ABF-gubbar i synnerhet (och mycket mer)

Så har man haft seminarium med Göran Greider på ABF-huset, och det gick bättre än jag vågat hoppas på. GG var precis den hedersknyffel han framstår som i etern, det var nästan fullsatt och jag fick signera många Mats kamp. Jag tror att samtalet blev intressant, om än aningen för långt, och jag hade roligt hela tiden. Ellen blev emellertid uttråkad där hon satt i sin mors knä, men tristessen kan som bekant vara en stark drivkraft, så hon lade sig på golvet och ritade en fin teckning föreställande mig. Digga!


Pappa står vid spisen och tänker på att rita, av Ellen Jonsson.

Och man kan alltså se hela det mer än långfilmslånga samtalet som mastodontfilm längst upp i inlägget. Stort tack till samtalsledaren Lotta Vilde Wahl från Hallongrottan och arrangören Hanna Holmer på ABF!

Nu när detta är överståndet börjar det bli dags att puffa för höstens kommande evenemang.



På onsdag i nästa vecka, alltså den 9 november, pratar jag om Mats kamp på Göteborgs stadsbibliotek tillsammans med en serietecknare som heter Liv Strömquist, som pratar om sin nya bok Ja till Liv! Klockan 18:00. Det lär bli något slags signering efteråt, så ta med storplånboka!



Längre fram, den 26 november, pratar jag om Mats kamp igen (och signerar). Denna gång med en annan välbekant vänsterprofil som samtalspartner – Uje Brandelius. Det sker på Söderbokhandeln på Götgatan i Stockholm.



Framåt jul, söndagen den 18 december, pratar jag om gissa vad ännu en gång! På Biblioteket Plattan i Kulturhuset i Stockholm, tillsammans med den gudabenådade Sara Hansson som pratar om Vi håller på med en viktig grej. Och sen signerar vi!

Avslutningsvis vill jag berätta vad jag gjorde för exakt 25 år sedan, den 31 oktober 1986.

Rosa borta. Månadspeng. Läste mycket. Åt fläsk, potatissallad och godis. Såg lite på TV. Mulet. Gjorde klart lådan på tekniken. Normal skoldag. Tänkte.

Raketer och blåljus

Det var som tusan. I förmiddags var jag på Moderna museet tillsammans med fru, dotter, mor och far. Det var Turner-Monet-Twombly-utställning och mina förväntningar var inte direkt skyhöga. Jag har aldrig varit något fan av impressionismen, men tänkte att det här kunde väl vara en trevlig och bildande familjeutflykt. I stort sett blev det precis så, med ett undantag: Turners målning Rockets and Blue Lights från 1840 var helt jäkla otrolig. Jag stirrade på den en god stund, ur olika vinklar och på olika avstånd, och var sedan tvungen att gå tillbaka och titta på den igen. Slappa jpg:s som den här ovan gör den förstås inte någon rättvisa överhuvudtaget, så har ni vägarna förbi Skeppsholmen före den 15 januari vill jag definitivt förorda ett besök.



Vad mer? Jo Babel-bloggen tipsar om gamla härliga Hey Princess, och kallar den bland annat för "en jättetrivsam liten bok som är mycket lätt att ha att göra med". Och det är ju bara att hålla med.



Till sist: Glöm nu inte att jag och Göran Greider pratar på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm i morgon klockan 18! Observera att man även kan titta på internet!

Matses minicirkus

Wööh! Håll i hatten, gott folk, för här kommer fem snabba:

1. Min Iphone-app är online igen! Det är ett tag sen jag betalade räkningen till Apple, men sedan var jag tvungen att lista ut hur man gjorde för att återaktivera skit'n. Klicka på den övre lilla telefonen en bit ned i högerspalten för att ladda hem en digital Hey Princess. Första två serierna är gratis, sedan kostar det typ 45 spänn för resten, och då får man även bonusmaterialet från den numera slutsålda pocketutgåvan.

2. Hör mig prata om appen och den självcensur jag tvingades till, i P3 Populär! Kanske mest intressant för nytillkomna läsare, det har ju tjatats en del om det där det senaste året.

3. Fyra nya recensioner!


Arbetaren
Kristianstadsbladet
Tidningen Kulturen
Bokbabbel

4. Tro det eller ej, men jag har blivit intervjuad i... Amelia! Men rubriken... jag dör!



5. Min första krönika från Tidningen Liljeholmen/Älvsjö finns nu att läsa här!

Medelklasskampen

Nu närmar sig mitt livs största stund. Samtalspartner till Göran Greider på en scen i ABF-huset, det måste ju vara det finaste en arbetargrabb kan bli. Efteråt blir det förstås en smärre signering, och med lite tur även ett spontant miniseminarium om min och Görans favorit-TV-serie Battlestar Galactica.

