Angoulême 2012

Kära läsare, jag är tillbaka. Tillbaka på bloggn och i landet efter att ha tillbringat större delen av förra veckan i Frankrike. För första gången på 14 år har jag besökt seriefestivalen i Angoulême, västvärldens främsta tummelplats för seriemuppar. Att jag inte varit där på så länge beror om sanningen nu prompt ska fram inte främst på att jag "vänt mig mot den amerikanska seriemarknaden, som är närmare besläktad med den svenska", som den officiella förklaringen lyder.

Nej. Egentligen handlar det om att mina två besök 1997 och 1998 främst var en orgie i kassa franska komiska äventyrsserier, språkförbistring och förtvivlan, portföljbärande åt chef, torkande av andras tårar, nattligt ahasverusande efter obefintliga taxibilar, boende på Alexandramannens favoritmotell, förlämpningar från franska förläggare och finska seriekritiker, starka känslor av mindervärde samt skörlevnad, förnedring och självskadebeteende. Men då var jag ung och svag, nu är jag medelålders och stark. När årets festival dessutom innefattade en svensk utställning och en antologi utgiven av Galago, såg jag inte längre någon möjlighet att stanna hemma.



Onsdagen den 25 januari.
Tillsammans med min kollega Johannes Klenell och serietecknaren Lisa Medin landade jag på Charles de Gaulle, en flygplats lika skitsnygg som ofunktionell. Medan vi väntade på bagaget fick jag en mycket god nyhet om Projekt AC i smartphonemailen, och tur var det då nästa nyhet var att Lufthansa supit bort våra väskor. Bland annat innehållande alla de böcker vi skulle sälja på festivalen. Unddg. Att leverera dem till Angoulême skulle ta Luftwaffe två dygn, och det gick ju inte. Så medan JK och LM hoppade på tåget mot Sydfrankrike tog jag tunnelbanan mot centrala Paris för att övernatta i väntan på bagaget. Under den korta resan lyckades jag boka både ett hotellrum och en ny tågbiljett, så det är ibland svårt att inte älska modern informationsteknologi.


Parti av Paris, från hotellrummet.

Min afton i ljusets och ungdomens stad tillbringade jag med att supa och dansa popdans med japanska fotomodeller till klockan sex på morgonen på indieklubben Planet Rock is @ll Right. Eller vänta nu, det var ju 1998. I själva verket promenerade jag planlöst och insöp inte mer än atmosfären, åt middag och såg amerikansk superhjältefilm på hotellrummet. Vid elvasnåret kom en piccolo med Galagos gepäck.


Poitiers i januari. Hade jag varit Abd ar-Rahman ibn Abd Allahs framryckande härar hade jag också vänt om.

Torsdagen den 26 januari.
Släpade väskberget till Gare de Montparnasse, äntrade TGV:t och somnade. Vaknade strax norr om Poitiers och trodde att jag hamnat i en serie av Joanna Hellgren. De kala träden fullproppade med fågelbon såg så oerhört Frances ut att allt kändes overkligt och överjordligt (Anneli Furmark berättade sedan att det inte alls var fågelbon, utan en svampsjukdom.) Tågbyte i Poitiers, en stad bara Anders Behring-Breivik kan älska, komplett med släpande av bagageberg uppför och nedför trappor. Läste ut Jonathan Franzens Discomfort Zone, som var helt okej men inget speciellt. Böcker blir inte alltid bättre för att de är självbiografiska.


Vårt hotell i industriområdet.

