tisdagen den 31:e januari 2012

Ett anbud jag inte kan motstå



Not till läsaren: Nedan följer del tre av 19 i en text som för länge sedan publicerades i fanzinet Seriechock. Texten är 17 år gammal och jag vill redan nu varna för pretentiöst språk och en juvenil människosyn.

På måndag morgon gick jag till Sturegallerian, där jag hade möte med en viss Madeleine Hägg om en reklambroschyr hon ville att jag skulle rita i. Hon bjöd på kaffe och kaka och jag visade Ali Norman som exempel på vad jag kan åstadkomma. Hon blev klart impad och sa ”öööööhöhö, tar vi direkt!” och jag lovade att ringa in min offert senare under dagen. Efter mötet med den rätt söta men alltför effektiva fröken Hägg åkte jag till Galagoredaktionen/Nataljas och Moniques boudoir. Gullgummorna var inte där, men väl Lenö Backman (Turner Overdrive), som var trevlig och sympatisk och rådiggade Ali Norman. Och så bjöd hon på det starkaste kaffe jag någonsin druckit och rökte hemrullade cigaretter. Klart schysst. På väggen satt bland annat intervjun med mig från Dagbladet Papperskorgen samt ett stort inramat foto av Natalja och Monique. Piffigt.

Efter detta tillfälliga avbrott i misären uppsökte jag en telefonkiosk, varifrån jag ringde Monique och bad om konsulting rörande mina betalningsanspråk. Hon fann på råd och tutade i mig att begära 3000 bopp/sidan, totalt tolv tusen. Jag ringde också Natalja, vars inneboende visste att berätta att hon arbetade. Jag visste över huvud taget inte att hon arbetade, och kom mig inte för att fråga var, så det rann helt ut i sanden. Därefter bar det av till DN-skrapan, där jag och Ulf Frödin trängdes i kön till Nisse Larssons mottagning. Där blev jag intervjuad snabbt och bekvämt och fick tillbaks orgen till Aspudden. Och drog på stan. Från Kulturhuset ringde jag till Jacob och en halvtimme senare möttes vi på Plattan. Vi åt middag på Sandys, varefter jag gick till Josef och hämtade mina tillhörigheter, vilka jag tog med hem till Jacob. Vi såg på video och samspråkade kvällen lång. I höst är det mycket möjligt att han (vilket helt och hållet strider mot hans image) ska studera i Ann Arbor, Michigan. Kanske kan jag då hyra hans lägenhet, vem vet. Men annars var allt som vanligt.

Dagen därpå väcktes jag strax efter tio av Fredags-Nisse, som undrade var jag höll hus. Jag bad om ursäkt och han kommenderade en reportagebil till Skanstull, där vi tog fina bilder i bunneltranan. Sedan återvände jag till Jacob och sov på hans soffa till långt fram på eftermiddagen. Jag behöver fan ett kok stryk. Om aftonen åt vi glass och såg om The Shining under rungande skrattsalvor. Efter Popitopps sublima slakt av den filmen går det ju bara inte att ta den på allvar. På onsdagen steg jag upp relativt tidigt och vältrade mig i min telefonskräck innan jag vågade ringa Linda Norrman och beställa tid för audiens.

När jag pustat ut ringde Jacob och kommenderade mig till NK:s bokavdelning, där det fanns litteraturhistorieverk att köpa för 25 spänn bandet. Eftersom han hade bråttom till en föreläsning så skulle jag möta honom på "Kompaniet" för att få pengar, shoppa loss och sedan släpa hem böckren. Jag var pank och fick låna stålars av'n. Så fort han dragit insåg jag att 1) det var ”endast ett per kund” som gällde, och 2) jag hade så lite stålars att om jag köpte två bokverk hade jag inte råd att ta tunnelbanan hem. Inför utsikten att först behöva lura till mig en extra litteraturhistoria för att sedan till fots kånka tjugo inbundna band ner till Söder bestämde jag mig för att bara handla till Jacob och sedan leva loppan för mina lånade pengar. Efter att ha shoppat loss drog jag till det ständigt ombyggande Kungliga Biblioteket, där jag inte hittade något matnyttigt och sedan tillbaka till Jacques, vars lägenhet jag städade som betalning för husrummet. Vissa dammråttor hade möglat. Trist jävla dag.

måndagen den 30:e januari 2012

Angoulême 2012



Kära läsare, jag är tillbaka. Tillbaka på bloggn och i landet efter att ha tillbringat större delen av förra veckan i Frankrike. För första gången på 14 år har jag besökt seriefestivalen i Angoulême, västvärldens främsta tummelplats för seriemuppar. Att jag inte varit där på så länge beror om sanningen nu prompt ska fram inte främst på att jag "vänt mig mot den amerikanska seriemarknaden, som är närmare besläktad med den svenska", som den officiella förklaringen lyder.

