Från årsbästalistorna

"Hur blir man egentligen en god och värdig människa? Mats Jonssons färska seriealbum är en politisk och gripande pappabok som inte väjer för de svåra frågorna."
Philip Teir, Expressen

"Om priset man betalar för att flytta från landet till stan: en längtan och dubbelhet som bara blir starkare när man får barn."
Sven Olov Karlsson, Expressen

"Den nyaste och hittills bästa delen av Jonssons självbiografiska serieprojekt. Mats och Victoria får barn, en förändring som slår ner i vardagen som en omvälvande men välkommen bomb. Boken är en ärlig uppgörelse med vardagens slitningar och dess konsekvenser. Rekommenderas särskilt till blivande föräldrar."
Sanna Ulfsparre, Västerbottens Folkblad

"Årets roligaste: Mats Jonsson och Liv Strömquist
Den som säger att tecknade serier inte är litteratur ombedes vänligen vända sig till Galago förlag och stifta bekantskap med Liv Strömquists Ja till Liv och Mats Jonssons Mats Kamp. Bättre än så här blir det inte."
Lena Kvist, Borås Tidning

"Det är en stor glädje att Jonsson slutat skildra sitt sexliv och i stället blivit både ödmjuk och fradgande politisk. Att hata föräldralitteratur men orka skriva om föräldraskap, och om samtiden, som är så sorglig. Det är en bedrift. "
Ida Säll, Svenska Dagbladet

"Liksom Knausgård har Jonsson som mål att skildra hela sitt liv i bokform, som serieromaner. En utelämnande självanalys med en skarp samhällskritisk udd."
Stefan von Martens, Svenska YLE

"Även Mats Jonsson inspireras av Knausgård i Mats kamp. Den är som en förkortad och illustrerad variant av Min kamp 2. Förlossningsscenerna i båda är fantastiska!"
Karin Lundquist, Tidningen Ångermanland

Vilken är den bästa svenska bok du läst i år?

"Det är nog helt klart Mats kamp av Mats Jonsson! Helt underbart bra."
Jessica Björkäng, Bokhora

"Lätt som en plätt! Det har jag f ö redan talat om – Mats Kamp."
Johanna Ögren, Bokhora"

Tillbaka till Mordor

I går var det, otroligt men sant, tio år sedan Sagan om ringen-filmen hade premiär. För att uppmärksamma detta bjöd fantastik-bloggen Drömmarnas berg in 20 personer som fick skriva om sina minnen från när filmen kom. Eftersom jag har svårt att begränsa mig när ämnet är intressant, råkade jag av bara farten skriva en hel jädrans essä om mitt förhållande till nämnda film, och i viss mån även till Tolkien och hela nördkulturen. Läs texten här! (Den återfinns en bra bit ned i inlägget.)

Radio Moskva

Alltså, vad är grejen med veckorna före jul? Jag får känslan av att alla i min omgivning så att säga kör på ångorna i bensintanken nu, och om ett påbud i morgon dag skulle utgå om att julledigheten flyttas fram en vecka skulle vi alla kollapsa likt tragiska plockepinnspel.

En synnerligen hektisk arbetsvecka avslutades med det gargantuanska utskicket av drygt 600 premieböcker och över 300 kalendrar till folk som givit bort Galagoprenumerationer. (Erbjudandet gäller ända fram till jul, titta här!). Tyvärr svek jag tomtebrigaden när striden var som hetast, då dagis ringde för att berätta att mitt barn insjuknat. (Hon mår redan bra igen.)

Och så helgen då, med Galagos stora julfest på Strand, och mitt och Sara Hanssons uppträdande på Biblioteket Plattan. Det var tung bokmässestämning i mitt käll vid middagstid idag, när jag vaknade med såväl betongkeps som kopparslagare och måste hetsa iväg för att stå på en scen och prata om serier. Men det gick bra, och tack och lov hade jag ingen monter att ta hand om. För att dra ännu en parallell så förhöll sig den här helgen till bokmässan som Lollipop förhöll sig till Hultsfedsfestivalen – det var i stort sett samma sak, men allt blev liksom mycket jobbigare när man tillbringade nätterna i sin egen säng i stället för i ett tält på en camping. Skenvärlden rasade och fick byggas upp på nytt, typ.

Men nu kom jag av mig. Julfesten, alltså. Det roligaste var nog att träffa Max Andersson för första gången på sex år, och höra detaljerna om hans långdragna filmprojekt Tito On Ice, som nu är avslutat. Den skulle faktiskt kunna få mig att besöka en filmfestival, och det vill inte säga lite.

