Det har blivit tid att tala om den vecka som för några timmar sedan blev den sistlidna. (Va? Hur klumpigt och omständligt kan man uttrycka sig? Det finns uppenbarligen ingen gräns.) Det var i alla fall en hård, intensiv och mycket, mycket rolig sjudagarsperiod med bara två stora minusposter - att jag knappt träffade min familj och inte hann rita så mycket. Jag hade heller ingen tid att ta kassa Iphone-bilder, så ni slipper det den här gången.
Veckan inleddes med förarbete inför SPX, men på onsdag började det roliga braka loss i och med att Galago 103 kom från tryck. Ni som prenumererar bör ha fått den nu, och om den inte redan finns i butikerna så dyker den snart upp där med. Det är ett mycket bra, och politiskt, nummer Kollega Klenell satt ihop, och som ett tips kan meddelas att jag medverkar med den 15 sidor långa, purfärska serien med det märkliga namnet Tok-klok. Under helgen har jag fått så många översvallande omdömen om serien att jag rodnar, fler än för någon annan serie jag gjort tror jag, så jag känner tillförsikt inför boken där den ska ingå, den där som ska heta Mats kamp och komma ut i augusti.
Senare samma dag mötte jag min gamle vän Leo (känd seriefigur från både Unga norrlänningar och Hey Princess), som kommit upp från Malmö för att ta ett omslagsfoto till Mats kamp. Alltid trevligt att träffa honom, och det blir alltför sällan. Vi åt middag på Tre vänner med Victoria och Ellen och satt sedan uppe och gaggade. (Det kanske inte förvånar någon att bland annat en gammal skolkatalog från Ådalsskolan återfanns på soffbordet morgonen därpå.) I torsdags vidtog fotograferingen, som blev mycket, mycket lyckad, och jag hoppas kunna lansera det färdiga omslaget här på blogg'n inom ett par veckor eller så. Kanske ännu tidigare? Jag kan knappt hålla mig! Ellen tyckte att det var så pass roligt att den billigaste produkten i Glace-bolagets sortiment förslog som muta. En märklig detalj var för övrigt att någon redan klottrat "Mats" på den vägg i Ivar Lo-parken vi använde som bakgrund.
Efter ännu en supé med min familj gav vi oss av till SPX-förfesten på Morfar Ginko, där jag hälsade på och gafflade med fler människor än jag orkar räkna upp. Ibland slår det mig verkligen vilken stor del av mitt liv serierna är. Inte nog med att de är mitt jobb, mitt konstnärskap och ett av mina största intressen, utan de har också försett mig med större delen av min vän- och bekantskapskrets och givit mig kompisar på andra kontinenter. Jag är bara så förbaskat privilegierad.
Efter att ha tagit farväl av Leo ägnades fredagen i sin helhet åt packning av böcker och annat mög, samt transport av dessa till Kulturhuset. Om aftonen var jag för trött för att rita serier. Förlåt.
Lördag klockan elva slog SPX (alltså Small Press Expo, Sveriges viktigaste seriefestival) upp portarna och sedan stod jag vid bokbordet i sju och en halv timme. Efter en trög start brakade försäljningen loss och jag kunde känna mig trygg, inte minst som Galagoredaktionen hade de förträffliga arbetarna Åsa Hjalmarsson och Mikael Weichbrodt vid sin sida. Som alltid på mässor och festivaler stod jag parkerad bakom (och ibland framför) bordet, men återigen passerade en oändlig skara vänner och bekanta revy. Extra kul var dock när min livskamrat samt avkomma dök upp (den sistnämnda iförd änglavingar) och jag fick presentera Ellen för mina amerikanska förläggare Chris och Brett samt för New Yorks kallaste bönor, Shannon och MK. Vid stängning drog jag och Micke W till Galagoredaktionen för att skriva ut ölbiljetter och gästlista samt hämta en massa Galagotidningar och Sara Hansson-böcker (Fatta! Vi sålde hundra Sara H-böcker och hade sålt ännu fler om de inte tagit slut!) till festen. Väl på Nalen insåg jag att jag glömt sånghäftena, så det var bara att återvända till Galagoskrapan. Argh. Åter på platsen för festen hamnade jag vid dörren med gästlistan i hand för att agera något slags pointer. Kanske min obehagligaste arbetsuppgift sedan tiden på Tok-klok, men det var tvunget att göras. Annars hade någon annan gjort det. Jag lydde bara order. Ingen visste något, bara partibossarna.
