Det blir kanske bättre på gymnasiet

Bland alla samhällsproblem och orättvisor finns det en som alltid berör mig på djupet. Som skapar en en rent fysisk reaktion i mig och får mig att må illa. Det handlar om mobbing, och dess lika vidriga kusiner pennalism och utfrysning. Extra jävligt är det förstås när det drabbar barn och ungdomar, och extra, extra jävligt när vuxna väljer att inte se, alternativt bidrar till mobbingen. Givetvis hänger mina starka känslor ihop med att mobbing är det enda stora samhällsproblem jag känt in på bara skinnet, både som offer och (skamligt nog) förövare. 

Jag har tänkt på de här sakerna en del på sistone, och vill gärna göra en liten, liten samhällsinsats genom att puffa för två av mina skildringar av fenomenet – en krönika från Tidningen Liljeholmen/Älvsjö, och en serie från Pojken i skogen. Serien heter Ditt namn ska vara... och kan läsas på Galagos hemsida. Krönikan kommer här nedan. Var hyggliga mot varandra nu.

Du bor i en Söderförort tillsammans med ditt tonårsbarn och din livskamrat. Ni bor i ett litet hus som det tar emot att kalla villa, men det är inget radhus heller. Tre sovrum, vardagsrum och en liten trädgård där ni räfsar om hösten och, ja… det är inte så viktigt.

Varje dag tar du t-banan till Slussen, där du byter och åker till jobbet. Det kan vara ett kontor, ett lager eller kanske ett vårdhem. Det enda viktiga är att det är där du får samtalet. Först kan du inte höra vad hen säger, bara snoret och gråten och tyngden av alla de där åren som plötsligt brakar ned på dig. 

Tar du t-banan hem, eller kostar du på taxi? I vilket fall ligger hen på sängen med filten över sig och vill inte visa vad de gjort. Du tröstar och gråter, men när du till sist får se rinner liksom vuxenheten av dig och i två eller tio minuter vet du inte vad du ska göra. 

Men du ringer taxi (igen?) och tar ditt barn med dig till vårdcentralen. De plåstrar om, skriver ut tabletter och lämnar dig med ett ord, levererat från en vuxen till en annan. ”Anmäl.”

Sömnlöshetens filmer spelas innanför dina ögonlock. Dagisbarnet som hellre satt med sitt pyssel. Skolbarnet med den enda bästisen, som flyttade efter femman. Födelsedagskalasen som krympte och krympte tills de upphörde helt. Men hen har ju alltid lekt så bra med kusinerna. Och kanske blir det bättre på högstadiet?

Du ville inte se, kunde inte föreställa dig att det var så illa. Att hen inte bara var utfrusen, utan uppenbarligen hatad. För inte kan väl bara Tristessen eller Dataspelen eller Den Svenska Skolan driva dem till att stå i ring runt barnet tills blodet kommer och fortsätta långt efter att blodet kommit och i huvudet igen och igen och igen och filma med mobilen, om de inte hatar?

Du anmäler. Polisen är tyst. Rektorn verkar ha något mer akut att ta hand om. Läraren får något vått i ögonvrån men inte mer. Du ringer föräldrarna, men deras barn har inget gjort. Och natt efter natt efter natt spelas filmerna upp innanför dina ögonlock.

Så en morgon tar du inte t-banan till Slussen som vanligt, utan går till dem. I den skräpiga, skitiga, illaluktande korridoren använder du all din viljestyrka för att inte skrika, inte trycka upp mot väggen, inte slita sönder med dina bara händer. Så lugnt du kan förklarar du att om de rör ditt barn igen slår du ihjäl dem. Det rycker i deras fasad, men hånskratten följer dig när du går. 

Två dagar senare blir du hämtad. Tillbringar natten på polisstationen vid Coop Forum. Några föräldrar har anmält och åtal kommer att väckas. Du får ta taxi hem från polisen, och hela den korta vägen tänker du på tonåringen, som alla vet just har blivit barn till en jävla psykopat. Du tänker på ”skolan” och ”samhället” och till sist, när taxin svänger in på er återvändsgata, tänker du att det kanske blir bättre på gymnasiet.

