Hösten är den bästa årstiden

Nu har jag varit på bokmässan, men den sjukdom jag ådrog mig i Göteborgs djupa mässhålor gör att jag måste lägga ytterligare distans mellan mig och ämnet ifråga innan jag orkar summera. I stället tänkte jag berätta om vad jag har inplanerat under hösten:

Torsdag 11 oktober 
Kl 19.00. Jag läser på releasefesten för Mathias Boströms roman Dokumenthanterarna. Restaurang Landet, Hägersten.

Onsdag 17 oktober
Kl 12.00. Vernissage för Galagoutställning. Jag pratar serier, satir och censur. Folkets hus, Huddinge.

Torsdag 18 oktober
Kl 18:00. Releasefest för min lilla prosadebut Apburen. Jag läser upp boken i sin helhet! Vänstra baren, Häktet, Hornsgatan, Stockholm.

Måndag 12 november
Jag pratar serier och självbiografi på Bokens dag. Linköpings stadsbibliotek.

Torsdag 6 december
Jag pratar om mitt så kallade författarskap. Gamlestadens bibliotek, Göteborg.

Fler programpunkter tillkommer kanske. Tack för idag.

Kamp i fickformat

Så har det blivit dags att tillkännage nr 2 av de 5-6 bokprojekt jag tidigare svamlat om. Det här har krävt en ännu mindre arbetsinsats från min sida än den 28-sidiga prosaboken; projektet vi talar om är nämligen en pocketutgåva av serieromanen Mats kamp. Det arbete som trots allt utförs pågår nu för fullt, och boken är planerad att finnas i pocketställ landet över i mitten av november.

Eftersom jag inte orkat rita så mycket (närmare bestämt en illustration och en slapp humorstripp om Simon Gärdenfors) sedan originalutgåvan blev klar blir det inget extramaterial à la Hey Princess-pocketen, utan denna nyutgåvas enda raison d'être är att nå en ny, bred publik. (Det är därför jag sett till att förse den med ett mycket konstigare omslag.)

Om ett par veckor hoppas jag för övrigt få tid att börja arbeta på riktigt med nästa mer ambitiösa bok. Jag har tänkt på den när jag promenerat, när jag stått i duschen och när jag åkt tunnelbana. Jag har gjort research och läst facklitteratur i ämnet. Och nu börjar det bli dags att göra något slags manus/skiss/synopsis. Det kliar i fingrarna, men först är det bokmässa. Vi ses där, hoppas jag.

Mats R Jonssons XVII:e bokmässa

Nu var det visst ett tag sedan jag skrev här. Igen. Eftersom det är bokmässans fel (böcker och tidningar skulle lämnas till tryck, monterprogram planeras, tågbiljetter köpas etcetera), är det något av en ödets ironi att jag bryter tystnaden genom att skriva om just bokmässan. I Göteborg.

Som vanligt åker jag ner redan nästa tisdag för att bygga monter och insupa atmosfären, och kommer inte hem igen förrän sent på söndag kväll. Likt alla år vid den här tiden känner jag en blandning av förväntan och fruktan.

Men vad är det då jag ska göra? Jo:

Torsdag 27 september
15:00 Jag signerar Mats kamp, Hey Princess, I detta satans rum och min nya affisch (se nedan) i Galagos monter A01:40.
20:00 Jag hänger på Galagos stora bokmässefest på Pusterviksbaren. Säg hej om du ser mig!

Fredag 28 september
13:00 Jag modererar ett seminarium om serier och satir i Aftonbladets monter B07:40.
15:00 Jag signerar i Galagos monter A01:40.
16:00 Jag samtalar om, tja... serier och satir i ABF:s monter B09:19.

Lördag 29 september
14:30 Jag signerar min splitternya lilla prosabok Apburen i Orosdi-Backs monter B04:45.

Söndag 30 september
12:00 Jag signerar i Galagos monter A01:40.

En rolig affisch att köpa in till lärarrummet.

Apburen.

Mannen med choklad i

Ett kallt regn vräkte ned över Gröna lund i går men det gjorde alls ingenting, ty jag uppfyllde en livslång dröm. Först försökte jag vid Toblerone/Dajm-hjulet, där jag spelade bort 200 kronor för att sedan förnedras av en måhända 18-årig snärta som sa "ja ja, ta en regnhatt i alla fall" och tryckte ett monstrum av skör, rosa hårdplast (till vänster på bilden nedan) på mitt grånande huvud. Nedstämd sökte jag mig till Mjölkchoklad/Schweizernöt-hjulet, där jag slängde upp en sista hundring på disken och jämrade högt när hjulet stannade på 46. Så nära, min serie inleddes med nr 47. Trodde jag. För tjejen vid hjulet utropade "vad gnäller du för - du vann ju!?" och jag såg en försvinnande liten 46:a längst ned till vänster på den första av mina "brickor". Seger. Upprättelse. Tröst.

Det enda störande inslaget var att vädret regnade på min segerparad från Gröna lund till Slussen, varför min avundsjuka publik inskränkte sig till ett minimum. Men jag är lycklig i alla fall, och Per Hagman och hans gelikar kan gott behålla sitt fördömda Monte Carlo.

