmiddagen hittade vi något de lämnat efter sig. Det här året motarbetade Kalmar läns landsting könssjukdomars spridning i festivalmiljö genom att, i festivalmiljö, sprida horribelt fula vykort av modellen ni ser ovan. Nässjögänget hade fyllt i ett tiotal av dessa, skrivit adress och allt, men sedan tänkt "va fan, orka" eller helt sonika glömt dem i gräset. Fredrik och jag tog med vykorten hem, och ägnade sedan det närmaste decenniet åt att - förhoppningsvis - sätta myror i huvudet på delar av Nässjös befolkning genom att med ytterst ojämna mellanrum posta vykorten från exotiska platser som Reykjavik, New York och Nordingrå. Lite som med de där trädgårdstomtarna ni säkert hört talas om.

Fnissigt undrade vi hur adressaterna skulle ta emot gravt försenade hälsningar av typen "vi tar!" och "ha't fint i Schweiz!" från olika delar av jordklotet. Men så tog korten slut... trodde jag.

När jag letade efter min internetbankdosa i förrgår (den låg mellan två sidor i Dags att deklarera, om ni undrar) hittade jag nämligen det sista kortet. Extra fint är att det är daterat, så att mottagaren får en ledtråd om vad det handlar om, och att avsändaren heter samma sak som jag. Nu är bara frågan: vad ska jag göra med det? Följa traditionen och bara posta det från nästa semesterresa trots att Televerket sedan länge är nedlagt och Ove säkert bytt jobb för länge sedan? Lägga det i ett kuvert och skicka det till den enda personen i Nässjö som enligt folkbokföringen bär adressatens namn? Vänta i ett år, så att vykortet legat till sig i exakt 20 år? Förslag emottages tacksamt!

onsdagen den 11:e maj 2011

Min andra augustibok



Nu kan jag äntligen göra ett (kanske inte direkt omskakande) tillkännagivande: Jag ger inte bara ut Mats kamp i augusti, utan också en nyutgåva av den sedan ett par år tillbaka utgångna Hey Princess. Efter originalutgåvan, pocketen, e-boken och USA-utgåvan kommer den nu i storpocket. Den här gången blir det inget extramaterial, utan den är tänkt som en fin men billig "folkupplaga" som förhoppningsvis kan hållas i tryck för all framtid.

Och så känns det fint att kunna ge ut Hey Princess igen eftersom många frågat efter den, och Mats kamp dessutom utgör en direkt uppföljare. Alla som läser blogg'n lär väl redan äga minst ett ex, men köp den och ge till en vän! Går den tillräckligt bra kanske Pojken i skogen kan följa dess exempel nästa år. Preliminärt släppdatum är 15 augusti, och priset lär hamna kring hundralappen.

måndagen den 9:e maj 2011

SPX! Leo! Galago! Göran!



Det har blivit tid att tala om den vecka som för några timmar sedan blev den sistlidna. (Va? Hur klumpigt och omständligt kan man uttrycka sig? Det finns uppenbarligen ingen gräns.) Det var i alla fall en hård, intensiv och mycket, mycket rolig sjudagarsperiod med bara två stora minusposter - att jag knappt träffade min familj och inte hann rita så mycket. Jag hade heller ingen tid att ta kassa Iphone-bilder, så ni slipper det den här gången.

Veckan inleddes med förarbete inför SPX, men på onsdag började det roliga braka loss i och med att Galago 103 kom från tryck. Ni som prenumererar bör ha fått den nu, och om den inte redan finns i butikerna så dyker den snart upp där med. Det är ett mycket bra, och politiskt, nummer Kollega Klenell satt ihop, och som ett tips kan meddelas att jag medverkar med den 15 sidor långa, purfärska serien med det märkliga namnet Tok-klok. Under helgen har jag fått så många översvallande omdömen om serien att jag rodnar, fler än för någon annan serie jag gjort tror jag, så jag känner tillförsikt inför boken där den ska ingå, den där som ska heta Mats kamp och komma ut i augusti.

