Mats Jonsson

Angoulême 2012

2012-01-30T11:43:00.020+01:00

Kära läsare, jag är tillbaka. Tillbaka på bloggn och i landet efter att ha tillbringat större delen av förra veckan i Frankrike. För första gången på 14 år har jag besökt seriefestivalen i Angoulême, västvärldens främsta tummelplats för seriemuppar. Att jag inte varit där på så länge beror om sanningen nu prompt ska fram inte främst på att jag "vänt mig mot den amerikanska seriemarknaden, som är närmare besläktad med den svenska", som den officiella förklaringen lyder.

Nej. Egentligen handlar det om att mina två besök 1997 och 1998 främst var en orgie i kassa franska komiska äventyrsserier, språkförbistring och förtvivlan, portföljbärande åt chef, torkande av andras tårar, nattligt ahasverusande efter obefintliga taxibilar, boende på Alexandramannens favoritmotell, förlämpningar från franska förläggare och finska seriekritiker, starka känslor av mindervärde samt skörlevnad, förnedring och självskadebeteende. Men då var jag ung och svag, nu är jag medelålders och stark. När årets festival dessutom innefattade en svensk utställning och en antologi utgiven av Galago, såg jag inte längre någon möjlighet att stanna hemma.

Onsdagen den 25 januari.
Tillsammans med min kollega Johannes Klenell och serietecknaren Lisa Medin landade jag på Charles de Gaulle, en flygplats lika skitsnygg som ofunktionell. Medan vi väntade på bagaget fick jag en mycket god nyhet om Projekt AC i smartphonemailen, och tur var det då nästa nyhet var att Lufthansa supit bort våra väskor. Bland annat innehållande alla de böcker vi skulle sälja på festivalen. Unddg. Att leverera dem till Angoulême skulle ta Luftwaffe två dygn, och det gick ju inte. Så medan JK och LM hoppade på tåget mot Sydfrankrike tog jag tunnelbanan mot centrala Paris för att övernatta i väntan på bagaget. Under den korta resan lyckades jag boka både ett hotellrum och en ny tågbiljett, så det är ibland svårt att inte älska modern informationsteknologi.

Parti av Paris, från hotellrummet.

Min afton i ljusets och ungdomens stad tillbringade jag med att supa och dansa popdans med japanska fotomodeller till klockan sex på morgonen på indieklubben Planet Rock is @ll Right. Eller vänta nu, det var ju 1998. I själva verket promenerade jag planlöst och insöp inte mer än atmosfären, åt middag och såg amerikansk superhjältefilm på hotellrummet. Vid elvasnåret kom en piccolo med Galagos gepäck.

Poitiers i januari. Hade jag varit Abd ar-Rahman ibn Abd Allahs framryckande härar hade jag också vänt om.

Torsdagen den 26 januari.
Släpade väskberget till Gare de Montparnasse, äntrade TGV:t och somnade. Vaknade strax norr om Poitiers och trodde att jag hamnat i en serie av Joanna Hellgren. De kala träden fullproppade med fågelbon såg så oerhört Frances ut att allt kändes overkligt och överjordligt (Anneli Furmark berättade sedan att det inte alls var fågelbon, utan en svampsjukdom.) Tågbyte i Poitiers, en stad bara Anders Behring-Breivik kan älska, komplett med släpande av bagageberg uppför och nedför trappor. Läste ut Jonathan Franzens Discomfort Zone, som var helt okej men inget speciellt. Böcker blir inte alltid bättre för att de är självbiografiska.

Vårt hotell i industriområdet.

Framme i den medeltida seriestaden, och allt såg ganska lugnt ut. Köpte dagens Libération, efter ett tips om att vår antologi recenserats över ett helt uppslag. Det var mycket fint. Taxi till Étap Hotel, nästgårds med Alexandramannen-motellet, långt ute i ett industriområde. Brrrrr. Receptionen var givetvis lunchstängd (de har lunch i åtta timmar), men då jag fått dörrkoden kunde jag dumpa Mont Bagages och i stället släpa alla våra böcker till en ny taxi och äntligen äntra festivalen. När jag åkte upp till centrum (Angoulême består av pittoreska hus på ett berg, med industriområden och köpcentrum på den omgivande slätten, lite som Vimmerby fast i sten i stället för trä) kom allt tillbaka. Festivalen ockuperar hela staden, det är seriemuppar av alla åldrar, färger och former överallt och oj, där är ju Le Chat Noir, festivaldeltagarnas ständiga häckningsplats efter mässans stängning. (Nej, det är ingen strippklubb, utan ett helt vanligt ölhak.)

Angoulêmes folkmängd fördubblas under festivalen, sägs det.

Bland annat tillkommer Johannes Klenell och Kristiina Kolehmainen.

Ackrediterade mig och släpade bokkassarna till Le Nouvel Monde, det gigantiska tältet som härbärgerar de mer alternativa förlagen. Eftersom Angoulême inte är någon klassisk mässtad med vidhängande hangarer äger allt rum i stora tält uppslagna på torg och gamla militära övningsfält. Och det blir mycket trevligare så. Mötte Johannes vid bordet Galago delade med övriga svenska aktörer. Han var ensam där och höll vakt, då Strindbergsutställningen precis höll på att invigas i stadens seriemuseum. Han blev glad över böckerna, men återseendets sötma kunde inte balansera den upptäckt jag minuter senare gjorde i programmet: att jag precis missat scensamtalet med min favoritserietecknare och förebild Aline Kominsky och Raw-grundaren Francoise Mouly. Brinn i helvetet, Lufthansa!

Det i seriekretsar ökända Le Chat Noir.

En glad Anneli Furmark med Henri Gylander i fonden.

Knut Larsson och Joanna Hellgren, vars Frances 3 släpptes till festivalen. Kommer på svenska i sommar!

Lisa Medin och Knut Larsson kraftminglar.

Efter att jag gått ett varv runt Nouvel Monde och kollat in en massa heta serieböcker, samt träffat vänner och bekanta från främst Sverige, Norge och Finland, utbröt finländskt montermingel och sedan var det tid för en gigantisk entrecote och en smarrig omelett tillsammans med kollega Klenell. Och så Chat Noir. Allt var precis som för 14 år sedan, frånsett att alla var äldre, några försvunnit och ganska många tillkommit. Träffade bl a mannen och kvinnan bakom den första och bästa engelskpråkiga intervjun med undertecknad och bekanta från Atlantområdets alla hörn. Det är himla kul. Som tur är gick det en Kornsjöbuss (intern referens jag inte orkar förklara för er som inte växte upp i Kramfors kommun) till hotellet, och jag sov som ett barn.

Nouvel Monde-tältet.

Fredagen den 27 januari.
Åt baguettefrukost vid svenska bordet, som jag tillbringade större delen av dagen med att vakta. Folk från alla upptänkliga språkområden köpte vår antologi, våra fanzines och våra svenska böcker (gud, vad folk som köper serier på språk de inte förstår verkligen måste älska mediet). De fem amerikanska Hey Princess jag tagit med försvann snabbt, och jag grämde mig verkligen över att jag inte fått med mig fler. Den sista boken behöll jag i väskan hela festivalen, utifall att jag skulle stöta ihop med Aline Kominsky, men i stället gav jag den till en trevlig fransk förläggare. Hoppet är det sista som överger människan, i dubbel bemärkelse.

Mainstreamtältet ekar tomt. Den frankobelgiska komiska äventyrsserien – en civilisation i kris?

Tog även en tur till det ännu större mainstreamtältet, men blev inte långvarig. Vad är egentligen grejen med att tusentals franska män aldrig slutar läsa barnserier? Stora affischkampanjer för "koncept" som "Unge Lucky Luke - vilda västern är hans lekplats!" visar verkligen på branschens djupa konstnärliga och kommersiella kris. Sökte förgäves efter det VIP-område som på 90-talet erbjöd obegränsat med gratis mat, gratis rödtjut, gratis blasköl, gratis champagne, gratis snacks, gratis likör, gratis cigarretter och gratis cigariller. Jag antar att även sponsoravtalen fallit offer för seriekrisen.

Väntade i 45 minuter på att få tag på en taxi till industriområdet för att betala våra hotellrum när receptionen var bemannad. Var tvungen att betala rummen kontant (!?), och fick vänta i en halvtimme till på en taxi för att kunna åka tillbaka till stan med oförättat ärende. Fick dock prata politik med den trevlige taxichauffören – på franska. Jag måste ha framstått ungefär som Ellen gör när hon pratar politik med vuxna (det händer!) men är imponerad över att det alls gick. Jag har blivit mycket mindre rädd för att tala främmande språk de senaste åren. Medelålderns självförtroende, alltså. (Okej, min del av samtalet inskränkte sig mest till "Sarkozy - pffft!", "Merkel - pffft!" och "Cameron - pffft!", men ändå.)

Ceci n'est pas un seriemupp.

Fortsatte att sälja böcker och tala för antologin hela eftermiddagen, drack ett par öl med svenska delegationen, åt en MAKALÖST god pakistansk middag med Johannes och Lisa, och sedan var det "Katten" igen. Minglade ännu mer intensivt än kvällen innan och sedan var det Kornsjöbuss igen. Fick betala rummen till nattportiern, men kunde inte få kvitto. Allt måste bero på arvet efter Robespierre.

Kolbeinn Karlssons bidrag till Strindbergutställningen.

Och Joanna Hellgrens.

Lördagen den 28 januari.
Försov mig. Åt baguette, köpte två polotröjor till Ellen, vaktade bord, pratade med en massa folk, tittade på böcker. Sprang nedför berget till till Seriemuseet (så stort och fint att man blir avundsjuk, ibland känns verkligen Frankrike som den ledande kulturnation det borde vara) för att se Strindbergutställningen, som var fin, och rusade igenom Spiegelmanutställningarna som egentligen förtjänat att få hela eftermiddagen. Suck. Men det är mitt eget fel, jag borde inte ha försovit mig.

Experimentell kortfilm från Rayon Frais-minglet som ingen visste att den spelades in, allra minst jag.

Rayon Frais franska förlag ställde så till med releasemingel för boken ifråga. Förtäringen försvann med ett sssslurp, men det var kul så länge det varade. Förläggaren bar pälsmössa, för övrigt. Aftonens middagssällskap var Knut Larsson och Johannes Klenell, och på menyn stod kött. Gissa vad vi gjorde sedan? Drack öl med serietecknare på Le Chat Noir? Jo. Åkte Kornsjöbuss till industriområdet? Lär ju ha gjort.

I Frankrike sitter folk och läser serier helt öppet.

Söndagen den 29 januari.
Upp tidigt, märklig hotellfrukost, ännu en taxi. Tåg mot Charles de Gaulle, med mycket fnittrig samtalston. Mötte ett vandrande Nigeriabrev på flygplatsen, i form av en välklädd, gitarrförsedd svensk man som ville låna tvåtusen till nästa vecka. Men det fick han inte. Köpte ett Eiffeltorn till Ellen. Hem via Hamburg. Bagaget kom fram som det skulle den här gången, och vi med.

Utvärdering och självkritik:
– Åker jag till Angoulême fler gånger ska jag bo centralt, ha med fler Hey Princess och avsätta mer tid åt utställningar och seminarier (det säger jag i och för sig efter precis alla mässor).

– Det finns mycket bra på den franska seriemarknaden, men jag känner mig inte hemma där.

– Jag är mycket glad över att vara en medelålders förläggare i stället för en ung springpojke, och jag låter inte längre någon förolämpa och förnedra mig. Inte ens jag själv.

Folk och försvar

2012-01-17T12:03:00.005+01:00

Med anledning av den försvarsdebatt som rasar för tillfället är det hög tid att publicera ännu en av de "förlorade" fanzineserierna från tidigt 90-tal. Även denna verklighetsbaserade men rykande inaktuella stripp är återfunnen och inscannad av just den Leo som nämns i titeln.

I Oscar Wildes fotspår

2012-01-13T10:59:00.003+01:00

Not till läsaren: Nedan följer del två av 19 i en text som för länge sedan publicerades i fanzinet Seriechock. Texten är 17 år gammal och jag vill redan nu varna för pretentiöst språk och en juvenil människosyn.

Vi steg upp vid femsnåret på tordagseftermiddagen, såg Ricki Lake och Rederiet samt två videofilmer, The Hunger som jag tagit med för att återlämna till Natalja, och en bra polsk film som Josef spelat in från TV. Vi bestämde oss för att vaka natten igenom och fikade på Mc Donalds. Vi surrade loss och åt gorra. På morgonkvisten törnade Josef in, medan jag såg Garmarna på morgon-TV och ritade klart Ali Norman.

Sen drog jag till Mariatorget, varifrån jag ringde Galagoredaktionen. Ingen svarade och jag förbannade mitt grymma öde. Jag zombievandrade omkring i environgerna och käkade en pizza. Jag var för trött för att komma ihåg att meddela pizzabagaren min beställning, så jag fick vänta i en timme på min calzone. Men sedan besökte jag Staffars, där jag köpte nya Hate, Peepshow och No Hope. Tala om liniment för frusna själar. Jag satte mig på nya kaféet Soda strax intill och läste blaskorna samt spanade på snygga brudar. Väl tillbaka hos min gamle vän lade jag mig på golvet men väcktes snart av Niklas, som stövlade in med ett helrör gin och sa ”blire nå supe?”. Det blev det, men först handlade vi mat och åt den. God pastaröra med folk-Urq till. Sen drog vi oss tillbaka till Josefs chambre separée och drack gin och smäkade technotrax.

Plötsligt knackade det på dörren och en asiatisk utbytesstudent från våningen ovanför klagade på ljudvolymen. Klockan halv tio en fredagkväll! Stackarn. Vi lär ju ha dragit på stan, men eftersom det var fredag och ganska sent misslyckades vi med att komma in på guldkrogarna. De asen kollade leg. Men utanför East fick vi i alla fall se Magnus Uggla i verkligheten. Han fick komma in han, så det var inte som i den där Ratteserien där han vägrades inträde på Café Opera. Som vanligt hamnade vi på Svea, där en ung rastakille frågade om Leo hade narkotika till salu. Den tidigare Cromlechsångaren blev lite förnärmad. Tro det eller ej, men sen fylleåt vi på Mc Donalds. Niklas var lite alkojobbig och grisade med maten och rökte där inne. Dan därpå sov vi, föga överraskande, väldigt länge och drog sedan direkt till Fridhem. Jag hade ingen lust alls att supa, utan åt bara en grillbiff och drack en öl. Men pöjkera drack mer och vi blev kvar ett tag. Josef blev antastad av en fräck homofil som drog med oss till en bögklubb i närheten. När vakten fick veta att vi var heterofiler sa han stopp och belägg, men antastaren försvann ändå någonstans.

Nu ville jag hem och fundera över mina synder, men vi irrade runt ett tag innan vi kom oss hem. Josef och Niklas köpte 12 folköl och så satte vi oss att skriva haikus till fram på morgonkvisten, då jag somnade. De höll sig vakna och reste till Josefs farbror i Bromma, där det utlovats gratis 70-talskläder. Jag försökte stiga upp några gånger under dagen, men min ångest var så djup att jag inte tordes möta verkligheten förrän Josef, ensam, kom hem vid halv åtta på kvällen. Det hade blivit för mycket ingenting för mig under de sista dagarna. Pengarna och moralen var slut. Jag ville bara göra mitt jobb och sen åka hem. Men i stället åt vi isterband, såg på TV och sov.

Året mitt

2012-01-11T18:11:00.010+01:00

Precis som alla år tog jag vid juletid 2011 en ensam långpromenad och funderade igenom mitt år, vad jag åstadkommit, vad jag misslyckats med och vad som aldrig blev av. I mån av tid brukar jag också blicka ut över det kommande året och dra upp riktlinjer, planera och drömma. Jag faller ju lätt offer för så kallad tjugofemöreshybris, men det är ju nu en gång en av människans viktigaste drivkrafter.

När jag gick där i mörkret och (den relativa) kylan var det bland annat det här jag tänkte på:

- Mitt år dominerades givetvis av Mats kamp, första halvåret av den mest intensiva tecknarperioden i mitt liv, andra halvåret av marknadsföring, boksamtal och egogoogling. Jag är nöjd med boken (även om jag fortfarande inte pallat läsa den från pärm till pärm) och mer än nöjd med mottagandet. Det enda som skaver är att det var en serie jag inte hann göra. Ett monster på bortåt 20 sidor mot slutet av boken, som kanske, ja... vänta lite.

- Jag har inlett de dimhöljda Projekt AC och Projekt BD. Jag tror faktiskt att båda kommer att göra ett faktiskt avtryck i sinnevärlden, och det är väldigt roligt. Men mer än så vågar jag inte säga.

- Jag har inte bloggat hälften så flitigt som jag borde, och alltför många inlägg har varit av ren propagandakaraktär. Men jag har arbetat så hårt att jag hoppas att ni kan finna det i era hjärtan att ha överseende.

- Mitt skrivande har med några få undantag (det öppna brevet till A Ekström, Sagan om ringen-texten) legat i träda. Och långnovellen jag blev klar med 2011 har bara två personer läst. Här finns saker att göra.

- Utvecklandet av den där serie-appen har inte rört sig en tum. Det har fler anledningar- jag har saknat tid, saknat kapital och saknat den där riktiga lusten som kanske fått mig att ta mig tid och rota fram kapitalet. Detta beror inte bara på att dom censurera mig, utan också på att jag tvivlar på hela e-boksidén. Appen kostade omkring 100 000 kr att utveckla, och trots att den fått massor av uppmärksamhet och tidvis legat högt på topplistorna är det med ett nödrop intäkterna räcker för att täcka den årliga avgiften för att få vara med på Appstore. Det är svårt att få det att bära sig utan en hel del ideellt arbete, och man arbetar ju hellre ideellt med något viktigare eller roligare än en serie-app. För att uttrycka det milt.

Men nu är det 2012. Året då allt ska hända. Här följer mina utfästelser och visioner, som i slutet av året ska utgöra den måttstock mot vilken min strävan ska mätas.

- Jag ska rita ett omkring 15 sidor långt post scriptum till Mats kamp, som förhoppningsvis kan publiceras i första maj-numret av Galago. Denna serie kommer att ta upp de saker som skulle ha varit med i serien jag inte hann rita till boken, och kan kanske publiceras i en framtida nyutgåva, alternativt utgöra startpunkten för nästa bok. Jag vet inte riktigt än.

- Jag ska rita en rolig serie om Ivar Lo-Johansson till Ivar Lo-sällskapets årsskrift. Kanske kommer den i Galago också, eller på bloggn.

- Jag ska åka på en neverending vårturné med åtminstone 15 stopp runt om i landet (om än med kraftig slagsida åt de övre två tredjedelarna - vakna, Sydsverige!). Jag ska prata och signera på festivaler, bibliotek, studieförbund och bokkaféer, och det fullständiga kalendariet läcker snart ut på en blogg nära er.

- Jag ska arbeta vidare med Projekt AC och BD. Sannolikt kommer båda att offentliggöras före sommaren, men arbetet med båda kommer att pågå året ut, allra minst.

- Jag ska för första gången på många år göra en utställning. Jag tänker mig stort uppblåsta diagram, taffliga modeller, pappfigurer och inramade serieoriginal. Samt kanske, kanske, ett inslag som slår mot besökarnas alla sinnen och kroppsfunktioner.

- Jag ska än en gång göra ett försök att foga samman mina självbiografiska texter till en prosabok. Lycka till, liksom. Jag och vilken armé? Men jag måste bara få det gjort, om inte annat för att kunna släppa det och gå vidare.

- Jag ska besluta mig för vad nästa serieroman ska handla om, för att kunna inleda förarbetet. Jag har i skrivande stund fyra hållbara idéer, varav två känns skitjobbiga och två lite för enkla. Så vi får se var ambitionsnivån hamnar.

- På det personliga planet så tänker jag under 2012 för första gången äta en tropisk frukt direkt från trädet.

(Bilderna är hämtade från Galagos franskspråkiga antologi Rayons Frais, som släpps till seriefestivalen i Angoulême om ett par veckor.)

Leo visar semesterbilder från DDR

2012-01-11T09:34:00.004+01:00

Den här serien ritade jag 1990, mindre ett år efter murens fall. Den publicerades i fanzinet Versatil skabb, och har sedan dess varit bortglömd, förtigen och nedtystad, precis som de fyra fem andra serier jag gjorde till samma 'zine. Originalen har förkommit, men nu har den scannats (av Leo själv!) och gjorts tillgänglig i "det förtätade medieflöde som kallas internet", för att nu citera Rolf Classon.

Hur gör djur?

2012-01-10T19:48:00.004+01:00

Not till läsaren: Nedan följer del ett av 19 i en text som för länge sedan publicerades i fanzinet Seriechock. Texten är 17 år gammal och jag vill redan nu varna för pretentiöst språk och en juvenil människosyn.

I tio veckor under vintern och våren 1995 var jag , serietecknaren Mats Jonsson, ledig från Journalisthögskolan för att göra ett projektarbete, kulturtidskriften Själfbefläckelse. I några veckor reste jag runt för att göra intervjuer — men det fanns också tid för festande med serieskapare och seriefigurer, kontakter med tidningar, förlag och reklambyråer, samt naturligtvis för ångest och självrannsakan. Resten av tiden tillbringade jag med att vegetera hemma i Sundsvall. Den tredje april tog jag mig i kragen och skrev ned mina intryck från de senaste månaderna. Resultatet blev ett skakande porträtt av en individ som, trots att han är på väg mot åtminstone ett partiellt genombrott, saknar både energi och självdisciplin. Hur gör en kastrerad hankatt med bibehållen sexualdrift? Här är svaret.

Nu borde jag egentligen arbeta med mitt projekt, men av någon anledning känner jag mer för att skriva några rader om hur det är att vara serieskapare. Ett problem med projektarbetet är att jag tänkt börja med att skriva ut Daniel Ahlgren-intervjun, men den är på band, och när jag skriver ut den kan jag inte lyssna på alla mina nya, balla skivor. Jag tror att jag börjar med att extensivt beskriva min resa i Svealand och Götaland. Måndagen den 13 februari lämnade jag Fredriks bostad, denna seriefreaksens Aladdins grotta, till förmån för Niklas kyffe ute i obygden. Mikael dök upp, vi söp gin och pratade järnet. Jag kommer verkligen väl överens med bröderna, de är trevliga och förmår föra en intressant konversation. Mitt i natten åt vi kålgryta med pasta. Dan därpå drog vi på stan framåt kvällen. Det regnade och var tråkigt. Vi fikade på Storken (världens äckligaste kaffe är det verkligen, lokala Uppsala-alternativet Lindvalls), såg Vendetta (så illa var det ställt) och drack öl på nån sunkig pub utan flipper. På onsdagen hade Anders tidig föreläsning (han läser alltså idé- och lärdomshistoria) så jag kom iväg till tåget i god tid.

När jag nådde Stockholm insåg jag hur äcklig jag var, smutsig och illa klädd med cigarrettrök och rökelse inpyrd i persedlarna. Och så kånkade jag på mitt stora, fula Expressenkuvert med serien om Ali Norman i. Josef svarade ej i telefon, så jag drog runt på stan och luktade illa. Som vitlök på den surnade laxen åt jag stekosfrukost på Mc Donalds, samt läste Nöjesguiden. Plötsligt svarade Josef, så jag åkte till hans bostad vid Tekniska högskolan. Jag svepte in i hans rum och låste genast in mig i badrummet där jag duschade, klippte naglarna, använde hans rakvatten, fick pedikyr, manikyr, ansiktsbehandling och shiatsumassage samt bytte underkläder. Efter att ha blåst håret och smort mina finnar kände jag mig som folk igen. Sedan Josef visat mig sina nya Orb-skivor drog vi på Mc Donalds och åt middag, för att sedan ta första bästa tåg till Vinrestaurang Fridhem.

Vi drack väl en sju åtta öl per man och talade om livets väsentligheter, som till exempel vilka 50 brudar vi helst ville knulla, vilka av våra gamla lärarinnor vi helst skulle vilja knulla samt huruvida vi skulle våga knulla Diamanda Galas om vi fick chansen. Det var trevligt, men när vi kom in på ämnet musik startade en hätsk debatt om elektronisk kontra gitarrbaserad musik (synthare mot hårdrockare, typ) Efter någon timme hade debatten kondenserats till att handla om vem som egentligen hade störst inflytande över Low, Bowie eller Eno. Jag fick oväntat eldunderstöd av en man i 30-årsåldern som satt vid bordet intill. När stället stängde pröjsade denne man, vars namn jag glömt, en taxi hem till Leo, där denne spelade techno järnet för honom. Själv kände jag av någon anledning avsmak inför vår gäst och spydde en del för att sedan sussa in. Så går det när man äter på Mc Donalds. Jag vill minnas att gästen drog typ när jag somnade.

Från årsbästalistorna

2011-12-22T09:23:00.003+01:00

"Hur blir man egentligen en god och värdig människa? Mats Jonssons färska seriealbum är en politisk och gripande pappabok som inte väjer för de svåra frågorna."
Philip Teir, Expressen

"Om priset man betalar för att flytta från landet till stan: en längtan och dubbelhet som bara blir starkare när man får barn."
Sven Olov Karlsson, Expressen

"Den nyaste och hittills bästa delen av Jonssons självbiografiska serieprojekt. Mats och Victoria får barn, en förändring som slår ner i vardagen som en omvälvande men välkommen bomb. Boken är en ärlig uppgörelse med vardagens slitningar och dess konsekvenser. Rekommenderas särskilt till blivande föräldrar."
Sanna Ulfsparre, Västerbottens Folkblad

"Årets roligaste: Mats Jonsson och Liv Strömquist
Den som säger att tecknade serier inte är litteratur ombedes vänligen vända sig till Galago förlag och stifta bekantskap med Liv Strömquists Ja till Liv och Mats Jonssons Mats Kamp. Bättre än så här blir det inte."
Lena Kvist, Borås Tidning

"Det är en stor glädje att Jonsson slutat skildra sitt sexliv och i stället blivit både ödmjuk och fradgande politisk. Att hata föräldralitteratur men orka skriva om föräldraskap, och om samtiden, som är så sorglig. Det är en bedrift. "
Ida Säll, Svenska Dagbladet

"Liksom Knausgård har Jonsson som mål att skildra hela sitt liv i bokform, som serieromaner. En utelämnande självanalys med en skarp samhällskritisk udd."
Stefan von Martens, Svenska YLE

"Även Mats Jonsson inspireras av Knausgård i Mats kamp. Den är som en förkortad och illustrerad variant av Min kamp 2. Förlossningsscenerna i båda är fantastiska!"
Karin Lundquist, Tidningen Ångermanland

Vilken är den bästa svenska bok du läst i år?

