måndagen den 23:e april 2012

Fest av serier


I helgen är det dags för årets upplaga av SPX på Kulturhuset i Stockholm. Eller vänta, från och med i år heter det inte SPX, utan Stockholms internationella seriefestival. Som alltid lär det dock bli en av årets roligaste och mest intensiva helger. Lördag 28 april kl 11-18 och söndag 29 april kl 11-17 finns jag vid Galagos bord och signerar mina böcker, som säljs till s k tokpriser. 

Söndag kl 13 är jag med i en paneldiskussion i Studio 3 på temat Musik och serier, tillsammans med Nina Hemmingsson, Johannes Klenell, Mats Källblad, David Liljemark och Coco Moodysson. 

Fredag kväll är jag på Henrik Bromanders och Anneli Furmarks releasefest på Kägelbanan, och lördag kväll på Simon Gärdenfors-partajet på Bar Brooklyn. Hoppas att vi ses.

BONUS: Min senaste krönika från Tidningen Liljeholmen/Älvsjö kan läsas här.



måndagen den 16:e april 2012

Pojken i skogen - i skogen

I påskas hittade jag en smärre skatt i mina föräldrars uthus i skogen utanför Stensätter - sex exemplar av den sedan länge utgångna, mycket efterfrågade boken Pojken i skogen. På Galagos Facebook-sida pågår i detta nu en omröstning om vad som ska ske med "De 6", och tre av exemplaren lottas ut bland de röstande.

Om man vill ha chansen att vinna en av böckerna men vägrar Facebook går det bra att komma med ett förslag i kommentarfältet här nedanför, så medverkar man i utlottningen.



måndagen den 9:e april 2012

Jonas Sjöstedt läser Mats kamp



Jag är medlem i Vänsterpartiet, och över allt annat önskar jag mig ett regeringsskifte vid nästa val. Därför finns det få saker som gläder mig mer än när min bok kommer till praktiskt, politiskt bruk. När jag insåg att jag har gemensamma kompisar med Vänsterpartiets nye partiledare Jonas Sjöstedt bad jag dem förmedla ett ex av Mats kamp, och nu har han läst den. Och bloggat om den här. Inte illa!

Faktum är att jag nu börjar få så pass mycket råg i ryggen att nästa serieroman förmodligen blir mycket mer politisk, ännu mer personlig, mer allmängiltig och mycket, mycket hårdare än Mats kamp. Men tyvärr lär den inte vara färdig förrän en bra bit efter valet 2014, om jag känner mig själv rätt. Buhu.

onsdagen den 4:e april 2012

Psykologer läser Mats kamp



Jag vet inte om det här är det roligaste eller mest skrämmande som händer mig i vår, men jag har i alla fall gått med på att sitta på en scen bara några kvarter hemifrån och låta mig intervjuas av en psykolog, med utgångspunkt i Mats kamp. Men kom, så gör vi det bästa av situationen! Givetvis säljer och signerar jag billiga böcker efteråt.

Här är psykologernas text om evenemanget:

Psykologer läser böcker är en samtalsserie som granskar litteratur ur ett psykologiskt perspektiv. Den 17 april, kl 19, tar vi för första gången upp en serieroman för granskning, nämligen Mats kamp av Mats Jonsson. Mats kamp är en fristående uppföljare till den hyllade serieromanen Hey Princess där Mats Jonsson skildrade sitt 90-tal i Stockholms indiekretsar. Nu får vi veta vad som hände efter att han träffat sitt livs kärlek Victoria.
I denna nästan plågsamt självutlämnande roman får vi följa honom från det slentrianmässiga indiesupande på söder, genom diskussioner om för- och nackdelar med att bli förälder (som landar i ett ”ja”) fram till en fruktansvärt dramatisk förlossning. Men framför allt får vi följa honom under den omtumlande tiden efteråt, under dottern Ellens allra första år i livet.Mats överväldigas av kärlek för sitt barn, men håller samtidigt på att gå under av sitt dubbelarbetande och dagiskooperativets krav på deltagande.
Finns det någon tid kvar för tecknandet? För honom själv? Och för Victoria? Mats Jonson granskar samhället, parrelationen och föräldraskapet och boken är på samma gång ett socialrealistisk drama som en svart komedi och glöder av politiskt patos.Hur kan vi förstå karaktären Mats? Varför svimmar han på ultraljudet?
Varför ställer han upp på dagiskooperativets orimliga krav? Vad tänker han?
Vad känner han och framför allt; varför?