Här är den officiella programtexten:

Högern och vänstern kämpar om deras röster. Samhället är inrättat för att de ska kunna kombinera lönearbete med familjeliv och ständigt öka sin konsumtion. De har självförtroendet och ekonomin att göra det bästa av alla fria val det nya Sverige erbjuder dem. Men ändå krisar medelklassen.

Mats Jonssons nya serieroman Mats kamp är en rapport från 2000-talets medelklass. Han dubbelarbetar för att kunna betala räntan på bostadsrätten, gör katastrofala inhopp som outbildad barnskötare på föräldrakooperativet och curlar för sin fru högstadieläraren, som nedskärningarna tvingar att göra två personers arbete. Det är en kamp som för Mats Jonssons del slutade med kollaps, och lämnade en fråga ringande i öronen: Varför arbetar medelklassen ihjäl sig fast den egentligen inte behöver?

Medverkande:
Mats Jonsson, serietecknare och redaktör för Galago
Göran Greider, författare och chefredaktör för Dala-Demokraten

Tid: Måndag 31 oktober kl 18.00
Plats: ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm
Entré: 60 kr

I detta satans rum

Det har blivit dags att tala om I detta satans rum. Förmodligen bär det er emot lika mycket som mig, men nu måste vi tyvärr öppna Pandoras ask om vi ska kunna behålla den här fina serietecknare-läsare-relationen.

Att jag kan ta upp det nu beror kanske om att IDSR inte längre är min senaste bok, utan nu får vara den mellanbok den alltid var menad att bli. Boken mellan Pojken i skogen och Mats kamp, mellan två riktiga böcker. För även om den inte togs fullt så illa emot, eller hatades fullt så mycket av sin skapare, som jag låter påskina i Mats kamp, så nog har jag lagt märke till tystnaden. Att vänner, bekanta och kollegor som alltid kommenterar det jag gör inte hade något att säga den här gången. Till och med kusin Fredrik, min barskaste, ärligaste och därför viktigaste kritiker, lät tystnaden tätna hösten 2008.

Men vad var felet? Först och främst att jag och förlaget lockades att marknadsföra den som en riktig bok, som en hel serieroman, vilket ledde till besvikelse och förvirring. Egentligen är den ju bara "det förlorade kapitlet" mellan prologen och kapitel 1 i Hey Princess.

Detta är dock inte bokens enda problem, utan jag har förstått att många läsare lagt den ifrån sig med en känsla av "jaha". Den gick snabbt att läsa, den var inte rolig, den gjorde inte speciellt ont, igenkänningsfaktorn närmade sig noll. Det sistnämnda är nog det jag idag ser som IDSR:s grundläggande problem; att den skildrar ett övergående, kortvarigt och ovanligt socialt skeende som jag trodde skulle kunna förädlas till ett klaustrofobiskt, drabbande kammarspel, men bara upplevdes som oengagerande, irrelevant och utan samhällsnytta.

Att boken inte är rolig är fullt korrekt, och det är som det ska vara. Att den inte gör så ont... tja, det gjorde i alla fall ont i mig och det är synd om jag inte kunde förmedla det. Att boken gick för snabbt att läsa är egentligen det som stör mig mest, eftersom det hade varit så lätt att göra något åt den saken. Boken är alltså uppbyggd av sisådär 20-3o tablåer på 1-5 sidor vardera, och det som gör boken felkonstruerad är att man som läsare rasar igenom dessa utan att bromsa när en tablå är slut och nästa börjar. Varje del har en titel, som ligger diskret uppe i hörnet. Dessa titlar borde ha bretts ut över en helsida, för att tydligt markera att här börjar något nytt, och tvinga läsaren att stanna upp. Just därför är IDSR den bok jag helst skulle vilja ge ut i app-form, där en sådan broms är väldigt lätt (och gratis) att implementera. Som det heter med ett finare ord.

Efter denna utvärdering och självkritik har det blivit dags att avrunda. Jag vill avsluta med att berätta vad syftet var med I detta satans rum. Det är visserligen sant som jag säger i Mats kamp, att jag i besvikelsen över det uteblivna filmkontraktet och den (trodde jag) uteblivna USA-lanseringen kände ett inre tvång att göra en bok, för att bevisa för mig själv att jag existerade. Men det fanns en anledning till.

Vad ingen verkar ha märkt är att boken är ett berättartekniskt experiment. Till skillnad från mina andra böcker, där berättartexten är ganska omfattande, saknar IDSR helt textplattor och tankebubblor. Allt förmedlas genom bilderna och dialogen, vilket hänger ihop med den där kammarspelsidén jag nämnde tidigare. Jag försökte mig alltså på att mixtra med något så motbjudande som gestaltning, och fick ta mitt straff för det. Men det kom ändå något gott ur det: om jag inte fått leka serieteater i den här lilla mellanboken hade jag förmodligen gjort Mats kamp i den här stilen, och resultatet hade blivit en mycket sämre bok.

