Åke Ohlmarks i tredje riket

Förra tisdagen spelade jag in ett avsnitt av Flumskolan, Galagos och Aftonbladet Kulturs nya podcast. Tillsammans med Rebecka Kärde och rektor Johannes Klenell diskuterade jag Tolkien och den svarta magin, den åldrade Sagan om ringen-översättaren Åke Ohlmarks fradgande vansinnesangrepp på JRR Tolkien, hans böcker, familj och läsare. (Lyssna här!) Det finns dock en viktig detalj som jag valde att inte ta upp i samtalet, eftersom den färgat av sig på hela diskussionen och riskerat att ställa verket vi talade om i skuggan. Men sanningen måste ju fram, så här kommer den.

Det var i tonåren jag läste Tolkien och den svarta magin första gången. Besatt av Sagan om ringen slukade jag allt som på något vis hade med Tolkien att göra, när jag inte ritade väggkartor över Midgård eller spelade rollspel. Den här boken var svåråtkomlig, men det fanns ett ex på biblioteket i min farmors hemort Arjeplog. Jag upplevde boken som en veritabel skrattfest. Den lärde akademikern hade uppenbarligen blivit galen efter att ha ignorerats av familjen Tolkien och hamnat i bråk med en alkoholiserad Tolkiennörd, och använde nu all sin icke föraktliga formuleringsglädje till att ta heder och ära av "Tolkieneriet" i en litterär motsvarighet till en splatterfilm. Det verbala våldet var så överdrivet att det inte gick att ta på allvar.

Jag blev äldre, jag blev kvasiintellektuell, jag slutade bry mig om Åkes och JRR:s gubb-fejd. När jag nu skulle läsa om "Magin" och göra lite Ohlmarks-research inför Flumskolan drog jag mig emellertid till minnes en passus i Hans Alfredsons kontrafaktiska andravärldskrigsroman Attentatet i Pålsjö skog. Efter ett överfall mot ett tyskt permittenttåg ockuperas Sverige av Tyskland, och vid de svenska nazisternas firande på Skansen håller riksführern Per Engdahl ett tal skrivet av – Åke Ohlmarks. På vad baserade Alfredson att Åke Ohlmarks skulle ha blivit nazistisk medlöpare vid en tysk ockupation? Personliga antipatier, eller något mer? Vad gjorde Åke egentligen under de mörka åren?

Vid det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933 var Åke Ohlmarks 22-årig student och redaktör för Lundagård. I tidningens spalter hyllade han "de handlingskraftiga tyskarna". Senare under året flyttade han till tyska Tübingen, där han arbetade som lektor i svenska till 1934, då han började arbeta vid universitetet i Reykjavik. Tillbaka i hemlandet misslyckades han med att få docentbetyg på sina två avhandlingar, och en fortsatt akademisk karriär i Sverige var därmed en omöjlighet. 1941 erbjöds han en tjänst vid universitetet i Greifswald, där han stannade till våren 1945 – bara ett par veckor innan Röda armén intog staden. Allra mest graverande är hans nära samarbete med teologen och nazisten Wilhelm Koepp, och att Ohlmarks vid åtminstone 18 tillfällen föreläste i samarbete med något som bar det minst sagt suspekta namnet "Institut för studium och eliminering av judiskt inflytande i tyskt kyrkoliv". 

I Tolkien och den svarta magin beskriver sig Ohlmarks som prosemitisk, och han återkommer flera gånger till nazisterna som det ondaste onda (givetvis med undantag för Tolkiensällskapen i Malmö och Uppsala). Är det bara ett försök att distansera sig från sitt eget bruna förflutna? Det är förstås omöjligt att veta, men jag betvivlar att han någonsin var en brinnande nazist. Ohlmarks var förmodligen bara en simpel medlöpare, en blåbrun Lundakonservativ som grep möjligheten att göra akademisk karriär i Tyskland när dörren till en svensk karriär stängts. När han återvände från det krossade Nazityskland var han persona non grata i den akademiska världen, och kom att arbeta som översättare, författare och filmproducent. Åke Ohlmarks, som jag alltid trott var professor, var i själva verket en akademisk loser. 

Det är ingen långsökt teori att det var därför han slutade sitt liv som en arg och bitter man. Han blev aldrig docent. Hans tyska karriär slutade i katastrof. Hans älskade universitetsvärld ville inte veta av honom. JRR Tolkien tyckte inte om hans arbete och vägrade träffa honom. Christopher Tolkien svartlistade honom som översättare av faderns verk. Tolkiensällskapen gav honom kärlek och uppskattning, men allt detta vändes i hat och sorg när den berusade "Gandalf" kom hem till honom och betedde sig som ett svin. Det hela är verkligen djupt tragiskt.