"Det är nog helt klart Mats kamp av Mats Jonsson! Helt underbart bra."
Jessica Björkäng, Bokhora

"Lätt som en plätt! Det har jag f ö redan talat om – Mats Kamp."
Johanna Ögren, Bokhora"

Tillbaka till Mordor

2011-12-20T10:49:00.004+01:00

I går var det, otroligt men sant, tio år sedan Sagan om ringen-filmen hade premiär. För att uppmärksamma detta bjöd fantastik-bloggen Drömmarnas berg in 20 personer som fick skriva om sina minnen från när filmen kom. Eftersom jag har svårt att begränsa mig när ämnet är intressant, råkade jag av bara farten skriva en hel jädrans essä om mitt förhållande till nämnda film, och i viss mån även till Tolkien och hela nördkulturen. Läs texten här! (Den återfinns en bra bit ned i inlägget.)

Radio Moskva

2011-12-18T22:04:00.007+01:00

Alltså, vad är grejen med veckorna före jul? Jag får känslan av att alla i min omgivning så att säga kör på ångorna i bensintanken nu, och om ett påbud i morgon dag skulle utgå om att julledigheten flyttas fram en vecka skulle vi alla kollapsa likt tragiska plockepinnspel.

En synnerligen hektisk arbetsvecka avslutades med det gargantuanska utskicket av drygt 600 premieböcker och över 300 kalendrar till folk som givit bort Galagoprenumerationer. (Erbjudandet gäller ända fram till jul, titta här!). Tyvärr svek jag tomtebrigaden när striden var som hetast, då dagis ringde för att berätta att mitt barn insjuknat. (Hon mår redan bra igen.)

Och så helgen då, med Galagos stora julfest på Strand, och mitt och Sara Hanssons uppträdande på Biblioteket Plattan. Det var tung bokmässestämning i mitt käll vid middagstid idag, när jag vaknade med såväl betongkeps som kopparslagare och måste hetsa iväg för att stå på en scen och prata om serier. Men det gick bra, och tack och lov hade jag ingen monter att ta hand om. För att dra ännu en parallell så förhöll sig den här helgen till bokmässan som Lollipop förhöll sig till Hultsfedsfestivalen – det var i stort sett samma sak, men allt blev liksom mycket jobbigare när man tillbringade nätterna i sin egen säng i stället för i ett tält på en camping. Skenvärlden rasade och fick byggas upp på nytt, typ.

Men nu kom jag av mig. Julfesten, alltså. Det roligaste var nog att träffa Max Andersson för första gången på sex år, och höra detaljerna om hans långdragna filmprojekt Tito On Ice, som nu är avslutat. Den skulle faktiskt kunna få mig att besöka en filmfestival, och det vill inte säga lite.

I övrigt vill jag bara berätta hur mycket jag hatar snöblandat regn, framförallt när det borde vara fullfjädrad vinter. Och så är det en dum idé att läsa i sin bra bok (Tillrättaläganden av Jonathan Franzen) på tunnelbanan hem från en backanal, då man ändå inte minns vad man läst dagen därpå utan bara har tappat bort var man egentligen var någonstans.

Och så var det lite annat:

Svenska Dagbladet kompenserar det faktum att de ännu inte recenserat Mats kamp med en mycket fin krönika av Magnus Gylje.

Dagens arbetes recension här ovan gladde mig också, liksom den nedanstående, som jag faktiskt inte vet var den publicerats. Jag fick den av min farbror, som i sin tur fått den av sin svåger:

Jag höll för övrigt på att förgås av intresse när jag i veckan hörde ett rykte om att boken recenserats i tidskriften Pappa, ni vet det där nya "magasinet" som hade en gravt photoshopskadad Marcus Birro på omslaget till sitt första nummer. Men tyvärr utgjordes "recensionen" av den av mig själv författade pressreleasen, med några stycken omkastade. Dessutom hävdades boken vara illustrerad av Ricardo Cortés. Men man får tacka för det kostnadsfria annonsutrymmet!

Hm, det var något mer jag skulle säga. Just det: Nya Galago har precis kommit och bör nå återförsäljarna typ på tisdag. Jag är mycket nöjd med numret, så köp det gärna. Och så börjar jag långsamt vakna ur post-boksläpp-koman och har faktiskt börjat nosa (och mer än det) på ett par (i alla fall för mig) djävulskt intressanta projekt. Minnesgoda läsare av bloggn kommer förstås ihåg de tre gamla projekten med kodnamnen X (den kapsejsade Hey Princess-långfilmen), Y (den amerikanska utgåvan av Hey Princess) och Z (Hey Princess-appen). Härmed proklamerar jag officiellt att Projekt AC (Hey Princess som kasperteater?) och Projekt BD (Hey Princess på forngrekiska? På laserdisc?) är i full gång, och förhoppningsvis kan jag berätta mer om dem innan den så kallade vintern är förbi.

Hanako Yamada

2011-12-16T10:15:00.005+01:00

Det var vår sista kväll i Tokyo och Galagodelegationen var övermätt på intryck. Skyskrapor, neon, tempel, restauranger, smaker, nattklubbar, dofter, museer och tiotusentals ansikten flög genom huvudet när vi satt i en minimal bar och försökte oss på något slags sammanfattning. Vi hade mött många japanska serietecknare, besökt de stora mangaförlagen och vandrat genom gigantiska underjordiska bokvaruhus med hyllkilometer av serier på japanska med ryggarna utåt. Den berömda mangascenen hade aldrig känts så oöverblickbar hemma i Sverige. Jag hade börjat nysta i mysteriet, och givetvis bara funnit att det inneslöt en gåta. Den alternativa, äkta, smutsiga mangan måste finnas någonstans, men hur hitta den?

Stina fimpade ciggen och sa:

"Förresten! Jag hittade ju Japans svar på dig i dag!"

Hon tog upp en liten, fint formgiven bok vars omslag visade ett svartvitt foto av en surmulen ung kvinna som stirrar rakt in i kameran. Jag öppnade den och drabbades av en sensation. Efter två veckors genombläddrande av manga typ 1 A fick jag till sist den heliga graal i mina händer. Den taffliga men genomarbetade stil jag först lärde känna och älska i Aline Kominskys 60-talsverk, och själv ägnat 15 år och fyra böcker åt att förfina – men i en tydligt japansk skolmiljö, med pratbubblor på kanji. Jag började faktiskt skaka där jag satt.

Vi bad bartendern läsa omslagstexten och berätta för oss vad tecknaren hette, och otroligt nog kände hon mycket väl till boken och dess författare. Hanako Yamada, den dystra damen på omslaget, var en självbiografisk serieskapare som tragiskt nog blivit mest känd för att hon tog sitt liv bara 24 år gammal, och kom att ägnas ett osunt intresse i självmordsglorifierande kretsar.

Sedan dess har jag sörjt att det bara finns två sätt för mig att få läsa hennes serier (totalt två sidor finns översatta till engelska): att lära mig japanska eller att anlita någon för att översätta dem mot betalning, vilket närmast kräver att jag ger ut dem, vilket i sin tur kräver övertalning av chefer, inköp av rättigheter, detektivarbete, språkförbistring och ganska mycket pengar. Attans.

Mighty fine prices – every day

2011-12-05T19:58:00.007+01:00

När vi fick veta att det på den gamla cirkusplatsen i Kramfors nordöstra utkant skulle byggas en ny, stor butik ”ingående i en större affärskedja” var det som att vi andades lite lättare. Efter många år i utförsbacke hade det vänt för handeln i staden. De tomma lokalerna fylldes med verksamhet, det hade gjorts fina planteringar längs gågatan, både Hemköp och Konsum Extra utökade sina öppettider och sloganen ”unik småstadshopping” vände bristen på kedjor till något positivt. Men givetvis var det kedjorna vi ville ha. Att växa upp i en stad där annonstavlorna skrek ut McDonalds- och H&M-propaganda samtidigt som närmaste McDonalds låg i Sundsvall och närmaste H&M i Härnösand gör sånt med en. Och nu skulle vi få en kedja, låt vara nästan 20 år efter att jag flyttat från stan.

Och så blev det Dollarstore. Ett norrländskt lågpriskoncept som nu långsamt expanderar även söder om Dalälven. Tingeltanglets svar på hamburgerkedjan Max, kanske man kan säga. Deras slogan är ”Mighty fine prices – every day” och den fjärde juli firar de med hamburgergrillning och ponnyridning. ”Man kan ju tycka att vi borde ha fått ett NK eller liknande”, kommenterade min svärfar med döden i rösten. ”Och så fick vi Dollarstore.”

Deras parkering är alltid proppfull, men lokalen är så stor att det sällan blir riktigt trångt. Bara vid kassorna, egentligen, och vid godiset. Dollarstores godisutbud är enormt och, efter att alla skumma små kiosker lagts ned, intressantast i kommunen. I övrigt sönderfaller sortimentet i tre huvudkategorier: trista prylar av husgerådskaraktär i en kvalitet som verkar okej, asbilligt krimskrams för hela familjen och hygienartiklar av kända märken. Kategori ett struntar jag i, men det var kategori två som först lockade in mig i butiken och kategori tre som gör att jag nu besöker Dollarstore varje gång jag är i Kramfors. Allt det där bric-à-bracet som man oftast förfasar sig över och ibland känner en oförklarlig dragning till, gör Dollarstore till den enda butik i Kramfors som det går att strosa i för att slå ihjäl tid.

När man är färdig med detta kan man köpa en billig leksak (som faller sönder två timmar efter att ha kommit i kontakt med luften) för att glädja sitt barn, tjacka upp sig på tvål, schampo, tandkräm och deodorant för ett halvår till priset av ett par flaskor duschkräm på Ica, tillfredsställa husbehovet av batterier och avsluta med att botanisera på bokavdelningen. I det kreddiga 40-kronorsstället trängs deckardrottningarnas B-lag med Gunnar Blå, medan tiokronorstunnan svämmar över av misslyckade författare som Tahar Ben Jelloun, Susan Faludi och Katrine Kielos. Dollarstore är även Kramfors bästa bokhandel.

Sedan står man där med stinna kassar och en marginellt tunnare plånbok och undrar när Stockholm ska få sitt första Dollarstore, dock med en gnagande känsla av att något inte stämmer. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, förrän jag ser en intervju med kedjans grundare i Sundsvalls Tidning. På frågan om huruvida det förekommer barnarbete hos deras leverantörer svarar hon ”det gör det inte, det har jag leverantörernas ord på”. I faktarutan intill får hon bland annat lista sin sämsta egenskap och väljer följande: ”Jag är ganska godtrogen av mig.”

Och det är Dollarstores grundare inte ensam om.

Julklappsjakten

2011-12-04T20:55:00.003+01:00

Men titta. Är du i Stockholm på torsdag kan du gå på arrangemanget ovan och ordna hela julklappsbestyret samtidigt som du kan sockerchockas, ha trevligt och stödja en massa oberoende förlag. Som synes har jag ritat kartan, och hos Ordfront på Bellmansgatan 30 kan man förstås köpa mina böcker till mycket förmånliga priser. Jag tittar nog förbi och signerar lite också.

Annars så har jag fortfarande inte tid att blogga som hederligt folk, men här är två recensioner från utlandet:

Ärevördiga finlandssvenska tidskriften Ny Tid recenserar Mats kamp här.
Graphic Novel Reporter recenserar Hey Princess här.

Och så har jag skrivit en ny krönika i Tidningen Liljeholmen/Älvsjö. Här avslöjar jag två saker som kanske rubbar ert förtroende för mig, men... jag kunde inte låta bli. 1) Jag har tränat på gym. 2) Jag har social fobi.

Hatgubbe etc

2011-11-27T20:37:00.006+01:00

Kom ut från lunchen hos kineserna vid Mariatorget, i lycklig ovisshet om att det redan var dags för hatgubbe-SM. Såg skåpbilen ovan. Dog en smula. Långbenskorna, näsan och den allmänna valhäntheten fick all kärlek att dö.

När jag just googlade "hatgubbe" för att copypasta lite information för läsare som är obekanta med begreppet upptäckte jag att Seriewikin har en utmärkt artikel i ämnet som jag missat. Helt nödvändig (om än mycket dum) läsning.

Från hat till kärlek: I säsongens sista Babel är Mats kamp ett av Göran Greiders julklappstips! Gör nu inte Göran besviken, glada givare. (Spola till 47:35 om ni inte pallar se rubbet.)

Tillbaka till hat: Storsint av tidskriften Mama att tipsa om en bok där den själv, samt namngivna medarbetare, släpas i smutsen vid minst tre olika tillfällen. Ska jag skämmas? Och i så fall, ska jag skämmas över att ha varit dum mot hygglona på Mama, eller för att jag inte tog i tillräckligt för att få dem att hata mig? Svar till sign Kokettsmurf_73.

Och så kärlek igen: I går var jag, Victoria och många av våra vänner på releasefesten för Åsa Grennvalls nya bok Elfriede. Det var djävulska kul, och boken är fan ovanligt bra till och med för att vara en Grennvall-produktion. Köp, låna, läs!

Två saker till: Nätmagasinet Avant recenserar Mats kamp här. Och även kommande vecka blir det ett boksamtal! Klockan 12 fredag den 2 december pratar jag på Medborgarplatsens bibliotek tillsammans med författaren Mats Kempe. Läs mer här.

Radiotystnad

2011-11-21T21:51:00.003+01:00

Ack ack ack. Jag vet inte hur det blev så här, men det som brukar vara årets (jobbmässigt) lugnaste period har blivit en häxkittel av projekterande, mailande, telefonerande, bok- och tidningsproduktion, kartritande och förvirring. Lägg till detta privatlivets "allt som måste göras före jul" och en skenande tandvårdsräkning så blir kontentan att bloggn får lida. Det var mest bara det jag vill säga.

Frånsett då att jag vill göra reklam för mitt samtal med Uje Brandelius på Sveriges kanske trevligaste bokhandel - Söderbokhandeln på Götgatan i Stockholm - nu på torsdag den 24 november. Det börjar klockan 18:00, det ska talas om Mats kamp och serveras vin och gluttemej allt.

Och så har jag lagt till en massa nytt i kalendariet. Under vintern och våren pratar jag bland annat i Uppsala, Örebro, Umeå, Sundsvall och Sundbyberg!

Slutligen vill jag tipsa om en nidtext om Timbro jag skrev på Galagobloggen härförleden. Den är baserad på en tidigare text från bloggn du besöker nu, men har utbroderats och blivit ganska mycket roligare. Det är kul att Timbrochefen faktiskt blev så pass less att han släppte grillspaden för några minuter och skrev om saken på det där Twitter.

När det lugnat ner sig ska jag blogga om Tyskland, Hanako Yamada och Dollarstore. Bland annat. Kram så länge.

Och bitarna flög vitt och brett

2011-11-14T12:40:00.004+01:00

Ja, det blev en i sanning minnesvärd vecka. Jag kommer att avge en rapport från min resa till Göteborg, Erlangen och Nürnberg typ i morgon, men här kommer några magra ben att gnaga på under tiden.

En liten artikel i Göteborgs-Posten om mitt och Livs framträdande på Stadsbiblioteket.

På Babelbloggen finns en intervju med mig, och som bonus ett filmklipp där jag läser slutet på texten Matses sista sommar, stående i mitt vardagsrum.

Jag är även intervjuad i förra veckans Mitt i Söderort, på sidan 27. (Det är möjligt att direktlänken slutar funka när det kommer ett nytt nummer, gå i så fall till "Arkiv 2011" och välj "Tisdag, 08.11.2011".

En fin recension av Mats kamp i Tiden, Socialdemokraternas tidskrift för kritik och politik.

Och, slutligen, så har jag skrivit en ny krönika i Tidningen Liljeholmen/Älvsjö.

Denna vecka!

2011-11-07T10:05:00.004+01:00

Det här blir en vecka att minnas. På onsdag åker jag till Göteborg, en av mina favoritstäder, för mitt och Liv Strömquists boksamtal på Stadsbiblioteket. Dagen därpå flyger jag till Bayern för att ... *harkel* ... gästföreläsa vid Friedrich-Alexander-Universität i Erlangen. Jag ska även göra mitt livs andra spoken word-framträdande på utländsk jord. Med tanke på hur det första gick är jag en smula oroad, men tyska studenter i det svenska språket är förmodligen snällare än berusade superhjältefans från Mellanvästern.

Sedan blir jag kvar i Erlangen/Nürnberg över helgen för att turista. Tyvärr är det vare sig ölfestival eller julmarknad (kanske lika bra, med tanke på att jag slipper en miljon fulla turister), men jag ser fram emot borgen, Albrecht Dürers födelsehus, Reichsparteitagsgelände och en massa saker jag inte känner till än. Jag lovar att lägga upp flera kassa iPhone-foton efteråt!

Och nu: lite reklam för Galagos julkampanj. För 349 kr kan du ge bort en Galagoprenumeration till en vän, och då får du även två böcker i present! Bland annat kan man välja såväl Mats kamp som Hey Princess! Det är dessutom helt okej att ge bort en julklapp till sig själv. Kolla här!

Vad mer? Det står en del om Mats kamp i en intressant essä om seriekonstens politiska möjligheter i senaste LO-tidningen. Och så vill jag att det ska bli vinter.

Kobra + Greider + Ordfront Magasin

2011-11-02T10:41:00.002+01:00

Jag var med i Kobra igår. Det handlar om Apple och Hey Princess och gula postit-lappar. Jag dyker upp typ 9:39 in, men helst bör du förstås se hela programmet.

Den svenska vänsterns själ, Göran Greider, skriver mycket fint i Dala-Demokraten om vårt samtal på ABF-huset. Läs här!

I nya Ordfront Magasin svarar jag på intressanta frågor om självbiografiskt berättande. Läs det på nätet här.

ABF-gubbar i synnerhet (och mycket mer)

2011-10-31T21:32:00.007+01:00

Så har man haft seminarium med Göran Greider på ABF-huset, och det gick bättre än jag vågat hoppas på. GG var precis den hedersknyffel han framstår som i etern, det var nästan fullsatt och jag fick signera många Mats kamp. Jag tror att samtalet blev intressant, om än aningen för långt, och jag hade roligt hela tiden. Ellen blev emellertid uttråkad där hon satt i sin mors knä, men tristessen kan som bekant vara en stark drivkraft, så hon lade sig på golvet och ritade en fin teckning föreställande mig. Digga!

Pappa står vid spisen och tänker på att rita, av Ellen Jonsson.

Och man kan alltså se hela det mer än långfilmslånga samtalet som mastodontfilm längst upp i inlägget. Stort tack till samtalsledaren Lotta Vilde Wahl från Hallongrottan och arrangören Hanna Holmer på ABF!

Nu när detta är överståndet börjar det bli dags att puffa för höstens kommande evenemang.

På onsdag i nästa vecka, alltså den 9 november, pratar jag om Mats kamp på Göteborgs stadsbibliotek tillsammans med en serietecknare som heter Liv Strömquist, som pratar om sin nya bok Ja till Liv! Klockan 18:00. Det lär bli något slags signering efteråt, så ta med storplånboka!

Längre fram, den 26 november, pratar jag om Mats kamp igen (och signerar). Denna gång med en annan välbekant vänsterprofil som samtalspartner – Uje Brandelius. Det sker på Söderbokhandeln på Götgatan i Stockholm.

Framåt jul, söndagen den 18 december, pratar jag om gissa vad ännu en gång! På Biblioteket Plattan i Kulturhuset i Stockholm, tillsammans med den gudabenådade Sara Hansson som pratar om Vi håller på med en viktig grej. Och sen signerar vi!

Avslutningsvis vill jag berätta vad jag gjorde för exakt 25 år sedan, den 31 oktober 1986.

Rosa borta. Månadspeng. Läste mycket. Åt fläsk, potatissallad och godis. Såg lite på TV. Mulet. Gjorde klart lådan på tekniken. Normal skoldag. Tänkte.

Raketer och blåljus

2011-10-30T19:32:00.003+01:00

Det var som tusan. I förmiddags var jag på Moderna museet tillsammans med fru, dotter, mor och far. Det var Turner-Monet-Twombly-utställning och mina förväntningar var inte direkt skyhöga. Jag har aldrig varit något fan av impressionismen, men tänkte att det här kunde väl vara en trevlig och bildande familjeutflykt. I stort sett blev det precis så, med ett undantag: Turners målning Rockets and Blue Lights från 1840 var helt jäkla otrolig. Jag stirrade på den en god stund, ur olika vinklar och på olika avstånd, och var sedan tvungen att gå tillbaka och titta på den igen. Slappa jpg:s som den här ovan gör den förstås inte någon rättvisa överhuvudtaget, så har ni vägarna förbi Skeppsholmen före den 15 januari vill jag definitivt förorda ett besök.

Vad mer? Jo Babel-bloggen tipsar om gamla härliga Hey Princess, och kallar den bland annat för "en jättetrivsam liten bok som är mycket lätt att ha att göra med". Och det är ju bara att hålla med.

Till sist: Glöm nu inte att jag och Göran Greider pratar på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm i morgon klockan 18! Observera att man även kan titta på internet!

Matses minicirkus

2011-10-26T19:37:00.009+02:00

Wööh! Håll i hatten, gott folk, för här kommer fem snabba:

1. Min Iphone-app är online igen! Det är ett tag sen jag betalade räkningen till Apple, men sedan var jag tvungen att lista ut hur man gjorde för att återaktivera skit'n. Klicka på den övre lilla telefonen en bit ned i högerspalten för att ladda hem en digital Hey Princess. Första två serierna är gratis, sedan kostar det typ 45 spänn för resten, och då får man även bonusmaterialet från den numera slutsålda pocketutgåvan.

2. Hör mig prata om appen och den självcensur jag tvingades till, i P3 Populär! Kanske mest intressant för nytillkomna läsare, det har ju tjatats en del om det där det senaste året.

3. Fyra nya recensioner!

Arbetaren
Kristianstadsbladet
Tidningen Kulturen
Bokbabbel

4. Tro det eller ej, men jag har blivit intervjuad i... Amelia! Men rubriken... jag dör!

5. Min första krönika från Tidningen Liljeholmen/Älvsjö finns nu att läsa här!

Medelklasskampen

2011-10-24T13:31:00.003+02:00

Nu närmar sig mitt livs största stund. Samtalspartner till Göran Greider på en scen i ABF-huset, det måste ju vara det finaste en arbetargrabb kan bli. Efteråt blir det förstås en smärre signering, och med lite tur även ett spontant miniseminarium om min och Görans favorit-TV-serie Battlestar Galactica.

Här är den officiella programtexten:

Högern och vänstern kämpar om deras röster. Samhället är inrättat för att de ska kunna kombinera lönearbete med familjeliv och ständigt öka sin konsumtion. De har självförtroendet och ekonomin att göra det bästa av alla fria val det nya Sverige erbjuder dem. Men ändå krisar medelklassen.

Mats Jonssons nya serieroman Mats kamp är en rapport från 2000-talets medelklass. Han dubbelarbetar för att kunna betala räntan på bostadsrätten, gör katastrofala inhopp som outbildad barnskötare på föräldrakooperativet och curlar för sin fru högstadieläraren, som nedskärningarna tvingar att göra två personers arbete. Det är en kamp som för Mats Jonssons del slutade med kollaps, och lämnade en fråga ringande i öronen: Varför arbetar medelklassen ihjäl sig fast den egentligen inte behöver?

Medverkande:
Mats Jonsson, serietecknare och redaktör för Galago
Göran Greider, författare och chefredaktör för Dala-Demokraten

Tid: Måndag 31 oktober kl 18.00
Plats: ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm
Entré: 60 kr

I detta satans rum

2011-10-23T19:18:00.003+02:00

Det har blivit dags att tala om I detta satans rum. Förmodligen bär det er emot lika mycket som mig, men nu måste vi tyvärr öppna Pandoras ask om vi ska kunna behålla den här fina serietecknare-läsare-relationen.

Att jag kan ta upp det nu beror kanske om att IDSR inte längre är min senaste bok, utan nu får vara den mellanbok den alltid var menad att bli. Boken mellan Pojken i skogen och Mats kamp, mellan två riktiga böcker. För även om den inte togs fullt så illa emot, eller hatades fullt så mycket av sin skapare, som jag låter påskina i Mats kamp, så nog har jag lagt märke till tystnaden. Att vänner, bekanta och kollegor som alltid kommenterar det jag gör inte hade något att säga den här gången. Till och med kusin Fredrik, min barskaste, ärligaste och därför viktigaste kritiker, lät tystnaden tätna hösten 2008.

Men vad var felet? Först och främst att jag och förlaget lockades att marknadsföra den som en riktig bok, som en hel serieroman, vilket ledde till besvikelse och förvirring. Egentligen är den ju bara "det förlorade kapitlet" mellan prologen och kapitel 1 i Hey Princess.

Detta är dock inte bokens enda problem, utan jag har förstått att många läsare lagt den ifrån sig med en känsla av "jaha". Den gick snabbt att läsa, den var inte rolig, den gjorde inte speciellt ont, igenkänningsfaktorn närmade sig noll. Det sistnämnda är nog det jag idag ser som IDSR:s grundläggande problem; att den skildrar ett övergående, kortvarigt och ovanligt socialt skeende som jag trodde skulle kunna förädlas till ett klaustrofobiskt, drabbande kammarspel, men bara upplevdes som oengagerande, irrelevant och utan samhällsnytta.

