KU-vecka, del 8: Limstaprocesserna

Spännande avslutning i morgon!

KU-vecka, del 7: Det mörka hotet

KU-vecka, del 6: Min karriär som politisk terrorist

KU-vecka, del 5: Die Parteitage in Sundsvall II

KU-vecka, del 4: Die Parteitage in Sundsvall I

KU-vecka, del 3: Fruktan för en röd planet

KU-vecka, del 2: En värld att vinna

KU-vecka, del 1: Ränksmidare från Rådom

Del ett av en serie i åtta delar om min tid i Kommunistisk Ungdom som jag gjorde för Flamman för ett par år sedan. Jag hade deadline på söndag kväll, vilket skam till sägandes oftast ledde till att jag satte mig ned och började teckna efter att ha lagt Ellen på, ja... söndag kväll. Eftersom jag vid den här tiden inte hade någon vettig scanner slutade det hela oftast med att jag åkte in till jobbet med tunnelbanans sista tur, scannade, fixade i Photoshop och mailade iväg serien för att sedan promenera hem (några kilometer) mitt i natten eller ta en taxi som kostade mer än mitt arvode. Det kan vara därför som serien, vad ska jag säga, tappar i skärpa en del framemot slutet. Men nu får ni läsa den gratis, så klaga inte.

(Några delar, men inte alla, har även publicerats i Galago.)

Branta Canadensis

Dags för en "oldie but goldie" igen. Innevarande vecka slår jag till med ännu en m4a:a från Studio Dayw-sessionen, och det är Branta Canadensis vi snackar om. En av mina tre (eller är det fyra?) texter om att sitta på tunnelbanan och fundera över sin livssituation. Det kan fortfarande hända att jag åker t-bana för nöjes skull. Eller nöje kanske inte är rätt uttryck, kanske gör jag det som ångestdämpning eller för att kunna samla tankarna. Dessutom har jag ganska ofta oändligt långa, händelselösa drömmar om att jag åker tunnelbana. Varför? Vet ej, men texten kan ni lyssna på här.

Med detta sagt vill jag intyga att jag är fullt medveten om att jag inte givit blogg'n så mycket uppmärksamhet de senaste veckorna. Det beror inte direkt på ointresse, utan snarare på hög arbetsbelastning både på Galago och på Mats Jonsson enskild firma. Förhoppningsvis kommer ni att få njuta frukterna av mitt knogande en vacker dag. Och märk väl: nästa vecka ämnar jag skärpa mig och köra ett sånt där publicera-en-serie-per-dag-race. Och lite annat. Nu ska jag rita.

Ciao Principessa

Det är alltid svårt att veta var man ska börja, så jag tror att jag börjar med det roligaste som någonsin hänt mig. Det är en helt kort anekdot, men att den är det roligaste som någonsin hänt mig har bekräftats gång på gång på gång när historien ploppat upp och pockat på att bli berättad. Alla som hört den har vridit sig i paroxysmer, men varit rörande överens om att det är en sån där händelse som det inte går att göra något av. ”Tyvärr, Mats, det går bara att dra den som en anekdot eller rolig historia.” Den passar inte som scen i en film eller i en serie, inte som prosa, inte ens som en minisketch i den nästan utdöda Razzel-traditionen. Men va fan. Här kommer den.

Min far samlade på maratonlopp. När jag flyttat hemifrån och mina föräldrar fick en solid medelklassfyrtiotalistermedutflugnabarn-ekonomi började de åka på maratonlopp runt om i världen. New York, London, Prag, Skellefteå, Arjeplog, Paris. Pappa sprang och blev svettig, mamma tittade på och handlade såna där tunna mörkblå täckjackor som det liksom är snedställda rutor på. Den 21 oktober 1995 fyllde pappa 50 år, vilket han firade med att springa Venedig maraton. Det låter kanske lite märkligt med ett maratonlopp just i Venedig, men man startar på fastlandet och springer genom dom intetsägande industriförorterna som servar den där sjunkande sagostaden, för att sen korsa Canal Grande på en pontonbro och gå i mål på Sankt Markus-platsen. För en gångs skull fick jag följa med på en av deras resor. Efter att ha tillbringat natten på ett pensionat i Norrtälje som mest påminde om Stalins fina men försummade datja åkte vi till Arlanda. Långtidsparkeringen, terminalbussen, säkerhetskontrollen. För att slå ihjäl lite tid beslutade jag mig för att gå till taxfreebutiken och fönstershoppa. På semester med mina föräldrar kunde jag inte köpa sprit eller cigg, och ”dofter” har aldrig intresserat mig.

Det var när jag gick in i butiken som det roligaste som någonsin hänt mig hände. Det sprakade till i högtalarna och en sonor kvinnoröst sa ”Sista utrop för flight si och så till Tel Aviv. Flight si och så till Tel Aviv, sista utrop, gå till utgång.”