Gäst är serietecknaren Mats Jonsson och moderator är psykologen och författaren Jenny Jägerfeld.
Samtalet äger rumTellus Bio, Vattenledningsvägen 46 i Midsommarkransen.
Tid: Tisdagen den 17 april kl 19:00.
Pris: 60 kr
Psykologer läser böcker sker i samarbete med Modern Psykologi och Psykologförbundet.
Psykologer läser böckers Facebooksida hittar du här.

tisdagen den 3:e april 2012

Sagan om ringen



Det var sista kvällen i Stockholm före julledigheten och som jag minns det var gatorna nakna och döda på det där sättet de bara kan vara en snölös decembereftermiddag. Min blivande fru och jag lämnade vår etta på Gotlandsgatan och korsade Södermalm. En nutida betraktare skulle kanske ha kallat oss uppklädda, men det var nog bara så vi brukade se ut. Stundens tyngd vilade bara på mitt sinne, jag tror inte att någon såg det på mig. Kanske inte ens min flickvän.

När det var jag först fick veta minns jag inte, men det var på jobbet. Atlantic förlags AB, där jag framlevde mina dagar som redaktör för serietidningarna Larson, Ernie, Pyton och MegaPyton. Jag hade just fått en dator med färgskärm, som kunde hantera den senaste versionen av Netscape, och på något internetforum hittade jag länken till projektets alldeles färska hemsida. Medan jag lojt klickade mellan de få, tidiga artworken hände något i mitt inre. Rostiga reläer slogs om, ljuset tändes i mörka källarvalv och sedan länge obesökta salar öppnades på nytt. Elvaåringen som i smyg låtit läslampan vara tänd hela natten och jagat fram över sidorna trots att det var skola imorgon. Trettonåringen som ägnat flera veckor åt att kärleksfullt teckna en sex kvadratmeter stor karta och sedan satt upp den på väggen. Sextonåringen som tvingat sina kompisar att bli intresserade av rollspel för att ha några att spela med. Alla de som målmedvetet tryckts ned i källarhålorna av en välklädd ung man med stilsäkra skivor och diskurskorrekta böcker i hyllorna, med huvudet fullt av rätt klubbar, rätt vänner och rätt referenser. Men efter mer än tio år slogs portarna upp igen, och nördarna blinkade ovant mot dagsljuset. Deras stund var kommen.

De närmaste åren ägnade jag många timmar i veckan åt att nördsurfa på internet. Småträiga Theonering.com, Ringbearer.org som sålde ut, kortlivade svenska come.to/ringfilm (det blev aldrig riktigt samma känsla med rubriker som “Väderklint på gång?” ) och så mitt nya digitala hem – Theonering.net. Med administratörer jorden runt kunde de vara uppdaterade alla dygnets timmar, och sajtens spioner skickade rapporter från Hollywood, London och – förstås – Nya Zeeland. Jag mailade det första, gryniga fotot av nazgûlerna till häst vid Bruinens strand till mina nästan lika nördiga arbetskamrater, deltog i spekulationerna om huruvida det smygfotade hob-stallet var en riktig kuliss eller bara en modell (träden av renlav borde ha talat sitt tydliga språk, men icke), flämtade åt hårresande urusla cgi-bilder av Vattnadal som så här i efterhand helt uppenbart var fejk. En gång hade jag själv ett litet rykte att bidra med – en detalj jag snappade upp i förlagets recensionsex av dataspelet byggt på filmen – och fick ett tackmail från Theonering.net-chefen Xoanon. Trots att jag genom åren fått mail från många människor jag beundrar, smäller inget högre än det korta brevet från övernörden med det fåniga internetnamnet.

Jag läste varje inlägg i varje tråd på filmrykten-forumet, läste alla böckerna en gång till och kastade mig in i “The Reading Rooms” sanslöst initierade bokcirklar där Curious och Reverend presiderade och aldrig tvekade att ge dåligt pålästa debattörer en skopa destillerat förakt. Åh, vad jag störde mig på dem och deras självsäkra, självklara katolska läsning, samtidigt som jag svalde varje lärospån som föll från deras förtorkade läppar. Tills Reverends konto efter en veckas tystnad hörde av sig med orden “Det här är Reverends syster. Då jag vet hur mycket den här platsen och ni som diskuterar här betydde för min bror, smärtar det mig djupt att behöva meddela att han är död.”