Nu vet ni det. Då kan ni lika gärna också få veta att en synnerligen försenad Mats kamp-recension dök upp på Göteborgs-Postens "webbplats" i förra veckan. Jag tror att den skrevs när boken var aktuell, men fastnade någonstans på vägen från papper till "webbplats". Nåväl, läs den här. 
(Om någon undrar: nej, jag hittade inte recensionen genom så kallad ego-googling – något jag ser som helt förkastligt – utan med hjälp av förlagets pressbevakningstjänst.)

En sak till: Här kan man läsa min splirrans nya krönika i Tidningen Liljeholmen-Älvsjö, den första för höstsäsongen tillika den kanske mest deprimerade hittills. Jag missade förresten att länka till ett par av vårens krönikor under mitt blogguppehåll, och nu är de borta från tidningens "webbplats". Så jag kanske publicerar dem här vad det lider.

Nu ska jag läsa en god bok och äta Schweizernöt.

Min prosadebut: 28 sidor senare

Det senaste året har jag hummat och brummat i blogg'n om olika hemliga projekt med mystiska kodnamn. Nu har det äntligen blivit dags att offentliggöra det minsta av dem: lagom till bokmässan kommer min prosadebut Apburen att ges ut av Orosdi-Back. Boken är en del av deras satsning på tunna, nyskrivna böcker till det helt bisarrt låga priset av fem kronor. (Läs mer om detta här.)

Och ja, boken är tunn. Bara 28 sidor. Vilket är bra. I åratal har jag velat sammanställa mina spoken word-texter till något slags prosasamling, men aldrig kommit till skott. Något annat har alltid kommit emellan, vilket givetvis till stor del beror på att jag varit rädd för att misslyckas. Bli refuserad eller, ännu värre, utgiven i kraft av mina serieböcker och sedan skändligen sågad. I det här opretentiösa formatet vågar jag försöka.

Men vad är det för bok då? Apburen är en novell, eller kanske snarare en mikroroman, med följande baksidestext:

I en norrländsk småstad utlyser kommunen – i samarbete med Hemköp – en tävling för att hylla kärleken, där det vinnande paret får gifta sig inför publik under stadens karneval.
Pernilla, som jobbar i kassan på Hemköp, anmäler sig mest för att göra sin chef glad, men tävlingen får all gammal skam hon burit på att oväntat komma upp till ytan. De där fula, privata hemligheterna som ingen någonsin får veta, för vem skulle kunna älska henne då?

Boken kommer att finnas till salu på bokmässan i Göteborg, och jag signerar i Orosdi-Backs monter på lördagen kl 14:30-15. I början av oktober finns den i bokhandeln.

Vad gjorde Dostoyevsky i Chernobyl?

Är det verkligen bara jag som ser vad som håller på att hända? Förfallet inleddes antagligen redan någon gång efter Sovjetunionens upplösning, när de ekonomiska och kulturella förbindelserna mellan väst och öst blev allt viktigare och fler och fler ryssar började lära sig engelska och kommunicera med världen väster om Viborg. Sedan kom internet, och utvecklingen började skena.

Jag talar förstås om det utrotningshotade fenomenet "svensk transkribering av ryska namn". Som korrekturläsare för en tv-spelstidning har jag i över ett decennium hållit stånd mot groteska språkliga missfoster som "Chernobyl",  "Yuri Gagarin" och "Gorbachev". Jag har egentligen rätt dålig koll själv och är inte alls hundra på huruvida Tetris-skaparen Алексей Пажитнов heter Aleksej Pajitnov eller Aleksej Pazjitnov på svenska, men vad jag definitivt vet är att han inte heter Alexey Pazhitnov.

Jag har kämpat. Jag har gjort mitt bästa, men nu ger jag upp. På sista tiden har sjukdomen spridit sig till de svenska morgontidningarna, vars hemsidor och allt oftare även pappersutgåvor degenererat till ett veritabelt vilda västern. Författare, regimkritiska bloggare, korrupta ämbetsmän, medlemmar i Pussy Riot... då och då transkriberas deras namn till svenska, oftast till engelska och ibland till jag vet inte riktigt vad. Det hela lär ju bero på det snabba nyhetsflödet, att tidningarna tar in massor med obearbetat nyhetsbyråmaterial, att korrekturläsarna sagts upp, att gammal hederlig bildning offrats på marknadens och underhållningens altare samt att till och med nyhetschefer besvurit sig till livsinställningen "orka säga palla".

(Arrgh. Grrraaah. Ja, jag fyller 40 om ett halvår och har redan flera gråa strån.)

Men huvudanledningen till att jag måste ge upp är en annan. Om exempelvis en rysk dubstep-DJ med goda engelskkunskaper och många internationella kontakter anser sig heta Alexey Pushkin i den latinska världen, vem är då jag att tvinga honom att heta Aleksej Pusjkin?

Slutar inte allt, precis som vanligt, med att jag gör mig löjlig?

EDIT kl 16:04

Samma dag som jag skrivit ovanstående publiceras denna artikel på dn.se och jag brister ut i ett sorgset "vad var det jag sa!?". Titta, bara titta vad Sovjetunionens siste president kallas i slutet av artikeln, som för övrigt är skriven av tidningen själv, inte av någon obskyr nyhetsbyrå.

Se en 19-årig Mats Jonsson misslyckas med att öppna en champagneflaska

Jag kommer in från vänster 0:23 in i filmen, en dokumentär om champagnefrukosten vid Ådalsskolan i juni 1992. På internet courtesy of Leo A Sörlin. Mitt gäng (minus mig) återkommer vid 3:43.