Nej. Egentligen handlar det om att mina två besök 1997 och 1998 främst var en orgie i kassa franska komiska äventyrsserier, språkförbistring och förtvivlan, portföljbärande åt chef, torkande av andras tårar, nattligt ahasverusande efter obefintliga taxibilar, boende på Alexandramannens favoritmotell, förlämpningar från franska förläggare och finska seriekritiker, starka känslor av mindervärde samt skörlevnad, förnedring och självskadebeteende. Men då var jag ung och svag, nu är jag medelålders och stark. När årets festival dessutom innefattade en svensk utställning och en antologi utgiven av Galago, såg jag inte längre någon möjlighet att stanna hemma.



Onsdagen den 25 januari.
Tillsammans med min kollega Johannes Klenell och serietecknaren Lisa Medin landade jag på Charles de Gaulle, en flygplats lika skitsnygg som ofunktionell. Medan vi väntade på bagaget fick jag en mycket god nyhet om Projekt AC i smartphonemailen, och tur var det då nästa nyhet var att Lufthansa supit bort våra väskor. Bland annat innehållande alla de böcker vi skulle sälja på festivalen. Unddg. Att leverera dem till Angoulême skulle ta Luftwaffe två dygn, och det gick ju inte. Så medan JK och LM hoppade på tåget mot Sydfrankrike tog jag tunnelbanan mot centrala Paris för att övernatta i väntan på bagaget. Under den korta resan lyckades jag boka både ett hotellrum och en ny tågbiljett, så det är ibland svårt att inte älska modern informationsteknologi.


Parti av Paris, från hotellrummet.

Min afton i ljusets och ungdomens stad tillbringade jag med att supa och dansa popdans med japanska fotomodeller till klockan sex på morgonen på indieklubben Planet Rock is @ll Right. Eller vänta nu, det var ju 1998. I själva verket promenerade jag planlöst och insöp inte mer än atmosfären, åt middag och såg amerikansk superhjältefilm på hotellrummet. Vid elvasnåret kom en piccolo med Galagos gepäck.


Poitiers i januari. Hade jag varit Abd ar-Rahman ibn Abd Allahs framryckande härar hade jag också vänt om.

Torsdagen den 26 januari.
Släpade väskberget till Gare de Montparnasse, äntrade TGV:t och somnade. Vaknade strax norr om Poitiers och trodde att jag hamnat i en serie av Joanna Hellgren. De kala träden fullproppade med fågelbon såg så oerhört Frances ut att allt kändes overkligt och överjordligt (Anneli Furmark berättade sedan att det inte alls var fågelbon, utan en svampsjukdom.) Tågbyte i Poitiers, en stad bara Anders Behring-Breivik kan älska, komplett med släpande av bagageberg uppför och nedför trappor. Läste ut Jonathan Franzens Discomfort Zone, som var helt okej men inget speciellt. Böcker blir inte alltid bättre för att de är självbiografiska.


Vårt hotell i industriområdet.

Framme i den medeltida seriestaden, och allt såg ganska lugnt ut. Köpte dagens Libération, efter ett tips om att vår antologi recenserats över ett helt uppslag. Det var mycket fint. Taxi till Étap Hotel, nästgårds med Alexandramannen-motellet, långt ute i ett industriområde. Brrrrr. Receptionen var givetvis lunchstängd (de har lunch i åtta timmar), men då jag fått dörrkoden kunde jag dumpa Mont Bagages och i stället släpa alla våra böcker till en ny taxi och äntligen äntra festivalen. När jag åkte upp till centrum (Angoulême består av pittoreska hus på ett berg, med industriområden och köpcentrum på den omgivande slätten, lite som Vimmerby fast i sten i stället för trä) kom allt tillbaka. Festivalen ockuperar hela staden, det är seriemuppar av alla åldrar, färger och former överallt och oj, där är ju Le Chat Noir, festivaldeltagarnas ständiga häckningsplats efter mässans stängning. (Nej, det är ingen strippklubb, utan ett helt vanligt ölhak.)