Klick. Exakt en sekund efter att meddelandet lästs upp kom en man med klirrande kassar rusande ut från taxfreebutiken, i en sån brådska på väg mot gaten att han var nära att springa omkull mig. Mannen var Per Ahlmark.

Att det här är det roligaste som någonsin hänt mig bevisades empiriskt ett par minuter senare, i och med mina annars så svårflörtade föräldrars reaktion. Dom skrattade. Jag kom att tänka på en gång när jag var en tio elva som Rosa Jansson satt på stolen bredvid pappas när vi fikade och förstulet sträckte upp tassen och rev ner hans smörgås på golvet för att sluka ostskivan på den. Allmänt skratt. Min kommentar, i ett undrande, eftertänksamt tonfall var: ”Mamma skrattade..?”

Då skrattade hon ännu mer. Skrattade så att det nästan inte tog slut och Rosa Jansson tittade på henne med sina stora gula rädda kattögon.

Det var nån gång efter Venedigresan som jag började på min världsarvslista. Jag har aldrig skrivit ner den, utan tanken är att den ska dö med mig. Det blir liksom vackrast så. Egentligen borde jag hålla käften om den, men jag är ju nu inte känd för att kunna behålla hemligheter, inte ens mina egna. FN:s världsarvslista omfattar platser, men min omfattar händelser och situationer som jag av nån anledning lägger i ett gammelrosa schatull i huvudet märkt med det där fåniga jävla Astrid Lindgren- och faddergale-doftande ordet. - Varför kan jag aldrig sluta raljera? Är jag så rädd att framstå som banal och få dåliga recensioner i Borås Tidning och i gästböcker på nätet? Jag är väl det. Det gammelrosa schatullet som ser ut att vara köpt på Cocktail och sedan ha legat osålt på Skärholmens loppis i omkring tusen år innehåller inte bara ögonblick som ”första gången jag träffade min flickvän” och ”när jag var så jävla full på Hultsfred –92 och sprang nerför en björkslänt i batikskjorta och mc-jacka”, utan också de ondaste, ledsnaste och mest långtråkiga delarna av mitt liv. Hittills.

De två veckorna i oktober november, den då jag var i Venedig och den efteråt (som jag inte berättar om här), gav mig tre perfekta ögonblick av den lite mer banala typen, såna man plitar dikter om i sin svarta bok eller gör till novellsamlingar som förvuxna tonåringar och kritiker som vill vara nere på gatan blir stjärnögda av.

I detta gammelrosa fack i det gammelrosa schatullet ligger det jag så skämtsamt brukar kalla Per Hagman-kapitlet.

Mitt utrymme

Hm. Eftersom jag 1) har tillbringat helgen med att fira min 38-årsdag, 2) har skitamycket att göra på jobbet och 3) har ont i en arm igen, så blir veckans gamla mög synnerligen slappt.

Närmare bestämt består det av den här länken, till min gamla Myspace-sida. Där kan man titta på foton på undertecknad, läsa några halvskojiga gamla blogginlägg och se ett fotoreportage i bildspelsform från invigningen av Skule Naturum, där en kopiös mängd av mina teckningar i gigantiskt format utgör en del av den fasta utställningen. Bonus: bild på Västernorrlands läns landshövding! Så vad väntar ni på? Klicka och lid!

Äntligen kom läsarundersökningen!

13. Är det något specifikt som du tycker att vi skulle ta hänsyn till vid förändringen av Dagens Nyheter?

1. Texterna blir kortare och kortare. Jag vill att en morgontidning ska erbjuda matig läsning och ge plats åt fördjupning och analys. 2. Borgerlig åsiktsjournalistik på nyhetsplats är mycket oklädsamt, framförallt i en valrörelse. 3. Tidningen blir tunnare och tunnare, och alltså allt mindre prisvärd. 4. Kulturdelen har blivit allt blaskigare, både vad gäller omfång, läsvärde och ryggrad. 5. Det evinnerliga tjatet om att Henrik Berggren inte nominerades till Augustpriset har nu pågått i månader. Inser ni inte att ni gör er löjliga? 6. Den ökade mängden livsstilsmaterial får mig att vilja kräkas. Jag vet att ni inriktar er på detta för att få sälja annonser, men det kan jag tyvärr inte ta hänsyn till när jag väljer morgontidning i framtiden. 7. Vad hände med korrekturläsarna? Sades de upp samtidigt som de intressanta frilansskribenterna och -tecknarna? Vart tog förresten Sara Granér vägen? 8. En dagstidning utan utrikeskorrespondenter är per definition en lokaltidning. 9. Teppanyakihäll. 10. Hanne Kjöller och Peter Wolodarski. (De fick dela punkt.)