Framme i den medeltida seriestaden, och allt såg ganska lugnt ut. Köpte dagens Libération, efter ett tips om att vår antologi recenserats över ett helt uppslag. Det var mycket fint. Taxi till Étap Hotel, nästgårds med Alexandramannen-motellet, långt ute i ett industriområde. Brrrrr. Receptionen var givetvis lunchstängd (de har lunch i åtta timmar), men då jag fått dörrkoden kunde jag dumpa Mont Bagages och i stället släpa alla våra böcker till en ny taxi och äntligen äntra festivalen. När jag åkte upp till centrum (Angoulême består av pittoreska hus på ett berg, med industriområden och köpcentrum på den omgivande slätten, lite som Vimmerby fast i sten i stället för trä) kom allt tillbaka. Festivalen ockuperar hela staden, det är seriemuppar av alla åldrar, färger och former överallt och oj, där är ju Le Chat Noir, festivaldeltagarnas ständiga häckningsplats efter mässans stängning. (Nej, det är ingen strippklubb, utan ett helt vanligt ölhak.)


Angoulêmes folkmängd fördubblas under festivalen, sägs det.


Bland annat tillkommer Johannes Klenell och Kristiina Kolehmainen.

Ackrediterade mig och släpade bokkassarna till Le Nouvel Monde, det gigantiska tältet som härbärgerar de mer alternativa förlagen. Eftersom Angoulême inte är någon klassisk mässtad med vidhängande hangarer äger allt rum i stora tält uppslagna på torg och gamla militära övningsfält. Och det blir mycket trevligare så. Mötte Johannes vid bordet Galago delade med övriga svenska aktörer. Han var ensam där och höll vakt, då Strindbergsutställningen precis höll på att invigas i stadens seriemuseum. Han blev glad över böckerna, men återseendets sötma kunde inte balansera den upptäckt jag minuter senare gjorde i programmet: att jag precis missat scensamtalet med min favoritserietecknare och förebild Aline Kominsky och Raw-grundaren Francoise Mouly. Brinn i helvetet, Lufthansa!


Det i seriekretsar ökända Le Chat Noir.


En glad Anneli Furmark med Henri Gylander i fonden.


Knut Larsson och Joanna Hellgren, vars Frances 3 släpptes till festivalen. Kommer på svenska i sommar!


Lisa Medin och Knut Larsson kraftminglar.

Efter att jag gått ett varv runt Nouvel Monde och kollat in en massa heta serieböcker, samt träffat vänner och bekanta från främst Sverige, Norge och Finland, utbröt finländskt montermingel och sedan var det tid för en gigantisk entrecote och en smarrig omelett tillsammans med kollega Klenell. Och så Chat Noir. Allt var precis som för 14 år sedan, frånsett att alla var äldre, några försvunnit och ganska många tillkommit. Träffade bl a mannen och kvinnan bakom den första och bästa engelskpråkiga intervjun med undertecknad och bekanta från Atlantområdets alla hörn. Det är himla kul. Som tur är gick det en Kornsjöbuss (intern referens jag inte orkar förklara för er som inte växte upp i Kramfors kommun) till hotellet, och jag sov som ett barn.


Nouvel Monde-tältet.

Fredagen den 27 januari.
Åt baguettefrukost vid svenska bordet, som jag tillbringade större delen av dagen med att vakta. Folk från alla upptänkliga språkområden köpte vår antologi, våra fanzines och våra svenska böcker (gud, vad folk som köper serier på språk de inte förstår verkligen måste älska mediet). De fem amerikanska Hey Princess jag tagit med försvann snabbt, och jag grämde mig verkligen över att jag inte fått med mig fler. Den sista boken behöll jag i väskan hela festivalen, utifall att jag skulle stöta ihop med Aline Kominsky, men i stället gav jag den till en trevlig fransk förläggare. Hoppet är det sista som överger människan, i dubbel bemärkelse.


Mainstreamtältet ekar tomt. Den frankobelgiska komiska äventyrsserien – en civilisation i kris?