Angoulêmes folkmängd fördubblas under festivalen, sägs det.


Bland annat tillkommer Johannes Klenell och Kristiina Kolehmainen.

Ackrediterade mig och släpade bokkassarna till Le Nouvel Monde, det gigantiska tältet som härbärgerar de mer alternativa förlagen. Eftersom Angoulême inte är någon klassisk mässtad med vidhängande hangarer äger allt rum i stora tält uppslagna på torg och gamla militära övningsfält. Och det blir mycket trevligare så. Mötte Johannes vid bordet Galago delade med övriga svenska aktörer. Han var ensam där och höll vakt, då Strindbergsutställningen precis höll på att invigas i stadens seriemuseum. Han blev glad över böckerna, men återseendets sötma kunde inte balansera den upptäckt jag minuter senare gjorde i programmet: att jag precis missat scensamtalet med min favoritserietecknare och förebild Aline Kominsky och Raw-grundaren Francoise Mouly. Brinn i helvetet, Lufthansa!


Det i seriekretsar ökända Le Chat Noir.


En glad Anneli Furmark med Henri Gylander i fonden.


Knut Larsson och Joanna Hellgren, vars Frances 3 släpptes till festivalen. Kommer på svenska i sommar!


Lisa Medin och Knut Larsson kraftminglar.

Efter att jag gått ett varv runt Nouvel Monde och kollat in en massa heta serieböcker, samt träffat vänner och bekanta från främst Sverige, Norge och Finland, utbröt finländskt montermingel och sedan var det tid för en gigantisk entrecote och en smarrig omelett tillsammans med kollega Klenell. Och så Chat Noir. Allt var precis som för 14 år sedan, frånsett att alla var äldre, några försvunnit och ganska många tillkommit. Träffade bl a mannen och kvinnan bakom den första och bästa engelskpråkiga intervjun med undertecknad och bekanta från Atlantområdets alla hörn. Det är himla kul. Som tur är gick det en Kornsjöbuss (intern referens jag inte orkar förklara för er som inte växte upp i Kramfors kommun) till hotellet, och jag sov som ett barn.


Nouvel Monde-tältet.

Fredagen den 27 januari.
Åt baguettefrukost vid svenska bordet, som jag tillbringade större delen av dagen med att vakta. Folk från alla upptänkliga språkområden köpte vår antologi, våra fanzines och våra svenska böcker (gud, vad folk som köper serier på språk de inte förstår verkligen måste älska mediet). De fem amerikanska Hey Princess jag tagit med försvann snabbt, och jag grämde mig verkligen över att jag inte fått med mig fler. Den sista boken behöll jag i väskan hela festivalen, utifall att jag skulle stöta ihop med Aline Kominsky, men i stället gav jag den till en trevlig fransk förläggare. Hoppet är det sista som överger människan, i dubbel bemärkelse.


Mainstreamtältet ekar tomt. Den frankobelgiska komiska äventyrsserien – en civilisation i kris?

Tog även en tur till det ännu större mainstreamtältet, men blev inte långvarig. Vad är egentligen grejen med att tusentals franska män aldrig slutar läsa barnserier? Stora affischkampanjer för "koncept" som "Unge Lucky Luke - vilda västern är hans lekplats!" visar verkligen på branschens djupa konstnärliga och kommersiella kris. Sökte förgäves efter det VIP-område som på 90-talet erbjöd obegränsat med gratis mat, gratis rödtjut, gratis blasköl, gratis champagne, gratis snacks, gratis likör, gratis cigarretter och gratis cigariller. Jag antar att även sponsoravtalen fallit offer för seriekrisen.