Bloggar snabbare än sin egen skugga

Utsikten från Bollstamo sätter alltid igång något i mitt inre, men aldrig lika mycket som på hösten. Därför var det fint att få ett helt och två halva dygn i mitt föräldrahem nu i veckan, under en paus i min mikroskopiska Umeåturné (Bokcafé Pilgatan i söndags, Bildmuseet i tisdags). Kul att Botniabanan fungerade klanderfritt både på vägen upp och vägen ned, också.

Mest hela måndagen ägnade jag åt att vandra omkring i omgivningarna och ta undermåliga Iphone-foton att ha som referens inför ett par kommande projekt. Bland annat har jag till sist tänkt göra en lång serie som egentligen skulle ha kommit med i Pojken i skogen, men skrotades på grund av tidspress. Nu kommer den i stället att byggas ut till dubbelt sidantal och utgöra startpunkten för nästa serieroman. Som jag till sist, efter ett två år långt avbrott, vet vad den ska handla om. Det kommer att bli mitt i särklass mest ambitiösa projekt hittills, och lär vara klart för utgivning tidigast 2016. Med betoning på tidigast. Jag kommer att behöva göra en massa research och intervjuer och sånt jobbigt, men jag tror att det blir bra!

Sen finns det ju en massa annat att göra också. Att arbeta med Galago, till exempel.  Nr 112 kom från tryck för ett par veckor sedan och finns att köpa hos välsorterade tidskriftshandlare. Min första nya serie på två år finns med!

Melodiradioövergång till rubriken utställningar. Nämnda Galagoserie gjordes till utställningen Vi har en viktig grej på gång: konsten att förändra med bild, som hade vernissage på Grafikens hus i Mariefred i går. Där finns även serien att köpa i form av ett jättelikt screentryck, signerat och i 25 exemplar. Riktig konst!

På Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn pågår samtidigt utställningen Bilderbokens nya skepnader, där jag medverkar med ett antal original från Monstren i skogen, barnboken som kom ut för några veckor sedan. Sa jag förresten att nu på lördag den 19 oktober läser jag ur boken på Lidingö stadsbibliotek?

På temat "massa annat att göra också" kan också nämnas att jag är i full gång med manuset till nästa barnbok, som jag hoppas kan komma ut nästa höst. Den handlar, bland annat, om en katt och en tant. Dessutom fortlöper arbetet med det sägenomspunna Projekt X, som förhoppningsvis blir klart före min femtioårsdag.

Nu ska jag gå till Coop Forum och köpa marsvinsfoder. Pipen driver mig till vansinne!

Jag brann och dröp

Efter att ha varit slutsåld i nästan nio år finns nu min sägenomspunna debutbok Unga norrlänningar att köpa igen, tack vare det teknikens under som kallas print on demand. I dagsläge är det bara Bokus som fått upp den, men inom kort kommer den att kunna beställas från Adlibris, cdon och de andra lirarna också. Om någon undrar över varför jag skriver "i dagsläge" i stället för "i dagsläget" här ovanför, så finns faktiskt förklaringen till detta på sidan 55 i Unga norrlänningar. 

Boken är 15 år gammal, men de äldsta serierna gjorde jag redan 1989, vid 16 års ålder. När jag bläddrar igenom boken för första gången på många år, känner jag mig kluven. En del serier präglas av en nördigt intern dumhumor som är ganska rolig, en del har verkligen det där brinnande Teenage Kicks-debutalbums-allvaret: det märks hur oerhört viktiga de här serierna var för mig. Hur starkt jag kände och hur av nöden det var att förmedla det. 

Men somliga serier har sannerligen inte åldrats med värdighet. Mitt tjugoåriga jag fullkomligt dröp av gymnasieförakt, mindervärdeskomplex och frustration, varför skildringen av vissa personer ofta förmedlar vad jag faktiskt kände, men också går långt över den moraliska gräns jag stakade ut längre fram i min karriär. I åtminstone ett eller två fall gick jag så hårt in för att återupprätta mitt skadskjutna ego att serierna blir till rena hämndaktioner. Usch. Jag tänker aldrig mer göra en serie i affekt.

Till råga på allt hade jag inte fattat att man måste byta namn på människorna man gör serier om. Ett exempel på detta finns i serien nedan, vilket oskyldiga fick lida för när det som var menat som en hyllning tolkades som ett påhopp. Men det är länge sedan nu. Så länge sedan att jag till och med vågar lägga ut serien på internet. Klicka på den för att läsa en större version.

