måndag 28 oktober 2013

Det blir kanske bättre på gymnasiet

Bland alla samhällsproblem och orättvisor finns det en som alltid berör mig på djupet. Som skapar en en rent fysisk reaktion i mig och får mig att må illa. Det handlar om mobbing, och dess lika vidriga kusiner pennalism och utfrysning. Extra jävligt är det förstås när det drabbar barn och ungdomar, och extra, extra jävligt när vuxna väljer att inte se, alternativt bidrar till mobbingen. Givetvis hänger mina starka känslor ihop med att mobbing är det enda stora samhällsproblem jag känt in på bara skinnet, både som offer och (skamligt nog) förövare. 
Jag har tänkt på de här sakerna en del på sistone, och vill gärna göra en liten, liten samhällsinsats genom att puffa för två av mina skildringar av fenomenet – en krönika från Tidningen Liljeholmen/Älvsjö, och en serie från Pojken i skogen. Serien heter Ditt namn ska vara... och kan läsas på Galagos hemsida. Krönikan kommer här nedan. Var hyggliga mot varandra nu.

Du bor i en Söderförort tillsammans med ditt tonårsbarn och din livskamrat. Ni bor i ett litet hus som det tar emot att kalla villa, men det är inget radhus heller. Tre sovrum, vardagsrum och en liten trädgård där ni räfsar om hösten och, ja… det är inte så viktigt.

Varje dag tar du t-banan till Slussen, där du byter och åker till jobbet. Det kan vara ett kontor, ett lager eller kanske ett vårdhem. Det enda viktiga är att det är där du får samtalet. Först kan du inte höra vad hen säger, bara snoret och gråten och tyngden av alla de där åren som plötsligt brakar ned på dig. 

Tar du t-banan hem, eller kostar du på taxi? I vilket fall ligger hen på sängen med filten över sig och vill inte visa vad de gjort. Du tröstar och gråter, men när du till sist får se rinner liksom vuxenheten av dig och i två eller tio minuter vet du inte vad du ska göra. 
Men du ringer taxi (igen?) och tar ditt barn med dig till vårdcentralen. De plåstrar om, skriver ut tabletter och lämnar dig med ett ord, levererat från en vuxen till en annan. ”Anmäl.”
Sömnlöshetens filmer spelas innanför dina ögonlock. Dagisbarnet som hellre satt med sitt pyssel. Skolbarnet med den enda bästisen, som flyttade efter femman. Födelsedagskalasen som krympte och krympte tills de upphörde helt. Men hen har ju alltid lekt så bra med kusinerna. Och kanske blir det bättre på högstadiet?

Du ville inte se, kunde inte föreställa dig att det var så illa. Att hen inte bara var utfrusen, utan uppenbarligen hatad. För inte kan väl bara Tristessen eller Dataspelen eller Den Svenska Skolan driva dem till att stå i ring runt barnet tills blodet kommer och fortsätta långt efter att blodet kommit och i huvudet igen och igen och igen och filma med mobilen, om de inte hatar?
Du anmäler. Polisen är tyst. Rektorn verkar ha något mer akut att ta hand om. Läraren får något vått i ögonvrån men inte mer. Du ringer föräldrarna, men deras barn har inget gjort. Och natt efter natt efter natt spelas filmerna upp innanför dina ögonlock.
Så en morgon tar du inte t-banan till Slussen som vanligt, utan går till dem. I den skräpiga, skitiga, illaluktande korridoren använder du all din viljestyrka för att inte skrika, inte trycka upp mot väggen, inte slita sönder med dina bara händer. Så lugnt du kan förklarar du att om de rör ditt barn igen slår du ihjäl dem. Det rycker i deras fasad, men hånskratten följer dig när du går. 

Två dagar senare blir du hämtad. Tillbringar natten på polisstationen vid Coop Forum. Några föräldrar har anmält och åtal kommer att väckas. Du får ta taxi hem från polisen, och hela den korta vägen tänker du på tonåringen, som alla vet just har blivit barn till en jävla psykopat. Du tänker på ”skolan” och ”samhället” och till sist, när taxin svänger in på er återvändsgata, tänker du att det kanske blir bättre på gymnasiet.

söndag 13 oktober 2013

Bloggar snabbare än sin egen skugga

Utsikten från Bollstamo sätter alltid igång något i mitt inre, men aldrig lika mycket som på hösten. Därför var det fint att få ett helt och två halva dygn i mitt föräldrahem nu i veckan, under en paus i min mikroskopiska Umeåturné (Bokcafé Pilgatan i söndags, Bildmuseet i tisdags). Kul att Botniabanan fungerade klanderfritt både på vägen upp och vägen ned, också.

Mest hela måndagen ägnade jag åt att vandra omkring i omgivningarna och ta undermåliga Iphone-foton att ha som referens inför ett par kommande projekt. Bland annat har jag till sist tänkt göra en lång serie som egentligen skulle ha kommit med i Pojken i skogen, men skrotades på grund av tidspress. Nu kommer den i stället att byggas ut till dubbelt sidantal och utgöra startpunkten för nästa serieroman. Som jag till sist, efter ett två år långt avbrott, vet vad den ska handla om. Det kommer att bli mitt i särklass mest ambitiösa projekt hittills, och lär vara klart för utgivning tidigast 2016. Med betoning på tidigast. Jag kommer att behöva göra en massa research och intervjuer och sånt jobbigt, men jag tror att det blir bra!

Sen finns det ju en massa annat att göra också. Att arbeta med Galago, till exempel.  Nr 112 kom från tryck för ett par veckor sedan och finns att köpa hos välsorterade tidskriftshandlare. Min första nya serie på två år finns med!

Melodiradioövergång till rubriken utställningar. Nämnda Galagoserie gjordes till utställningen Vi har en viktig grej på gång: konsten att förändra med bild, som hade vernissage på Grafikens hus i Mariefred i går. Där finns även serien att köpa i form av ett jättelikt screentryck, signerat och i 25 exemplar. Riktig konst!

Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn pågår samtidigt utställningen Bilderbokens nya skepnader, där jag medverkar med ett antal original från Monstren i skogen, barnboken som kom ut för några veckor sedan. Sa jag förresten att nu på lördag den 19 oktober läser jag ur boken på Lidingö stadsbibliotek?

På temat "massa annat att göra också" kan också nämnas att jag är i full gång med manuset till nästa barnbok, som jag hoppas kan komma ut nästa höst. Den handlar, bland annat, om en katt och en tant. Dessutom fortlöper arbetet med det sägenomspunna Projekt X, som förhoppningsvis blir klart före min femtioårsdag.

Nu ska jag gå till Coop Forum och köpa marsvinsfoder. Pipen driver mig till vansinne!