Tack för att du tog dig tid att svara på våra frågor.

Undersökningen genomfördes av Mistat AB på uppdrag av Dagens Nyheter.

Umeå

Framförallt under 90-talet var jag väldigt trött på Umeå. Min kusin, som gått i gymnasiet där, och hans far, som tyckte om att retas med mig, var väldigt förtjusta i att berätta för mig vilket rikt kulturliv staden hade i jämförelse med min dåvarande hemstad Sundsvall. Dessutom var det det där med universitetet och regionsjukhuset och en befolkningsexplosion som aldrig tycktes avstanna. Jag trycktes ned i skoskaften och delade min hemstads lillebrorskomplex, även om vissa av min farbrors anklagelser mot Sundsvall stupade på sin egen orimlighet, som exempelvis att det inte gick att få tag på en kopp kaffe där på en söndag.

Men de hade väl rätt i det mesta, antar jag. Ett belysande exempel stötte jag på i Roland Vilas självbiografiska roman Roll, där han på nattåget mot Norrland slår sig i slang med en forskare på väg till Sundsvall. Själv ska den spännande författaren och anarkisten till Umeå för att tala på universitetet. "Vad ska du göra i Sundsvall", frågar Roland forskaren. "Titta på ett ovanligt intressant fall av stendammlunga", blir svaret.

När den osande industristaden Sundsvall på senare år försökt utmana den svala konkurrenten i norr har det inte direkt gjort saker och ting bättre. Kasino. Äventyrsbad. Utbyggnad av Birsta handelsområde till en av Sveriges ledande Kungens kurva-kopior. Konserter med Elton John och Rod Stewart på Idrottsparken. Försöken att bygga ett nytt teater- och konserthus körde fast i en lervälling av skandaler, populistiska utspel och tusentals nätkommentarer i stil med "satsa på vård, skola och omsorg, vill man se teater kan man åka till Stockholm, och passa på att slänga ut invandrarna när vi ändå håller på". Jag lider med de vettiga Sundsvallsborna, som ändå räknas i tiotusenden. Inte minst som jag fortfarande hyser en stark, närmast irrationell, kärlek till den vackra staden.

Men nu var det ju inte det här jag skulle tala om, utan om Littfest, Umeås internationella litteraturfestival, som äger rum på Folkets hus den 17-19 mars. Jag kommer att vara där, och samtala om norrländska serier med Anneli Furmark. På en scen alltså. Men det är inte allt, följande heta gäng serieskapare kommer också att finnas på plats: Liv Strömquist, Martin Kellerman, Sara Granér, Joanna Hellgren, Simon Gärdenfors, David Liljemark, Jamil Mani och Thomas Olsson. Samt självaste Gunna Grähs, om än i egenskap av barnboksförfattare. Dessutom har förstås både Galago och Kartago dignande bokbord. Är inte detta tillräckligt för att ni ska boka biljett till staden vid Ume älv kan jag även avslöja, exklusivt för Mats Jonsson-bloggen, att mina föräldrar kommer att vara där. Om än inte på scen, vad jag vet.

Nåväl. Någon gång under 90-talet slöt jag i alla fall något slags fred med Umeå. Jag besökte staden för att hälsa på mina vänner Leo och Anders, och stannade i några dagar. Snön låg meterhög, mörkret var kompakt och kölden rev. Väderförhållandena, arkitekturen och stadens allmänna atmosfär fick mig att inse något: ja, Umeå var faktiskt Norrlands huvudstad. För Umeå är en norrländsk stad. Sundsvall ligger förvisso i Norrland men påminner, precis som Gävle, mer om de äldre städerna i södra Sverige. De tävlade i olika divisioner. Och så fick jag frid.

Yrke: reporter

En sak ganska många som känner mig vet, är att jag är utbildad journalist. Precis som min reporterkollega Tintin ses jag dock ytterst sällan utöva mitt yrke. Visst, i egenskap av redaktör för en kulturtidskrift är jag medlem i Svenska Journalistförbundet och bär (ett för tillfället utgånget) presskort, men sedan den där praktiken på DN 1994 är det inte många gånger jag stått där med blocket och pennan.

Inte minst därför var det roligt att vikariera i ett halvår på Ordfront Magasin. Och det kanske roligaste uppdraget under dessa månader vara att intervjua den av mig mycket uppskattade författaren Anna Jörgensdotter. Det var trevligt att träffa henne, den bandade intervjun blev väldigt lång och ni kan läsa resultatet här.

Vad övrigt är, är ryggvärk, förkylning, förvirring, prenumerationsadministration, bokproduktion och tecknande. Ingenting ni vill veta mer om, misstänker jag.