Att boken inte är rolig är fullt korrekt, och det är som det ska vara. Att den inte gör så ont... tja, det gjorde i alla fall ont i mig och det är synd om jag inte kunde förmedla det. Att boken gick för snabbt att läsa är egentligen det som stör mig mest, eftersom det hade varit så lätt att göra något åt den saken. Boken är alltså uppbyggd av sisådär 20-3o tablåer på 1-5 sidor vardera, och det som gör boken felkonstruerad är att man som läsare rasar igenom dessa utan att bromsa när en tablå är slut och nästa börjar. Varje del har en titel, som ligger diskret uppe i hörnet. Dessa titlar borde ha bretts ut över en helsida, för att tydligt markera att här börjar något nytt, och tvinga läsaren att stanna upp. Just därför är IDSR den bok jag helst skulle vilja ge ut i app-form, där en sådan broms är väldigt lätt (och gratis) att implementera. Som det heter med ett finare ord.

Efter denna utvärdering och självkritik har det blivit dags att avrunda. Jag vill avsluta med att berätta vad syftet var med I detta satans rum. Det är visserligen sant som jag säger i Mats kamp, att jag i besvikelsen över det uteblivna filmkontraktet och den (trodde jag) uteblivna USA-lanseringen kände ett inre tvång att göra en bok, för att bevisa för mig själv att jag existerade. Men det fanns en anledning till.

Vad ingen verkar ha märkt är att boken är ett berättartekniskt experiment. Till skillnad från mina andra böcker, där berättartexten är ganska omfattande, saknar IDSR helt textplattor och tankebubblor. Allt förmedlas genom bilderna och dialogen, vilket hänger ihop med den där kammarspelsidén jag nämnde tidigare. Jag försökte mig alltså på att mixtra med något så motbjudande som gestaltning, och fick ta mitt straff för det. Men det kom ändå något gott ur det: om jag inte fått leka serieteater i den här lilla mellanboken hade jag förmodligen gjort Mats kamp i den här stilen, och resultatet hade blivit en mycket sämre bok.

Dussinet fullt!

2011-10-10T20:36:00.007+02:00

Jag har varit kass på att lägga upp nya recensioner på sistone, så här kommer en urladdning bestående av tolv stycken. Orka säga palla!

Upsala Nya Tidning (klicka för stor bild).

Journalisten (klicka för o s v).

Stockholms fria (klicka!).

Expressen (har ju redan recenserat, men det här är från en "bäst just nu"-sida en släkting råkade läsa).

Västerbottens-Kuriren
Skånska Dagbladet
Östgöta-Correspondenten
Västerbottens Folkblad
Miljömagasinet
Dagens bok
Fiktiviteter
Kafka på jobbet

(Den sistnämnda recensionen gjorde min dag, som det brukar heta.)

Tre slappa länkar

2011-10-07T13:29:00.002+02:00

I fredags satt jag för första gången med i Styrelsen i P3 Populär, och pratade bland annat om Speaker-kryssningen '97, Simpsons och Carl Johan De Geer. Lyssna gärna här, men varför har de tagit ett foto på en godisfisk, Sonja Schwarzenberger och Börje Salmings dödsmask?

Om någon besökare av blogg'n ännu inte läst Mats kamp, kan denna individ tillgodogöra sig ett utdrag på OMline, Ordfront Magasins hemsida. Det är uppslaget där jag hudflänger Den svenska skolan.

Slutligen så finns en intervju med mig i den alldeles nystartade lokalavisen Tidningen Liljeholmen/Älvsjö. Jag kommer även att bli krönikör i denna tidning, och lär ju tipsa om det när det är dags för debuten. Intervjun kan man läsa i en fancy-schmancy flash-version här, och fotot är verkligen mycket, mycket finare än det här ovan.

I helgen satte jag för övrigt min fot på Zombie Bar för första gången på kanske sju åtta år. Tyvärr är ju haket ifråga nedlagt sedan länge, men lokalen inhyser numera restaurang Elefantpojken, som må vara det kanske tydligaste tecknet på Ringvägens förhippning, men det kan jag acceptera när maten är så förbaskat god. Sedan gick jag på hemmafest hos ett födelsedagsbarn jag inte kände, tillsammans med bland andra Simon Gärdenfors. Vad vi gjorde där kan man läsa här.

Malou möter Mats, med mera

2011-10-05T20:48:00.003+02:00

Missa inte när jag, Robinson-Martin, Malou von Sivers, skådespelaren Magnus Roosmann och en mycket liten hund diskuterar papparollen! Vad ni än gör!

Och så vill jag tipsa om att första utgåvan av Dimma Antologi finns att beställa i detta nu. I denna antologi för serier från Västernorrland medverkar jag med den gamla godingen De bodde i norr, från slutsålda Pojken i skogen. I kommande nummer hoppas jag kunna medverka med nytt, fräscht material.

EDIT: För övrigt tycker jag att Gitta Sereny bör få Nobelpriset i litteratur.

Mixed Grill

2011-10-04T11:40:00.003+02:00

Det finns en massa nya recensioner jag borde länka till, men jag sitter inklämd mellan två besök på Rosenlunds sjukhus (inget av dem akut, dock, det är inte ens ett akutsjukhus) så jag nöjer mig med några saker jag glömt att tipsa om:

En lång och matig intervju om Mats kamp finns att läsa på Throw Me Away.

På Blod Eld Död-bloggen bjuder Petter och jag på varsitt Entombed-minne.

Och... i morgon medverkar jag i TV4:s program Efter tio, med Malou von Sivers. Fast jag dyker upp vid elvasnåret sådär.

Grattis, Einstein

2011-10-03T13:42:00.004+02:00

I bland händer det att folk hör av sig och undrar om det går att köpa specialtecknade originalbilder av mig. Oftast till vänner och släktingar som fyller jämnt. Jag brukar inte vara omöjlig, så är man beredd att hosta upp några hundralappar går det mesta att ordna. Bilderna i det här inlägget är sommarens skörd, som jag knödde in under slutfasen av Mats kamp-arbetet.

Angående bilden nedan vill jag understryka att seriefiguren "Marcus Gerdin", som jag gjort narr av i serieform i snart ett decennium, för länge sedan separerats från sin mänskliga förlaga. Nu för tiden behandlar jag honom som en seriefigur jag själv hittat på, och ingenting han ställer till med eller får klä skott för bör läggas någon verklig människa till last. Utom mig då.

Självbiografins heliga evangelium

2011-10-01T11:27:00.003+02:00

I nypremiären för tv-programmet KulturExpressen pratar jag självbiografi med Unni Drougge och P O Enquist. Dagens clou var dock ögonblicket när jag satt i väntrummet och åt jävulska goda mackor tillsammans med de ovannämnda, samt Stig Larsson, Karin Olsson och Johan Hilton, och plötsligt såg ett par välbekanta ben komma gående nedför en trappa. De tillhörde ingen mindre än seriefrämjaren och hedersknyffeln Ola Hammarlund! Jag blev synnerligen paff, men det visade sig att han arbetar i huset där studion ligger. Serier är fan chef.

Bloggkollen (och lite pilsner)

2011-09-29T10:16:00.005+02:00

Vilken hemsk rubrik, men va fan. Det är idag vi ska "kolla in" vad några seriebloggar skrivit/sagt om Mats kamp.

Först ut är den svenska giganten i sammanhanget, Shazam, som är väldigt positiv. Jag blir alltid glad när jag möts av kärlek och förståelse från den "mindre alternativa" delen av seriescenen, då jag fortfarande är en smula traumatiserad av all skit jag fick från det hållet i början av min karriär. Skiten kom förstås inte från de fina människorna på Shazam, internet fanns ju inte då, men ni förstår kanske vad jag menar.

Näst på tur är den sporadiskt uppdaterade men alltid coola Bakom masken, som också är god mot mig.

Hög av serier är ingen blogg, utan en podcast, men passar ändå väl in i sammanhanget. Deras recension börjar ungefär 38 minuter in. Som en bonus avslöjar jag i kommentarsfältet hur många ex Hey Princess har sålt.

I går fick jag förresten ett tips från minabibliotek.se om en intressant artikel baserad på samtalet Anneli Furmark och jag hade på Littfest i Umeå i våras.

Det var bloggkollen. Nu kommer lite pilsner:

Om en timme ska jag "in i fiendeland", för att citera Johan Hilton. Då besöker jag nämligen Axess-TV för att spela in programmet KulturExpressen, där jag ska diskutera självbiografi med Unni Drougge och P O Enquist. Sänds på fredag, och kommer sedan att finnas på så kallad webb-tv. Jag lär ju länka längre fram.

Bokmässan: några nedslag

2011-09-27T12:40:00.000+02:00

Redan från början insåg jag att det aldrig skulle gå att toppa förra årets mässredovisning, detaljerad på gränsen till det psykiskt störda och full av glatt humör och språklig snickarglädje. Så jag funderade på att inte skriva något alls. Eller kanske nöja mig med några foton. Båda dessa idéer skrotades dock av en och samma anledning: bokmässan 2011 var så fantastisk att den 1) måste skildras på något sätt och 2) inte gav mig tid att ta mer än en enda bild. Denna bild kommer sist i inlägget.

I stället ansluter jag mig till en pointillistisk tidsuppfattning och väljer en variant på den så kallade Edenborgska lösningen, att bara ta upp några få enskilda händelser. (Men Edenborgs är roligare än mina.)

A. Galago & ETC-festen. Omkring 800 besökare, en nästan lysande Kite-konsert och ett mingel från paradiset. Sällan har så många personer jag velat prata med varit samlade i ett och samma rum med utskänkningstillstånd. Och ändå var festen så stor att jag långa stunder gick omkring i folkmassan och upplevde att ingen jag kände var där över huvud taget. Dessutom fick jag prata med nyliberaler.

B. Montergänget. De ekvilibristiska grovarbetarna Clara Bergström och Petter Sjölund, den borne utesäljaren Björn Westerlund och nytillskottet Simon Junström som till allas förvåning visade sig ha jobbat i såväl butik som köplada i åratal och faktiskt kunde ordna till allt kassastrul som oundvikligen uppkom. Och så Johannes "Den mänskliga dynamon" Klenell på det. Jag tycker om er.

C. Tecknarna. Galagos egna och alla de andra. Så många hedersknyfflar, så lite tid. Och så stor seriebranschen känns nu för tiden.

D. Rökrutan utanför restaurang Ma cuisine. Jag lyckades både kväva en litterär fejd med en förlagskollega i sin linda, och få ett extensivt samtal med en författare jag uppskattar väldigt mycket - Lionel Shriver. Jag fick äntligen ställa frågan jag grunnat över sedan jag läste Vi måste tala om Kevin: "Hur kommer det sig att det finns en referens till Jordan Minnesota med Big Black i boken?" Tyvärr blev svaret en total antiklimax: hon mindes vare sig låten, bandet eller att hon skrivit om den. "Jag antar att jag lyssnade på dem när jag skrev boken, men det var länge sedan". Hur kan man glömma bort Big Black? Är det ens möjligt? Men annars var hon råhyvens.

E. Victoria, Petter och jag firade Mats kamps framgångar, i baren på Park Aveny. Förmodligen var detta året då vi upplevde Peak Mats Jonsson, och det kanske är bäst så för alla parter.

F. Öset i Galagomontern. Vår omsättning steg dramatiskt redan i fjol, men ingenting kunde ha förberett oss på årets anstorming. Under vissa stunder var jag nästan rädd – vi hade helt förlorat kontrollen över montern och massan hade om den så velat lätt kunnat stjäla böcker, möblemang och personal, riva montern och tillsätta en ny redaktionsgrupp. Tur att den var vänligt inställd och bara ville läsa serier. Lägg till detta en ständigt strulande kortläsare och en kassaapparat vars kassalåda ramlade i golvet varje gång den öppnades, och kaoset var ett faktum. Men så roligt det var. Som serietecknare går jag också och myser över att ha sålt alla de 300 ex av Mats kamp som följde med till mässan. Ett personligt rekord av guds nåde, och då var det ändå en annan av förlagets böcker som sålde dubbelt så mycket!

G. Seminariet med Liv Strömquist och Lena Andersson. Det var rätt maxat att sitta på scenen och blicka ut över de 300 i publiken, men som tur var gick det bra. De skrattade, och jag fick i alla fall ur mig några av de saker jag ville ha sagda. Och då var det ändå en annan av förlagets tecknare som hade dubbelt så stor publik på sitt seminarium!

H. Talet jag höll i Aftonbladetmontern. Under mina 16 år på mässan har jag alltid gått förbi den där snygga och coola montern och tänkt "jag vill också stå där och prata". I år blev det verklighet, och det var skitkul. Emellertid kunde det ha tagit en ände med förskräckelse, då egentligen Johannes skulle ha intervjuat mig på scen, men eftersom vår personal inte hunnit komma dit var han tvungen att stanna och dirigera tjurrusningen i vår egen monter. Så jag fick prata om min bok ensam, oförberedd, fritt ur hjärtat. Men det gick bra.

I. Mässans stora chock. En bekant berättade för mig att föräldrakooperativet "Tok-klok", som jag tar heder och ära av i en serie, fått en ny förälder i gruppen. Tänk er följande scen: Dagisets lilla kök, veritabla berg av purjolök som måste skivas, barn som flänger kring benen, alla blir jätteglada om man hinner baka något – och mitt i detta står... den här mannen. Jag lade huvudet bakåt och i den väldiga mässhallen ekade det största, hjärtligaste skrattet i Bok & Biblioteks snart 30-åriga historia.

J. Ellen var på plats! Och hon älskade det! Inte nog med att hon satt i mitt knä och signerade bortåt tio ex av Mats kamp, hon gjorde även barntorget grundligt och nätverkade med tecknare och förläggare. Roligast var nog att hon spontant gick över till Kartagomontern och började gaffla med Rolf Classon om när han blev biten av en galago på Skansen (en historia hon länge varit djupt fascinerad av), och att han förstås inte kunde känna igen henne och undrade vad det var för lustigt barn som kände till den gamla skrönan. Fint var också ögonblicket när vi gick längs korridoren, på väg därifrån, och hon gluttade in genom en öppen dörr, såg mässhallen igen och utbrast i ett djupt känt "Åååååh! Mässan!". Det kan nog bara gå på ett sätt. Om några år har vi en barnarbetare i Galagomontern.

K. Tomheten när söndag kväll anländer, besökarna flyr och montrarna rivs med en brådska som om hunnerna siktats vid Angeredsmotet. När kvarvarande böcker plastats in på lastpallar för retur till Förlagssystem, kökkenmöddingen bakom disken sanerats och det har blivit dags att lyfta sin smartphone och ta mässans första och sista fotografi:

(För de övriga bilderna i inlägget vill jag tacka Eva Jais, Fredrik Strömberg och Victoria Jonsson.)

Recensionren ba fanns där

2011-09-18T21:08:00.003+02:00

Spännande helg det här. Vi firade min hustrus nytagna körkort med att hyra en bil på OK och sedan bränna gummi järnet. med mig som kartläsare. Dottern satt i baksätet och höll för munnen hela tiden, eftersom hon inte står ut med fenomenet hon kallar "bilsmaken". I går besökte vi vänner på landet (frun i huset är serietecknare) och medan vi var där kom det fler besökare, varav hälften var serietecknare. Måste vara ett av Sveriges vanligaste yrken. Resan var i alla fall schangdobel, och vi fick äpplen.

I dag åkte vi till Lida friluftsgård (just det, där popfestivalen Lokkokollo hölls för ungefär 15 år sedan) och träffade skogsmulle, som jag inte sett röken av på ungefär 33 år. För mig skapade detta något slags nostalgisk dubbelexponering som var mycket svår att värja sig emot. Men sedan lämnade vi tillbaka bilen och allt var som vanligt igen.

Nåväl. Hrrrm. *rättar till obefintlig slips* Recensioner var det, ja. Av Mats kamp:

Hallands Nyheter
Norrbottens-Kuriren
Västerviks Tidning
Bokhora

Jag gillar dem allihop, men den sistnämnda... ja, bedöm själva!

Blod, eld och död över Göteborg

2011-09-13T12:48:00.003+02:00

Frånsett min familj och Zoéga Skånerost finns det nog ingenting jag tycker så mycket om som bokmässan. Årets hårdaste och roligaste vecka ligger framför oss, och det har blivit dags att berätta vad jag ska dit och göra:

Redan på tisdag åker jag till Göteborg för att bygga Galagos monter, där jag sedan vistas i stort sett oavbrutet under mässans öppettider. Därför kan man hoppa på mig för att få en bok signerad i stort sett närhelst man råkar ha vägarna förbi. Men jag har också officiella...

Signeringstider i Galagos monter A01:40

Torsdag 22 september kl 14:00

Fredag 23 september kl 15:00

Lördag 24 september kl 14:30

Söndag 25 september kl 14.00

Jag signerar Mats kamp, nyutgåvan av Hey Princess och I detta satans rum, som alla säljs till förmånligt mässpris. Det kommer också att finnas nya "Nu är ingenting roligt längre"-affischer att köpa.

Dessutom pratar jag om Mats kamp i Aftonbladets monter torsdag kl 13:00 och har seminarium med Liv Strömquist och Lena Andersson lördag kl 14:00 i sal F2.

Galagos fullständiga mässprogram hittar ni här. Ni är så förtvivlat välkomna allihop.

Jakten på sågningen

2011-09-11T20:21:00.004+02:00

Hummelihum. Jag var tydligen lite hastig med att utropa Tidningen Ångermanlands recension till den första sågningen av Mats kamp. Texten jag länkade till härom dagen kom från kulturredaktörens blogg, och den riktiga recensionen publicerades i går. Den är ingen sågning, utan snarare att beteckna som "ljummen".

I dag recenseras boken i Helsingborgs Dagblad, och nu trodde jag verkligen att det var dags när jag läste inledningsmeningen "Jag är ledsen att det blir såhär igen, men det är faktiskt inte mitt fel, utan Mats Jonssons". Men sedan utmynnar det hela i en riktigt positiv recension, så jag fortsätter att stålsätta mig. Bilden ovan visar förresten Bollstasågen, min f d arbetsplats och Sveriges för närvarande största sågverk. Hö hö hö.

Vidare återfinns en ambitiös artikel om Apple och yttrandefriheten hos MacWorld. Jag intervjuas om den notoriska Hey Princess-app-(själv)censuren. Ämnet må vara lika utslitet som min gamla mans-kimono, men det är en riktigt intressant text och jag förlorar givetvis såväl heder som ära i kommentarfältet. Som sig bör.

Bara mata på

2011-09-09T20:14:00.006+02:00

Foto: Lisa Medin

Tack alla ni som kom till releasefesten igår! Extra stort tack till alla er som stod i signeringskön, ett ännu större tack till er som gav mig blommor och presenter och det allra största tacket till mina medarrangörer Johannes, Leo och Jouni samt till Rickard och alla de andra på Strand.

För er som inte var där kan jag berätta att Strands restaurangdel är en perfekt releasefestlokal, att de nya, jävulska limiterade Mats kamp-affischerna är ståtliga, att det var tidernas mingel, att det kom hundratals personer och att jag enligt uppgift signerade i totalt tre och en halv timme innan kön tog slut. Detta måste ha varit kronan på mitt yrkesliv, och jag är bara så lycklig!

Extra roligt var att några av mina kära vänner från olika faser i livet fick träffa varandra för första gången, att jag fick möta min barndomsvän Mathias (känd för er som varit nere sen dag ett som fast medverkande i mitt fanzine Puerila serier) som jag inte träffat på cirka 18 år och att så många av mina seriefigurer sågs i vimlet.

Efterfesten på Marie Laveau innebar en veritabel jamboree för figurer från mina böcker. Det var jag, Johannes (Mats kamp), Micke (Mats kamp, Hey Princess), kusin Frida (Hey Princess, Pojken i skogen, Mats kamp), Rickard (cameo i Mats kamp), Knut (Mats kamp), Leo (Unga norrlänningar, Hey Princess), "Kirra" (Hey Princess) och "Cilla" (Hey Princess). Vilket gäng!

Förresten, jag läste ju det öppna brevet till Andreas Ekström också. Det verkade uppskattas av publiken, men jag vet inte om jag egentligen vill lägga upp det här på blogg'n också. Jag orkar inte bråka mer. Vill bara vara snäll.

Och så dags för tidningskrönikan:
Ett litet inslag om Mats kamp sändes i Kulturnyheterna igår. Börjar 05:10 in i programmet.
I måndagens Nya vågen i P1 säger Martin Aagård en massa vänliga saker om boken , alldeles i början av sändn.
Schysst recension i nyhetmagasinet Fokus.
Första sågningen är här! Och det är lokaltidningen där hemma som håller i sågen – Tidningen Ångermanland. Enligt recensenten är boken alltför snäll, vänlig och gullig.
Jag svarar tämligen utförligt på fem frågor på Dieselverkstadens biblioteks hemsida.

Signering på Staffars serier!
Jag signerar Mats kamp, Hey Princess (den svenska och den amerikanska) och I detta satans rum på den fantastiska seriebutiken Staffars serier på Bellmansgatan 26A i Stockholm. Men när? Jo, på torsdag den 15 september kl 17. Vi snackar alltså after work-signering! Kom!

Länkfest

2011-09-05T22:24:00.008+02:00

Attans, just när jag scannat DN-recensionen av Mats kamp lade de faktiskt ut den på nätet. Den kan alltså även läsas här. Bra recension, för övrigt. (Att recensera sina recensioner är en märklig sysselsättning.)

Vad mer? En stor och fin recension i Aftonbladet. Bokbloggen Bokstävlarna recenserar också, och har verkligen fattat boken. Tycker jag.

En intervju där jag bland annat talar ut om barnböcker och fantasy, finns på Bokhora. Min halsonda och något morgontrötta intervju i P1 Morgon finns också att avnjuta. Och ingen har väl missat Hej konsument?

Slutligen vill jag påminna om releasefesten på Strand i övermorgon (310 attending på Facebook!?) och gratulera min älskade hustru Victoria, som idag har tagit körkort!

Världen är full av o.s.v.

2011-09-05T09:08:00.005+02:00

Journalisten Andreas Ekström kallade mig för idiot nu i helgen. Man kan ju tycka att vi pappabloggare borde hålla ihop, men så här skrev han på Twitter, det där sociala nätverket jag tycker så illa om:

"En idiot tillåts ange hammaren och skäran som 'favoritmärke' i DN. Utgår från att nån anger nån hakkorsvariant nästa vecka då."

Jag kommer att bemöta Andreas Ekströms kritik i ett öppet brev jag läser upp på Mats kamp-releasefesten nu på torsdag.

Och ni som undrar vad det handlar om, kan klicka här. Ni andra kan besöka Andreas Ekströms hemsida här.

Recension och intervjuer

2011-08-31T15:26:00.003+02:00

I går bröt Expressen Mats kamps första recensionsdag (egentligen är det dags först på tisdag i nästa vecka). Men jag kan inte påstå att jag klagar, när resultatet blev en så positiv, underhållande och inte minst stor recension. Läs den här.

TT Spektras Erika Josefsson intervjuade mig härom veckan, och resultatet blev en text som jag tycker sammanfattar det jag velat säga med Mats kamp på ett mycket bra sätt. Läs intervjun, så slipper du köpa boken!

Slutligen så medverkade jag, som tidigare meddelats, i P3 Populär. Det var roligt, i alla fall för mig. Lyssna här, och bedöm själv.

I går eftermiddag firade jag med att bejaka mitt samiska arv och för första gången i vuxen ålder tillaga renskav. Gud, så gott det var. Ellen tyckte att det såg äckligt ut och krävde att få köttbullar i stället, så det blev bara mer till mig. Hö hö, jag var då mätt jag.

Radio Days

2011-08-29T18:38:00.003+02:00

Den här veckan är jag med i riksradion två gånger. I morgon, tisdag den 30 augusti, är jag gäst i studion i P3 Populär vid elvatiden på förmiddagen.

På fredag, alltså den 2 september, är jag studiogäst i P1 Morgon redan vid halv sju-halv åtta-rycket sådär. Jag återkommer med mer exakt information, och ber en bön om att jag ska visa mig vara morgonpigg just den dagen.

Ute nu!

2011-08-26T10:14:00.004+02:00

Nu finns Mats kamp och Hey Princess i lager hos internetbokhandlarna. Den förstnämnda kostar 139 kr hos Adlibris, 141 kr hos Bokus och 139 kr hos cdon. Men allra gladast blir jag om ni köper böckerna i en seriebutik eller i en fristående bokhandel. De riktiga affärerna av tegelsten och murbruk får in böckerna i början av nästa vecka, men jag tror att Staffars Serier fortfarande har några ex inne av sin smygleverans.

En händelse som ser ut som en tanke är att Hey Princess-appen för tillfället tagits ned från Appstore. Detta beror på att Apple slängt ut mig eftersom de tyckte att jag klagat för mycket på dem i media. Jag har även blivit kontaktad av deras jurister.

Nej, jag skojar bara! Det är jag som inte har råd att betala årsavgiften till Appstore. Förhoppningsvis är skit'n tillbaka efter löning. It takes money to make money, som amerikanerna säger.

(Logotypen ovan är från en tidigare omslagslayout som föll bort "under resans gång" men är så fin att jag måste visa upp den. Handritad av den gudabenådade Johan Andreasson.)

De första reaktionerna + svar om mjölken

2011-08-25T21:16:00.005+02:00

Nu har en och annan individ hunnit läsa Mats kamp, och jag är hittills mycket nöjd med reaktionerna. De flesta är förstås kompisar, och därmed jäviga, men boken har också hunnit få en första riktig recension:

"Men dialogen, och språket i textrutorna. Precist och knivskarpt. Och nåt så simpelt som att han är en snart [tack! /min anm] medelålders man som visar oss livets mirakel – och alla de känslor ett litet barn väcker – utan att ludda in det hela i en massa mansrollsfloskler, och utan att man som läsare blir aldeles trött i huvudet. Jag trodde faktiskt det var omöjligt att att prata om sånt utan att bli outhärdlig.
Och så, framförallt: han hjälper oss att se det som är viktigt här i livet; de som gör livet värt att leva. Kärlek. Hälsa. populärkulturella referenser.
Jag säger tack."

Så avslutar Henrik Zackrisson sin recension i Rocky Magasin och delar ut betyget 9/10. (Om ni undrar vad som föregick det där "men":et i början så var det en liten harang om mina teckningar.)