Det var redan efter skymningen när vi kom fram till Mariatorget, hand i hand. Det var fullt med folk utanför Rival-biografen, som ännu inte köpts av Benny Andersson och blivit en del av ett lyxsanerat nöjes- och konferenskomplex. Vägg i vägg låg ännu det inpyrda haket Lilla Maria, ovetande om sitt framtida öde av balsamvinäger och ruccola. Vi fann vårt brödraskap, även om de i egenskap av synt-och-got-fraktionen av vår vänkrets mer påminde om ringvålnader. Erik delade ut allas biljetter, fryntlig som en hobisk värdshusvärd trots den dystra klädseln. Biljetterna hade han, jag och en medsammansvuren köpt på släppdagens morgon. Vi steg upp före skymningen och åkte, förslaget nog, till biografen i Täby centrum där vi antog att köerna var kortare. Ett helt korrekt antagande, och det var skönt att slippa tälta på Medborgarplatsen. Den stilsäkre unge mannen må ha låtit sina töntiga småbröder springa fritt, men det fick finnas gränser. På darrande ben och med en mage i uppror gick jag in på Rival, såg biljetten rivas och satte mig på min balkongplats. Nöp tag i mina linser, slängde dem på golvet. Satte på glasögonen och ljuset släcktes. Allt hade lett fram till det här.

Var åren av nördsurfande förspillda? Bara underhållning, eskapism och tidsfördriv? Nej, det fanns tillräckligt mycket substans i nöjet för att göra både hipstern och den intellektuelle nöjda. Jag borrade mig djupt, djupt ned i en subkultur och lärde mig massor om hur de fungerar. Jag putsade upp och fördjupade min redan encyklopediska kunskap i ämnet (läs upp vilken enskild mening som helst i trilogin och jag ska berätta för dig från vilket avsnitt den kommer!). Jag fick förstahandserfarenhet av det som snart kom att kallas “förväntningssamhället”, hur vi i den digitala tidsåldern där allt är tillgängligt hela tiden får våra kickar genom att längta efter det som ännu inte är färdigt.

Och så lärde jag mig en del om hur man gör film, mer specifikt om hur man gör en filmadaption av en bok. Bland det mest underhållande på forumen var “Det är SÅ HÄR Peter Jackson ska göra det, annars gör han FEL!”-trådarna. Mannen som skrev ett fullständigt manus till första filmen för att visa att man inte behövde ändra någonting, inte hitta på en enda ny replik (hans film hade givetvis blivit cirka sju timmar lång, och jag hade gärna sett den). Tolkienakademikern Michael Martinez som “drog tillbaka sitt stöd” till filmerna efter att ha insett att Jackson fått för sig att Gondors soldater skulle bära plåtrustningar i stället för ringbrynjor. Krypande kom insikten om hur mycket en filmadaption påminde om det jag själv gjorde som självbiografisk serietecknare – att ta ett omfattande “verk” (i mitt fall mitt eget liv) och komprimera, ändra, skriva till, dra ifrån, ta bort och slå ihop karaktärer. När jag sedan skrev ett filmmanus baserat på min serieroman Hey Princess (filmen lades tyvärr sedan på is) tog jag med mig det jag lärt mig på Theonering.net, framförallt hur det viktiga – och möjliga att genomföra – är att behålla stämningen och budskapet, snarare än enskilda scener.

När premiären närmade sig tilltog min nervositet. Jag hade inte bara investerat oändliga timmar i Jacksons projekt, utan också en liten bit av mig själv. Det blir ju lätt så, att när man tycker om någonting väldigt mycket börjar man identifiera sig med det. Skulle filmen floppa eller bara mottas med en axelryckning? Tänk om… den… skulle bli filmhistoriens största, högljuddast kluckande kalkon? En natt, med bara någon månad kvar, drömde jag att jag såg filmen på bio. I drömmen var alla specialeffekterna gjorda av elever från Powerhouse i Kramfors och soundracket skrivet av den lettiska light-indiegruppen Brainstorm (kända från melodifestivalen 2000). Jag började inse att jag hade ett osunt förhållande till hela skiten, men det var alldeles för sent att dra sig ur.