Min största konstupplevelse

I april förra året var jag i USA för att lansera min bok. Det var en minnesvärd resa på många sätt, inte minst var det lustigt hur den föll sönder i flera inbördes mycket olika delar. Första veckan tillbringade jag i New York med Victoria, Ellen och mina svärföräldrar. Det var ren semester, vi turistade i den försommarartade värmen, promenerade gata upp och gata ned precis som man ska göra, hängde i lekparker, åt en massa god mat och besökte de kända platserna. Åkte till och med häst och vagn i den av min dotter (och mig) djupt älskade Central Park.

När första helgen kom åkte familjen hem och jag nedgraderades till ett minimalt enkelrum på det billiga men ganska charmerande Hotel 17. Nu var jag serietecknare ända ut i fingerspetsarna, gjorde MoccA-festivalen, hade releasefest, signerade, intervjuades och umgicks med de andra seriemupparna nästan dygnet runt.

Veckan därpå hade jag några ensamma, helt fria dagar att fylla i väntan på att åka vidare till Chicago med Simon och Kolbeinn. Märkligt nog kände jag mig lite nedstämd. Ensam i ett vimmel, typ. Saknade familjen och så. Framåt tisdagen gaskade jag upp mig, köpte ett par skor och gick till American Folk Art Museum, alldeles bredvid MoMa, som jag tuggat mig igenom så det räckte vid tidigare New York-besök. Men folkkonstmuseet, där mina bröder och systrar inom naivism och outsiderkonst sätts på piedestal, hade jag konstigt nog aldrig uppsökt. Nu gick jag genom salarna, det mesta var fint och trevligt, en del mindre roligt. Min dysterhet hade inte skingrats helt. Men så.

Men så såg jag... något? Vad var det? En skulptur lika otäck som tilldragande. Knotor och ansikten och tänder. Dockhår. Jag böjde mig över den, skärskådade belätet in i minsta detalj och kände en massa olika saker samtidigt. Fruktan, barnslig fascination, äckel, en känsla av att det var något märkligt bekant över det här konstverket. Mina ögon befann sig bara millimeter från en av tingestens många bisarra detaljer när jag plötsligt, i panik, insåg vad det var för något och kastade mig handlöst bakåt.

En rotvälta! Det är en jävla rotvälta! Någon sjuk individ har grävt fram en rotvälta, avlägsnat smårötter och jord och målat och pyntat den med groteska accessoarer!

Darrande drog jag mig undan på behörigt avstånd. Jag har alltså sedan barndomen en stark fobi för rotvältor, alltså den där rotklumpen som kommer i dagen när ett träd blåser omkull. Jag har gått i terapi för det, jag undviker fortfarande att gå ut i skogen, jag skulle aldrig gå i närheten av en. Mina värsta, febrigaste, kladdigaste, mest helvetiska mardrömmar handlar om rotvältor. Och nu var det bara museets regelverk som hindrat mig från att... jag kan knappt skriva det... röra vid en.

Jag konsulterade en skylt och informerades om att detta monstrum skapats av Bessie Harvey (1929-94), kvinnan på bilden överst i det här inlägget. Ute på gatan hittade jag en wifi-punkt och googlade genast upp henne på telefonen.

På fyrtiotalet lämnade denna fattiga och redan utslitna unga kvinna Georgia efter att för sista gången ha blivit misshandlad av sin man, och flyttade till Tennessee, där hon sedan tillbringade resten av sitt liv med att bland annat uppfostra elva barn. Bessie var djupt religiös och den främsta drivkraften bakom hennes konst verkar ha varit något slags panteism - hon ansåg att hela naturen försökte tala till oss, och hjälpte den på traven genom att ta grenar och rötter och göra konstverk av dem. Efter att ha tutats i av någon baptistkompis att det hon sysslade med var Satans bländverk (hennes konst för onekligen tankarna till den afrikanska s k naturreligion som baptistförsamlingen säkert ansåg vara förkastlig trolldom), förstörde hon en stor del av sin produktion. Dessbättre ångrade hon sig och satte igång igen, och började mot slutet av sitt liv att uppmärksammas i konstkretsar. Året efter hennes död köptes ett av hennes verk till och med in av Whitney-museet.

Min dysterhet var borta. Jag var uppiggad av chocken, skräcken, äcklet och av att ha hittat en ny favoritkonstnär. Faktum är att jag hittat en del mindre verk av Bessie Harvey till salu på diverse konstauktionssajter och varit minst sagt sugen på att slå till (de är dyra men inte omöjligt superdyra). Men allvarligt. Kan man ha konst hemma som man är rädd för?

Här är den, The World av Bessie Harvey. Brrrr.

(Jag återkommer till resan i ett senare inlägg.)