Väntade i 45 minuter på att få tag på en taxi till industriområdet för att betala våra hotellrum när receptionen var bemannad. Var tvungen att betala rummen kontant (!?), och fick vänta i en halvtimme till på en taxi för att kunna åka tillbaka till stan med oförättat ärende. Fick dock prata politik med den trevlige taxichauffören – på franska. Jag måste ha framstått ungefär som Ellen gör när hon pratar politik med vuxna (det händer!) men är imponerad över att det alls gick. Jag har blivit mycket mindre rädd för att tala främmande språk de senaste åren. Medelålderns självförtroende, alltså. (Okej, min del av samtalet inskränkte sig mest till "Sarkozy - pffft!", "Merkel - pffft!" och "Cameron - pffft!", men ändå.)


Ceci n'est pas un seriemupp.

Fortsatte att sälja böcker och tala för antologin hela eftermiddagen, drack ett par öl med svenska delegationen, åt en MAKALÖST god pakistansk middag med Johannes och Lisa, och sedan var det "Katten" igen. Minglade ännu mer intensivt än kvällen innan och sedan var det Kornsjöbuss igen. Fick betala rummen till nattportiern, men kunde inte få kvitto. Allt måste bero på arvet efter Robespierre.


Kolbeinn Karlssons bidrag till Strindbergutställningen.


Och Joanna Hellgrens.

Lördagen den 28 januari.
Försov mig. Åt baguette, köpte två polotröjor till Ellen, vaktade bord, pratade med en massa folk, tittade på böcker. Sprang nedför berget till till Seriemuseet (så stort och fint att man blir avundsjuk, ibland känns verkligen Frankrike som den ledande kulturnation det borde vara) för att se Strindbergutställningen, som var fin, och rusade igenom Spiegelmanutställningarna som egentligen förtjänat att få hela eftermiddagen. Suck. Men det är mitt eget fel, jag borde inte ha försovit mig.


Experimentell kortfilm från Rayon Frais-minglet som ingen visste att den spelades in, allra minst jag.

Rayon Frais franska förlag ställde så till med releasemingel för boken ifråga. Förtäringen försvann med ett sssslurp, men det var kul så länge det varade. Förläggaren bar pälsmössa, för övrigt. Aftonens middagssällskap var Knut Larsson och Johannes Klenell, och på menyn stod kött. Gissa vad vi gjorde sedan? Drack öl med serietecknare på Le Chat Noir? Jo. Åkte Kornsjöbuss till industriområdet? Lär ju ha gjort.


I Frankrike sitter folk och läser serier helt öppet.

Söndagen den 29 januari.
Upp tidigt, märklig hotellfrukost, ännu en taxi. Tåg mot Charles de Gaulle, med mycket fnittrig samtalston. Mötte ett vandrande Nigeriabrev på flygplatsen, i form av en välklädd, gitarrförsedd svensk man som ville låna tvåtusen till nästa vecka. Men det fick han inte. Köpte ett Eiffeltorn till Ellen. Hem via Hamburg. Bagaget kom fram som det skulle den här gången, och vi med.



Utvärdering och självkritik:
– Åker jag till Angoulême fler gånger ska jag bo centralt, ha med fler Hey Princess och avsätta mer tid åt utställningar och seminarier (det säger jag i och för sig efter precis alla mässor).

– Det finns mycket bra på den franska seriemarknaden, men jag känner mig inte hemma där.

– Jag är mycket glad över att vara en medelålders förläggare i stället för en ung springpojke, och jag låter inte längre någon förolämpa och förnedra mig. Inte ens jag själv.

tisdagen den 17:e januari 2012

Folk och försvar



Med anledning av den försvarsdebatt som rasar för tillfället är det hög tid att publicera ännu en av de "förlorade" fanzineserierna från tidigt 90-tal. Även denna verklighetsbaserade men rykande inaktuella stripp är återfunnen och inscannad av just den Leo som nämns i titeln.

fredagen den 13:e januari 2012

I Oscar Wildes fotspår



Not till läsaren: Nedan följer del två av 19 i en text som för länge sedan publicerades i fanzinet Seriechock. Texten är 17 år gammal och jag vill redan nu varna för pretentiöst språk och en juvenil människosyn.

Vi steg upp vid femsnåret på tordagseftermiddagen, såg Ricki Lake och Rederiet samt två videofilmer, The Hunger som jag tagit med för att återlämna till Natalja, och en bra polsk film som Josef spelat in från TV. Vi bestämde oss för att vaka natten igenom och fikade på Mc Donalds. Vi surrade loss och åt gorra. På morgonkvisten törnade Josef in, medan jag såg Garmarna på morgon-TV och ritade klart Ali Norman.

