Efter att ha varit slutsåld i nästan nio år finns nu min sägenomspunna debutbok Unga norrlänningar att köpa igen, tack vare det teknikens under som kallas print on demand. I dagsläge är det bara Bokus som fått upp den, men inom kort kommer den att kunna beställas från Adlibris, cdon och de andra lirarna också. Om någon undrar över varför jag skriver "i dagsläge" i stället för "i dagsläget" här ovanför, så finns faktiskt förklaringen till detta på sidan 55 i Unga norrlänningar.
Boken är 15 år gammal, men de äldsta serierna gjorde jag redan 1989, vid 16 års ålder. När jag bläddrar igenom boken för första gången på många år, känner jag mig kluven. En del serier präglas av en nördigt intern dumhumor som är ganska rolig, en del har verkligen det där brinnande Teenage Kicks-debutalbums-allvaret: det märks hur oerhört viktiga de här serierna var för mig. Hur starkt jag kände och hur av nöden det var att förmedla det.
Men somliga serier har sannerligen inte åldrats med värdighet. Mitt tjugoåriga jag fullkomligt dröp av gymnasieförakt, mindervärdeskomplex och frustration, varför skildringen av vissa personer ofta förmedlar vad jag faktiskt kände, men också går långt över den moraliska gräns jag stakade ut längre fram i min karriär. I åtminstone ett eller två fall gick jag så hårt in för att återupprätta mitt skadskjutna ego att serierna blir till rena hämndaktioner. Usch. Jag tänker aldrig mer göra en serie i affekt.
Till råga på allt hade jag inte fattat att man måste byta namn på människorna man gör serier om. Ett exempel på detta finns i serien nedan, vilket oskyldiga fick lida för när det som var menat som en hyllning tolkades som ett påhopp. Men det är länge sedan nu. Så länge sedan att jag till och med vågar lägga ut serien på internet. Klicka på den för att läsa en större version.