Staffan på Staffars Serier skriver mycket fint om boken här.
Vid dagens egogoogling (plats för skratt) hittade jag en lika fin text här. Tack!

Jag har fått några svar på mina frågor om mjölk härförleden. Först svarade Annica Johansson, mjölkbonde, så här på fråga 1:

De får mjölkstockning, sedan mastit och feber. Får de fortsatt tillgång på kraftfoder och bra ensilage så skulle de kunna dö så småningom, men eftersom de äter mindre när de har feber så skulle mjölken nog sina först. Långsam död skulle man kanske kunna säga...

Och idag svarade växtodlingsagronomen Tord Karlsson, uppfödd på mjölkgård, på båda frågorna. Tack till Thomas Daligk som förmedlade svaren:

1) Tror inte att det normalt skulle leda till döden. När en ko ska sluta mjölka för att få ny kalv drar man ned på mjölkandet successivt och mängden minskar. Från 2 gånger om dagen till 1 gång osv. Skillnaden här är att det sker plötsligt. Det gör förstås ont och blir förmodligen inflammerat juver. Men om ingen mjölkar ur minskar nog produktionen snabbt. Faran är al...lltså inflammationerna, men en frisk ko borde klara det, tycker jag. Möjligen blir juvret skadat. I naturen måste det hända när en kalv dör för älgar etc. Kon borde klara sig för det mesta. 2) Du har förmodligen rätt.

Svaret på fråga 1 var alltså inte så himla upplyftande för korna, men svaret på fråga 2 desto mer glädjande för människorna. Skapelsens krona. Jordens bödlar.

Höstturné!

2011-08-24T13:09:00.005+02:00

Puh. Just när oron över att boken skulle komma vanskapt från tryckeriet lagt sig, börjar nästa nervositet: väntan på recensionerna. Men eftersom första recensionsdag inte är förrän den 6 september lär jag ha gått i nästa fas till dess, den fas då jag inte längre orkar oroa mig. Hoppas jag.

Nåväl. Nu börjar i alla fall ett embryo till höstturné ta form. Jag ska fixa ett kalendarium som länkas från bloggens startsida vad det lider, men här kommer i alla fall lite råa fakta:

30 augusti.
Kl 11.00 medverkar jag i P3 Populär.

8 september.
Releasefest för Mats kamp på Strand i Stockholm, kl 19-01.

22-25 september.
Bokmässan i Göteborg. Jag signerar böcker i Galagos monter och har ett seminarium med Liv Strömquist och Lena Andersson. Tider och övrig info kommer senare.

10 november.
Jag och Liv Strömquist pratar på Göteborgs stadsbibliotek, kl 18.00.

19 november
Socialistiskt forum på ABF-huset i Stockholm. Jag signerar böcker.

Min stora dag

2011-08-22T18:43:00.003+02:00

Ja! Den kom! Flera dagar tidigare än det var sagt! Boken kommer att finnas i riktiga och digitala bokhandlar i början av nästa vecka, skulle jag tro. Kanske redan till helgen, men det kan vara att hoppas på för mycket.

En sak vet jag i alla fall, och det är att tio ex av boken redan i detta nu finns till salu på Staffars serier, landets bästa seriebutik. Vi kan kalla det ett smygsläpp, eller något ditåt.

Två frågor om mjölk

2011-08-21T18:31:00.004+02:00

1.) Man har ju hört en del om kor med stinna juver som desperat råmar efter att bli mjölkade. Vad händer om det faktiskt inte kommer någon och mjölkar dem? Dör de?

2.) Hur länge kan en vuxen människa överleva med komjölk som enda näringskälla? Min gissning är: väldigt länge.

Releasefest!

2011-08-20T16:12:00.003+02:00

Tryckeriet meddelar att Mats kamp dyker upp på Galagoredaktionen i slutet av nästa vecka, så det har blivit tid att utannonsera bokens remarkabla releasefest. Här kommer den officiella inbjudan:
-------------------------------
Äntligen släpper vi Mats Jonssons hett efterlängtade serieroman Mats kamp (och nyutgåvan av Hey Princess)!
Detta firar vi på Strand den 8 september med förhöstens stora seriemingel och desperat indiedisco.

Mats läser nyskriven text!
DJ:s Leo A Sörlin + Galago Crüe!
Köp Mats kamp och nyutgåvan av Hey Princess till specialpris och få dem signerade, dedicerade och nedkluddade!
Vinn serieoriginal!

kl 19-01. 20 år. Fri entré!

Om boken:
Föräldraskapet, mansrollen och problemen med att få vardagen som småbarnsförälder att gå ihop, är ständigt aktuella debattämnen. I självbiografiska serieromanen Mats kamp – uppföljaren till hyllade 90-talsskildringen Hey Princess – skildrar Mats Jonsson de här sakerna på ett lika roligt som smärtsamt självutlämnande vis. Resultatet är samtidigt ett glödande debattinlägg och en tecknad föräldrabok för alla som hatar föräldralitteratur.

-------------------------------

Det kommer att bli underbart. Leo (min gamle vän som även formgivit boken) utlovar ett DJ-set som blir ett slags odyssé genom vår gemensamma ungdom, jag ämnar signera tills handleden går av och därefter gå med i mun- och fotmålarna, Facebookeventet anger i skrivande stund 173 personer som attending, varav inte mindre än 23 är personer som medverkar som seriefigurer i någon av mina böcker (inklusive cameos). Så kom, för tusan!

Du kan även läsa ovanstående text, samt hitta adress, meny om du skulle vilja äta och allt sånt där på Strands hemsida.

Mats Jonsson år ett

2011-08-16T12:49:00.003+02:00

I morgon kväll firar blogg'n sitt ettårsjubileum. Jag är ganska nöjd och stolt över dess första år, även om det första halvåret vida överglänser det andra både kvantitativt och kvalitativt. Denna nedåtgående trend ska dock snart ta slut, i och med att jag inte längre ägnar hela min fritid åt tecknande. Hoppas nu bara att det händer många roliga saker att blogga om framöver.

För att fira tilldragelsen kommer här en topplista över de mest lästa inläggen under året. Kanske missade du något?

1. Omslaget

2. Den politiska debatten

3. Till vilken nytta är en Mats?

4. Hey Princess - Sveriges första serieroman för iPhone

5. En skammens dag

6. Fler små ord av hat

7. "Pendeln har svängt"

8. Seger!

9. Ruttna äpplen betyd'ne

10. SPX! Leo! Galago! Göran!

Det verkar alltså som att serierelaterade nyheter, seriedebatt, nya originalserier och rapporter från seriemässor är det ni är mest intresserade av, töntar. Jag måste uppenbarligen se mig om efter en ny, mindre nördig läsekrets.

Smott och gott (allt utom godis)*

2011-08-15T22:45:00.005+02:00

Nu ska vi se. Mycket att göra på jobbet, ungens första dag på dagis den här terminen, montrar att planera, tågbiljetter att boka. Böcker att läsa, tv-spelstidningar att korra. Manushögar att tukta, svettningar att svetta. Men ändå:

En trevlig text om mitt framträdande på Naturum Höga kusten (där bland annat ovanstående serie-stripe hänger på väggen) i juli kan man läsa i Tidningen Ångermanland.

Nästan lika trevligt är att blogg'n citerades i tidningen Aftonbladet härom veckan! Och nu är rundgången ett faktum.

Jag har funderat över en sak. Nu när min nya bok kommer ut och "marknadsföring via sociala medier" (någon mer som tänkt på att ordet "via" på sistone sånär slagit ut gamla fina ord som "i" och "genom"?) är svärdet i mörkret, väktaren på murarna, elden som flammar i kölden o s v, så kanske man borde intensifiera sin närvaro i de där medierna. Men jag hatar ju Twitter och har nog med att sköta både mitt eget och Galagos Facebookkonton. Att göra en tocken där "sida" för boken blir liksom en sak för mycket, men samtidigt är ju "Ansiktet" en synnerligen effektiv kommunikationsväg.

Så härmed vill jag inbjuda er som är intresserade av det jag håller på med och eventuellt skulle vilja lägga till mig som "vän" men inte pallat eller inte vill tränga sig på, att göra just det. Alla är välkomna (statusuppdaterar ni om parkour eller wellness döljer jag er bara), och jag finns här.

*tumbleweed blåser genom min profilsida*

*) Rubriken: Namnet på en kioskliknande turistfälla byggd av drivved i Bönhamn, Höga kusten. Drevs av barn under några år på 80-talet.

Min fina tröja

2011-08-08T20:54:00.003+02:00

Det var länge sedan jag hade en riktig favorittröja. Sommaren 1990 köpte jag hela tre stycken – King Missile-t-shirten som fick främlingar att bli mina bästa vänner, The The-tröjan som fick Andres Lokko och Henrik Schyffert att göra vågen (extra Zeitgeistbonus: det var på Gino, just före PJ Harveys spelning!) och den monumentala hammaren och skäran-tischan som bara dominerade så fullständigt. Sommaren därpå var det Big Black-tröjan en medlem i Sindy Kills Me föll på knä inför och tillbad på Hultsfreds backstageområde.

Något år senare införskaffade jag Newcastle United-tröjan som var en ironisk hyllning till blackmetalbandet Venom och åsamkade mig massor av oönskad uppmärksamhet från fotbollsintresserad ungdom, av typen "vilt främmande man kommer fram och säger 'fan vad stryk ni ska få på söndag!' och jag bara 'va?'". Vi får heller inte glömma Solextröjan, som var en större slynmagnet än självaste Dave Riley.

Nu är jag medelålders och köper inte lika fina tröjor längre. Tur då att man har vänner, som till exempel Micke W som i julas gav mig Real Men Proxygate-tröjan. Inte nog med att den är välsittande och påminner lite om Solextröjan, den har dessutom visat sig ha en lika oväntad som underhållande bieffekt. När jag bär den händer det nämligen mer ofta än sällan att någon intellektuell bekant läser texten, ler mot mig och nickar i något slags samförstånd, för att sedan titta bort. Jag insåg snart att de måste tro att "proxygate" är ett fint engelskt ord i stil med exempelvis "procrastinate", och att de inte vill bli påkomna med att inte fatta grejen. I stället tänker de förstås "proxygate proxygate proxygate" tills de blir ensamma med en smartphone och kan googla upp det. För att hamna exempelvis här. Hö hö hö!

Den politiska debatten

2011-08-07T17:04:00.005+02:00

I en artikel i dagens Sydsvenskan skriver Matilda Gustavsson kritiskt om tidningen jag jobbar på och dess politisering. Kollega Klenell kommenterar kritiken välformulerat på Galagobloggen, men jag har ett par ytterligare åsikter att bidra med. Artikeln tar nämligen upp ett par saker jag bara väntat på att få höra i det alltmer brutaliserade offentliga samtalet. (Nej, förlåt, jag ska inte flamsa utan försöka hålla mig seriös.)

1. Galago har alltid varit (vänster-)politisk, men hur politisk den varit och vilka uttryck det tagit sig i serierna har varierat genom tidskriftens drygt trettioåriga levnad. Galago föddes ur den progressiva musikrörelsen och var sedan redigt jädra vänster genom hela åttiotalets finansvalpsperiod och de mörka Lasermannen/Ny demokrati-åren i början av nittiotalet, för att sedan – anser i alla fall jag som följt tidningen mycket nära – lugna ner sig lite mot mitten av decenniet, när vi hade en svit av Perssonministärer och antiglobaliseringsrörelsen skapade en internationell vänstervåg. Sällan har det varit så lite satir och så mycket klassiskt historieberättande i Galago som under denna tid, när bland annat den självbiografiska vågen färgade dess innehåll. Något slags vändpunkt inträdde våren 2006, när vi gav ut Liv Strömquists och Fabian Göransons debutböcker och det första "stoppa borgarna"-numret, som ledde till den famösa Golfarupproret-skandalen. Högervindarna hade då blåst ett tag och vi anade väl alla att borgarna skulle ta hem höstens val, Sverigedemokrater i riksdan började framstå som ett reellt hot och den antifeministiska backlashen var ett faktum.

Sedan dess har Galago skärpt sin radikala profil mer än någonsin, såväl genom tidskriftens och bokutgivningens innehåll, som genom debattinlägg och satiriska påhopp samt praktiskt jämställdhetsarbete. Vi gör det för att det behövs nu, när Sverige och världen på alla plan upplever en högervåg på nästan alla områden. Kulturen. Det sociala skyddsnätet. Jämställdhet. Utjämning av klassklyftor. HBT-frågor. Mänsklig anständighet inom flyktingpolitiken. Miljön. Allt det vi älskar, brinner för och arbetat för är under angrepp från en mäktig allians av politiker, direktörer (med eller utan bortskämda pudlar), lobbyister, massmedier och en armé av internettroll.

I detta klimat behövs Galago mer än någonsin, och mer än någonsin behövs en politisk Galago. När högervågen ebbat ut kanske vi lugnar ner oss igen, men inte förr.

2. Jag förstår om man som borgerlig, serieintresserad Galagoprenumerant börjar bli lite less. Hade jag själv röstat på, säg, Centern hade jag nog tvekat inför att betala 349 kronor för ännu ett år av infama påhopp på allt jag tycker är fint. Jag förstår dem som tycker att Galago ska vara en serietidskrift som utmanar konstnärligt snarare än åsiktsmässigt, men med det sagt vill jag ändå att ni stannar kvar hos oss. För jag håller inte med Matilda Gustavsson om att vi "allt mer tippar över i proggklyschor". Ja, senaste numret var ett "nu blåser vi borgarna"-nummer. Ja, i en satirisk krönika stod orden "Skjut Per Gudmundson". Men jag tycker också att det rent konstnärligt (och nej, nu menar jag inte konstnärligt som i "snygga teckningar") är ett av de bästa Galagonumren någonsin. Och det saknar sannerligen inte det Gustavsson efterlyser – "självkritik, förbjudna tankar, inre motsägelser".

Och här kommer anledningen till att jag skriver detta i min egen blogg och inte i den officiella Galagobloggen: Jag har varit vänster sedan mina tidiga tonår, men frånsett ytliga referenser har politiken varit i stort sett frånvarande i de självbiografiska serier jag ritat sedan just mina tidiga tonår. Jo, Pojken i skogen kan delvis läsas politiskt, men det jag skildrar där har visat sig tilltala även många med hjärtat till höger om sossarna. Min kommande serieroman är den första jag själv skulle kalla för en politisk bok, och den tar tydlig ställning mot vår sittande regering. Detta har känts som en befrielse för mitt författarskap, det är den politiska vreden som givit mig energin att göra en bok som, förhoppningsvis, brinner på samma sätt som serierna jag gjorde när jag var ung, ensam, missförstådd och måste skrika till världen för att få ett kvitto på att jag överhuvudtaget fanns. Och jag kan garantera att Mats kamp är en bok fullkomligt marinerad i självkritik, förbjudna tankar och inre motsägelser. Du säger proggklyschor, jag säger schmoggklyschor.

Min finaste stund

2011-08-03T00:09:00.006+02:00

Jag hade aldrig, aldrig, a-l-d-r-i-g varit mer nervös. Jag stod på en gigantisk svenne-bar i Chicago och strök frenetiskt ned min text till hälften. Jag skulle göra min debut som internationell spoken word-artist, inför 400 råmande serienördar. Hur hade jag lyckats försätta mig i den här situationen?

Chicago. En av världens främsta hamn- och järnvägsstäder. Här hamnade jag, tillsammans med mina tecknarkollegor och goda vänner Simon Gärdenfors och Kolbeinn Karlsson, under den omsusade The Swedish Invasion-turnén i april förra året. Det första intrycket var att luften var frisk, lätt norrländsk, och att staden kändes som ett större Västerås. Jag hade länge velat åka till Chicago, som från tid till annan härbärgerat en strålande musik- och seriescen. Jag säger bara Steve Albini och Ivan Brunetti. Och det började bra. Chris, vår förläggare, hade bokat in oss på det flådigaste hotell jag bott på, och jag fick eget rum. Föga anade jag hur lite tid jag skulle komma att tillbringa i det där rummet, i den där underbara sängen. Om aftonen bjöd Chris på lika flådig middag, och för första gången i mitt liv åt jag grodlår. Solnedgången över skylinen var lika frisk som metropolens förmiddagsluft.

Vi var i stan för att marknadsföra våra böcker på C2E2, en mainstreamseriemässa av, med och för nördar. Och så vi. Ett typexempel på medieuppmärksamhet vid mässan är denna intervju:

I folkvimlet sågs bland annat dessa individer:

Och dessa:

Jag borde ha förstått hur illa det skulle gå, men inte ens när vi mötte festarrangören, som gav ett ofördelaktigt intryck och till råga på allt visade sig ha missat att sätta upp mig på programmet, förstod jag att jag borde ställa in mitt framträdande.

Efter en lång mässdag, snabb middag på ett tapasställe vägg i vägg med festlokalen. Vakten ville inte släppa in oss trots att det var vår egen releasefest, bland annat för att Kolbeinn inte hade sitt leg med sig. Vakten var enorm, skräckinjagande med narkotika i blicken. Chris snackade in oss, stället var stort och fullt. Arrangören la sin jävla labb på min axel, andades på mig och inskärpte vikten av att fatta sig kort. Vi skulle ha uppträtt i början av kvällen, men klockan blev nio, tio och elva medan jag febrilt kortade ned min tio minuter långa text, som Mikael Weichbrodt vänligt nog översatt åt mig. Publiken blev fullare och fullare, medan jag inte vågade dricka av rädsla för att bli berusad. En nördmediebevakande journalist från MTV tryckte min hand och berättade hur mycket han gillade min bok. Han var trevlig och verkade ärlig. Jag ville inte göra honom besviken. Det var nu det gällde. Internationelle Mats. Aldrig knulla upp.

DJ:en lade locket på. Arrangörerna gick upp på scenen och skrek, den druckna publiken gav gensvar. Det var så låg nivå. Jag var inte i New York längre. Skar ner texten ytterligare. Kvällens första framträdande var en så kallad burleskföreställning där kvinnliga artister utklädda till seriefigurer visade pattarna. Jag skulle upp direkt efter dem.

De gick av scenen och publiken betedde sig som man kunde ha väntat sig. Jag kände mig som David Brent när han är inhyrd c-kändis på något vedervärdigt hak i någon trasig engelsk landsortsstad i The Offices julspecial. Arrangören kramade mina axlar och sa något om Sverige. Och så började min uppläsning.

Rösten bar, liksom min engelska. Jag hade ljus nog för att läsa texten – en adaption av den där serien där jag blir fastbunden i min älskarinnas säng, hennes pojkvän ringer och jag inte kan komma loss utan måste avlyssna deras flera timmar långa samtal. "Det här kan faktiskt gå vägen", tänkte jag. Sex, serier och självförnedring borde passa åtminstone delar av vargflocken för mina fötter. Och ja, längst fram stod åtminstone 20 personer och lyssnade intresserat, log och skrattade ibland. De såg mänskliga ut. Men så: inte många meningar in berättar jag att jag var kommunist under mina tonår. En hel del härsket mummel från massan. "Bryr de sig om kommunisthotet?", hann jag tänka. "Fortfarande?" Snart var det dags för nästa naiva groda att hoppa ur min mun: när jag hånfullt erkände att jag som höjden av att kväva sig själv för att bli älskad hade följt flickan jag uppvaktade till kyrkan. Nu var mumlet direkt fientligt, men ändå en mild västanfläkt mot vad som skedde när jag lika hånfullt nämnde att jag låtsats tycka att Whitney Houston var en bra sångerska. Här förlorade jag slutgiltigt alla i lokalen utom möjligen de 20 tappra längst fram. Burop. Morranden. En kompakt mur av antipati.

Svetten rann okontrollerat innanför skjortan. Men jag skulle inte drypa ner från scenen utan att ha nått fram till textens slut, som nu inte var långt borta. Bara sista delen kvar, den om själva fastbindningen. Det kunde rädda alltihop. Scenen är så direkt, så perfekt, så lättfattlig. Den griper tag i vem som helst. Snart där nu, men så: ännu en referens till min kommunism. Buropen dränkte mig. Aggressionen. Min vanmakt, naiva förvåning och ändå beslutsamheten: jag skulle i mål. När jag till sist nådde själva bondage-scenen kände jag en… närvaro intill mig på scenen. Jag läste vidare. En röst, arrangörens, i mitt högra öra: "Finish it!" Jag viskade att det bara var en minut kvar. Rösten i örat igen: "Finish it NOW!" Jag ryckte på axlarna i en gest som måste kallas föraktfull. gav upp och gick av scenen.

Som i en dimma möte jag Simon, som skulle upp och rappa. Jag gissade att han inte direkt njöt av att kliva upp på scenen under rådande förhållanden, men han skötte det hela som ett fullblodsproffs och klarade sig bra. Efteråt drog jag mig undan i källaren med mina vänner och skakade en aning. Två tre av de 20 längst fram kom och bad om ursäkt å sitt lands vägnar. En skickade till och med ett ursäktande mail en vecka senare. Men just nu båtade det föga. Det skulle aldrig bli jag och Chicago.

Den underbara sängen, mer mässa, såg Carrie Fisher i burka, fler uteställen. Stötte ihop med en svensk som yrade något om en vulkan på Island som hindrade honom från att komma hem. Mer mässa. Underbara sängen. Måndagsmorgon. Simon, Kolbeinn och Chris utflugna. Surfrunda. Senkommen insikt om sakernas tillstånd.

Samtal med Finnair. De meddelade mig att jag skulle bli kvar i Chicago i tio dagar. Ensam.

Mur av serier

2011-08-01T16:23:00.004+02:00

Första arbetsdagen efter semestern, och vad möter man om inte nyutgåvan av Hey Princess. Den är välskapt på alla sätt, och storpocketformatet klär serierna ännu bättre än jag trott. Boken släpps i samband med den storslagna Mats kamp-releasen i månadsskiftet augusti/september. Mer info kommer, som det ämnar heta.

Annars så är det helt okej att vara tillbaka, jag känner mig hyfsat utvilad och har haft roligt med familjen i Brunne, Stensätter, Arvidsjaur, Adolfström, Bäverholmen, Mensträsk och på Ulvön. För "alla de" som undrar vad som hände med ovanliga fortskaffningsmedel-veckan kan jag berätta att Utöya-tragedin effektivt dämpade min lust att fylla internet med lättsamma semester-blogginlägg, och dessutom blev helikopterresan inställd på grund av lokal dimma. Ångtågsresan Arvidsjaur-Slagnäs-Arvidsjaur var dock en formidabel succé.

Krama varandra nu, så hörs vi snart.

Ovanliga fortskaffningsmedel-veckan, dag 1

2011-07-22T10:07:00.005+02:00

Ovanligt fortskaffningsmedel 1: Världens längsta linbana.
Sträcka: Mensträsk-Örträsk.
Förfluten tid: Cirka 1 timme och 45 minuter.
Kommentar: Stillsam och mycket ovanlig upplevelse. Plus i kanten för att man får ta del av ett stycke intressant industrihistoria. Jag vill ha kontor i en linbanekabin.
Betyg: 5/5

Drink your heart out, Simon Gärdenfors

2011-07-21T17:50:00.004+02:00

Vissa åker till LA för att besöka något slags Shangri-La för läsk-afficionados. Själv släntrar jag in på Konsum i Arvidsjaur i ett helt annat ärende och finner – för första gången på cirka 25 år – Coco motherfucking Bahia!!! Det här är den bästa semestern någonsin.

Samtidigt i staterna

2011-07-15T16:25:00.007+02:00

Den amerikanske serieskribenten Rob Clough, bland annat känd från Comics Journal, har skrivit en lång text om Galagos och Top Shelfs The Swedish Invasion-projekt. Bland annat skriver han initierat, entusiastiskt och intressant om Hey Princess, så klicka länken och läs, för allt i världen.

(Loggan ovan är för övrigt stulen från en helt annan svensk invasion - den som i år utförs av tio av Sveriges ledande flugbindare. Sant!)

Nu slår det mig förresten att jag aldrig tipsat om den klassiska Swedish Invasion-videon här på blogg'n. Den är ett och ett halvt år gammal, men still going strong.

I dag har jag bland annat bestigit ett berg. I morgon blir det ett annat. Det är skönt att vara ledig.

Seger!

2011-07-14T14:00:00.005+02:00

Tidigt i går morse ritade jag de sista strecken på den sista rutan i den sista serien i Mats kamp. Sedan nyår har jag hållit en konstant takt av fem sidor i veckan, vilket inte varit speciellt nyttigt vare sig för min fysiska eller mentala hälsa. Totalt rör det sig om 185 sidor, närmare 2 000 serierutor och cirka 1 500 arbetstimmar. Just nu kan jag mest bara se det som en idrottsbragd, men jag hoppas vid gud att det blev bra också. Min redaktörskollega Johannes rördes i alla fall till tårar, och det verkar ju minst sagt lovande. Min egen distans till materialet är givetvis noll och intet just nu.

Först när jag packade mina saker i går förmiddag innan jag återvände till Kramfors (jag ritade klart boken i Stockholm medan min familj var kvar i Ådalen), och var på vippen att ta med pennorna, insåg jag på riktigt att jag faktiskt inte behöver rita mer nu. Och jag känner ingen tomhet, bara lycka. Nu börjar sommaren på riktigt. Snart väntar Arjeplogsfjällen, bland annat.

Jag avslutar med två av de rutor jag ritade under projektets sista natt. Nu kommer jag förresten att hinna blogga mer frekvent också, så vi ses nog snart igen.

Pratar i skogen

2011-07-05T14:39:00.005+02:00

Den 19 juli tjuvstartar jag höstturnén med att prata i en timme om mina serier och min relation till begreppet "skogen" på Naturum Höga kusten, vid foten av Skuleberget. Kl 15.00, fri entré.

Det är alltså det här muséet/besökarcentrumet jag utsmyckat med ett tjugotal serier och bilder, varav några kan skymtas på bilden ovan. Det är lite lustigt att ha satt ett sådant avtryck på en plats som ligger så avlägset från nästan alla mina vänner och kollegor att i princip ingen jag känner har varit där. Min kompis serietecknaren Joanna Hellgren var där förra sommaren och blev överraskad, Joakim Pirinen gick in där för att köpa en läsk härom veckan och missade alltihop, till och med teckningen ovanför utgången. Men nu har ni chansen. Fylkas!

