Bildgåtan!

Vad föreställer bilden här ovanför? Titta och fundera, så berättar jag ett barndomsminne under tiden. I den gamla skolan i min uppväxtby Stensätter bodde Oskar, en stilig men tillknäppt äldre herre som inte tyckte om barn. Under hela min barndom minns jag att han tilltalade mig en enda gång. Rännilar av regnvatten rann nedför Svartbäcksvägen och jag hade tagit tillfället i akt att leka krig. En bit av en trasig avloppstrumma bildade ett brospann över en av strömmarna, en strategiskt viktig bro som engelska kommandosoldater försvarade mot en överlägsen tysk styrka. En stridsvagn skulle precis rulla upp på bron när en gigantisk spade kom ned från skyn och fick hela bron att flyga bort från vägen, ned i diket. Vän som fiende hamnade huller om buller i vattnet, och flera av mina bästa soldater är AWOL ännu den dag som i dag är. Skrämd och förvånad tittade jag upp. Där stod Oskar, som yttrade de tre enda ord han sade till mig under de arton år vi båda bodde i Stensätter: "Dän hindra vattnä."

Ingen fick komma in i Oskars hus, utom de äldre damer han med sirliga åtbörder då och då ledde uppför trappan. "De skulle bara veta att han bara har utedass", tänkte jag ibland. Enda gången han visade en mänskligare sida var annars när han ljumma kvällar kunde sitta på förstutrappen och spela dragspel. Oskar och hans hus var ett mysterium, som jag också berör i Pojken i skogen. Men där heter han Karl.

Sedan Oskar dog har skolan haft ett antal olika ägare, som med varierande ork och ambition försökt rusta upp det präktiga men av åren åtgångna huset. Senast i raden - och överlägset mest ambitiösa - är det mycket sympatiska paret Daniel och Sofia, genom vilkas försorg jag efter alla dessa år till sist fick kliva över tröskeln till skolan. En av sommarens stora upplevelser (och så skadar det ju inte heller att de har barn min dotter kan leka med, en okänd lyx i Stensätter på min tid). Jag önskar dem all lycka.

Och bilden? Den förställer Oskars dragspel, som husets tidigare ägare hittat på vinden och kastat på elden. Sic transit gloria pueriti.

P S. Fler bilder på dragspel emeritus och denna (i alla fall för mig) intressanta kulturmiljö hittas på Daniels & Sofias blogg.

Ut ur naveln

Tre månader har gått sedan jag senast skrev på den här platsen. Nu ska jag berätta hur det kunde gå så fel:

Jag blev trött på mig själv. Hela hösten var blogg'n vigd åt självförhärligande i form av länkande till recensioner av min senaste serieroman. Hela vintern ägnade jag massor av tid åt att resa omkring och tala om samma serieroman. Jag var på god väg att försvinna upp i min egen navel igen, och jag tyckte inte om det. Jag kände bara tomhet inför mina händers verk, ville bara arbeta med mitt riktiga jobb och umgås med familj och vänner. Läsa böcker, se filmer. Inte tänka på att vara fyndig eller klurig eller inkännande.

Nu är sommarlovet över och jag sitter på Galago igen. Har börjat planera mina kommande projekt, och ett av dem är till och med på tryck. Om någon vecka tänker jag börja rita på min första nya serie på lite mer än ett år, och efter bokmässan ska jag dra igång inte mindre än fyra olika bokprojekt (men hälften av dem är nyutgåvor av existerande material, och inget av de andra två är serieböcker).

Kontentan är sannolikt att jag inte lärt mig någonting alls, men det är inte alltid man behöver lära sig något. Jag försöker snarare se det på något slags Mr Chance-sätt: först sår man, sedan skördar man, sedan vilar man. Nu ska jag bege mig ut på åkern igen, och jag lovar att skriva mer om sådant jag ser, hör och tänker, mindre om mitt omättliga ego.

Vi ses snart igen.