Senare samma dag mötte jag min gamle vän Leo (känd seriefigur från både Unga norrlänningar och Hey Princess), som kommit upp från Malmö för att ta ett omslagsfoto till Mats kamp. Alltid trevligt att träffa honom, och det blir alltför sällan. Vi åt middag på Tre vänner med Victoria och Ellen och satt sedan uppe och gaggade. (Det kanske inte förvånar någon att bland annat en gammal skolkatalog från Ådalsskolan återfanns på soffbordet morgonen därpå.) I torsdags vidtog fotograferingen, som blev mycket, mycket lyckad, och jag hoppas kunna lansera det färdiga omslaget här på blogg'n inom ett par veckor eller så. Kanske ännu tidigare? Jag kan knappt hålla mig! Ellen tyckte att det var så pass roligt att den billigaste produkten i Glace-bolagets sortiment förslog som muta. En märklig detalj var för övrigt att någon redan klottrat "Mats" på den vägg i Ivar Lo-parken vi använde som bakgrund.

Efter ännu en supé med min familj gav vi oss av till SPX-förfesten på Morfar Ginko, där jag hälsade på och gafflade med fler människor än jag orkar räkna upp. Ibland slår det mig verkligen vilken stor del av mitt liv serierna är. Inte nog med att de är mitt jobb, mitt konstnärskap och ett av mina största intressen, utan de har också försett mig med större delen av min vän- och bekantskapskrets och givit mig kompisar på andra kontinenter. Jag är bara så förbaskat privilegierad.

Efter att ha tagit farväl av Leo ägnades fredagen i sin helhet åt packning av böcker och annat mög, samt transport av dessa till Kulturhuset. Om aftonen var jag för trött för att rita serier. Förlåt.

Lördag klockan elva slog SPX (alltså Small Press Expo, Sveriges viktigaste seriefestival) upp portarna och sedan stod jag vid bokbordet i sju och en halv timme. Efter en trög start brakade försäljningen loss och jag kunde känna mig trygg, inte minst som Galagoredaktionen hade de förträffliga arbetarna Åsa Hjalmarsson och Mikael Weichbrodt vid sin sida. Som alltid på mässor och festivaler stod jag parkerad bakom (och ibland framför) bordet, men återigen passerade en oändlig skara vänner och bekanta revy. Extra kul var dock när min livskamrat samt avkomma dök upp (den sistnämnda iförd änglavingar) och jag fick presentera Ellen för mina amerikanska förläggare Chris och Brett samt för New Yorks kallaste bönor, Shannon och MK. Vid stängning drog jag och Micke W till Galagoredaktionen för att skriva ut ölbiljetter och gästlista samt hämta en massa Galagotidningar och Sara Hansson-böcker (Fatta! Vi sålde hundra Sara H-böcker och hade sålt ännu fler om de inte tagit slut!) till festen. Väl på Nalen insåg jag att jag glömt sånghäftena, så det var bara att återvända till Galagoskrapan. Argh. Åter på platsen för festen hamnade jag vid dörren med gästlistan i hand för att agera något slags pointer. Kanske min obehagligaste arbetsuppgift sedan tiden på Tok-klok, men det var tvunget att göras. Annars hade någon annan gjort det. Jag lydde bara order. Ingen visste något, bara partibossarna.

När jag väl kom in i själva festlokalen vid elvatiden insåg jag snabbt att detta måste vara en av historiens mest lyckade Galagofester. (Synd bara att intresset var lite större än lokalen, så att ett antal hedersmän och -kvinnor tvangs vända i dörren. Som medarrangör beklagar jag detta djupt.) Ett mingel från himmelriket, bra musik och så... hände det där konstiga. Jag hade visserligen själv transporterat dit sånghäftena, men inte fan hade jag förväntat mig att själv stå och... *brrr* sjunga allsång. Men det gjorde jag. Eller rättare sagt vrålade jag med så till den milda grad att jag är hes idag. Hur kunde detta ske? Vänta! Vänta på det, vänstersidan - minns att jag stått och agerat Dr Mengele vid entrén och därmed inte druckit mer än en och en halv öl vid tillfället. Anledningen till att jag upphov min stämma, var att de förträffliga Bakunins tårar enbart framförde kampsånger, och när de körde den gamla Affe-favoriten Svarta gänget bröts allt mitt motstånd ned och det var bara att börja "sjunga". En dryg halvtimme senare stod jag utanför lokalen med Eric från Fantagraphics, som fingrade på de sorgliga resterna av en krossad Carl Bildt-pinata och ville veta vem karln egentligen var. Jag har för mig att jag sa något i stil med "He's followed by a track of oil, money and blood".