Sen drog jag till Mariatorget, varifrån jag ringde Galagoredaktionen. Ingen svarade och jag förbannade mitt grymma öde. Jag zombievandrade omkring i environgerna och käkade en pizza. Jag var för trött för att komma ihåg att meddela pizzabagaren min beställning, så jag fick vänta i en timme på min calzone. Men sedan besökte jag Staffars, där jag köpte nya Hate, Peepshow och No Hope. Tala om liniment för frusna själar. Jag satte mig på nya kaféet Soda strax intill och läste blaskorna samt spanade på snygga brudar. Väl tillbaka hos min gamle vän lade jag mig på golvet men väcktes snart av Niklas, som stövlade in med ett helrör gin och sa ”blire nå supe?”. Det blev det, men först handlade vi mat och åt den. God pastaröra med folk-Urq till. Sen drog vi oss tillbaka till Josefs chambre separée och drack gin och smäkade technotrax.

Plötsligt knackade det på dörren och en asiatisk utbytesstudent från våningen ovanför klagade på ljudvolymen. Klockan halv tio en fredagkväll! Stackarn. Vi lär ju ha dragit på stan, men eftersom det var fredag och ganska sent misslyckades vi med att komma in på guldkrogarna. De asen kollade leg. Men utanför East fick vi i alla fall se Magnus Uggla i verkligheten. Han fick komma in han, så det var inte som i den där Ratteserien där han vägrades inträde på Café Opera. Som vanligt hamnade vi på Svea, där en ung rastakille frågade om Leo hade narkotika till salu. Den tidigare Cromlechsångaren blev lite förnärmad. Tro det eller ej, men sen fylleåt vi på Mc Donalds. Niklas var lite alkojobbig och grisade med maten och rökte där inne. Dan därpå sov vi, föga överraskande, väldigt länge och drog sedan direkt till Fridhem. Jag hade ingen lust alls att supa, utan åt bara en grillbiff och drack en öl. Men pöjkera drack mer och vi blev kvar ett tag. Josef blev antastad av en fräck homofil som drog med oss till en bögklubb i närheten. När vakten fick veta att vi var heterofiler sa han stopp och belägg, men antastaren försvann ändå någonstans.

Nu ville jag hem och fundera över mina synder, men vi irrade runt ett tag innan vi kom oss hem. Josef och Niklas köpte 12 folköl och så satte vi oss att skriva haikus till fram på morgonkvisten, då jag somnade. De höll sig vakna och reste till Josefs farbror i Bromma, där det utlovats gratis 70-talskläder. Jag försökte stiga upp några gånger under dagen, men min ångest var så djup att jag inte tordes möta verkligheten förrän Josef, ensam, kom hem vid halv åtta på kvällen. Det hade blivit för mycket ingenting för mig under de sista dagarna. Pengarna och moralen var slut. Jag ville bara göra mitt jobb och sen åka hem. Men i stället åt vi isterband, såg på TV och sov.

onsdagen den 11:e januari 2012

Året mitt



Precis som alla år tog jag vid juletid 2011 en ensam långpromenad och funderade igenom mitt år, vad jag åstadkommit, vad jag misslyckats med och vad som aldrig blev av. I mån av tid brukar jag också blicka ut över det kommande året och dra upp riktlinjer, planera och drömma. Jag faller ju lätt offer för så kallad tjugofemöreshybris, men det är ju nu en gång en av människans viktigaste drivkrafter.

När jag gick där i mörkret och (den relativa) kylan var det bland annat det här jag tänkte på:

- Mitt år dominerades givetvis av Mats kamp, första halvåret av den mest intensiva tecknarperioden i mitt liv, andra halvåret av marknadsföring, boksamtal och egogoogling. Jag är nöjd med boken (även om jag fortfarande inte pallat läsa den från pärm till pärm) och mer än nöjd med mottagandet. Det enda som skaver är att det var en serie jag inte hann göra. Ett monster på bortåt 20 sidor mot slutet av boken, som kanske, ja... vänta lite.

- Jag har inlett de dimhöljda Projekt AC och Projekt BD. Jag tror faktiskt att båda kommer att göra ett faktiskt avtryck i sinnevärlden, och det är väldigt roligt. Men mer än så vågar jag inte säga.