I övrigt vill jag bara berätta hur mycket jag hatar snöblandat regn, framförallt när det borde vara fullfjädrad vinter. Och så är det en dum idé att läsa i sin bra bok (Tillrättaläganden av Jonathan Franzen) på tunnelbanan hem från en backanal, då man ändå inte minns vad man läst dagen därpå utan bara har tappat bort var man egentligen var någonstans.

Och så var det lite annat:

Svenska Dagbladet kompenserar det faktum att de ännu inte recenserat Mats kamp med en mycket fin krönika av Magnus Gylje.


Dagens arbetes recension här ovan gladde mig också, liksom den nedanstående, som jag faktiskt inte vet var den publicerats. Jag fick den av min farbror, som i sin tur fått den av sin svåger:

Jag höll för övrigt på att förgås av intresse när jag i veckan hörde ett rykte om att boken recenserats i tidskriften Pappa, ni vet det där nya "magasinet" som hade en gravt photoshopskadad Marcus Birro på omslaget till sitt första nummer. Men tyvärr utgjordes "recensionen" av den av mig själv författade pressreleasen, med några stycken omkastade. Dessutom hävdades boken vara illustrerad av Ricardo Cortés. Men man får tacka för det kostnadsfria annonsutrymmet!

Hm, det var något mer jag skulle säga. Just det: Nya Galago har precis kommit och bör nå återförsäljarna typ på tisdag. Jag är mycket nöjd med numret, så köp det gärna. Och så börjar jag långsamt vakna ur post-boksläpp-koman och har faktiskt börjat nosa (och mer än det) på ett par (i alla fall för mig) djävulskt intressanta projekt. Minnesgoda läsare av bloggn kommer förstås ihåg de tre gamla projekten med kodnamnen X (den kapsejsade Hey Princess-långfilmen), Y (den amerikanska utgåvan av Hey Princess) och Z (Hey Princess-appen). Härmed proklamerar jag officiellt att Projekt AC (Hey Princess som kasperteater?) och Projekt BD (Hey Princess på forngrekiska? På laserdisc?) är i full gång, och förhoppningsvis kan jag berätta mer om dem innan den så kallade vintern är förbi.

Hanako Yamada

Det var vår sista kväll i Tokyo och Galagodelegationen var övermätt på intryck. Skyskrapor, neon, tempel, restauranger, smaker, nattklubbar, dofter, museer och tiotusentals ansikten flög genom huvudet när vi satt i en minimal bar och försökte oss på något slags sammanfattning. Vi hade mött många japanska serietecknare, besökt de stora mangaförlagen och vandrat genom gigantiska underjordiska bokvaruhus med hyllkilometer av serier på japanska med ryggarna utåt. Den berömda mangascenen hade aldrig känts så oöverblickbar hemma i Sverige. Jag hade börjat nysta i mysteriet, och givetvis bara funnit att det inneslöt en gåta. Den alternativa, äkta, smutsiga mangan måste finnas någonstans, men hur hitta den?

Stina fimpade ciggen och sa:

"Förresten! Jag hittade ju Japans svar på dig i dag!"

Hon tog upp en liten, fint formgiven bok vars omslag visade ett svartvitt foto av en surmulen ung kvinna som stirrar rakt in i kameran. Jag öppnade den och drabbades av en sensation. Efter två veckors genombläddrande av manga typ 1 A fick jag till sist den heliga graal i mina händer. Den taffliga men genomarbetade stil jag först lärde känna och älska i Aline Kominskys 60-talsverk, och själv ägnat 15 år och fyra böcker åt att förfina – men i en tydligt japansk skolmiljö, med pratbubblor på kanji. Jag började faktiskt skaka där jag satt.

Vi bad bartendern läsa omslagstexten och berätta för oss vad tecknaren hette, och otroligt nog kände hon mycket väl till boken och dess författare. Hanako Yamada, den dystra damen på omslaget, var en självbiografisk serieskapare som tragiskt nog blivit mest känd för att hon tog sitt liv bara 24 år gammal, och kom att ägnas ett osunt intresse i självmordsglorifierande kretsar.

Sedan dess har jag sörjt att det bara finns två sätt för mig att få läsa hennes serier (totalt två sidor finns översatta till engelska): att lära mig japanska eller att anlita någon för att översätta dem mot betalning, vilket närmast kräver att jag ger ut dem, vilket i sin tur kräver övertalning av chefer, inköp av rättigheter, detektivarbete, språkförbistring och ganska mycket pengar. Attans.