Annars så är jag nu inne på DEN SISTA VECKAN av tecknande på Mats kamp. Och "kamp" är en träffande beskrivning av de senaste, vad blir det nu... sex veckorna? Frånsett brödfödearbete, barnavård och sömn har jag bara ritat. Jag har alltså inte läst en boksida, sett ett tv-program eller en film under den här tiden, utan bara suttit böjd över mina taffliga original. Det är talböckerna som hållit mig uppe, tillsammans med min familjs kärlek och förståelse. Och jag har bara mig själv att skylla, då jag var lat i fjol. Men boken blir inte bara en brinnande aktuell skildring av medelklassens stilla krisande mitt i den öppna planlösningen och den så kallade "nye mannen". Det blir också min längsta seriebok hittills - inte tjockaste, märk väl, men sett till antal rutor är den längre än Pojken i skogen - och den mest, ehe... vältecknade. Bildbevis finnes ovan.

Slutligen, så har kanske de flesta av er noterat att tidskriften jag är ansvarig utgivare för har varit i ett ganska omfattande blåsväder den senaste veckan. Jag har vare sig tid eller lust att analysera det hela, utan hänvisar till Galagobloggen. Jag vill bara säga att jag fullt ut stödjer både skribenten och redaktören, inte ångrar publiceringen men inte heller vill "hö-hö-hö:a" om saken.

Attans, nu kliar det faktiskt i fingrarna efter att skriva mer om det i alla fall, men jag har en serieroman att färdigställa. Åter till ritbordet.

Sneak Preview

2011-06-20T21:02:00.011+02:00

Kolla! Det är nästan som en trailer!

Ivar Lo-festen 2011

2011-06-10T14:53:00.003+02:00

Nästa lördag är det dags för Ivar Lo-sällskapets årliga sommarfest, kongenialt nog i Ivar Lo-parken på Söder i Stockholm, mitt emot ingången till Ivars (och mitt) gamla hus på Bastugatan 21. Som synes är det jag som gjort årets affisch, och till råga på allt kan man vinna originalteckningen till affischen och en massa andra "coola Galagoprylar" om man kommer dit och köper en lott. Det brukar vara gemytligt, bra och familjevänligt, så kom kom kom!

M A N I

2011-06-07T09:42:00.007+02:00

Det har varit så kallad långhelg, vilket i mitt fall har inneburit att sitta böjd över matbordet med en penna i handen 16 timmar per dygn. Mina enda avbrott var för sömn och mat, min enda rekreation att se ett halvt Game of Thrones-avsnitt till middagen. Redan i torsdags tog Victoria Ellen i famnen och vrålade "nu tar jag med henne och åker till min mamma!". Gråtande. I går kom de hem och jag bara fortsatte med mitt tarv.

Jag känner att det har blivit en osund fixering att bli klar med den här boken, vars titel ironiskt grinar mot mig. Mats kamp. Jag märker hur min kropp börjar förändras. Än håller ryggen, nacken och högerarmen, men jag är sannerligen inte i toppform. De senaste tre veckorna har jag ritat 30 seriesidor och tre illustrationer.

Tankarna far omkring i huvudet som ondsinta djinner. Statistik. Påhittade mål att uppnå. "Nu har jag ritat fler sidor i år än under hela 2010." "Bara fem sidor till så är min hög större än Simon Gärdenfors hög." I helgen passerade jag milstolpen "nu är den nya boken längre än Hey Princess", vilket firades med en surfrunda.

Men nu ska vi inte vara såna. Jag är serietecknare, och jag älskar det.

Högen

2011-05-26T14:37:00.003+02:00

Högen [höögänn], oböjligt substantiv, förekommer endast i bestämd form singular.

1 - Ålderdomlig benämning på en berg- eller kull-liknande ansamling av inskickat, ej beställt material i tidskriften Galagos redaktionslokaler. Har fallit ur bruk sedan digitaliseringen gjort inskickande av material i pappersform obsolet.

2 - Ålderdomlig benämning på en ansamling av tryckoriginal monterade på styva kartongark med skärmärken, företrädesvis i Galagos och Megapytons redaktionslokaler. Har fallit ur bruk sedan digitaliseringen gjort tryckoriginal i pappersform obsoleta.

3 - Benämning på den ständigt växande ansamling av serieoriginal som tillsammans utgör en seriebok under arbete. Uttrycket har populariserats av tecknarna Simon Gärdenfors och Mats Jonsson.

Bildexemplet ovan visar "högen" till serieromanen Mats kamp, den 26 maj 2011.

Ringer från lustiga huset

2011-05-21T21:05:00.005+02:00

Det har blivit dags att avrunda Bamsegate för min del. Jag väljer att göra det med att länka till den här texten, skriven av Pontus Staunstrup, som är "senior kommunikationsstrateg" på JG Communication. Med tanke på att en bassning från en dylik person förmodligen väger tyngre i Egmonts styrelserum än ett ramaskri från tiotusen kommunister på Facebook eller till och med några hundra uppsagda prenumerationer, blev jag väldigt (skade)glad av läsa den. Dessutom känns det mycket märkligt att bli citerad av en "senior kommunikationsstrateg".

Hela det omdebatterade Bamse-särtrycket finns förresten gråpublicerat här för den som själv vill bilda sig en uppfattning.

När vi ändå är inne på ämnet barnkultur vill jag passa på att berätta vilka attraktioner Ellen nyttjade på Gröna lund idag. I kronologisk ordning:

1. Lyktan (Även känd som "lilla fritt fall", som hon tjatat om i månader. Både hon och jag tyckte att den var ganska läskig.)
2. Tekopparna
3. Pettsons hus
4. Cirkuskarusellen (Ellen åkte utan förälder.)
5. Nyckelpigan
Paus för sockervadd och resultatlöst spelande på chokladhjul.
6. Kärlekstunneln
7. Barnradiobilarna (Utan förälder, komisk trafikstockning uppstod.)
Middagspaus
8. Lustiga huset (När jag själv besökte detta lustiga hus som barn bröt jag och smet ut genom en nödutgång. Men så fint det var! Gammalt och djävulskt psyko, och flygande mattan var väldigt ball. Klart bäst.)
9. Flygande elefanterna (Utan förälder.)
10. Tufftufftåget (Utan förälder.)
11. Cirkuskarusellen igen. (Utan förälder.)

Det var en heldag, och gudis dagar vad stor hon börjar bli. Åka själv, det vågade jag mig inte på förrän nån gång i elvaårsåldern.

En skammens dag

2011-05-19T22:50:00.003+02:00

I dag blev jag intervjuad av SVT:s Kulturnyheterna med anledning av avslöjandet att Bamse går Migrationsverkets ärenden i en serietidning med "information" till flyktingbarn. Se inslaget här:

Före intervjun fick jag faktiskt läsa hela den redan mytomspunna serien, vilket var mycket intressant. Då jag själv, framförallt som redaktör för Megapyton, anklagats för att ha publicerat tecknad porr/barnporr/perversion har jag irriterat mig på att man angripit enskilda rutor, tagna ur det sammanhang en tecknad serie i princip alltid utgör.

Helhetsintrycket gav vid handen att Integrationsverkets Bamsetidning med all sannolikhet tagits fram med goda intentioner, och bitvis fyller den säkert sitt syfte. Där det går fel går det dock så fruktansvärt fel att samtliga inblandade borde tvingas gå några kurser i journalistik, etik samt konstvetenskap.

Mina invändningar är framförallt följande: 1) Bamse som figur står inte att känna igen. När han inte ens kommer på tanken att lyfta en ram för att grävlingspojken ska få stanna, går han emot allt han stått för, och jag misstänker att han kommer att bli mycket impopulär hemma i idet när Nalle-Maja och de andra ungarna - som han uppfostrat i solidaritetens anda - får nys om vad han gjort/inte gjort. 2) Trivselorgien som utbryter väl tillbaka i ursprungslandet är en lögnaktig beskrivning av utsatta barns verklighet, gjord för att dupera just de utsatta barnen. Ett mästerstycke i cynism. 3) Att en ifrågasatt myndighet kan köpa en älskad seriefigur, som dessutom råkar vara en förebild för generationer barn, för att pumpa ut sin version av sanningen sticker onekligen i ögonen. 4) Att, som Bamseförlagets chef Ola Andreasson gjorde igår, hänvisa till att det rör sig om ett särtryck utfört på beställning snarare än ett vanligt Bamsenummer, är ett mycket svagt argument. Bamse är väl alltid Bamse, oavsett sammanhang? Brukar Dalai Lama uppträda på personalfester och snacka lite om att den här kinesiska ockupationen, den är väl inte så farlig?

Det sorgligaste av allt är att det här känns som ett av många tecken på hur vårt samhälle blir allt hårdare, allt mer omänskligt. Allt är till salu. Man tänker inte efter. Inget spelar någon roll. Blä.

In other news, så vill jag rikta ett varmt tack till min farbror Gösta Jonsson, som efter att ha läst mitt inlägg om bl a Ådalshändelserna, skänkte mig Ådalen 31 på DVD. Försändelsen innehöll även en intressant anekdot med koppling till filmen, men den vågar jag inte föra vidare då många av de inblandade ännu är i livet.

Nu ska jag fortsätta rita. Rita rita rita på min väg mot fördömelsen.

Omslaget

2011-05-17T16:50:00.003+02:00

Här är det, omslaget till Mats kamp. Fotot togs av Leo Sjölund (som även står för formgivningen) härom veckan i Ivar Lo-parken på Södermalm. En park och en författare som båda figurerar i boken, så det känns kongenialt.

Boken är planerad att komma ut den 15 augusti, tillsammans med nyutgåvan av Hey Princess, vilket kommer att firas med en releasefest som slår mot alla kroppens funktioner, och följas av en föreläsningsturné som nu är på planeringsstadiet. Jag har inte spikat baksidestexten ännu, men den blir ungefär så här:

Mats kamp är en helt fristående uppföljare till den hyllade serieromanen Hey Princess, där Mats Jonsson skildrade sitt 90-tal i Stockholms indiekretsar. Nu får vi veta vad som hände efter att han träffat sitt livs kärlek, Victoria, och sitta med när de väger för- mot nackdelar med att bli föräldrar, se varför Mats svimmade under ultraljudet och delta i förlossningens dramatik.

Efter det första omtumlande året möter den lilla familjen en verklighet som inte går ihop, och Mats kamp blir en brutalt ärlig handbok i serieform för den som någon gång lekt med tanken på att bli förälder, men också ett glödande angrepp på det nya Sverige där familjen ses som ett företag och statusjakten styr våra liv. Samtidigt genomsyras boken av svart humor och en fars outsinliga kärlek till sin dotter.

Och jag tror faktiskt att den kommer att bli bra!

Skämtet som vägrar dö

2011-05-12T12:50:00.000+02:00

Hultsfred 1992. Jag var där med Anders, Kenneth, Leo och kusin Fredrik. Tältplatsen intill upptogs av ett ölglatt och ganska svinigt grabbgäng från Nässjö som, så att säga, lossat på slipsen och spänt den runt pannan. Vi störde oss "rätt" mycket på dem.

När de rivit sin fula tältstad och dragit på söndagförmiddagen hittade vi något de lämnat efter sig. Det här året motarbetade Kalmar läns landsting könssjukdomars spridning i festivalmiljö genom att, i festivalmiljö, sprida horribelt fula vykort av modellen ni ser ovan. Nässjögänget hade fyllt i ett tiotal av dessa, skrivit adress och allt, men sedan tänkt "va fan, orka" eller helt sonika glömt dem i gräset. Fredrik och jag tog med vykorten hem, och ägnade sedan det närmaste decenniet åt att - förhoppningsvis - sätta myror i huvudet på delar av Nässjös befolkning genom att med ytterst ojämna mellanrum posta vykorten från exotiska platser som Reykjavik, New York och Nordingrå. Lite som med de där trädgårdstomtarna ni säkert hört talas om.

Fnissigt undrade vi hur adressaterna skulle ta emot gravt försenade hälsningar av typen "vi tar!" och "ha't fint i Schweiz!" från olika delar av jordklotet. Men så tog korten slut... trodde jag.

När jag letade efter min internetbankdosa i förrgår (den låg mellan två sidor i Dags att deklarera, om ni undrar) hittade jag nämligen det sista kortet. Extra fint är att det är daterat, så att mottagaren får en ledtråd om vad det handlar om, och att avsändaren heter samma sak som jag. Nu är bara frågan: vad ska jag göra med det? Följa traditionen och bara posta det från nästa semesterresa trots att Televerket sedan länge är nedlagt och Ove säkert bytt jobb för länge sedan? Lägga det i ett kuvert och skicka det till den enda personen i Nässjö som enligt folkbokföringen bär adressatens namn? Vänta i ett år, så att vykortet legat till sig i exakt 20 år? Förslag emottages tacksamt!

Min andra augustibok

2011-05-11T16:39:00.002+02:00

Nu kan jag äntligen göra ett (kanske inte direkt omskakande) tillkännagivande: Jag ger inte bara ut Mats kamp i augusti, utan också en nyutgåva av den sedan ett par år tillbaka utgångna Hey Princess. Efter originalutgåvan, pocketen, e-boken och USA-utgåvan kommer den nu i storpocket. Den här gången blir det inget extramaterial, utan den är tänkt som en fin men billig "folkupplaga" som förhoppningsvis kan hållas i tryck för all framtid.

Och så känns det fint att kunna ge ut Hey Princess igen eftersom många frågat efter den, och Mats kamp dessutom utgör en direkt uppföljare. Alla som läser blogg'n lär väl redan äga minst ett ex, men köp den och ge till en vän! Går den tillräckligt bra kanske Pojken i skogen kan följa dess exempel nästa år. Preliminärt släppdatum är 15 augusti, och priset lär hamna kring hundralappen.

SPX! Leo! Galago! Göran!

2011-05-09T10:07:00.005+02:00

Det har blivit tid att tala om den vecka som för några timmar sedan blev den sistlidna. (Va? Hur klumpigt och omständligt kan man uttrycka sig? Det finns uppenbarligen ingen gräns.) Det var i alla fall en hård, intensiv och mycket, mycket rolig sjudagarsperiod med bara två stora minusposter - att jag knappt träffade min familj och inte hann rita så mycket. Jag hade heller ingen tid att ta kassa Iphone-bilder, så ni slipper det den här gången.

Veckan inleddes med förarbete inför SPX, men på onsdag började det roliga braka loss i och med att Galago 103 kom från tryck. Ni som prenumererar bör ha fått den nu, och om den inte redan finns i butikerna så dyker den snart upp där med. Det är ett mycket bra, och politiskt, nummer Kollega Klenell satt ihop, och som ett tips kan meddelas att jag medverkar med den 15 sidor långa, purfärska serien med det märkliga namnet Tok-klok. Under helgen har jag fått så många översvallande omdömen om serien att jag rodnar, fler än för någon annan serie jag gjort tror jag, så jag känner tillförsikt inför boken där den ska ingå, den där som ska heta Mats kamp och komma ut i augusti.

Senare samma dag mötte jag min gamle vän Leo (känd seriefigur från både Unga norrlänningar och Hey Princess), som kommit upp från Malmö för att ta ett omslagsfoto till Mats kamp. Alltid trevligt att träffa honom, och det blir alltför sällan. Vi åt middag på Tre vänner med Victoria och Ellen och satt sedan uppe och gaggade. (Det kanske inte förvånar någon att bland annat en gammal skolkatalog från Ådalsskolan återfanns på soffbordet morgonen därpå.) I torsdags vidtog fotograferingen, som blev mycket, mycket lyckad, och jag hoppas kunna lansera det färdiga omslaget här på blogg'n inom ett par veckor eller så. Kanske ännu tidigare? Jag kan knappt hålla mig! Ellen tyckte att det var så pass roligt att den billigaste produkten i Glace-bolagets sortiment förslog som muta. En märklig detalj var för övrigt att någon redan klottrat "Mats" på den vägg i Ivar Lo-parken vi använde som bakgrund.

Efter ännu en supé med min familj gav vi oss av till SPX-förfesten på Morfar Ginko, där jag hälsade på och gafflade med fler människor än jag orkar räkna upp. Ibland slår det mig verkligen vilken stor del av mitt liv serierna är. Inte nog med att de är mitt jobb, mitt konstnärskap och ett av mina största intressen, utan de har också försett mig med större delen av min vän- och bekantskapskrets och givit mig kompisar på andra kontinenter. Jag är bara så förbaskat privilegierad.

Efter att ha tagit farväl av Leo ägnades fredagen i sin helhet åt packning av böcker och annat mög, samt transport av dessa till Kulturhuset. Om aftonen var jag för trött för att rita serier. Förlåt.

Lördag klockan elva slog SPX (alltså Small Press Expo, Sveriges viktigaste seriefestival) upp portarna och sedan stod jag vid bokbordet i sju och en halv timme. Efter en trög start brakade försäljningen loss och jag kunde känna mig trygg, inte minst som Galagoredaktionen hade de förträffliga arbetarna Åsa Hjalmarsson och Mikael Weichbrodt vid sin sida. Som alltid på mässor och festivaler stod jag parkerad bakom (och ibland framför) bordet, men återigen passerade en oändlig skara vänner och bekanta revy. Extra kul var dock när min livskamrat samt avkomma dök upp (den sistnämnda iförd änglavingar) och jag fick presentera Ellen för mina amerikanska förläggare Chris och Brett samt för New Yorks kallaste bönor, Shannon och MK. Vid stängning drog jag och Micke W till Galagoredaktionen för att skriva ut ölbiljetter och gästlista samt hämta en massa Galagotidningar och Sara Hansson-böcker (Fatta! Vi sålde hundra Sara H-böcker och hade sålt ännu fler om de inte tagit slut!) till festen. Väl på Nalen insåg jag att jag glömt sånghäftena, så det var bara att återvända till Galagoskrapan. Argh. Åter på platsen för festen hamnade jag vid dörren med gästlistan i hand för att agera något slags pointer. Kanske min obehagligaste arbetsuppgift sedan tiden på Tok-klok, men det var tvunget att göras. Annars hade någon annan gjort det. Jag lydde bara order. Ingen visste något, bara partibossarna.

När jag väl kom in i själva festlokalen vid elvatiden insåg jag snabbt att detta måste vara en av historiens mest lyckade Galagofester. (Synd bara att intresset var lite större än lokalen, så att ett antal hedersmän och -kvinnor tvangs vända i dörren. Som medarrangör beklagar jag detta djupt.) Ett mingel från himmelriket, bra musik och så... hände det där konstiga. Jag hade visserligen själv transporterat dit sånghäftena, men inte fan hade jag förväntat mig att själv stå och... *brrr* sjunga allsång. Men det gjorde jag. Eller rättare sagt vrålade jag med så till den milda grad att jag är hes idag. Hur kunde detta ske? Vänta! Vänta på det, vänstersidan - minns att jag stått och agerat Dr Mengele vid entrén och därmed inte druckit mer än en och en halv öl vid tillfället. Anledningen till att jag upphov min stämma, var att de förträffliga Bakunins tårar enbart framförde kampsånger, och när de körde den gamla Affe-favoriten Svarta gänget bröts allt mitt motstånd ned och det var bara att börja "sjunga". En dryg halvtimme senare stod jag utanför lokalen med Eric från Fantagraphics, som fingrade på de sorgliga resterna av en krossad Carl Bildt-pinata och ville veta vem karln egentligen var. Jag har för mig att jag sa något i stil med "He's followed by a track of oil, money and blood".

Efter festen åkte jag med på s k efterfest hos Micke W (han är med i en ruta i Hey Princess, om ni undrar, och yttrar den odödliga repliken "och nu spelar han i Pineforest Crunch!") innan jag promenerade hem över Liljeholmsbron i den ljumma majnatten. En mycket fin kväll, på alla plan.

Söndag: Bokbord igen, något mindre ös denna dag (jag antar att det var vårt eget fel då festen var så lyckad, hö hö skryt) men för att kompensera det deltog jag i en paneldiskussion med Top Shelf-Chris, seriefurstinnan Shannon O' Leary och Scott Pilgrim-skaparen Bryan Lee O'Malley, modererad av Roger Wilson. Här spillde jag i princip alla bönor om det för bloggens läsare lika välbekanta som dimhöljda "Projekt X". Men det betyder inte att jag kommer att skriva något om det här, ha ha ha ha!

Panel'n ägde uppenbarligen rum i den svarta hyddan.

Foto stulet från Lisa Medin.

Efter att ha kramats farväl med en massa seriemuppar och packat ihop åkte vi tillbaka till förlaget med överblivna böcker och "summerade helgen", som det brukar heta. Detta var Galagos bästa SPX hittills, både sett till försäljning, paneldiskussioner, fest och hur bra allting flöt i största allmänhet. Ett stort tack till alla inblandade!

Men den bästa överraskningen väntade när jag kom hem, med Dotterbolagets kulturstipendium dinglande från fingertoppen (en hink fina ute-kritor till min dotter). I en stor artikel om Ådalshändelserna 1931 åker Göran Greider runt i Kramforstrakten, och jag är omnämnd! Av Göran Greider! Mannen som borde vara Sveriges president! Jag blev lika glad som en femåring som precis fått Dotterbolagets kulturstipendium.

Artikeln ifråga finns tyvärr inte "online", men man kan ju alltid gå till biblioteket. Vänta nu, har de fortfarande dagstidningar på biblioteken? Öh. Jag orkar inte gå in på denna brännande fråga just nu. Dock vill jag gärna påminna om att det på lördag är exakt 80 år sedan de kusligt aktuella skotten i Lunde. Jag önskar att jag kunde vara där vid minneshögtiden, eller i alla fall att jag hade Bo Widerbergs Ådalen 31 tillgänglig på video. Om ni inte redan gjort det rekommenderar jag er att se den (ett dramatiskt klipp finns här) och att läsa Birger Normans bok med samma titel. Glöm dem aldrig.

EDIT: Nu finns Greiderartikeln upplagd här.

Saker jag ska göra när boken är klar:

2011-05-03T09:43:00.000+02:00

Bjuda min fru samt hennes syster och svåger på middag på Kramm.

Sova ut några morgnar.

Springa runt Mo varje dag och sedan, tillbaka i Stockholm, börja använda mitt gymkort (!!??) igen.

Läsa samtliga böcker av Siri Hustvedt.

Göra det bästa bokmässenumret av Galago någonsin.

Gå upp i silverligan i Starcraft II.

Lära Ellen att läsa och cykla (om hon inte hunnit lära sig det innan boken är färdig).

Träffa mina vänner.

Undersöka möjligheterna att få en intervju med Sir Clive Sinclair.

"Göra press."

Se på film med min fru.

Skriva klart min hemliga roman.

Huka mig för folk i trakterna kring Mariatorget.

Blogga minst varannan dag.

Bada.

Plocka blåbär.

Göra en biblioteksturné.

Engagera mig djupare i Ivar Lo-sällskapet.

Lägga mig tidigare om kvällarna.

Åka till Arjeplog.

Svara på mail.

Bli en bättre make och och far.

Börja twittra.

Inte rita ett streck på ett halvår.

Sju sekunder

2011-04-29T10:06:00.002+02:00

Över mörka kanaler på maskätna broar, runt hörn i labyrinten, bort från Canal Grandes ära och redlighet. Gränden slutade med en ståldörr. Kavaljeren bultade och efter en stund öppnades en lucka i porten. Två mörka ögon omgärdade av rynkor visade sig och en smattrande konversation utbröt innan dörren öppnades av ögonens ägarinna, en liten skinntorr tant i svart klänning. Hon granskade oss uppifrån och ner, men efter ännu en svada från vår guide och att en redig bunt lire bytt ägare släppte hon in oss. Klubben var helt liten, ett avlångt mörkt rum med bardisk och några stolar med italienska män på, och efter en kort korridor en rund salong med dansgolv och Kristallenmusik, persiska mattor på väggar och golv och några låga bord med blandade turister som talade dovt och fler svarta än jag sett under hela min vecka i Venedig. Vi tog en öl och hängde mot bardisken när två carabinieri med mulen uppsyn kom in i rummet i full papegojuniform, med napoleonhatt och allt. Helt lugnt hällde bartendern upp två öl, som de korrupta poliserna drack stående i ett hörn, för att sedan gå igen. ”Du vet att du är i Italien när…” tänkte jag. De andra höll kyskt handen och tittade djupt in i varandras ögon, men Lisa talade snart mer med italienaren på hennes andra sida, än med mig. Jag gjorde tappra försök att fånga hennes intresse och inte tappa stämningen av nattlig svartklubb i världens mest romantiska stad, när två rödlätta unga män kom in från gränden. En ilning av obehag gick genom min kropp bara jag såg dem. Varför förstod jag när den längste av dem tittade under lugg på mig, höll fast min blick och utbrast i ett hjärtligt ”Här ha vi la en svänsk, ällör!?”

Medan gipskatten bredvid gjorde min koföserska sin kur fick jag stå i en halvtimme mellan två göteborgare som jobbade som skidlärare/afterskivärdar i Åre på vintrarna, villigt bjöd på Göteborgs rapé och entusiastiskt undervisade mig i grunderna i telemarksskidåkningens ädla konst. Hur just telemarksskidåkningen faktiskt var det som räddade hela världen undan nazistisk atomvinter i och med att de norska motståndsmännen som sprängde tungt vatten-fabriken i, just det,Telemarken och därmed hindrade Hitler från att få atombomben skidade så snabbt att inte ens SS elitskidåkare hann i kapp dom, eller nåt sånt. En diskussion som jag säkert skulle ha funnit intressant nån annan gång, men verkligen inte nu. När de lämnade mig ”för å röja på dansgålvett” tittade Lisa redan djupt in i ett par mörka ögon, medan Kim Deal och hennes ragg var försvunna. Desperat tog jag en prilla ur den kvarglömda snusdosan i ett försök att vara exotisk, och bjöd Lisa. ”No, I’m strictly opposed to all kinds of drugs”, sa hon och vände sig bort. Men lite humor, kanske? ”But… but… Lisa… it’s called Gothenburg’s rape!” Bara en djup snörpning på en välsminkad läpp till svar, och jag gick modfälld mot ståldörren.