Dussinet fullt!

Jag har varit kass på att lägga upp nya recensioner på sistone, så här kommer en urladdning bestående av tolv stycken. Orka säga palla!


Upsala Nya Tidning (klicka för stor bild).


Journalisten (klicka för o s v).


Stockholms fria (klicka!).


Expressen (har ju redan recenserat, men det här är från en "bäst just nu"-sida en släkting råkade läsa).

Västerbottens-Kuriren
Skånska Dagbladet
Östgöta-Correspondenten
Västerbottens Folkblad
Miljömagasinet
Dagens bok
Fiktiviteter
Kafka på jobbet

(Den sistnämnda recensionen gjorde min dag, som det brukar heta.)

Tre slappa länkar

I fredags satt jag för första gången med i Styrelsen i P3 Populär, och pratade bland annat om Speaker-kryssningen '97, Simpsons och Carl Johan De Geer. Lyssna gärna här, men varför har de tagit ett foto på en godisfisk, Sonja Schwarzenberger och Börje Salmings dödsmask?

Om någon besökare av blogg'n ännu inte läst Mats kamp, kan denna individ tillgodogöra sig ett utdrag på OMline, Ordfront Magasins hemsida. Det är uppslaget där jag hudflänger Den svenska skolan.

Slutligen så finns en intervju med mig i den alldeles nystartade lokalavisen Tidningen Liljeholmen/Älvsjö. Jag kommer även att bli krönikör i denna tidning, och lär ju tipsa om det när det är dags för debuten. Intervjun kan man läsa i en fancy-schmancy flash-version här, och fotot är verkligen mycket, mycket finare än det här ovan.

I helgen satte jag för övrigt min fot på Zombie Bar för första gången på kanske sju åtta år. Tyvärr är ju haket ifråga nedlagt sedan länge, men lokalen inhyser numera restaurang Elefantpojken, som må vara det kanske tydligaste tecknet på Ringvägens förhippning, men det kan jag acceptera när maten är så förbaskat god. Sedan gick jag på hemmafest hos ett födelsedagsbarn jag inte kände, tillsammans med bland andra Simon Gärdenfors. Vad vi gjorde där kan man läsa här.

Malou möter Mats, med mera

Missa inte när jag, Robinson-Martin, Malou von Sivers, skådespelaren Magnus Roosmann och en mycket liten hund diskuterar papparollen! Vad ni än gör!



Och så vill jag tipsa om att första utgåvan av Dimma Antologi finns att beställa i detta nu. I denna antologi för serier från Västernorrland medverkar jag med den gamla godingen De bodde i norr, från slutsålda Pojken i skogen. I kommande nummer hoppas jag kunna medverka med nytt, fräscht material.

EDIT: För övrigt tycker jag att Gitta Sereny bör få Nobelpriset i litteratur.

Mixed Grill

Det finns en massa nya recensioner jag borde länka till, men jag sitter inklämd mellan två besök på Rosenlunds sjukhus (inget av dem akut, dock, det är inte ens ett akutsjukhus) så jag nöjer mig med några saker jag glömt att tipsa om:

En lång och matig intervju om Mats kamp finns att läsa på Throw Me Away.

På Blod Eld Död-bloggen bjuder Petter och jag på varsitt Entombed-minne.

Och... i morgon medverkar jag i TV4:s program Efter tio, med Malou von Sivers. Fast jag dyker upp vid elvasnåret sådär.

Grattis, Einstein

I bland händer det att folk hör av sig och undrar om det går att köpa specialtecknade originalbilder av mig. Oftast till vänner och släktingar som fyller jämnt. Jag brukar inte vara omöjlig, så är man beredd att hosta upp några hundralappar går det mesta att ordna. Bilderna i det här inlägget är sommarens skörd, som jag knödde in under slutfasen av Mats kamp-arbetet.

Angående bilden nedan vill jag understryka att seriefiguren "Marcus Gerdin", som jag gjort narr av i serieform i snart ett decennium, för länge sedan separerats från sin mänskliga förlaga. Nu för tiden behandlar jag honom som en seriefigur jag själv hittat på, och ingenting han ställer till med eller får klä skott för bör läggas någon verklig människa till last. Utom mig då.

Självbiografins heliga evangelium

I nypremiären för tv-programmet KulturExpressen pratar jag självbiografi med Unni Drougge och P O Enquist. Dagens clou var dock ögonblicket när jag satt i väntrummet och åt jävulska goda mackor tillsammans med de ovannämnda, samt Stig Larsson, Karin Olsson och Johan Hilton, och plötsligt såg ett par välbekanta ben komma gående nedför en trappa. De tillhörde ingen mindre än seriefrämjaren och hedersknyffeln Ola Hammarlund! Jag blev synnerligen paff, men det visade sig att han arbetar i huset där studion ligger. Serier är fan chef.