Mighty fine prices – every day

När vi fick veta att det på den gamla cirkusplatsen i Kramfors nordöstra utkant skulle byggas en ny, stor butik ”ingående i en större affärskedja” var det som att vi andades lite lättare. Efter många år i utförsbacke hade det vänt för handeln i staden. De tomma lokalerna fylldes med verksamhet, det hade gjorts fina planteringar längs gågatan, både Hemköp och Konsum Extra utökade sina öppettider och sloganen ”unik småstadshopping” vände bristen på kedjor till något positivt. Men givetvis var det kedjorna vi ville ha. Att växa upp i en stad där annonstavlorna skrek ut McDonalds- och H&M-propaganda samtidigt som närmaste McDonalds låg i Sundsvall och närmaste H&M i Härnösand gör sånt med en. Och nu skulle vi få en kedja, låt vara nästan 20 år efter att jag flyttat från stan.



Och så blev det Dollarstore. Ett norrländskt lågpriskoncept som nu långsamt expanderar även söder om Dalälven. Tingeltanglets svar på hamburgerkedjan Max, kanske man kan säga. Deras slogan är ”Mighty fine prices – every day” och den fjärde juli firar de med hamburgergrillning och ponnyridning. ”Man kan ju tycka att vi borde ha fått ett NK eller liknande”, kommenterade min svärfar med döden i rösten. ”Och så fick vi Dollarstore.”



Deras parkering är alltid proppfull, men lokalen är så stor att det sällan blir riktigt trångt. Bara vid kassorna, egentligen, och vid godiset. Dollarstores godisutbud är enormt och, efter att alla skumma små kiosker lagts ned, intressantast i kommunen. I övrigt sönderfaller sortimentet i tre huvudkategorier: trista prylar av husgerådskaraktär i en kvalitet som verkar okej, asbilligt krimskrams för hela familjen och hygienartiklar av kända märken. Kategori ett struntar jag i, men det var kategori två som först lockade in mig i butiken och kategori tre som gör att jag nu besöker Dollarstore varje gång jag är i Kramfors. Allt det där bric-à-bracet som man oftast förfasar sig över och ibland känner en oförklarlig dragning till, gör Dollarstore till den enda butik i Kramfors som det går att strosa i för att slå ihjäl tid.



När man är färdig med detta kan man köpa en billig leksak (som faller sönder två timmar efter att ha kommit i kontakt med luften) för att glädja sitt barn, tjacka upp sig på tvål, schampo, tandkräm och deodorant för ett halvår till priset av ett par flaskor duschkräm på Ica, tillfredsställa husbehovet av batterier och avsluta med att botanisera på bokavdelningen. I det kreddiga 40-kronorsstället trängs deckardrottningarnas B-lag med Gunnar Blå, medan tiokronorstunnan svämmar över av misslyckade författare som Tahar Ben Jelloun, Susan Faludi och Katrine Kielos. Dollarstore är även Kramfors bästa bokhandel.

Sedan står man där med stinna kassar och en marginellt tunnare plånbok och undrar när Stockholm ska få sitt första Dollarstore, dock med en gnagande känsla av att något inte stämmer. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, förrän jag ser en intervju med kedjans grundare i Sundsvalls Tidning. På frågan om huruvida det förekommer barnarbete hos deras leverantörer svarar hon ”det gör det inte, det har jag leverantörernas ord på”. I faktarutan intill får hon bland annat lista sin sämsta egenskap och väljer följande: ”Jag är ganska godtrogen av mig.”

Och det är Dollarstores grundare inte ensam om.

Julklappsjakten

Men titta. Är du i Stockholm på torsdag kan du gå på arrangemanget ovan och ordna hela julklappsbestyret samtidigt som du kan sockerchockas, ha trevligt och stödja en massa oberoende förlag. Som synes har jag ritat kartan, och hos Ordfront på Bellmansgatan 30 kan man förstås köpa mina böcker till mycket förmånliga priser. Jag tittar nog förbi och signerar lite också.



Annars så har jag fortfarande inte tid att blogga som hederligt folk, men här är två recensioner från utlandet:

Ärevördiga finlandssvenska tidskriften Ny Tid recenserar Mats kamp här.
Graphic Novel Reporter recenserar Hey Princess här.

Och så har jag skrivit en ny krönika i Tidningen Liljeholmen/Älvsjö. Här avslöjar jag två saker som kanske rubbar ert förtroende för mig, men... jag kunde inte låta bli. 1) Jag har tränat på gym. 2) Jag har social fobi.