Klippkort till Umeå

 Vad jag gjorde i helgen? Var i Umeå, förstås. På Bildmuseet, där det var vernissage för utställningen Serier från norr, där jag medverkar. Ett helt otroligt museum, där det är en ära och ett nöje att ställa ut. Här kommer ett smärre fotoreportage med sjaviga Iphone-foton.

 Joanna Hellgren intervjuas av Lisa Lundström. Jag vill rikta ett stort tack till Lisa, som satt ihop utställningen, och till Jonas Lidström Isegrim som tog initiativet till den. 

Tyvärr fick jag bara med knappt halva Gerd och Karin Aurells peformance på bilden, p g a en pelare och stor publik. Här vill jag för övrigt inflika hur mycket jag uppskattar att det finns norrländska städer som vill och vågar satsa på kulturen. Jag skulle kunna nämna vissa andra orter som gör anspråk på titeln "Norrlands huvudstad" men är direkt kulturfientliga. Ni vet vilka ni är.

Min far smakar på en av Bildmuseets jubileumskakor. (De var tyvärr så goda att jag föråt mig på dem.)

Det var försommarens första dag i Umeå, och palmerna hade slagit ut lagom till efter-vernissage-hänget, där bland andra Erik "Littfest" Jonsson och Anneli Furmark var med och hängde.

Den väggklocka jag tänkt ställa ut (en fysisk manifestation av en symbol för åldrandet, se serien "Dagar med Ellen" i Mats kamp) visade sig vara radiostyrd, och därmed inte fungera norr om 68:e breddgraden. Jag fick tillverka en ny på plats, så nu har jag två. En för utställningar norr om 68:e breddgraden och en för utställningar söder om 68:e breddgraden.

På en utställning som heter Serier från norr måste man förstås ställa ut sin serie "De bodde i norr", om man råkar ha en sån. Gudis, så stolt jag är över den serien.

På utställningens skissavdelning visas några uppslag ur kommande barnboken "Monstren i skogen", kompletta med till hälften utsuddad handtextning, fasttejpade lappar och annat sunk.

Och på gräsmattan utanför lapade västerbottningarna sol vid foten av världens största klädnypa. Utställningen pågår ända till i oktober, så de får nog tillfälle att se den. Gör det du också, om du har vägarna förbi.

Och köttet blev till ord

Oj, det slog mig att jag har en gammal serie liggande som inte så många har läst. Och så kan vi ju inte ha det. Den heter Och köttet blev till ord, publicerades i nr 1/06 av tidskriften Provins och handlar om hur jag blev serietecknare. Som en bonus innehåller den min första självbiografiska serie Min prao, som inte heller den har lästs av så många. Mycket nöje!

Välkommen till utdelningen av 2013 års MJ-pris

Datum:

måndag, 20 maj, 2013 - 17:00 till 17:01

Adress:

Krabat, Kungsgatan 60, nb

Sverige

I samband med årets högtidlighållande av Mats Jonssons 40-årsdag instiftades ett pris i hans ära, MJ-priset.

Priset ska gå till en person som har gjort betydelsefulla insatser i det offentliga samtalet i Mats Jonssons anda, och kommer att delas ut en gång om året under fem års tid. Prissumman på 300 kr har möjliggjorts genom en insamling.

Det är en ära för Galago att på detta sätt kunna uppmärksamma personer som är viktiga för socialistisk idédebatt.

Välkommen till årets prisutdelning, där Mats Jonsson står som värd och modererar ett miniseminarium med pristagaren som inledningstalare.

TID

Måndagen den 20 maj kl. 17.00 - 17.01 med efterföljande mingel

PLATS

Krabat, Kungsgatan 60, Stockholm

ÖVRIGT

Lättare mat serveras från kl. 16.59, prisutdelningen börjar 17.00 och efter seminariet fortsatt mingel på gatan utanför

ANMÄLAN

Senast  den 16 maj

Bindande anmälan. Deltagare som uteblir utan att ha avanmält sig per e-post: info(snabel-a)galago.se eller tel 070-410 20 83 kommer att debiteras 100 kronor.

Anmälan och mer information

Åke Ohlmarks i tredje riket

Förra tisdagen spelade jag in ett avsnitt av Flumskolan, Galagos och Aftonbladet Kulturs nya podcast. Tillsammans med Rebecka Kärde och rektor Johannes Klenell diskuterade jag Tolkien och den svarta magin, den åldrade Sagan om ringen-översättaren Åke Ohlmarks fradgande vansinnesangrepp på JRR Tolkien, hans böcker, familj och läsare. (Lyssna här!) Det finns dock en viktig detalj som jag valde att inte ta upp i samtalet, eftersom den färgat av sig på hela diskussionen och riskerat att ställa verket vi talade om i skuggan. Men sanningen måste ju fram, så här kommer den.