Reklamfilmer. Trailern till Vanilla Sky, tonsatt med Looper-låten Mondo 77. En sista hälsning till mitt hipster-jag, innan jag var i Midgård. Någon minut in, när sista alliansen mötte Saurons horder på Orodruins sluttningar, var min oro bortblåst. Jag gav blanka fasen i vad min flickvän, mina vänner och världens alla kritiker tyckte om filmen, och dessutom gav jag blanka fasen i att jag gav blanka fasen i det. Det spelade ingen roll längre. Inte ens mina egna små invändningar – att det inte framgår hur stora avstånden är, att handlingen ibland känns som ett rollspelsäventyr – kunde göra sig hörda när jag var fullt upptagen med mitt livs största biografupplevelse. Jag älskade den här filmen. Älskade, älskade, älskade.

När vi kom ut från Rival var Mariatorget täckt av snö, och enorma flingor fortsatte att singla ned från den mörka skyn. På en pub jämförde vi våra erfarenheter. Ingen var besviken. Det är tio år sedan nu, och vi var lyckliga. Och när jag satt där med min öl och mina vänner och såg snön falla och skulle åka till mitt norrländska barndomshem dagen därpå, huset där jag för första gången upplevde Morias gruvor under en natt som inte tog slut förrän det var dags att stiga upp och äta frukost, och kände mig lycklig var den allra största lyckan att det inte fanns någon tomhet alls i mitt hjärta. Det skulle komma två filmer till. Och redan samma kväll skulle jag sitta timme efter timme framför Theonering.net och läsa recensioner, analyser, delta i den kollektiva glädjeyran. Vara en del av det sköna nya förväntningssamhället som redan började spekulera om nästa film. Svara på frågor från dem som inte kunnat gå på premiären. Och läsa Curious forumpost med ämnesraden “Åh, vad jag önskar att Reverend hade fått uppleva den här dagen”.

(Tidigare publicerad på Drömmarnas berg i samband med filmens tioårsjubileum.)

måndagen den 2:e april 2012

Uppsala Comix 2012

Galagos excellenta praktikant Emil bemannar bordet.

Den intensiva mäss- och festivalvåren blev precis ännu mer intensiv. I går ägde Uppsala Comix rum för första gången, och ser definitivt ut att kunna bli ett återkommande arrangemang.
Halva Galago befann sig på Textival i Göteborg, men jag tog Uppsalapendeln i arla morgonstund tillsammans med vår praktikant Emil, min dotter Ellen och två kartonger böcker. Den käcka ton jag använder i den här texten speglar på intet vis de känslor jag hade inför att stiga upp tidigt en svinkall söndag och kånka böcker, men som förlagsrepresentant man måste ju anstränga sig för att hålla skenet uppe.

Nåväl, festivalen ägde rum på Grand, en – förmodar jag – före detta biograf som nu tydligen mest används som konsert- och klubblokal för under 18-publiken. Det var även en perfekt lokal att ha seriefestival i, aldrig överfull och aldrig tom. Min kompis Olov beskrev Uppsala Comix mycket träffande som "en seriefestival som är liten men har allt". Förlag, seriebutiker, workshops, föreläsningar, merchandise och Kalle Ankas pocket för tio spänn styck. Och kafé med billiga dammsugare. Vi sålde mycket mer böcker än jag vågat hoppas (borde ha tagit med oss dubbelt så mycket, men det vet man ju aldrig på förhand), och det var fan 50-60 pers i publiken när jag pratade om taffligt tecknad självbiografi.


Jonas Karlsson från Galago gör sin grej. FOTO: En twittrare.

Roligast:
- När en av arrangörerna presenterade mitt anförande med orden "om fem minuter kommer Jonas Karlsson från Galago och pratar självbiografiska serier!". Efter att ha rättats av en annan arrangör följdes detta upp med "Jaha... om fem minuter kommer Mats Jonsson från Galago och pratar om sin bok Den självbiografiska kampen!"

- Att Ellen förälskade sig i en tjej från Serieskolan i Gävle, och satt med i deras workshop i timtal.

Tråkigast:
- Att jag inte tagit med mer böcker.
- Att golvet var så dammigt att kläder, väskor och lungor var grå när vi bröt upp.


Jag och Emil är suddiga. FOTO: Ellen Jonsson.

Men jag är mycket nöjd, och kommer definitivt tillbaka nästa år. Bonus: att få äta asiatisk buffé med släkten.

Avslutningsvis: länkfest!

Min senaste krönika från Tidningen Liljeholmen/Älvsjö. Om... att... välja... skola.

Inför Seriefestivaln intervjuades jag i Uppsalatidningen. Läs i en fancy-schmancy flashversion här.

Aftonbladets krönikör Tara Moshizi uppmärksammar Hey Princess tioårsjubileum här.