måndagen den 27:e augusti 2012

Mannen med choklad i


Ett kallt regn vräkte ned över Gröna lund i går men det gjorde alls ingenting, ty jag uppfyllde en livslång dröm. Först försökte jag vid Toblerone/Dajm-hjulet, där jag spelade bort 200 kronor för att sedan förnedras av en måhända 18-årig snärta som sa "ja ja, ta en regnhatt i alla fall" och tryckte ett monstrum av skör, rosa hårdplast (till vänster på bilden nedan) på mitt grånande huvud. Nedstämd sökte jag mig till Mjölkchoklad/Schweizernöt-hjulet, där jag slängde upp en sista hundring på disken och jämrade högt när hjulet stannade på 46. Så nära, min serie inleddes med nr 47. Trodde jag. För tjejen vid hjulet utropade "vad gnäller du för - du vann ju!?" och jag såg en försvinnande liten 46:a längst ned till vänster på den första av mina "brickor". Seger. Upprättelse. Tröst.

Det enda störande inslaget var att vädret regnade på min segerparad från Gröna lund till Slussen, varför min avundsjuka publik inskränkte sig till ett minimum. Men jag är lycklig i alla fall, och Per Hagman och hans gelikar kan gott behålla sitt fördömda Monte Carlo.

Nu vet ni det. Då kan ni lika gärna också få veta att en synnerligen försenad Mats kamp-recension dök upp på Göteborgs-Postens "webbplats" i förra veckan. Jag tror att den skrevs när boken var aktuell, men fastnade någonstans på vägen från papper till "webbplats". Nåväl, läs den här
(Om någon undrar: nej, jag hittade inte recensionen genom så kallad ego-googling – något jag ser som helt förkastligt – utan med hjälp av förlagets pressbevakningstjänst.)

En sak till: Här kan man läsa min splirrans nya krönika i Tidningen Liljeholmen-Älvsjö, den första för höstsäsongen tillika den kanske mest deprimerade hittills. Jag missade förresten att länka till ett par av vårens krönikor under mitt blogguppehåll, och nu är de borta från tidningens "webbplats". Så jag kanske publicerar dem här vad det lider.

Nu ska jag läsa en god bok och äta Schweizernöt.



måndagen den 13:e augusti 2012

Min prosadebut: 28 sidor senare

Det senaste året har jag hummat och brummat i blogg'n om olika hemliga projekt med mystiska kodnamn. Nu har det äntligen blivit dags att offentliggöra det minsta av dem: lagom till bokmässan kommer min prosadebut Apburen att ges ut av Orosdi-Back. Boken är en del av deras satsning på tunna, nyskrivna böcker till det helt bisarrt låga priset av fem kronor. (Läs mer om detta här.)

Och ja, boken är tunn. Bara 28 sidor. Vilket är bra. I åratal har jag velat sammanställa mina spoken word-texter till något slags prosasamling, men aldrig kommit till skott. Något annat har alltid kommit emellan, vilket givetvis till stor del beror på att jag varit rädd för att misslyckas. Bli refuserad eller, ännu värre, utgiven i kraft av mina serieböcker och sedan skändligen sågad. I det här opretentiösa formatet vågar jag försöka.

Men vad är det för bok då? Apburen är en novell, eller kanske snarare en mikroroman, med följande baksidestext:

I en norrländsk småstad utlyser kommunen – i samarbete med Hemköp – en tävling för att hylla kärleken, där det vinnande paret får gifta sig inför publik under stadens karneval.
Pernilla, som jobbar i kassan på Hemköp, anmäler sig mest för att göra sin chef glad, men tävlingen får all gammal skam hon burit på att oväntat komma upp till ytan. De där fula, privata hemligheterna som ingen någonsin får veta, för vem skulle kunna älska henne då?


Boken kommer att finnas till salu på bokmässan i Göteborg, och jag signerar i Orosdi-Backs monter på lördagen kl 14:30-15. I början av oktober finns den i bokhandeln.

onsdagen den 8:e augusti 2012

Vad gjorde Dostoyevsky i Chernobyl?

















Är det verkligen bara jag som ser vad som håller på att hända? Förfallet inleddes antagligen redan någon gång efter Sovjetunionens upplösning, när de ekonomiska och kulturella förbindelserna mellan väst och öst blev allt viktigare och fler och fler ryssar började lära sig engelska och kommunicera med världen väster om Viborg. Sedan kom internet, och utvecklingen började skena.

Jag talar förstås om det utrotningshotade fenomenet "svensk transkribering av ryska namn". Som korrekturläsare för en tv-spelstidning har jag i över ett decennium hållit stånd mot groteska språkliga missfoster som "Chernobyl",  "Yuri Gagarin" och "Gorbachev". Jag har egentligen rätt dålig koll själv och är inte alls hundra på huruvida Tetris-skaparen Алексей Пажитнов heter Aleksej Pajitnov eller Aleksej Pazjitnov på svenska, men vad jag definitivt vet är att han inte heter Alexey Pazhitnov.

Jag har kämpat. Jag har gjort mitt bästa, men nu ger jag upp. På sista tiden har sjukdomen spridit sig till de svenska morgontidningarna, vars hemsidor och allt oftare även pappersutgåvor degenererat till ett veritabelt vilda västern. Författare, regimkritiska bloggare, korrupta ämbetsmän, medlemmar i Pussy Riot... då och då transkriberas deras namn till svenska, oftast till engelska och ibland till jag vet inte riktigt vad. Det hela lär ju bero på det snabba nyhetsflödet, att tidningarna tar in massor med obearbetat nyhetsbyråmaterial, att korrekturläsarna sagts upp, att gammal hederlig bildning offrats på marknadens och underhållningens altare samt att till och med nyhetschefer besvurit sig till livsinställningen "orka säga palla".

(Arrgh. Grrraaah. Ja, jag fyller 40 om ett halvår och har redan flera gråa strån.)

Men huvudanledningen till att jag måste ge upp är en annan. Om exempelvis en rysk dubstep-DJ med goda engelskkunskaper och många internationella kontakter anser sig heta Alexey Pushkin i den latinska världen, vem är då jag att tvinga honom att heta Aleksej Pusjkin?

Slutar inte allt, precis som vanligt, med att jag gör mig löjlig?

EDIT kl 16:04

Samma dag som jag skrivit ovanstående publiceras denna artikel på dn.se och jag brister ut i ett sorgset "vad var det jag sa!?". Titta, bara titta vad Sovjetunionens siste president kallas i slutet av artikeln, som för övrigt är skriven av tidningen själv, inte av någon obskyr nyhetsbyrå.

onsdagen den 1:e augusti 2012

Se en 19-årig Mats Jonsson misslyckas med att öppna en champagneflaska



Jag kommer in från vänster 0:23 in i filmen, en dokumentär om champagnefrukosten vid Ådalsskolan i juni 1992. På internet courtesy of Leo A Sörlin. Mitt gäng (minus mig) återkommer vid 3:43.