Nickade till tanten, vinglade till och greppade efter dörrhandtaget. Jag vet inte vad som kan ha hänt, men i samma sekund som jag öppnade dörren och en dold DJ la på ”Seven Seconds” med Neneh Cherry och Yossou n’Dour vände allt och Lisa sprang efter mig som Aunt Molly i Familjen Macahan och sa ”Don’t leave! Don’t leave me here with this gruesome italian!” medan hon rätade upp mig. ”I’m so sorry that I’m leaving tomorrow… we could have rented a hotel room, just you and me!” Det snurrade och jag visste inte vad jag skulle säga, men släpade med henne in på dansgolvet och in i en ”what we in Sweden call a pusher”. ”This is Swedish music”, överdrev jag och hon tyckte att det lät bra och efteråt satt hon i mitt knä och undrade var Kim Deal var och att de nog hånglade i gränden och jag sa ”You’re like best friends, so I guess you are entitled to give her the third degree when she gets back”. Inget gjorde mig så stolt som att komma med rätt idiomatiskt uttryck. Jag fick till och med in ”Wake up and smell the coffee” nånstans, hur nu det gick till. Kim Deal kom tillbaka, ensam men rosig i ansiktet. Efter jag vet inte hur många timmar av tredje graden och knäsittande och inget hångel stängde de och tanten körde ut oss. Det var fortfarande mörkt, några fasadbelysta palats syntes mellan de svarta skuggorna när vi långsamt irrade mot centralstationen med varsin utsmugglad storstark i handen. Jag har bara vaga minnen, som kommer i korta blixtar. Jag håller om dom båda på en kaj och säger ”I’m Thurston Moore and you’re my Kim Gordonses”. Jag inser att de är äldre än jag och säger ”I hope you don’t see me as a kid”, balanserande på en balustrad som är för bred och platt för att jag ska ha minsta chans att ramla ner i kanalen. Fnittrande kurragömma i labyrinten och en plötslig skräck för att faktiskt tappa bort dom. Dom skrattar hejdlöst åt att det finns ett svenskt band som heter Popsicle. ”We play pop – let’s call ourselves Popsicle!” ”I know the singer”, ljuger jag, varför jag nu trodde att det skulle impa på två jänkare som bara tycker att de har ett fånigt namn. Sedan en längre minnesbild, bilden som symboliserar hela denna oändligt långa natt. Hur vi kommer till en liten nött piazza och möter ett band som har spelat nånstans. Vi förbrödras, dom tar fram instrumenten och spelar La Bamba. Jag dansar med Lisa, Kim Deal med en i bandet. Den bedagade tvåloperastjärnan från Nashville lutar sitt huvud mot min nya kostym medan jag tittar upp mot gränden och ser hur det ta mig faan hänger tvätt på tork på en lina spänd över gatan, medan solen går upp över lagunen i en för övrigt tom och tyst sagostad.

Musikerna tackade för sig och vi fortsatte, nu på nåt vis nyktrare. Lisa höll min hand. Centralen, bara en kvart kvar. De hämtar ut bagaget, jag får en lapp utan hennes efternamn men med telefonnummer och postadress. Hon får en med mina. Vi vet att vi aldrig kommer att ses igen och jag följer dem in i kupén och jag måste av snabbt och går ut i tågkorridoren men känner att nåt saknas och Lisa kommer ut ur kupén och faller mig om halsen och det är ändå nåt som saknas för att det ska bli perfekt, och jag säger ”Give me a kiss” och hon kysser mig, jag kysser de röda läpparna och kastar mig av tåget just som det börjar rulla och vinkar efter dom när de försvinner mot Milano och Tennessee.

”We could have rented a hotelroom”. Jo, men ingen av oss ville det. Jag hade mints en tjej med Kikki Danielssons frisör som inte duschat på tre dar, i stället för hur det var att kyssa en främling farväl på järnvägsstationen i Venedig och sedan röka min näst sista Gitane medan jag sneddade över Markusplatsen och inte hade råd med vaporetton för pengarna var slut men hoppiland-kallen lät mig följa med och gav mig en rosa böteslapp på en lire, som jag sparade som minne liksom jag låste in hela natten i det lika rosa schatullet för att bevara det och suga näring ur det under år av missväxt.

Sista dagen präglades av baksmälla på alla plan. Pappa sprang sitt maratonlopp och mamma berättade att hon inte sovit på hela natten, utan hört vaporetton varje gång den dunkade i kajen och tänkte att ”nu kommer han”, men det gjorde jag inte förrän hon funnit för gott att stiga upp. Jag promenerade ensam i nya kvarter, undvek centralstationen, puben och piazzan. Hittade en lite längre bro, korsade den och gick mellan ett par hus. Jag blickade ut över en väldig parkeringsplats med smutsigt vatten och ett industriområde i fonden. Draperierna drogs åt sidan och trollkarlen från Oz var bara en liten gubbe med en maskin. Jag längtade hem till råtthålet, jag ville prata ut med mina föräldrar, jag ville inte plugga franska längre, jag saknade min katt, jag ville att hela mitt liv skulle vara värt lika mycket som natten i staden. Jag ville dela den där staden och mina minnen med nån. Nån med svart hår och blixtrande intelligens och ett mystiskt förflutet. Jag var bara 22.

Jag kom in i råtthålet och fick dörrhandtaget i handen. Det luktade från disken på golvet och det var nästan ingen post på dörrmattan. Min lilla blomma hade dött. Telefonsvararen blinkade rött, väntande. Tre meddelanden från David Liljemark som drog vitsar på fejkad Kramforsdialekt. Ett fjärde. Från Nadja. Hon hade fått mitt vykort där jag matade duvorna och undrade varför jag inte ringt sen jag flyttade till stan. Kanske ville jag följa med ut på torsdag? Och lära känna varandra igen?

Bandet i svararen spolades tillbaka. Jag packade upp den nya kostymen och satte den på mig, med en vit skjorta och den smala slipsen som pappa knutit åt mig. Nadja, hennes hippa gäng och Hannas. ”We play pop – let’s call ourselves Popsicle!”. Jag satte mig på en rangelstol, drog askfatet till mig och tände min sista gitane utan filter. Tittade mig i spegeln och bilden var perfekt, inget saknades längre. Det nötta skrivbordet och den socialrealistiska byrån stod kvar, men dom var bara fonden till en ny fas i mitt liv. Det var slut med att spela Risk på min Macintosh Classic och sova tolv timmar om dygnet. Dagdrömmen skulle bli verklighet och mina arméer var på väg att ta steget över till det vidsträckta, välförsvarade Eurasien.

En liten tok klok bok

2011-04-27T20:27:00.006+02:00

Kära ni. Ett sådant påsklov till och jag är förlorad. Måndag till söndag var vi i Kramfors, först hos mina och sedan hos Victorias föräldrar. Gjordes det utflykter? Målades det ägg? Icke. Det ritades serier. Precis som under det ganska nyligt timade sportlovet satt jag uppåt 14 timmar per dag böjd över ritbordet, och nu är jag färdig.

Inte med hela boken förstås, tok heller, det kommer att ta ytterligare två månader av hårt arbete. Men jag blev i alla fall klar med den femtonsidiga serien Tok-klok: Scener från ett föräldrakollektiv. Femton sidor på en vecka är rätt så saftigt, inte minst som jag tvangs knö in maximalt antal rutor (152 stycken), alla späckade med information, för att riktigt pressa all must ur det brännande ämnet. En av de elakaste serier jag någonsin gjort. Jag hukar mig redan.

Men ni vad det allra bästa är? Jo, att skiten kan läsas redan i nästa vecka! Serien ingår nämligen i det årliga nu blåser vi borgarna-numret av Galago, som kommer att premiärvisas på Small Press Expo, den skojiga seriefestivalen på Kulturhuset i Stockholm. Mer om detta senare.

(Jag är f ö tämligen kass på att måla ägg, men varje jul gör jag fina Marcus Gerdin-pepparkakor.)

Ett tillkännagivande

2011-04-22T10:53:00.002+02:00

Nej, Mats får inte komma ut och blogga. Mats måste sitta inne och rita serier hela påsklovet.

/Mats mamma

Från Fluff till Paco – den smutsiga sanningen

2011-04-17T20:07:00.003+02:00

För omkring tio år sedan arbetade jag och min gode vän Simon Gärdenfors på ett företag som heter Egmont, känt för att ha köpt upp alla Sveriges serietidningar, lagt ned dem och ersatt deras hyllplatser på Konsum med trycksaker som fungerar som bärare av Disneyrelaterade plastleksaker av låg kvalitet. Mer specifikt hade jag tvångsförflyttats dit från min gamla arbetsgivare Atlantic förlags AB i samband med att Egmont lade deras serieutgivning under sig. Jag hatade stället från dag ett och sade faktiskt upp mig redan dag två, kanske mitt livs enda modiga, rakryggade handling. Jag lovade dock att stanna tills de hittat en ersättare. Klipp.

Efter en tid insåg jag att om jag skulle komma därifrån före 67 års ålder var enda lösningen att hitta en ersättare själv, och fasa in denna utan att det märktes. Simon hade just flyttat till Stockholm och sade inte nej till ett jobb (mycket vatten har i sanning runnit under broarna sedan dess). Vi hade bitvis rätt kul, inte minst med att sätta ihop en av vårt lands bästa serietidningar någonsin – sena MegaPyton – men samtidigt var ju stället en förtorkad gravkammare som bara förtjänade slappt förakt. En fördel var dock att det var lätt att, så att säga, jobba på jobbet.

Simon tecknade inte bara lejonparten av sin debutbok Turist på Egmont, utan satt även och skissade på en ny barnseriefigur - Fluff, det extremt söta lilla popcornet som får superkrafter när det (hon? han?) poppas. Jag har för mig att förhoppningen till och med var att Fluff skulle publiceras i någon ny Egmontprodukt, men jag kan ha fel.

Men det blev liksom aldrig något av Fluff, och av de få personer som alls sett designdokumentet misstänkte jag fram till härom dagen att min fru och jag var de enda som ens med några års mellanrum ibland kom att tala om Fluff och dra oss till minnes den där korta sommaren då han var chäf. Jag antog att till och med Simon själv glömt bort sitt majskorn.

Döm därför om min fullkomliga häpnad när Simon, tillsammans med medarbetaren och hedersmannen Pike, nyligen tillkännagav animationsprojektet Paco the Judo Popcorn! Det är Fluff, men ännu snyggare, nästan lika gullig och med internationella ambitioner. Och han rör på sig! Ingen trailer har skapat så starka overklighetskänslor och ett sådant sug efter det färdiga resultatet sedan den första trailern för Sagan om ringen-filmerna. (Som jag för övrigt såg på Egmonts kontor.) Simon och Pike behöver dock, till skillnad från Peter Jackson, allmänhetens hjälp för att realisera projektet. Läs mer om vad du kan göra för dem och se trailern här.

Efter ett och ett halvt år eller nåt gick jag slutligen ut genom Egmonts portar som en fri man. Simon blev kvar ett tag till. Sedan försmäktade vår gemensamme vän Petter en tid där. Jag har fortfarande mardrömmar (ja, jag lovar, på riktigt) där vi alla tre återvänder dit, åratal senare, för att fortsätta vårt arbete. Ibland visar det sig till och med att ingen gjort mitt jobb sedan jag slutade, så jag ska genast sätta mig ned vid en fånig pulpet med en laptop i knäet och börja producera ett tio år gammalt nummer av Ernie. Ungefär där brukar jag vakna skrikande.

Bokköparens självbedrägeri

2011-04-14T09:50:00.004+02:00

Det sägs att bokbranschen är i kris, men jag tror att det vi sett bara är en ytterst mild västanfläkt jämfört med den totala jordbävning/tsunami/härdsmälta som väntar. I dagsläget är bilden inte entydig. Det är inte så att en massa förlag gått omkull, och jag får inte heller intrycket av att branschen direkt går på knäna. Bokhandlarnas långsamma kräftgång vägs till stor del upp av internetbokhandelns ökade omsättning. Bibliotekens utlåning minskar, men inte dramatiskt, och det balanseras i viss mån av att besökssiffrorna stiger. Men vad är det som väntar om hörnet?

Jag tror att bokläsandet redan nu har minskat drastiskt, men att det ännu inte syns i försäljningsstatistiken. Det räcker med att åka buss, tåg eller tunnelbana för att se vad som är på gång - för bara några år sedan var resenärer hänvisade till att antingen läsa en bok, en tidning eller en tidskrift, nu sitter hälften av passagerarna i en ordinär järnvägsvagn och ser på Två och en halv män på sin laptop. I tunnelbanan stirrar man in i displayen på sin smartphone, och jag vägrar tro att det är e-böcker snarare än Facebook eller Förbannade måsar eller vad nu det där spelet heter som processorerna arbetar med. Så pass mycket insyn i branschen har jag att jag förstått att de digitala böckerna säljer fullkomligt uruselt, åtminstone än så länge. Läsandets sista exklusiva bastioner - kollektivtrafiken och WC - har fallit.

Som far till en femåring ser man dessutom med all önskvärd tydlighet hur det uppväxande släktet inte längre skolas in i nöjes- och lustläsandet. Ni vet, det är inget nytt: när jag var fem år fanns det en halvtimmes barnteve om dagen, i övrigt var det böcker som gällde för verklighetsflykt och förkovran. Mitt barn älskar böcker, men fattas bara annat när man är dotter till en lärare och en förlagsredaktör. Lik förbannat konkurrerar böckerna med barnteve tillgänglig hela hennes vakna tid, tv-spel (vilket hon ännu är oförklarligt ointresserad av), internet med både SVT Play och Hello Kitty-pysselsajter samt en hel hylla Astrid Lindgren-dvd:er. Och hur länge orkar föräldrar sätta upp gränser för tittandet? Är det ens berättigat att behandla böckerna som något slags heliga skyddsobjekt ungarna ska tvingas till att älska? Intresset måste ju överleva av egen kraft, men vågar man lita på att det gör det?

Nåväl, det jag egentligen ville komma till är min teori om varför vi ännu inte ser den fulla vidden av bokbranschens kris, och varför e-boken inte kan rädda oss. Problemet är nämligen att en stor del av Sveriges vuxna befolkning fortfarande köper böcker, men inte läser dem. Hur många hyllkilometer Murakamiböcker som aldrig kommer att öppnas står det i Stringhyllor runt om i alla svenska städer? Hur många procent av de tusentals köparna av Gellert Tamas De apatiska har egentligen läst den angelägna tegelstenen?

Försäljningsstatistiken är idag uppblåst med tusentals och åter tusentals böcker som aldrig kommer att läsas, som köpts av människor som inte har, eller tar sig, tid att läsa men köper på sig titlarna det talas om för att hänga med, för att de är läsande människor, för att de säkert tänker att de någon gång ska få tid som sedan aldrig kommer. Och jag fruktar att vi snart kommer att nå en punkt när denna stora, välutbildade, köpstarka grupp människor slutar lura sig själv och därmed också slutar köpa böcker.

Men hur har det blivit så här? Två uppenbara anledningar har jag redan nämnt: att tiden inte räcker till, och att den omedelbara behovstillfredsställelsen hos sociala nätverkssidor och usla komediserier (eller för den delen Mad Men eller The Wire) är en livsfarlig konkurrent. Murakamiproblemet är inget nytt i sig, i alla tider har väl folk köpt på sig böcker av författare på modet som sedan i stor utsträckning samlat damm, men det i sig positiva faktum att kvalitetslitteratur aldrig funnits mer lättillgänglig än nu, och till lika låga priser, förstärker effekten och blåser upp bubblan av köpa-utan-att-läsa. Mer intressant är exemplet De apatiska, för här tror jag att mycket handlar om den förändrade kulturjournalistiken. För inte så många år sedan kunde en författare även utanför det verkliga toppskiktet få stora recensioner i alla större tidningar samt i ett helt koppel landsortstidningar inom loppet av några dagar, och det räckte för att få igång intresset och försäljningen. Nu recenseras inte lika många böcker, och recensionerna är mer kortfattade och sprids ut över en mycket längre tid, så massverkan uteblir. Varje recension blir bara ett litet blipp i det oöverskådliga medieflödet.

Vill man kränga böcker som inte är deckare måste man numera, något hårdraget, skapa debatt. En skönlitterär bok om ytlighet och konsumism? Njaaa? Boken som skapade "väskdebatten"? Alla gånger! Problemet är bara att när debatten om de apatiska flyktingbarnen går fram som en malström genom tidningar, radio och internet ligger det mycket nära till hands att lägga Tamas bok i varukorgen, men när boken sedan kommer i brevlådan (och är väldigt tjock) bläddrar man lite i den, har redan fått de godaste bitarna serverade på kultur- och debattsidor, spelar lite Bioshock, kollar Facebook, rör ihop en rotsaksgratäng och så hamnar boken i hyllan. När man sedan kanske har tid känns debatten gammal och så står boken där tills en man med fårat anlete som specialiserat sig på sterbhus och att köpa hela hem kommer med sin skåpbil ett antal decennier senare.

Sedan har vi dessutom det där med att köpa böcker som inredningsdetaljer.

Kontentan av allt detta är att 1) kulturjournalistiken måste pånyttfödas, 2) vi snarast måste införa reformen om sex timmars arbetsdag och 3) det är en stor lättnad för mig att jag arbetar med tecknade serier. En seriebok hamnar ytterst sällan oläst i bokhyllan, om inte annat för att den tar så kort tid att läsa.

MoCCA 2011

2011-04-13T11:19:00.024+02:00

Det är dags att väcka blogg'n till liv igen efter över en veckas tystnad. Blogg'n har nämligen varit i New York, men är nu hemma igen för att bjuda in er till ännu en orgie i usla Iphone-foton, några betydligt finare (tack, David!) samt en typiskt torr textmassa.

Det hela började på Arlanda förra tisdagen. Tidig morgon i gaten, och jag och min sputnik, serieskaparen och dokumentärfilmaren David Liljemark, skulle just till att borda Zürichplanet när vi såg några bekanta spröt vaja över folkmassan. Det var vår gemensamme vän, min kusin Fredrik Jonsson, som var på tjänsteresa och även han skulle byta plan i metropolen vid Limmat. Till råga på allt hade hans platsen bakom oss. Som de upptagna familjefäder vi alla är sög vi musten ur tillfället att sitta ned och prata. När vi utrymde flygmaskinen började David darra och sade: "där... där är någon jag måste ta autografen av!". Det var Björn Ulvaeus, som gav ett mycket behagligt intryck.

På jumbojeten till "äpplet" läste jag Kristian Lundberg och skrev seriemanus. Efter en taxifärd till 17:e gatan och gamla fina Hotel 17 (rekommenderas varmt, inte bara för att det är där liket försvinner i Manhattan Murder Mystery) samt en jetlaggad middag sov vi de rättfärdigas sömn.

Det bästa med USA är frukostarna.

Dag 1 ägnades åt MoMA, där samlingarna hängts om så pass sedan mitt sista besök att det var som att besöka världens kanske bästa konstmuseum på nytt. För att inte tala om den tillfälliga utställningen med tysk expressionism, som var helt sabla otrolig. Jag hade inte tänkt så mycket på Dix, Grosz, Kokoschka och gänget på ett och ett halvt decennium, men... så modernt, så rått, så relevant för det många av Galagos tecknare håller på med. En riktig jävla konstupplevelse.

David beundrar könerna från Avignon.

Efter MoMA traskade vi genom Central Park till Dakotahuset, där D Liljemark skämde ut mig genom att fråga dörrvakten om huruvida hålen i fasaden var spår efter Mark Chapmans rikoschetter. Mötte den nyanlända övriga Galagotruppen vid hotellet, i ösregn, och åt dumplings (eller var det kroppkakor?) på Joanna Hellgrens favoritrestaurang. OBS! Internt skämt! Fortsatte till den där sågspån-på-golvet-puben där Vicki, jag och Bonden var förra året och avslutade den korta utekvällen med musik och lite pilsner med Johannes Klenell på ett enklare sjapp. I säng halv ett.

Dag två inleddes med sedvanlig mördarfrukost på det synnerligen rekommendabla Gramercy Café, vilket följdes upp av ett extensivt rotande i boklådor och, då David är mer oldschool än jag, i skivaffärer. De få som finns kvar. Det kändes mycket märkligt att hänga i skivbutiker igen, och faktiskt började det i butik två eller tre någonstans att rycka lite i fingrarna till och med inför skivor jag vet att jag kommer åt på mitt ack så osensuella Spotify Premium-konto. En ganska sorglig upplevelse på det hela taget. Jag menar, Kim's Video och Other Music förtjänar kärlek, respekt och stöd men jag kan inte ge dem det, för jag har slutat bry mig om musik på fysiska lagringsmedier. Till vad gör det mig?

Som tur var fick jag göra bot för min livsstil på flera av Manhattans fantastiska bokhandlar. The Strand, alltså. Jag älskar stället. Bland annat fick jag äntligen tag i Howard Cruses serieroman Stuck Rubber Baby, som jag velat läsa hur länge som helst, och Danzig Baldajevs fascinerande Drawings From the Gulag - se exempel här. Dessutom promenerade vi en lång sväng genom Lower East Side, Chinatown och Greenwich Village, samt blev uppskörtade av stans svar på Las Palmas. Om aftonen begav vi oss till seriebutiken Desert Island i Brooklyn, där det var releasefest för den maffiga finska serieantologin. Jag har länge varit rädd för männen i den finska seriescenen (kvinnorna är snälla), men Ville Hänninen visade sig vara en hedersman. Kul också att diskutera pigavdraget och den svenska barnomsorgen med Gabrielle Bell. Efter minglet vart'e middag på Bedford Avenue. Japanskt. Helt okej. En öl på besvärlig rockklubb. Hem och sov.

Utanför Desert Island stod jag, Erik, Ville, Flu, Julia och Johannes, och vi hade druckit! (OBS! Jag röker bara när jag är i Amerika, och även där bara i undantagsfall!)

Dag tre gjorde David och jag Williamsburg samt fler bokhandlar. Det var trevligt, men allt jädra gående gjorde att jag inte orkade med den traditionsenliga loft-festen i Brooklyn utan i stället satt på rummet hela kvällen och gjorde layoutskisser till den stenhårda serien Tok-klok: scener från ett föräldrakooperativ.

Ritar på rummet.

Dag fyra började MoccA-festivalen. Slut på semestrandet, dags för stenhård jävla business.

Johannes och Julia vid Galagos bord.

MoCCA är en väldigt civiliserad och "alternativ" festival, där superhjältarna bara finns med på ett mycket litet hörn och det är långt mellan de utklädda nördarna. Det var väl bara jag när jag hade min "Real men proxygate"-tischa.

Delar av mässgolvet.

Jag stod mest vid Galagos bord och sålde böcker och fanzines, samt signerade den amerikanska utgåvan av Hey Princess. Jag saknade förra årets anstormning, då boken var ny och sålde tresiffrigt på mässan, men det var fint att träffa jänkare som läst mina serier. Många äldre kvinnor, trevligt nog.

Likt en gentlemannatjuv hade någon smugit förbi Galagobordet och lämnat sitt kort. En av våra vassa tecknare gjorde processen kort (!) med kortet.

När man inte står vid sitt bord och kränger eller går runt och pratar med serieläsare, tecknare, journalister, förläggare och andra går man ibland på panelsamtal. Till exempel med legendarer man inte visste fanns:

Denne äldre gentleman hävdas ha skapat Jokern!

M Jonsson, J Hellgren, N Johansson gör sin grej. F Strömberg är bara närvarande i bokform.

Adrian Tomine är bara blyg ibland.

Varje morgon under resan vaknade jag i skräck och ångest inför panelsamtalet Spotlight on the World, eftersom det skulle modereras av... mig. Oj. Men trots obefintliga förberedelser och att danskarna hoppade av i sista stund gick det riktigt bra. Folk skrattade på rätt ställen och min engelska gick inte i baklås. Men jag kommer aldrig att tacka ja igen.

Min panel. Om någon undrar över varför jag bär glasögon på alla bilder så beror det på att min linsoptiker dabbat sig.

Om aftonen åt vi middag med min amerikanske förläggare Chris Staros, seriespindeln Shannon O'Leary och hennes kompis Nika Wagner, som lämnat seriefandom men är trevlig ändå. Därefter aningen kaotisk Fantagraphicsfest, från vilken jag bröt upp redan strax efter midnatt. Vad fan är det med mig?

David och Chris utbyter Tommy Steele-minnen. Eller nåt sånt.

Festivalens andra dag var ungefär som den första. Efteråt var jag så totalt jädra slut att jag bara kunde ligga på hotellrummet och äta beef jerky och läsa Chester Browns nya serieroman, om vilken jag lär skriva ett eget inlägg vad det lider. Ett mycket komplicerat verk, konstnärligt nästan lysande men moraliskt helt åt skogen.

Dumbo. En del av Brooklyn stad i snabb förändring.

Sista dagen. Alla hade åkt hem utom David och jag, som begav oss till stadsdelen Dumbo (!?) för att besöka en Peter Bagge-utställning. Vi irrade runt som ett par fjuster innan vi hittade till en låst port i ett synnerligen slitet industriområde som genomgår en veritabel blitz-gentrifiering.

Galleristen, jag, Peter Bagge, David. Vilka jävla gubbar!

Trevligt att skaka hand med den gamle ultraliberalen, som jag hade intensiv kontakt med under Megapyton-åren men aldrig träffat tidigare. Galleristen visade också delar av sina fantastiska samlingar, där bland annat ett Joe Matt-original i färg utmärkte sig. Men jag hade sannerligen inte råd att köpa konst.

I originalhögarna hittade vi en Sverigeskildring av Jeffrey Brown som inte publicerats i branschorganet.