Tog även en tur till det ännu större mainstreamtältet, men blev inte långvarig. Vad är egentligen grejen med att tusentals franska män aldrig slutar läsa barnserier? Stora affischkampanjer för "koncept" som "Unge Lucky Luke - vilda västern är hans lekplats!" visar verkligen på branschens djupa konstnärliga och kommersiella kris. Sökte förgäves efter det VIP-område som på 90-talet erbjöd obegränsat med gratis mat, gratis rödtjut, gratis blasköl, gratis champagne, gratis snacks, gratis likör, gratis cigarretter och gratis cigariller. Jag antar att även sponsoravtalen fallit offer för seriekrisen.

Väntade i 45 minuter på att få tag på en taxi till industriområdet för att betala våra hotellrum när receptionen var bemannad. Var tvungen att betala rummen kontant (!?), och fick vänta i en halvtimme till på en taxi för att kunna åka tillbaka till stan med oförättat ärende. Fick dock prata politik med den trevlige taxichauffören – på franska. Jag måste ha framstått ungefär som Ellen gör när hon pratar politik med vuxna (det händer!) men är imponerad över att det alls gick. Jag har blivit mycket mindre rädd för att tala främmande språk de senaste åren. Medelålderns självförtroende, alltså. (Okej, min del av samtalet inskränkte sig mest till "Sarkozy - pffft!", "Merkel - pffft!" och "Cameron - pffft!", men ändå.)


Ceci n'est pas un seriemupp.

Fortsatte att sälja böcker och tala för antologin hela eftermiddagen, drack ett par öl med svenska delegationen, åt en MAKALÖST god pakistansk middag med Johannes och Lisa, och sedan var det "Katten" igen. Minglade ännu mer intensivt än kvällen innan och sedan var det Kornsjöbuss igen. Fick betala rummen till nattportiern, men kunde inte få kvitto. Allt måste bero på arvet efter Robespierre.


Kolbeinn Karlssons bidrag till Strindbergutställningen.


Och Joanna Hellgrens.

Lördagen den 28 januari.
Försov mig. Åt baguette, köpte två polotröjor till Ellen, vaktade bord, pratade med en massa folk, tittade på böcker. Sprang nedför berget till till Seriemuseet (så stort och fint att man blir avundsjuk, ibland känns verkligen Frankrike som den ledande kulturnation det borde vara) för att se Strindbergutställningen, som var fin, och rusade igenom Spiegelmanutställningarna som egentligen förtjänat att få hela eftermiddagen. Suck. Men det är mitt eget fel, jag borde inte ha försovit mig.


Experimentell kortfilm från Rayon Frais-minglet som ingen visste att den spelades in, allra minst jag.

Rayon Frais franska förlag ställde så till med releasemingel för boken ifråga. Förtäringen försvann med ett sssslurp, men det var kul så länge det varade. Förläggaren bar pälsmössa, för övrigt. Aftonens middagssällskap var Knut Larsson och Johannes Klenell, och på menyn stod kött. Gissa vad vi gjorde sedan? Drack öl med serietecknare på Le Chat Noir? Jo. Åkte Kornsjöbuss till industriområdet? Lär ju ha gjort.


I Frankrike sitter folk och läser serier helt öppet.

Söndagen den 29 januari.
Upp tidigt, märklig hotellfrukost, ännu en taxi. Tåg mot Charles de Gaulle, med mycket fnittrig samtalston. Mötte ett vandrande Nigeriabrev på flygplatsen, i form av en välklädd, gitarrförsedd svensk man som ville låna tvåtusen till nästa vecka. Men det fick han inte. Köpte ett Eiffeltorn till Ellen. Hem via Hamburg. Bagaget kom fram som det skulle den här gången, och vi med.



Utvärdering och självkritik:
– Åker jag till Angoulême fler gånger ska jag bo centralt, ha med fler Hey Princess och avsätta mer tid åt utställningar och seminarier (det säger jag i och för sig efter precis alla mässor).

– Det finns mycket bra på den franska seriemarknaden, men jag känner mig inte hemma där.

– Jag är mycket glad över att vara en medelålders förläggare i stället för en ung springpojke, och jag låter inte längre någon förolämpa och förnedra mig. Inte ens jag själv.