När jag väl kom in i själva festlokalen vid elvatiden insåg jag snabbt att detta måste vara en av historiens mest lyckade Galagofester. (Synd bara att intresset var lite större än lokalen, så att ett antal hedersmän och -kvinnor tvangs vända i dörren. Som medarrangör beklagar jag detta djupt.) Ett mingel från himmelriket, bra musik och så... hände det där konstiga. Jag hade visserligen själv transporterat dit sånghäftena, men inte fan hade jag förväntat mig att
själv stå och... *brrr*
sjunga allsång. Men det gjorde jag. Eller rättare sagt vrålade jag med så till den milda grad att jag är hes idag. Hur kunde detta ske? Vänta! Vänta på det, vänstersidan - minns att jag stått och agerat Dr Mengele vid entrén och därmed inte druckit mer än en och en halv öl vid tillfället. Anledningen till att jag upphov min stämma, var att de förträffliga
Bakunins tårar enbart framförde kampsånger, och när de körde den gamla Affe-favoriten
Svarta gänget bröts allt mitt motstånd ned och det var bara att börja "sjunga". En dryg halvtimme senare stod jag utanför lokalen med Eric från Fantagraphics, som fingrade på de sorgliga resterna av en krossad Carl Bildt-pinata och ville veta vem karln egentligen var. Jag har för mig att jag sa något i stil med "He's followed by a track of oil, money and blood".
Efter festen åkte jag med på s k efterfest hos Micke W (han är med i en ruta i Hey Princess, om ni undrar, och yttrar den odödliga repliken "och nu spelar han i Pineforest Crunch!") innan jag promenerade hem över Liljeholmsbron i den ljumma majnatten. En mycket fin kväll, på alla plan.
Söndag: Bokbord igen, något mindre ös denna dag (jag antar att det var vårt eget fel då festen var så lyckad, hö hö skryt) men för att kompensera det deltog jag i en
paneldiskussion med Top Shelf-Chris, seriefurstinnan Shannon O' Leary och Scott Pilgrim-skaparen Bryan Lee O'Malley, modererad av Roger Wilson. Här spillde jag i princip alla bönor om det för bloggens läsare lika välbekanta som dimhöljda "Projekt X". Men det betyder inte att jag kommer att skriva något om det här, ha ha ha ha!
Panel'n ägde uppenbarligen rum i den svarta hyddan.
Efter att ha kramats farväl med en massa seriemuppar och packat ihop åkte vi tillbaka till förlaget med överblivna böcker och "summerade helgen", som det brukar heta. Detta var Galagos bästa SPX hittills, både sett till försäljning, paneldiskussioner, fest och hur bra allting flöt i största allmänhet. Ett stort tack till alla inblandade!
Men den bästa överraskningen väntade när jag kom hem, med Dotterbolagets kulturstipendium dinglande från fingertoppen (en hink fina ute-kritor till min dotter). I en stor artikel om
Ådalshändelserna 1931 åker
Göran Greider runt i Kramforstrakten, och jag är omnämnd! Av Göran Greider! Mannen som borde vara Sveriges president! Jag blev lika glad som en femåring som precis fått Dotterbolagets kulturstipendium.
Artikeln ifråga finns tyvärr inte "online", men man kan ju alltid gå till biblioteket. Vänta nu, har de fortfarande dagstidningar på biblioteken? Öh. Jag orkar inte gå in på denna brännande fråga just nu. Dock vill jag gärna påminna om att det på lördag är exakt 80 år sedan de kusligt aktuella skotten i Lunde. Jag önskar att jag kunde vara där vid minneshögtiden, eller i alla fall att jag hade Bo Widerbergs
Ådalen 31 tillgänglig på video. Om ni inte redan gjort det rekommenderar jag er att se den (ett dramatiskt klipp finns
här) och att läsa Birger Normans bok med samma titel. Glöm dem aldrig.
EDIT: Nu finns Greiderartikeln upplagd
här.