En sista promenad på Manhattan, sedan taxi genom trafikköerna till JFK och en hemresa som jag tillbringade med att sova och David med att försöka göra sammalunda. Inget spår av Fredrik Jonsson eller Björn Ulvaeus i Zürich. Det klassiska fem-grader-varmt-och-mulet-vädret på Arlanda. Flygbuss i trafikstockningar. Taxi hem. Blev omkullrusad av dottern när jag hämtade henne hos grannarna. Gav henne lila-rosa Converse och hon blev överlycklig. Snart kom min fru hem och vi kramades. Nu var den över, min första New York-resa som en man i medelåldern.

Min kryptofascistiska cowgirl

2011-03-30T14:30:00.002+02:00

Tillbaka i operettkulisserna om aftonen hade det bitterljuva tungsinnet lagt sig bredvid den sköna romantiken och nikotinabstinensen, och de tre boxade mig inifrån tills hela min kropp var i uppror. Skakande i lemmarna förklarade jag för mor och far att jag skulle gå ut och kanske bli borta till sent. Var försiktig, sa mamma och jag duschade, satte på mig skjorta , smal slips som pappa knöt åt mig och den nya kostymen. Luggen låg som den skulle och aknestiftet på min blanka näsa torkade i fartvinden när vaporetton tog mig över lagunen i skymningen.

Palatsen var svarta skuggor mot dov bakgrund. Duvorna hade stoppat huvet under vingen och Markusplatsen var öde. Gick in på ett stilfullt kafé jag sett tidigare och tog en ensam gin & tonic, sen en till. Ingen ville prata med mig och blygheten överröstade de tre rasande lejonen inuti mig. Eller, två, det tredje lejonet hade jag avlivat med några välriktade gitanes utan filter.

Irrade vidare mot Harrys Bar, men de tunga draperierna gjorde att jag inte kunde se in, porten var mörk och tung och baren världsberömd och säkert svindyr. Blygheten höll på att förstöra alltihop och jag gick inte in. Nadja hade haft rätt, några andra uteställen hade jag inte sett och jag irrade vidare in i labyrinten. Gick längst in i en återvändsgränd och pissade under några byggnadsställningar där en saftblandare roterade rött och spöklikt och en skylt varnade för rasrisk, tror jag att det kan ha stått. Var på väg att ge upp och vända tillbaka till Lido när jag såg ett ungt par som verkade glatt och lätt berusat. Fick en impuls och bestämde mig för att skugga dom. Inte lätt i den folktomma labyrinten, men de la inte märke till mig förrän de redan var på väg in på… en pub, varm rökig och full med folk. Bingo. Beställde in en pint av en engelsk ale och ställde mig i ett hörn och iakttog. Mycket ungt och drucket. Många nationaliteter, men mest lokalbefolkning. Tog en öl till och drack snabbt för att bli så full att jag skulle våga ta kontakt. Det fanns några stilfulla italienskor som passade perfekt in i mina vaga fantasier. Fick syn på tjejen i paret jag skuggat, som såg ut som en yngre, söt version av den där italienska sångerskan som var ihop med Björn Borg och sjöng i Jacobs stege iklädd en klänning med fastsydda likhögar av dockkroppar. Hon och hennes pojkvän, en småsvettig bowlarfysionomi, ställde sig bredvid mig och han frågade nåt på italienska. Inte ovänligt, han hade nog inte fattat vilken roll hans fiancée redan hunnit spela i mina kyska men romantiska dagdrömmar. Fick veta att jag var svensk, och så var vi bästa kompisar. Jag fick rådbråka allt mitt idrottskunnande för att hänga med i hans utläggning om laguppställningar, Gre-No-Li och VM -94. Men det var ju kul att han höll på.

Här börjar dagens andra gammelrosa minne, i och med att min allt fullare kompis pratade med allt och alla och mer än gärna agerade kopplare åt mig, trots att jag inte sagt nåt. Plötsligt var han borta, men jag fann mig i samspråk med en amerikan som varit utbytesstudent i Uppsala. Han visste mycket om Sverige och svenskarna och sa ”du är väl emot dödstraff, va? Då måste du prata med Lisa”. Han myste som Arne Weise på julafton när han förde mig till ett bord nära utgången, där det satt två amerikanskor jag missat när jag kom in. De hade en kanna öl mellan sig och hälsade utbytesstudenten med ett pipigt skrål. Den ena såg ut som Kim Deal i collegetröja och jeans utan turn-ups, den andra som den något bedagade stjärnan i en tvålopera som sänds varje dag i handfull sydstater men aldrig blir proffsig nog för rikstäckande TV eller utlandsförsäljning, ens till Kanal 5. Hon hade stentvättad jeansskjorta med nitar i nåt slags westernmönster, boots, stentvättade jeans utan turn-ups och röd snusnäsduk. Tvättade man bort all make-up, dränkte permanenten och satte henne i en håla tills solbrännan blekts bort skulle det ha varit en riktigt söt tjej, ungefär fem år äldre än jag. Det var Lisa. Jag stod blyg medan de pratade, tills hon vinkade mig till sig och bräkte ”So i hear you're against capital punishment?” Jag slog mig ner och det var precis innan det skulle börja snurra men jag fick nytt adrenalin av diskussionen och vi blev nästan ovänner när jag hävdade att nej, inte ens Jeffrey Dahmer borde bli mördad av sin egen regering, men sen pratade vi om annat och utbytesstudenten gick och Kim Deal kom med i samtalet. De var hela sju år äldre än jag och, håll i er nu, flygvärdinnor från Nashville. De fick flyga gratis och passade på att ta ett dygn i den Europeiska kulturens kuvös.

Lisa sa saker som ”You major in French? Weird…”, ”Europe’s so funny… there are all of these small countries… and all of them speak different languages!” och ”If somebody killed your mother… wouldn’t you like to get back at him!?” men verkade inte direkt korkad, utan jag utnämnde henne till offer för en uppväxt i ett kulturellt ödeland. Hon påminde mig en hel del om min kompis Tiffany, faktiskt. Kim Deal, som var lite mer på min våglängd, var imponerad över att jag talade fyra språk någotsånär halvflytande och visste till och med vem Kim Deal var (ja ja ja, jag var så pass full att jag kläckt ur mig vem hon liknade). Vi pratade om hur välklädda venetianarna var, och hon erkände att hon först trodde att jag var italienare, tills hon såg att jag hade blå ögon. Jag rodnade och fantasierna började ta form, när en sammatsögd, äkta venetianare smög upp vid hennes sida och jag inte var intressant längre. Men Lisa, min kryptofascistiska cowgirl med samma frisör som Kikki Danielsson, tog emot mig med öppna armar och ännu en pitcher Bud light.

Ska sanningen fram minns jag inte vad vi talade om, men tids nog stängde puben. Vi var fulla som kvastar och ingen ville gå hem, minst av allt Lisa och Kim Deal, som inte hade nåt, utan låst in sin packning på järnvägsstationen och skulle vara uppe tills första morgontåget gick. Kim Deals kavaljer kände till en svartklubb. Det här blev bara bättre och bättre. Det andra paret höll handen, men Lisa verkade inte redo än. Ja ja, det skulle nog ordna sig med lite svart-grappa. Det lilla gänget födde mitt ego med att berömma min fylle-engelska, som nog låg närmare ”Meet Mr Mooney”-böckerna än Oxford. ”Can’t we pretend your English?”, föreslog Lisa och det lär ju ha varit det finaste hon kunde ha sagt till en osäker nybliven britpoppare. ”My little Englishman… oh, you’re so cute!”. Nej nej, inte hålla handen, men hon smekte mig över kinden.

Coming to America

2011-03-29T11:42:00.003+02:00

Dear international readers of the blogg'n,

I am a Swedish cartoonist, 38 years of age and quite well mannered. Or at least my mother says so. My graphic novel Hey Princess is out in the States, published by the fine gentlemen at Top Shelf Productions. The 9th to 10th of April I'll be at the MoCCA Festival i New York City, hanging out at the Swedish booth/stand/table signing my new, fresh off the boat mini comic and at the Top Shelf booth/stand/table signing Hey Princess. If you'd like to make an interview, pat me on the back for being awesome or invite me to join one of your amazing projects, this is your shot.

What else? I'll be on the panel Spotlight on the World at 3:30 on Saturday. You can see the entire panel lineup here.

Kampen går vidare

2011-03-28T11:02:00.000+02:00

Mycket av den konst som berört mig mest är sådant som på ett eller annat sätt knyter an till barndomen. Härom månaden skrev jag om mitt livs största konstupplevelse här på blogg'n, och att det verket grep mig så oerhört var mycket intimt knutet till min barndoms största fobi. Men ofta är det enklare än så: använd leksaker i ditt konstverk så har du mig i en liten ask. Tänk Dan Wolgers trasiga tyghundar och tragiska modelljärnvägar inköpta på loppis, eller Zbigniew Liberas koncentrationsläger i Lego som jag hade turen att få se i verkligheten på en konstmässa i Sollentuna för många år sedan. Simpelt, kanske, men det är känslor det handlar om.

Bilderna ovan och nedan är skisser till små installationer i miniformat som är tänkta att ingå i Mats kamps omslagsformgivning. Den med legogubbarna symboliserar kamp och vilja till samhällsförändring i största allmänhet, Playmobilfigurerna är ett historiskt återskapande av en nyckelscen i boken. Ni ska få se. Det kommer att bli så fint.

I övrigt så blir det här en tämligen tuff vecka, men det kunde ha varit mycket värre. Mitt arma barn har vattkoppor, men min mor bor hos oss och hjälper till så att vi kan förvärvsarbeta. Jag ska skicka Sara Hanssons bok till tryck, göra ett pressutskick för Joe Saccos bok, tillverka ett antal promofanzines vi ska sälja på MoCCA-festivalen nästa helg. Just det, jag ska alltså resa till New York, det har jag glömt att säga. Det ska bli H Ä R L I G T.

Men på torsdag kväll åker jag till en stad i Sverige för att gästföreläsa och i helgen hoppas jag kunna åka på 30-årsfest i Kramfors om inte kopporna sätter P för det. Dessutom säger mitt schema som måste följas mycket slaviskt att jag måste tuscha sex sidor till på torsdag och göra 20 sidor bildmanus innan veckan är över. Och så optikern och ett par viktiga möten på det. Och krama min familj. Och diska. Och blogga. Tur att solen skiner.

Ekar det här inne?

2011-03-22T11:50:00.007+01:00

Det är ju egentligen rätt fånigt med bloggar. Framförallt om man - som jag nu ämnar göra - hänvisar till vad som skrivits om en i andra bloggar, så att de sedan kan skriva att jag skrivit om dem, för att sedan fortsätta så i en evig serie rikoschetter i lustiga husets spegelsal.

Med detta sagt, så skriver Tidningen Kulturen om Littfest-framträdandena.

Computer Sweden, en tidning jag har en lång kärleksrelation till utan att någonsin ha läst, noterade att jag gjort narr av deras läsekrets i senaste Galago.

Min gamla Kramforsbekant Lotta, även känd som Det grymma svärdet-medverkande, madeleinekakar loss utifrån mina serier i sin blogg Tapetorkestern, och jag förstår precis hur hon menar.

Vi vänner av taffligt tecknad självbiografi har inte haft sådär jättemycket att fröjdas över på senare år, men nu debuterar äntligen Daniela Wilks med Banglatown, en påminnelse om varför vi älskar genren så högt. Jag är stolt över att jag publicerade henne i Galago redan 2004, och ledsen över att det inte är mitt förlag som ger ut boken. Men köp den! Läs den! Skriv till Danni och fråga om hon säljer sina original!

Slutligen vill jag härmed göra bot och bättring för att jag glömde nämna den coolaste tecknaren av dem alla i min Umeårapport igår: Gunna Grähs! Vilka anekdoter den människan kan dra. Ge henne ett Sommarprogram eller en egen talkshow i P1!

Nu: Arbeta med Sara Hanssons bok. Korra Pontus Lundkvists bok. Dricka kaffe.

Littfest 2011

2011-03-21T09:57:00.007+01:00

Jag och Anneli Furmark talar norrländska serier under ledning av VK:s Evelina Burström.

Jag är överrumplad och imponerad. Då de senaste månaderna bjudit på en övermäktig mängd Galago- och teckningsarbete var det ganska brådstörtat jag gav mig av till Umeå i torsdags kväll för att besöka stadens litterära festival. Jag visste liksom inte vad som väntade mig.

Efter att ha åkt nattåg med viktiga delar av Seriesverige vaknade jag i Vännäs klockan sex, ovanpå Johannes Klenell. (Ni bangar väl inte för ett simpelt våningssängsskämt?) Det var intressant att se den nya järnvägsstationen i Umeå, och att i egenskap av norrlänning i diaspora agera något slags värd/infödd guide åt Johannes och Sara Granér. Det gick sådär.

Vi sov på hotellrummet i någon timme, för att sedan inta vårt bokbord i Folkets hus, tvärs över gatan. Den första insikten om Littfests många förtjänster var hur vist inrättat det var att låta festivalen äga rum mitt i stan och köra med fri entré. Slinka in-faktorn var hög, och det märktes på uppslutningen.

Vårt bokbord var granne med Simons.

Fler tecknare ramlade in – Joanna Hellgren, David Liljemark, Simon Gärdenfors och Umeås egen fixstjärna Anneli Furmark. Kartago hade "bullat upp" med Martin Kellerman och Thomas Olsson och mellan oss tronade Seriefrämjandet.

Kartago och SeF kör hårt.

Vi sålde några böcker, mina föräldrar dök upp, jag drack kaffe. Förr än jag kanske önskat var det dags för mitt första seminarium – Det svenska serieundret, med Johannes, Thomas Olsson och Jamil Mani. Det blev helt okej, och du kan se det hela här:

Sedan sålde vi fler böcker, jag hade intervju/fika/samtal med kulturskribenten/kompisen Gregor Flakierski, det hölls fler seminarier och vi fick gratis buffé. Johannes, Sara och Anneli avvek för att åka till P1-skrapan och spela in ett samtal till Nya vågen, vilket jag fortfarande inte förlåtit dem. Jag vill också vara med i Nya vågen. Jag vill vara med i alla P1-program, precis hela tiden.

För att hylla Seriefrämjandets icke närvarande ordförande Fredrik Strömberg drack jag öl och larvade mig med David och Simon på Bishops Arms. Det är lustigt nu för tiden, att man måste åka till en annan del av landet för att ha tid att umgås med sina vänner som bor någon kilometer bort. Johannes, Sara, Anneli och alltför sporadiska Galagotecknaren Gerd Aurell anslöt, innan vi drog vidare till den sista timmen av Littfest-arrangemanget på Teatercafét. Sämst: de berusade ungdomarna som stod utanför och skränade Bajenramsor. Det var inte för att få uppleva detta som jag reste från min Söderförort. Snackade "bransch" med Johannes på hotellrummet. Somnade sent.

Kanske alltför tidigt var det dags för scenframträdande nummer två; Norrländska serier tillsammans med Anneli:

Mot alla odds blev det ett riktigt bra samtal. Därefter avnjöts lunchbuffé med mor, far och David "Gökungen" Liljemark innan kommersen riktig tog över.

Mycket folk.

David Liljemark gör det David Liljemark gör bäst.

Tusan vad vi sålde böcker. Inte en enda produkt behövde vi ta med oss tillbaka. Precis som på bokmässan var jag så upptagen med att kränga och prata att jag inte hann köpa något själv, eller för den delen ta del av det ambitiösa seminarieprogrammet. Det enda jag inte missade var Simons och Johannes Nilssons tämligen hejdlösa och mycket intressanta samtal. Just ja, trots att alla mina böcker utom I detta satans rum är slutsålda hade jag en stund på lördageftermiddagen en liten, gullig signeringskö. Jag vill tacka kön för detta. Och milde herre vad jag längtar tills jag har böcker att sälja igen.

I festivalens elfte timme deltog jag i den improviserade, extrainsatta programpunkten Galago kör! David gjorde sin FA Boltzius-imitation och sjöng andliga sånger, Simon berättade om en av sina seriefigurer och jag läste text. Nedan finns alltså, för första gången, ett av mina spoken word-framträdanden fångat på film. Det kanske till och med kan vara värt att se:

Efter att ha packat ihop och slappat på hotellet avåts indisk Galagomiddag, innan vi alla drog till den officiella avslutningsfesten där vi framförallt diskuterade kultur- och samhällsfrågor. Jag hade lyckats släppa tankarna på Japan och Libyen under de intensiva dagarna, men nu kom de tillbaka. Det var skönt att få tala om det.

Framåt småtimmarna pratade Johannes och jag "brunch" på hotellrummet, sen zzzöv vi. För att snabbare ta mig hem till min familj valde jag brutalt nog att flyga hem, tillsammans med David, Simon och Johannes N. När jag tog farväl av den sistnämnde vid Telefonplans tunnelbanestation var Littfest verkligen över. Jag vill härmed offentligt tacka de medverkande Galagotecknarna, kollegorna från resten av branschen, arrangörerna och mina föräldrar. Framförallt vill jag rikta ett stort tack till Evelina Burström, som modererade mina två mer seriösa programpunkter, och till Erik Jonsson, vår värd och välgörare. Tack.

Till vilken nytta är en Mats?

2011-03-17T16:12:00.007+01:00

Här nedan publicerar Mats Jonsson-bloggen den exklusiva, rykande färska serien Till vilken nytta är en Mats? Faktum är att den blev färdig för ungefär en kvart sedan. Den är ett fyrasidigt, helt fristående utdrag ur min serieroman Mats kamp, som kommer ut den 15 augusti. Och för minnesgoda bloggläsare kan jag berätta att denna serie är identisk med den som omnämns i det här inlägget. Mycket nöje! Berätta för era vänner! Klicka på seriesidorna för att läsa dem i fullformat!

Just ja, i kväll tar jag nattåget till Umeå för att medverka på Littfest, där jag bland annat signerar böcker och deltar i ett par seminarier fredag-lördag. Kom gärna förbi och lyssna/handla/säg hej.

Sneak preview

2011-03-16T17:27:00.005+01:00

Wöööh! Nu släpper vi till sist den definitiva titeln på min kommande serieroman. I morgon tänker jag publicera en exklusiv serie ur boken här på blogg'n. Om jag hinner rita klart.

Cortina d'Ampezzo

2011-03-15T11:20:00.002+01:00

Slank runt hörn i gränderna, höll andan när vi korsade avloppskanaler på små broar av sten. Köpte souvenirer, en skalenlig, rasande ful modell av Rialtobron som ändrade färg efter vädret och en otäck commedia del arte-mask i läder, med näbb, som sedan Josef blev så kär i att han stal och vägrade lämna tillbaka. Jag fick en jävla Gary Numan-knapp i tvångsbyte. Skitskalle. Vågade köpa en ask blå Gitanes utan filter hos en tobakist med förevändningen att The Thin White Duke rökte såna och att den ”skulle göra sig bra på rummet.” Ha. Det enda som skulle göra sig bra i råtthålet var en atomexplosion. Vågade inte köpa handbojorna i ett smutsigt skyltfönster, hittade ingen bra bortförklaring och var rädd att det skulle pipa i säkerhetskontrollen.

Far fick en av sina små kluriga idéer. Vi skulle fotografera oss runt om i Venedig, framkalla bilderna på plats och skicka dem som vykort. Jag tog upp halva rullen med foton av honom tagna med teleobjektiv från Ponte Rialto som ser ut att vara tagna utan hans vetskap, av en hemlig agent. Jag poserade vid soptunnor och gjorde tummen ner (till Jacob), pekade på en liten glastomte i ett skyltfönster (till Tiffany), hamnade bakom världens största afro (till Fredrik) och låtsades mata duvor på ett foto som blev magiskt, där jag var snyggare än någonsin. (Till… tja… jag hade ju försökt stöta lite fumligt på Nadja senast vi setts, men det var nog preskriberat… Till Nadja.)

Det enda orosmomentet var det häftiga humör jag fick av nikotinabstinensen. Mina föräldrar hade bjudit med mig, de älskade staden och jag också. På många sätt kom vi varann lite närmare, men jag fick utbrott över ingenting och klättrade på sammetsväggarna. Vi bodde alltså i samma beiga rum på det beiga hotellet. Tredje dan löste det sig i och med att jag måste plugga franska hela dan. Avvek efter det kalla tjocka morgonkaffet, satte mig på en bänk på en liten ö övertäckt av italienska höstlöv, ön där tydligen Venedigbiennalen brukar hållas, katternas ö. I parken bakom min rygg satt, gick och låg hundratals halvtama, hemlösa katter. Magra men vänliga. Jag hade ingen mat att ge dem, men då och då ville nån ligga i mitt knä i alla fall. Vem bryr sig om rabies och loppor när ensamheten och romantiken går i svallvågor genom kroppen, när man är 22 och ensammast i världen men vackrast och får röka lite i smyg för mamma kan ju råka gå förbi och Gitanesen bränner i halsen och man pluggar in Frankrikes geografi ur en bok för franska mellanstadieelever och några tama vildkatter är de enda som förstår vem man är och de enda man vågar krama.

Framåt aftonen möttes vi och jag fick låna pengar till en kostym. Min första. Kritstrecksrandig med struktur i tyget och butiksinnehavaren la upp byxorna åt mig. Jag hade gått förbi skyltfönstret där den bodde flera gånger och kåtat upp mig. Kom ihåg att det här var på den tiden då Tiger sponsrade Kent med kritstreck, och att varken dom eller Henrik Berggren sålt ut för fem öre, även om jag hatade just Kent redan då, men ja, det är en annan historia.

Två heldagar kvar, vi hade gått uppför och nerför varje gränd och fattat ett tyst men gemensamt beslut om att inte gå i Ruskins fotspår nerför oändliga museikorridorer fulla med vackert renässansmögel. Så vi tog ett skramlande tåg till Cortina. Pappa gafflade om ett gammalt OS, mamma ville se bergen och jag hängde på. Här, just här, börjar ett av de banala minnena i det gammelrosa schatullet. Vi åkte över den frodiga kustslätten, bytte till ett ännu mindre tåg och såg Dolomiterna i fjärran, en taggig horisontlinje som kom allt närmare och tåget började knirka, knaka och klättra. Det gjorde ont i det, det blev norrländsk barrskog utanför fönstren och Thomas Mann dök upp för andra gången, inte med Döden i Venedig utan med Bergtagen. Det var bergtagen jag blev och operettromantiken från kusten förbyttes i något som låg mycket närmare det som var jag. Det outsägligt vackra, dystra tungsinnet i barrskogen och bergen. Vi steg av i den minimala ändstationens klara luft och bytte till buss på serpentinvägar. Framme i en ödslig liten vintersportort med tomma barer och stängda sportaffärer. Venedig var döende, Cortina d’Ampezzo skulle snart börja leva igen men inte än på nån månad. Vi drack lemonad på en öppen uteservering och traskade ut ur stan, upp mot bergen. Hittade en ängssluttning ner mot en å och la oss i gräset för att ta nåt slags siesta. Ännu grönt gräs ner mot lövskogen på ömse sidor av ån. Små byar med rök ur skorstenarna, under mörka åsar klädda i granskog och, ovan dom, kala grå toppar med snöblänk som reste sig spikrakt mot den isande klara himlen. Så främmande, men ändå fullkomligt självklart. Jag förstod mellan kisande ögonlock vad det var för nåt – tog man bort tretusenmeterstopparna och la till en havsvik var det Ådalen som låg nedanför mig. Vi somnade på ängssluttningen; jag, min mor och min far och när jag vaknade låg jag på en annan sluttning, den man ser från Borgberget ovanför min hemby – smaragdgrön mellan militärgrå skogar. I min dröm sprang jag nerför den en tidig höstdag, den var våt av dagg och jag var omkring sju år gammal.

"Pendeln har svängt"

2011-03-14T13:14:00.005+01:00

Mitt konstnärliga manifest är mycket kort:

Tecknarna bör rita de serier de vill rita. Förlagen bör ge ut de serier de vill ge ut. Det vore ett stort fattigdomstecken om vår konstform bara skulle ha plats för en genre eller konstnärlig strömning i taget.

Detta apropå det så kallade Utopi-manifestet. Jag välkomnar varmt den nya tidningen, som fyller ett hål i Seriesverige som gapat tomt sedan kraschen på 90-talet, då nästan alla genreserietidningar lades ned samtidigt som utgivningen av utländska äventyrsalbum i stort sett upphörde. Tidvis har jag känt att min egen tidning, Galago, kritiserats för vad den inte varit , då vi tackat nej till att publicera sf-, fantasy- eller äventyrsserier för att istället hålla oss till det vi förstår oss på och vill ge ut - framför allt satir och olika former av vardagsrealism. Många gånger har jag, då jag talat med hoppfulla unga skapare av genreserier, önskat att det fanns en tidning eller ett förlag att hänvisa dem till. I stället blev svaret olika varianter på "tyvärr, jag kan inte hjälpa dig, gör fanzines, publicera på nätet, försök utomlands". Nu finns den tidningen, och det känns som att Seriesverige växer.

Men att tala om pendlar som svänger känns som ett tämligen lättköpt försök att lura i kulturjournalister och allmänhet att det nu kommer en ny rörelse som spolar bort allt annat, exempelvis den taffligt tecknade självbiografi åt vilken jag vigt mitt liv, eller i alla fall min fritid. Och där känns det som att manifestundertecknarna motarbetar sig själva, och oss andra, genom att förminska den konstform vi alla verkar i. För vem skulle få för sig att hävda att deckar- eller skräckvågen skulle slå ut den vanliga hederliga romanen? Eller att Tre solar framgent skulle definiera svensk filmkonst, efter decennier av "realistiska och självbiografiska intryck"?

Öhmans varuhus öppnar på nytt

2011-03-13T20:38:00.006+01:00

Eftersom förra söndagen blev den första gammalt mög-lösa sedan jag startade den här bloggen, kompenserar jag er med denna juvel – den artikel från april 1994, publicerad i DN:s kulturdel, som så när gav mig ett jobb på Expressens nöjesredaktion. (Deras dåvarande nöjeschef gillade den alltså så mycket att han ville headhunta mig, men det körde fast någonstans på vägen, precis som det brukar göra.)