Efter festen åkte jag med på s k efterfest hos Micke W (han är med i en ruta i Hey Princess, om ni undrar, och yttrar den odödliga repliken "och nu spelar han i Pineforest Crunch!") innan jag promenerade hem över Liljeholmsbron i den ljumma majnatten. En mycket fin kväll, på alla plan.

Söndag: Bokbord igen, något mindre ös denna dag (jag antar att det var vårt eget fel då festen var så lyckad, hö hö skryt) men för att kompensera det deltog jag i en paneldiskussion med Top Shelf-Chris, seriefurstinnan Shannon O' Leary och Scott Pilgrim-skaparen Bryan Lee O'Malley, modererad av Roger Wilson. Här spillde jag i princip alla bönor om det för bloggens läsare lika välbekanta som dimhöljda "Projekt X". Men det betyder inte att jag kommer att skriva något om det här, ha ha ha ha!

Panel'n ägde uppenbarligen rum i den svarta hyddan.
Foto stulet från Lisa Medin.

Efter att ha kramats farväl med en massa seriemuppar och packat ihop åkte vi tillbaka till förlaget med överblivna böcker och "summerade helgen", som det brukar heta. Detta var Galagos bästa SPX hittills, både sett till försäljning, paneldiskussioner, fest och hur bra allting flöt i största allmänhet. Ett stort tack till alla inblandade!

Men den bästa överraskningen väntade när jag kom hem, med Dotterbolagets kulturstipendium dinglande från fingertoppen (en hink fina ute-kritor till min dotter). I en stor artikel om Ådalshändelserna 1931 åker Göran Greider runt i Kramforstrakten, och jag är omnämnd! Av Göran Greider! Mannen som borde vara Sveriges president! Jag blev lika glad som en femåring som precis fått Dotterbolagets kulturstipendium.

Artikeln ifråga finns tyvärr inte "online", men man kan ju alltid gå till biblioteket. Vänta nu, har de fortfarande dagstidningar på biblioteken? Öh. Jag orkar inte gå in på denna brännande fråga just nu. Dock vill jag gärna påminna om att det på lördag är exakt 80 år sedan de kusligt aktuella skotten i Lunde. Jag önskar att jag kunde vara där vid minneshögtiden, eller i alla fall att jag hade Bo Widerbergs Ådalen 31 tillgänglig på video. Om ni inte redan gjort det rekommenderar jag er att se den (ett dramatiskt klipp finns här) och att läsa Birger Normans bok med samma titel. Glöm dem aldrig.

EDIT: Nu finns Greiderartikeln upplagd här.

tisdagen den 3:e maj 2011

Saker jag ska göra när boken är klar:



Bjuda min fru samt hennes syster och svåger på middag på Kramm.
Sova ut några morgnar.
Springa runt Mo varje dag och sedan, tillbaka i Stockholm, börja använda mitt gymkort (!!??) igen.
Läsa samtliga böcker av Siri Hustvedt.
Göra det bästa bokmässenumret av Galago någonsin.
Gå upp i silverligan i Starcraft II.
Lära Ellen att läsa och cykla (om hon inte hunnit lära sig det innan boken är färdig).
Träffa mina vänner.
Undersöka möjligheterna att få en intervju med Sir Clive Sinclair.
"Göra press."
Se på film med min fru.
Skriva klart min hemliga roman.
Huka mig för folk i trakterna kring Mariatorget.
Blogga minst varannan dag.
Bada.
Plocka blåbär.
Göra en biblioteksturné.
Engagera mig djupare i Ivar Lo-sällskapet.
Lägga mig tidigare om kvällarna.
Åka till Arjeplog.
Svara på mail.
Bli en bättre make och och far.
Börja twittra.
Inte rita ett streck på ett halvår.