Det var i tonåren jag läste Tolkien och den svarta magin första gången. Besatt av Sagan om ringen slukade jag allt som på något vis hade med Tolkien att göra, när jag inte ritade väggkartor över Midgård eller spelade rollspel. Den här boken var svåråtkomlig, men det fanns ett ex på biblioteket i min farmors hemort Arjeplog. Jag upplevde boken som en veritabel skrattfest. Den lärde akademikern hade uppenbarligen blivit galen efter att ha ignorerats av familjen Tolkien och hamnat i bråk med en alkoholiserad Tolkiennörd, och använde nu all sin icke föraktliga formuleringsglädje till att ta heder och ära av "Tolkieneriet" i en litterär motsvarighet till en splatterfilm. Det verbala våldet var så överdrivet att det inte gick att ta på allvar.

Jag blev äldre, jag blev kvasiintellektuell, jag slutade bry mig om Åkes och JRR:s gubb-fejd. När jag nu skulle läsa om "Magin" och göra lite Ohlmarks-research inför Flumskolan drog jag mig emellertid till minnes en passus i Hans Alfredsons kontrafaktiska andravärldskrigsroman Attentatet i Pålsjö skog. Efter ett överfall mot ett tyskt permittenttåg ockuperas Sverige av Tyskland, och vid de svenska nazisternas firande på Skansen håller riksführern Per Engdahl ett tal skrivet av – Åke Ohlmarks. På vad baserade Alfredson att Åke Ohlmarks skulle ha blivit nazistisk medlöpare vid en tysk ockupation? Personliga antipatier, eller något mer? Vad gjorde Åke egentligen under de mörka åren?

Vid det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933 var Åke Ohlmarks 22-årig student och redaktör för Lundagård. I tidningens spalter hyllade han "de handlingskraftiga tyskarna". Senare under året flyttade han till tyska Tübingen, där han arbetade som lektor i svenska till 1934, då han började arbeta vid universitetet i Reykjavik. Tillbaka i hemlandet misslyckades han med att få docentbetyg på sina två avhandlingar, och en fortsatt akademisk karriär i Sverige var därmed en omöjlighet. 1941 erbjöds han en tjänst vid universitetet i Greifswald, där han stannade till våren 1945 – bara ett par veckor innan Röda armén intog staden. Allra mest graverande är hans nära samarbete med teologen och nazisten Wilhelm Koepp, och att Ohlmarks vid åtminstone 18 tillfällen föreläste i samarbete med något som bar det minst sagt suspekta namnet "Institut för studium och eliminering av judiskt inflytande i tyskt kyrkoliv". 

I Tolkien och den svarta magin beskriver sig Ohlmarks som prosemitisk, och han återkommer flera gånger till nazisterna som det ondaste onda (givetvis med undantag för Tolkiensällskapen i Malmö och Uppsala). Är det bara ett försök att distansera sig från sitt eget bruna förflutna? Det är förstås omöjligt att veta, men jag betvivlar att han någonsin var en brinnande nazist. Ohlmarks var förmodligen bara en simpel medlöpare, en blåbrun Lundakonservativ som grep möjligheten att göra akademisk karriär i Tyskland när dörren till en svensk karriär stängts. När han återvände från det krossade Nazityskland var han persona non grata i den akademiska världen, och kom att arbeta som översättare, författare och filmproducent. Åke Ohlmarks, som jag alltid trott var professor, var i själva verket en akademisk loser. 

Det är ingen långsökt teori att det var därför han slutade sitt liv som en arg och bitter man. Han blev aldrig docent. Hans tyska karriär slutade i katastrof. Hans älskade universitetsvärld ville inte veta av honom. JRR Tolkien tyckte inte om hans arbete och vägrade träffa honom. Christopher Tolkien svartlistade honom som översättare av faderns verk. Tolkiensällskapen gav honom kärlek och uppskattning, men allt detta vändes i hat och sorg när den berusade "Gandalf" kom hem till honom och betedde sig som ett svin. Det hela är verkligen djupt tragiskt.