Fatta vilket what if-scenario. Efter något år av förnedrande notisskrivande om... tja, vad var inne på den tiden, pojkband och tvåloperastjärnor... hade jag suttit i exakt rätt position för att bli redaktionsmedlem på Expressen Fredag. I och med det hade jag levt highlife i några år, men också blivit ett motbjudande svin. Nu, just nu, hade jag med största sannolikhet suttit, alkoholiserad och jävlig, och twittrat om Melodifestivalen.

Allt detta för en liten text om Varuhuset, som råkade vara före sin tid (i alla fall på DN) genom att vara personligt hållen. Det var nära ögat, men puh, jag slapp!

Ga-Gala-Galago

2011-03-11T21:22:00.004+01:00

I början av nästa vecka lär årets första Galago dimpa ned i brevlådor och butiker runt om i landet jag bor i, på redaktionen dök förhandsexemplaren upp i går. Bakom Lili Carrés fina omslag döljer sig bland annat fyra nya seriesidor av mig – närmare bestämt de där två uppslagen som ser ut som Monopolspelplaner, ja just de där som jag lagt upp medvetet oläsliga miniversioner av här i blogg'n.

Nu måste jag rita serier och lyssna på talböcker innan min kropp hinner fatta att det är fredagskväll.

What did YOU do in the great sportlov, daddy?

2011-03-10T10:50:00.004+01:00

Titta bara! Detta är frukterna av min sportlovsvecka i Kramfors. 13 sidor serier, gjorda så att säga från ax till limpa. Det var hårt för högerarmen, och jag missade all pulk- och skridskoåkning i det gnistrande vintervädret, men det var det värt. Nu är kapitel 2 (av 3) klart och seriehögen är 85 sidor.

Mindre trevligt är att jag har åtminstone 70 sidor kvar att rita på mindre än fyra månader, vilket i princip är ogörbart då jag också har ett riktigt arbete att tänka på, men det kommer säkert att gå bra. Varför försätter jag mig alltid i den här situationen? Det var ju precis likadant när jag tecknade på heltid och inte hade barn. Jag är helt hopplös, men full av tillförsikt. Det blir en bra bok. Inte nödvändigtvis bra på det sätt jag trodde när jag började på den, men bra. Och arg. Det görs alldeles för lite arg föräldralitteratur i Sverige. Framförallt inte av män. Och inte i serieform.

Vad gäller mitt riktiga jobb så har jag till sist skickat Joe Saccos fantastiska Gaza - fotnoter till ett krig till tryck, efter den längsta, mest avancerade produktionsperiod jag varit med om. Den kommer ut i månadsskiftet mars/april. Nu lägger jag det mesta krutet på Sara Hanssons tokfina serieroman Vi håller på med en viktig grej, som kommer till SPX i början av maj, och har börjat nosa på de kommande höstböckerna av Joakim Pirinen och, eh... mig själv. Jag har alltid varit min egen redaktör, på gott och ont.

Avslutningsvis: en mycket vänlig recension av Hey Princess från kanadensiska dagstidningen Times & Transcript. Tack så mycket.

I Ruskins fotspår

2011-03-08T10:57:00.002+01:00

På planet till Venedig tänkte jag på Venedig. Min arbetslöshetstillvaro som nybliven franskstudent i råtthålet i Björkhagen hade effektivt hindrat mig från att planera och läsa på inför resan. Hade just inga kompisar i stan, vågade inte laga mat av skräck för korridorgrannarna, ingen TV, var för arbetslös för att rita. Satte ett blandband på repeat när jag kom hem och fått det trasiga dörrhandtaget i handen, la mig på sängen med kläderna på och sov till sena natten. Vaknade i kallsvett och akut ångest var nittionde minut när det blev den där a cappella-låten med Tori Amos om när ett fan våldtog henne. Steg upp vid fyra, dörrhandtaget föll skramlande till marken, det var svart som sorgen utanför och jag spelade Risk på min Macintosh Classic, utan att ännu ha börjat döpa de fientliga datorspelarna efter exflickvänner och DJ:s jag hatade, vilket skulle komma att tillföra en helt ny dimension. Jag hade inga fiender eller exflickvänner ännu, bara fyra arméer i Australien som inte vågade ta steget över till det vidsträckta, välförsvarade Eurasien. Flugorna hade byggt bo i smutsdisken på golvet, skrivbordet och den socialrealistiska byrån. Men i spegeln såg jag för första gången ett ansikte jag var nöjd med. Blänkande svart lugg, lapska kindben från öra till öra och dom största, själfullaste ögonen söder om Skärmarbrink. Min unika Expressen fredag-samling låg i lättåtkomliga påsar under sängen och när studiemedlet kom skulle jag köpa v-ringat och Pulps bakkatalog. Jag väntade bara på att bli upptäckt, lika mycket som kickersbruden som blundade och wailade i mitt öra på Burger King på hörnet, vid Fasching.

Men jag var alltså på väg till Venedig. Jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Proust var i Venedig, men det var inte nån av de bästa delarna i boken. Han gick i fotspåren på nån som hette Ruskin. Nikita var i Venedig och dräpte nån från toalettfönstret i sitt hotellrum. Kanske Ruskin. Eller förmodligen inte. Döden i Venedig gillade jag, temat ”åldring som försöker vara ung men bara blir en sorglig, frånstötande fågelskrämma” berör något hos mig, men den gav mig inte så mycket känsla för själva staden. Min väninna Nadja som jag inte vågade ringa den där hösten hade bott där en sommar, hos en pojkvän som hade tillgång till ett palats. Det fanns visst inga uteställen att tala om. Bara sjunkande palats och råttor. Palatsen. Jeremy Irons och Anthony Hopkins var där i En förlorad värld, TV-serien jag mindes genom ett smärtsamt skimmer av ”för liten för att förstå men stor nog för att älska”. Det var mulet väder, dom där palatsen, fina kläder, sherry på eftermiddan, åldrande mätresser och kanske något mer.

Vi kom fram i mörker, åkte med vaporetton ut till Lido och tog in på hotellet. Nadja hade sagt att det bara fanns lyxhotell på denna yttre ö i lagunen, men vårt var inget speciellt. Massa beiga draperier, kallt, tjockt kaffe till frukosten, croissanter och bilar i stället för gondoler. Inte riktiga Venedig. Men.

Man ska resa på hösten. I ett litet, bakfullt fack i schatullet finns första intrycket av Leningrad, när Neva gjorde en krök och bussen svängde och dagens första isande solstrålar bröt genom molnen och vi såg Staden. Ivankatedralens mörka dom, amiralitetets guldpik gnistrande mot kallblå himmel, palatsen. Vinterpalatset som var ljusgrönt som en sommarstuga och speglade sig i höstvattnet.

Men till och med Peter den stores och Lenins stad flagnade när vi åkte över lagunen och oktoberluften skärpte sinnena. Palats på palats, stupande rakt ner i havet. Stark overklighetskänsla när de första gondolerna dök upp. Steg i land på Markusplatsen och duvorna svärmade omkring oss. Mor och far sken som tredjeklassare på Liseberg och vi gav oss in i labyrinten. Den första insikten var att man, mycket riktigt, bara ska resa på hösten. Nästan inga turister, vi hade valt sista veckan innan hotellen stängde för vintern, souvenirstånden skulle packa igen och sagostaden läggas under en filt av glömska till nästa år. Det bara underblåste den stilla eld av romantik som tänts i mig när jag nådde den andra insikten, att det inte var ett Disneyland för Ruskiniter och sydstatare som ville ha nya semestervideor att visa på barbecuen. Nej, dom levde faktiskt med vattnet som gator – först när jag såg polisbåtarna, brandkårsgondolerna och mudderverket Rosetta förstod jag att det var en levande stad, byggd på ruinerna av ett imperium. Nörden i mig tänkte i fantasy- och science fiction-banor, romantikern såg de perfekta unga paren i svart och grått som kysstes bland sina kusiner duvorna, indie-hipstern såg tvillingarna i Blonde Redhead stiga ur en gondol och smita in bakom draperierna på Harrys Bar. Jag intalade mig i alla fall att det var dom.

Bokläsarn

2011-03-06T21:02:00.004+01:00

Det var aldrig jag som kallades Bokläsarn, utan en två år äldre bekant från andra sidan Ångermanälven. Men att läsa böcker har varit mitt kanske huvudsakliga intresse sedan jag var i min dotters ålder, och det är ju ett jäkla fint öknamn.

Min nuvarande livssituation gör at jag inte kan läsa lika mycket som förr, utan får stjäla mig lästid på tunnelbanan, på WC och ibland medan jag traskar gatan fram. När jag nu använder all riktig fritid till att rita serier, är snuttläsandet allt jag mäktar med. Å andra sidan läser jag i stort sett inga serier alls när jag aktivt arbetar med en ny bok på grund av rädsla för att bli påverkad, kollegial avundsjuka, nervositet et c, så gammal härlig prosa och facklitteratur får i alla fall hundra procent av spilltiden.

Vad har jag då läst hittills i år?

Kristian Lundberg - Yarden
Den första bok av honom jag läst. Av recensionerna att döma var den här rätt uppför min gränd, och mycket riktigt tyckte jag mycket om den. Kall, blåsig, äkta och precis lagom undflyende. Riktig arbetarlitteratur för bemanningsföretagsepoken.

John Ajvide Lindqvist - Låt de gamla drömmarna dö
En samling noveller, manus och annat som legat och spretat. Allt är inte jättebra, men då jag hängt med ett tag (jag korrekturläste Låt den rätte komma in) och dessutom är typen som ofta tycker bättre om Stephen Kings personligt hållna förord än om hans egentliga böcker, får föreliggande verk (kul uttryck!) mig att... tja, trivas? Tindalos (som jag missade i DN) får mig f ö att önska att den gode John en dag skriver en roman utan övernaturliga inslag, då han är en jävel på vardags- och relationsskildringar.

Sara Stridsberg - Darling River
Jag trodde sanningen att säga att Stridsberg (som jag heller inte läst innan) skulle vara betydligt mer prettojobbig än så här. Genomgående engagerande och spännande läsning med ett stämningsbyggande som nog faktiskt kan mäta sig med Nabokovs. Kanske den bästa fan fiction jag läst.

John Dos Passos - The 42nd Parallel
Jag gillar verkligen brett upplagda, episka samhällsskildringar från 1900-talet, men den gode John hade gärna fått strunta i journalfilmerna och barndomsminnena och koncentrera sig på det renodlade historieberättandet, som han var i sanning fena på. Jag lär nog läsa uppföljarna vad det lider.

Göran Greider - Ingen kommer undan Olof Palme
Mycket Palme dessa dagar. Även jag har ett litet Palmeminne: Han talade på torget i Bollstabruk, det måste ha varit valrörelsen 1982, då han var oppositionsledare. Jag var där med tre socialdemokrater jag kände (min far, min mor, min farmor), och ungefär halva Bollstas befolkning. Jag minns två enskilda detaljer: 1) Palme hade tidigare under dagen fått ett fång röda rosor av någon, som uppmanat honom att ställa vasen på talarstolen. "Men nu finns här ju ingen talarstol", sa Palme med fötterna direkt på de grå stenplattorna. Jag minns inte vad han gjorde med buketten, men var lite generad å Bollstas vägnar, att här kommer oppositionsledaren och så kan vi inte ens ordna en enkel talarstol. 2) En bit in i talet flög två Viggenplan över Bollstabruk, och han passade på att skjuta in något om skenande försvarskostnader. Det tyckte jag var spontant och fiffigt av honom. Det här var antagligen första gången jag såg en känd person i verkligheten, till råga på allt på torget i Bollsta, och tyckte att det hela var riktigt fränt.

Nåväl, Göran Greider är ju en sann arbetets hjälte, och i en bättre värld vore han socialdemokraternas nästa partiledare. Här finns intressanta teorier om hur Sverige socialiserades under folkhemsåren, om Sverigedemokraternas genombrott och om hur organisatorisk, snarare än ideologisk, implosion ligger bakom sossarnas kris. Det är definitivt ingen Palmebiografi, men nödvändig läsning likväl.

Nu ska jag fortsätta att rita serier. Det är ju trots allt mitt liv det, se.

KU-vecka, del 9: Die Wende

2011-03-01T10:37:00.003+01:00

Här slutar den nio dagar långa KU-veckan. Jag vill beklaga den bitvis låga kvaliteten. Serierna jag arbetar på nu har en helt annan ambitionsnivå, eller vad man nu ska säga.

Jag lovar att återkomma med ett mer reguljärt blogginlägg snart, liksom med en nytt banér ovan som bättre speglar min aktuella ålder. Jag har bara haft så in i bomben mycket att göra de senaste veckorna, både på Galago och vid ritbordet. Just nu sitter jag hos mina svärföräldrar och firar sportlov med att rita hela min vakna tid. Faktum är att jag inte stuckit näsan utanför dörren sedan vi kom hit i lördags, trots gnistrande vinterväder. Jag lever min dröm. Mats, 11 år, hade vägrat tro att det var sant.

KU-vecka, del 8: Limstaprocesserna

2011-02-28T12:56:00.002+01:00

Spännande avslutning i morgon!

KU-vecka, del 7: Det mörka hotet

2011-02-27T11:55:00.002+01:00

KU-vecka, del 6: Min karriär som politisk terrorist

2011-02-26T23:13:00.001+01:00

KU-vecka, del 5: Die Parteitage in Sundsvall II

2011-02-25T09:27:00.003+01:00

KU-vecka, del 4: Die Parteitage in Sundsvall I

2011-02-24T10:40:00.002+01:00

KU-vecka, del 3: Fruktan för en röd planet

2011-02-23T19:14:00.004+01:00

KU-vecka, del 2: En värld att vinna

2011-02-22T09:29:00.002+01:00

KU-vecka, del 1: Ränksmidare från Rådom

2011-02-21T09:02:00.006+01:00

Del ett av en serie i åtta delar om min tid i Kommunistisk Ungdom som jag gjorde för Flamman för ett par år sedan. Jag hade deadline på söndag kväll, vilket skam till sägandes oftast ledde till att jag satte mig ned och började teckna efter att ha lagt Ellen på, ja... söndag kväll. Eftersom jag vid den här tiden inte hade någon vettig scanner slutade det hela oftast med att jag åkte in till jobbet med tunnelbanans sista tur, scannade, fixade i Photoshop och mailade iväg serien för att sedan promenera hem (några kilometer) mitt i natten eller ta en taxi som kostade mer än mitt arvode. Det kan vara därför som serien, vad ska jag säga, tappar i skärpa en del framemot slutet. Men nu får ni läsa den gratis, så klaga inte.

(Några delar, men inte alla, har även publicerats i Galago.)

Branta Canadensis

2011-02-20T20:08:00.005+01:00

Dags för en "oldie but goldie" igen. Innevarande vecka slår jag till med ännu en m4a:a från Studio Dayw-sessionen, och det är Branta Canadensis vi snackar om. En av mina tre (eller är det fyra?) texter om att sitta på tunnelbanan och fundera över sin livssituation. Det kan fortfarande hända att jag åker t-bana för nöjes skull. Eller nöje kanske inte är rätt uttryck, kanske gör jag det som ångestdämpning eller för att kunna samla tankarna. Dessutom har jag ganska ofta oändligt långa, händelselösa drömmar om att jag åker tunnelbana. Varför? Vet ej, men texten kan ni lyssna på här.

Med detta sagt vill jag intyga att jag är fullt medveten om att jag inte givit blogg'n så mycket uppmärksamhet de senaste veckorna. Det beror inte direkt på ointresse, utan snarare på hög arbetsbelastning både på Galago och på Mats Jonsson enskild firma. Förhoppningsvis kommer ni att få njuta frukterna av mitt knogande en vacker dag. Och märk väl: nästa vecka ämnar jag skärpa mig och köra ett sånt där publicera-en-serie-per-dag-race. Och lite annat. Nu ska jag rita.

Ciao Principessa

2011-02-16T12:15:00.002+01:00

Det är alltid svårt att veta var man ska börja, så jag tror att jag börjar med det roligaste som någonsin hänt mig. Det är en helt kort anekdot, men att den är det roligaste som någonsin hänt mig har bekräftats gång på gång på gång när historien ploppat upp och pockat på att bli berättad. Alla som hört den har vridit sig i paroxysmer, men varit rörande överens om att det är en sån där händelse som det inte går att göra något av. ”Tyvärr, Mats, det går bara att dra den som en anekdot eller rolig historia.” Den passar inte som scen i en film eller i en serie, inte som prosa, inte ens som en minisketch i den nästan utdöda Razzel-traditionen. Men va fan. Här kommer den.

Min far samlade på maratonlopp. När jag flyttat hemifrån och mina föräldrar fick en solid medelklassfyrtiotalistermedutflugnabarn-ekonomi började de åka på maratonlopp runt om i världen. New York, London, Prag, Skellefteå, Arjeplog, Paris. Pappa sprang och blev svettig, mamma tittade på och handlade såna där tunna mörkblå täckjackor som det liksom är snedställda rutor på. Den 21 oktober 1995 fyllde pappa 50 år, vilket han firade med att springa Venedig maraton. Det låter kanske lite märkligt med ett maratonlopp just i Venedig, men man startar på fastlandet och springer genom dom intetsägande industriförorterna som servar den där sjunkande sagostaden, för att sen korsa Canal Grande på en pontonbro och gå i mål på Sankt Markus-platsen. För en gångs skull fick jag följa med på en av deras resor. Efter att ha tillbringat natten på ett pensionat i Norrtälje som mest påminde om Stalins fina men försummade datja åkte vi till Arlanda. Långtidsparkeringen, terminalbussen, säkerhetskontrollen. För att slå ihjäl lite tid beslutade jag mig för att gå till taxfreebutiken och fönstershoppa. På semester med mina föräldrar kunde jag inte köpa sprit eller cigg, och ”dofter” har aldrig intresserat mig.

Det var när jag gick in i butiken som det roligaste som någonsin hänt mig hände. Det sprakade till i högtalarna och en sonor kvinnoröst sa ”Sista utrop för flight si och så till Tel Aviv. Flight si och så till Tel Aviv, sista utrop, gå till utgång.”

Klick. Exakt en sekund efter att meddelandet lästs upp kom en man med klirrande kassar rusande ut från taxfreebutiken, i en sån brådska på väg mot gaten att han var nära att springa omkull mig. Mannen var Per Ahlmark.

Att det här är det roligaste som någonsin hänt mig bevisades empiriskt ett par minuter senare, i och med mina annars så svårflörtade föräldrars reaktion. Dom skrattade. Jag kom att tänka på en gång när jag var en tio elva som Rosa Jansson satt på stolen bredvid pappas när vi fikade och förstulet sträckte upp tassen och rev ner hans smörgås på golvet för att sluka ostskivan på den. Allmänt skratt. Min kommentar, i ett undrande, eftertänksamt tonfall var: ”Mamma skrattade..?”

Då skrattade hon ännu mer. Skrattade så att det nästan inte tog slut och Rosa Jansson tittade på henne med sina stora gula rädda kattögon.

Det var nån gång efter Venedigresan som jag började på min världsarvslista. Jag har aldrig skrivit ner den, utan tanken är att den ska dö med mig. Det blir liksom vackrast så. Egentligen borde jag hålla käften om den, men jag är ju nu inte känd för att kunna behålla hemligheter, inte ens mina egna. FN:s världsarvslista omfattar platser, men min omfattar händelser och situationer som jag av nån anledning lägger i ett gammelrosa schatull i huvudet märkt med det där fåniga jävla Astrid Lindgren- och faddergale-doftande ordet. - Varför kan jag aldrig sluta raljera? Är jag så rädd att framstå som banal och få dåliga recensioner i Borås Tidning och i gästböcker på nätet? Jag är väl det. Det gammelrosa schatullet som ser ut att vara köpt på Cocktail och sedan ha legat osålt på Skärholmens loppis i omkring tusen år innehåller inte bara ögonblick som ”första gången jag träffade min flickvän” och ”när jag var så jävla full på Hultsfred –92 och sprang nerför en björkslänt i batikskjorta och mc-jacka”, utan också de ondaste, ledsnaste och mest långtråkiga delarna av mitt liv. Hittills.

De två veckorna i oktober november, den då jag var i Venedig och den efteråt (som jag inte berättar om här), gav mig tre perfekta ögonblick av den lite mer banala typen, såna man plitar dikter om i sin svarta bok eller gör till novellsamlingar som förvuxna tonåringar och kritiker som vill vara nere på gatan blir stjärnögda av.

I detta gammelrosa fack i det gammelrosa schatullet ligger det jag så skämtsamt brukar kalla Per Hagman-kapitlet.

Mitt utrymme

2011-02-14T09:41:00.002+01:00

Hm. Eftersom jag 1) har tillbringat helgen med att fira min 38-årsdag, 2) har skitamycket att göra på jobbet och 3) har ont i en arm igen, så blir veckans gamla mög synnerligen slappt.

Närmare bestämt består det av den här länken, till min gamla Myspace-sida. Där kan man titta på foton på undertecknad, läsa några halvskojiga gamla blogginlägg och se ett fotoreportage i bildspelsform från invigningen av Skule Naturum, där en kopiös mängd av mina teckningar i gigantiskt format utgör en del av den fasta utställningen. Bonus: bild på Västernorrlands läns landshövding! Så vad väntar ni på? Klicka och lid!

Äntligen kom läsarundersökningen!

2011-02-09T14:49:00.008+01:00

13. Är det något specifikt som du tycker att vi skulle ta hänsyn till vid förändringen av Dagens Nyheter?

1. Texterna blir kortare och kortare. Jag vill att en morgontidning ska erbjuda matig läsning och ge plats åt fördjupning och analys. 2. Borgerlig åsiktsjournalistik på nyhetsplats är mycket oklädsamt, framförallt i en valrörelse. 3. Tidningen blir tunnare och tunnare, och alltså allt mindre prisvärd. 4. Kulturdelen har blivit allt blaskigare, både vad gäller omfång, läsvärde och ryggrad. 5. Det evinnerliga tjatet om att Henrik Berggren inte nominerades till Augustpriset har nu pågått i månader. Inser ni inte att ni gör er löjliga? 6. Den ökade mängden livsstilsmaterial får mig att vilja kräkas. Jag vet att ni inriktar er på detta för att få sälja annonser, men det kan jag tyvärr inte ta hänsyn till när jag väljer morgontidning i framtiden. 7. Vad hände med korrekturläsarna? Sades de upp samtidigt som de intressanta frilansskribenterna och -tecknarna? Vart tog förresten Sara Granér vägen? 8. En dagstidning utan utrikeskorrespondenter är per definition en lokaltidning. 9. Teppanyakihäll. 10. Hanne Kjöller och Peter Wolodarski. (De fick dela punkt.)

Tack för att du tog dig tid att svara på våra frågor.

Undersökningen genomfördes av Mistat AB på uppdrag av Dagens Nyheter.

Umeå

2011-02-09T08:53:00.008+01:00

Framförallt under 90-talet var jag väldigt trött på Umeå. Min kusin, som gått i gymnasiet där, och hans far, som tyckte om att retas med mig, var väldigt förtjusta i att berätta för mig vilket rikt kulturliv staden hade i jämförelse med min dåvarande hemstad Sundsvall. Dessutom var det det där med universitetet och regionsjukhuset och en befolkningsexplosion som aldrig tycktes avstanna. Jag trycktes ned i skoskaften och delade min hemstads lillebrorskomplex, även om vissa av min farbrors anklagelser mot Sundsvall stupade på sin egen orimlighet, som exempelvis att det inte gick att få tag på en kopp kaffe där på en söndag.

Men de hade väl rätt i det mesta, antar jag. Ett belysande exempel stötte jag på i Roland Vilas självbiografiska roman Roll, där han på nattåget mot Norrland slår sig i slang med en forskare på väg till Sundsvall. Själv ska den spännande författaren och anarkisten till Umeå för att tala på universitetet. "Vad ska du göra i Sundsvall", frågar Roland forskaren. "Titta på ett ovanligt intressant fall av stendammlunga", blir svaret.

När den osande industristaden Sundsvall på senare år försökt utmana den svala konkurrenten i norr har det inte direkt gjort saker och ting bättre. Kasino. Äventyrsbad. Utbyggnad av Birsta handelsområde till en av Sveriges ledande Kungens kurva-kopior. Konserter med Elton John och Rod Stewart på Idrottsparken. Försöken att bygga ett nytt teater- och konserthus körde fast i en lervälling av skandaler, populistiska utspel och tusentals nätkommentarer i stil med "satsa på vård, skola och omsorg, vill man se teater kan man åka till Stockholm, och passa på att slänga ut invandrarna när vi ändå håller på". Jag lider med de vettiga Sundsvallsborna, som ändå räknas i tiotusenden. Inte minst som jag fortfarande hyser en stark, närmast irrationell, kärlek till den vackra staden.

Men nu var det ju inte det här jag skulle tala om, utan om Littfest, Umeås internationella litteraturfestival, som äger rum på Folkets hus den 17-19 mars. Jag kommer att vara där, och samtala om norrländska serier med Anneli Furmark. På en scen alltså. Men det är inte allt, följande heta gäng serieskapare kommer också att finnas på plats: Liv Strömquist, Martin Kellerman, Sara Granér, Joanna Hellgren, Simon Gärdenfors, David Liljemark, Jamil Mani och Thomas Olsson. Samt självaste Gunna Grähs, om än i egenskap av barnboksförfattare. Dessutom har förstås både Galago och Kartago dignande bokbord. Är inte detta tillräckligt för att ni ska boka biljett till staden vid Ume älv kan jag även avslöja, exklusivt för Mats Jonsson-bloggen, att mina föräldrar kommer att vara där. Om än inte på scen, vad jag vet.

Nåväl. Någon gång under 90-talet slöt jag i alla fall något slags fred med Umeå. Jag besökte staden för att hälsa på mina vänner Leo och Anders, och stannade i några dagar. Snön låg meterhög, mörkret var kompakt och kölden rev. Väderförhållandena, arkitekturen och stadens allmänna atmosfär fick mig att inse något: ja, Umeå var faktiskt Norrlands huvudstad. För Umeå är en norrländsk stad. Sundsvall ligger förvisso i Norrland men påminner, precis som Gävle, mer om de äldre städerna i södra Sverige. De tävlade i olika divisioner. Och så fick jag frid.