- Jag har inte bloggat hälften så flitigt som jag borde, och alltför många inlägg har varit av ren propagandakaraktär. Men jag har arbetat så hårt att jag hoppas att ni kan finna det i era hjärtan att ha överseende.

- Mitt skrivande har med några få undantag (det öppna brevet till A Ekström, Sagan om ringen-texten) legat i träda. Och långnovellen jag blev klar med 2011 har bara två personer läst. Här finns saker att göra.

- Utvecklandet av den där serie-appen har inte rört sig en tum. Det har fler anledningar- jag har saknat tid, saknat kapital och saknat den där riktiga lusten som kanske fått mig att ta mig tid och rota fram kapitalet. Detta beror inte bara på att dom censurera mig, utan också på att jag tvivlar på hela e-boksidén. Appen kostade omkring 100 000 kr att utveckla, och trots att den fått massor av uppmärksamhet och tidvis legat högt på topplistorna är det med ett nödrop intäkterna räcker för att täcka den årliga avgiften för att få vara med på Appstore. Det är svårt att få det att bära sig utan en hel del ideellt arbete, och man arbetar ju hellre ideellt med något viktigare eller roligare än en serie-app. För att uttrycka det milt.


Men nu är det 2012. Året då allt ska hända. Här följer mina utfästelser och visioner, som i slutet av året ska utgöra den måttstock mot vilken min strävan ska mätas.

- Jag ska rita ett omkring 15 sidor långt post scriptum till Mats kamp, som förhoppningsvis kan publiceras i första maj-numret av Galago. Denna serie kommer att ta upp de saker som skulle ha varit med i serien jag inte hann rita till boken, och kan kanske publiceras i en framtida nyutgåva, alternativt utgöra startpunkten för nästa bok. Jag vet inte riktigt än.

- Jag ska rita en rolig serie om Ivar Lo-Johansson till Ivar Lo-sällskapets årsskrift. Kanske kommer den i Galago också, eller på bloggn.

- Jag ska åka på en neverending vårturné med åtminstone 15 stopp runt om i landet (om än med kraftig slagsida åt de övre två tredjedelarna - vakna, Sydsverige!). Jag ska prata och signera på festivaler, bibliotek, studieförbund och bokkaféer, och det fullständiga kalendariet läcker snart ut på en blogg nära er.

- Jag ska arbeta vidare med Projekt AC och BD. Sannolikt kommer båda att offentliggöras före sommaren, men arbetet med båda kommer att pågå året ut, allra minst.

- Jag ska för första gången på många år göra en utställning. Jag tänker mig stort uppblåsta diagram, taffliga modeller, pappfigurer och inramade serieoriginal. Samt kanske, kanske, ett inslag som slår mot besökarnas alla sinnen och kroppsfunktioner.

- Jag ska än en gång göra ett försök att foga samman mina självbiografiska texter till en prosabok. Lycka till, liksom. Jag och vilken armé? Men jag måste bara få det gjort, om inte annat för att kunna släppa det och gå vidare.

- Jag ska besluta mig för vad nästa serieroman ska handla om, för att kunna inleda förarbetet. Jag har i skrivande stund fyra hållbara idéer, varav två känns skitjobbiga och två lite för enkla. Så vi får se var ambitionsnivån hamnar.

- På det personliga planet så tänker jag under 2012 för första gången äta en tropisk frukt direkt från trädet.


(Bilderna är hämtade från Galagos franskspråkiga antologi Rayons Frais, som släpps till seriefestivalen i Angoulême om ett par veckor.)


Leo visar semesterbilder från DDR



Den här serien ritade jag 1990, mindre ett år efter murens fall. Den publicerades i fanzinet Versatil skabb, och har sedan dess varit bortglömd, förtigen och nedtystad, precis som de fyra fem andra serier jag gjorde till samma 'zine. Originalen har förkommit, men nu har den scannats (av Leo själv!) och gjorts tillgänglig i "det förtätade medieflöde som kallas internet", för att nu citera Rolf Classon.

tisdagen den 10:e januari 2012

Hur gör djur?



Not till läsaren: Nedan följer del ett av 19 i en text som för länge sedan publicerades i fanzinet Seriechock. Texten är 17 år gammal och jag vill redan nu varna för pretentiöst språk och en juvenil människosyn.


I tio veckor under vintern och våren 1995 var jag , serietecknaren Mats Jonsson, ledig från Journalisthögskolan för att göra ett projektarbete, kulturtidskriften Själfbefläckelse. I några veckor reste jag runt för att göra intervjuer — men det fanns också tid för festande med serieskapare och seriefigurer, kontakter med tidningar, förlag och reklambyråer, samt naturligtvis för ångest och självrannsakan. Resten av tiden tillbringade jag med att vegetera hemma i Sundsvall. Den tredje april tog jag mig i kragen och skrev ned mina intryck från de senaste månaderna. Resultatet blev ett skakande porträtt av en individ som, trots att han är på väg mot åtminstone ett partiellt genombrott, saknar både energi och självdisciplin. Hur gör en kastrerad hankatt med bibehållen sexualdrift? Här är svaret.

Nu borde jag egentligen arbeta med mitt projekt, men av någon anledning känner jag mer för att skriva några rader om hur det är att vara serieskapare. Ett problem med projektarbetet är att jag tänkt börja med att skriva ut Daniel Ahlgren-intervjun, men den är på band, och när jag skriver ut den kan jag inte lyssna på alla mina nya, balla skivor. Jag tror att jag börjar med att extensivt beskriva min resa i Svealand och Götaland. Måndagen den 13 februari lämnade jag Fredriks bostad, denna seriefreaksens Aladdins grotta, till förmån för Niklas kyffe ute i obygden. Mikael dök upp, vi söp gin och pratade järnet. Jag kommer verkligen väl överens med bröderna, de är trevliga och förmår föra en intressant konversation. Mitt i natten åt vi kålgryta med pasta. Dan därpå drog vi på stan framåt kvällen. Det regnade och var tråkigt. Vi fikade på Storken (världens äckligaste kaffe är det verkligen, lokala Uppsala-alternativet Lindvalls), såg Vendetta (så illa var det ställt) och drack öl på nån sunkig pub utan flipper. På onsdagen hade Anders tidig föreläsning (han läser alltså idé- och lärdomshistoria) så jag kom iväg till tåget i god tid.

När jag nådde Stockholm insåg jag hur äcklig jag var, smutsig och illa klädd med cigarrettrök och rökelse inpyrd i persedlarna. Och så kånkade jag på mitt stora, fula Expressenkuvert med serien om Ali Norman i. Josef svarade ej i telefon, så jag drog runt på stan och luktade illa. Som vitlök på den surnade laxen åt jag stekosfrukost på Mc Donalds, samt läste Nöjesguiden. Plötsligt svarade Josef, så jag åkte till hans bostad vid Tekniska högskolan. Jag svepte in i hans rum och låste genast in mig i badrummet där jag duschade, klippte naglarna, använde hans rakvatten, fick pedikyr, manikyr, ansiktsbehandling och shiatsumassage samt bytte underkläder. Efter att ha blåst håret och smort mina finnar kände jag mig som folk igen. Sedan Josef visat mig sina nya Orb-skivor drog vi på Mc Donalds och åt middag, för att sedan ta första bästa tåg till Vinrestaurang Fridhem.

Vi drack väl en sju åtta öl per man och talade om livets väsentligheter, som till exempel vilka 50 brudar vi helst ville knulla, vilka av våra gamla lärarinnor vi helst skulle vilja knulla samt huruvida vi skulle våga knulla Diamanda Galas om vi fick chansen. Det var trevligt, men när vi kom in på ämnet musik startade en hätsk debatt om elektronisk kontra gitarrbaserad musik (synthare mot hårdrockare, typ) Efter någon timme hade debatten kondenserats till att handla om vem som egentligen hade störst inflytande över Low, Bowie eller Eno. Jag fick oväntat eldunderstöd av en man i 30-årsåldern som satt vid bordet intill. När stället stängde pröjsade denne man, vars namn jag glömt, en taxi hem till Leo, där denne spelade techno järnet för honom. Själv kände jag av någon anledning avsmak inför vår gäst och spydde en del för att sedan sussa in. Så går det när man äter på Mc Donalds. Jag vill minnas att gästen drog typ när jag somnade.