Det var sista kvällen i Stockholm före julledigheten och som jag minns det var gatorna nakna och döda på det där sättet de bara kan vara en snölös decembereftermiddag. Min blivande fru och jag lämnade vår etta på Gotlandsgatan och korsade Södermalm. En nutida betraktare skulle kanske ha kallat oss uppklädda, men det var nog bara så vi brukade se ut. Stundens tyngd vilade bara på mitt sinne, jag tror inte att någon såg det på mig. Kanske inte ens min flickvän.
När det var jag först fick veta minns jag inte, men det var på jobbet. Atlantic förlags AB, där jag framlevde mina dagar som redaktör för serietidningarna Larson, Ernie, Pyton och MegaPyton. Jag hade just fått en dator med färgskärm, som kunde hantera den senaste versionen av Netscape, och på något internetforum hittade jag länken till projektets alldeles färska hemsida. Medan jag lojt klickade mellan de få, tidiga artworken hände något i mitt inre. Rostiga reläer slogs om, ljuset tändes i mörka källarvalv och sedan länge obesökta salar öppnades på nytt. Elvaåringen som i smyg låtit läslampan vara tänd hela natten och jagat fram över sidorna trots att det var skola imorgon. Trettonåringen som ägnat flera veckor åt att kärleksfullt teckna en sex kvadratmeter stor karta och sedan satt upp den på väggen. Sextonåringen som tvingat sina kompisar att bli intresserade av rollspel för att ha några att spela med. Alla de som målmedvetet tryckts ned i källarhålorna av en välklädd ung man med stilsäkra skivor och diskurskorrekta böcker i hyllorna, med huvudet fullt av rätt klubbar, rätt vänner och rätt referenser. Men efter mer än tio år slogs portarna upp igen, och nördarna blinkade ovant mot dagsljuset. Deras stund var kommen.
De närmaste åren ägnade jag många timmar i veckan åt att nördsurfa på internet. Småträiga Theonering.com, Ringbearer.org som sålde ut, kortlivade svenska come.to/ringfilm (det blev aldrig riktigt samma känsla med rubriker som “Väderklint på gång?” ) och så mitt nya digitala hem – Theonering.net. Med administratörer jorden runt kunde de vara uppdaterade alla dygnets timmar, och sajtens spioner skickade rapporter från Hollywood, London och – förstås – Nya Zeeland. Jag mailade det första, gryniga fotot av nazgûlerna till häst vid Bruinens strand till mina nästan lika nördiga arbetskamrater, deltog i spekulationerna om huruvida det smygfotade hob-stallet var en riktig kuliss eller bara en modell (träden av renlav borde ha talat sitt tydliga språk, men icke), flämtade åt hårresande urusla cgi-bilder av Vattnadal som så här i efterhand helt uppenbart var fejk. En gång hade jag själv ett litet rykte att bidra med – en detalj jag snappade upp i förlagets recensionsex av dataspelet byggt på filmen – och fick ett tackmail från Theonering.net-chefen Xoanon. Trots att jag genom åren fått mail från många människor jag beundrar, smäller inget högre än det korta brevet från övernörden med det fåniga internetnamnet.
Jag läste varje inlägg i varje tråd på filmrykten-forumet, läste alla böckerna en gång till och kastade mig in i “The Reading Rooms” sanslöst initierade bokcirklar där Curious och Reverend presiderade och aldrig tvekade att ge dåligt pålästa debattörer en skopa destillerat förakt. Åh, vad jag störde mig på dem och deras självsäkra, självklara katolska läsning, samtidigt som jag svalde varje lärospån som föll från deras förtorkade läppar. Tills Reverends konto efter en veckas tystnad hörde av sig med orden “Det här är Reverends syster. Då jag vet hur mycket den här platsen och ni som diskuterar här betydde för min bror, smärtar det mig djupt att behöva meddela att han är död.”
Det var redan efter skymningen när vi kom fram till Mariatorget, hand i hand. Det var fullt med folk utanför Rival-biografen, som ännu inte köpts av Benny Andersson och blivit en del av ett lyxsanerat nöjes- och konferenskomplex. Vägg i vägg låg ännu det inpyrda haket Lilla Maria, ovetande om sitt framtida öde av balsamvinäger och ruccola. Vi fann vårt brödraskap, även om de i egenskap av synt-och-got-fraktionen av vår vänkrets mer påminde om ringvålnader. Erik delade ut allas biljetter, fryntlig som en hobisk värdshusvärd trots den dystra klädseln. Biljetterna hade han, jag och en medsammansvuren köpt på släppdagens morgon. Vi steg upp före skymningen och åkte, förslaget nog, till biografen i Täby centrum där vi antog att köerna var kortare. Ett helt korrekt antagande, och det var skönt att slippa tälta på Medborgarplatsen. Den stilsäkre unge mannen må ha låtit sina töntiga småbröder springa fritt, men det fick finnas gränser. På darrande ben och med en mage i uppror gick jag in på Rival, såg biljetten rivas och satte mig på min balkongplats. Nöp tag i mina linser, slängde dem på golvet. Satte på glasögonen och ljuset släcktes. Allt hade lett fram till det här.
Var åren av nördsurfande förspillda? Bara underhållning, eskapism och tidsfördriv? Nej, det fanns tillräckligt mycket substans i nöjet för att göra både hipstern och den intellektuelle nöjda. Jag borrade mig djupt, djupt ned i en subkultur och lärde mig massor om hur de fungerar. Jag putsade upp och fördjupade min redan encyklopediska kunskap i ämnet (läs upp vilken enskild mening som helst i trilogin och jag ska berätta för dig från vilket avsnitt den kommer!). Jag fick förstahandserfarenhet av det som snart kom att kallas “förväntningssamhället”, hur vi i den digitala tidsåldern där allt är tillgängligt hela tiden får våra kickar genom att längta efter det som ännu inte är färdigt.
Och så lärde jag mig en del om hur man gör film, mer specifikt om hur man gör en filmadaption av en bok. Bland det mest underhållande på forumen var “Det är SÅ HÄR Peter Jackson ska göra det, annars gör han FEL!”-trådarna. Mannen som skrev ett fullständigt manus till första filmen för att visa att man inte behövde ändra någonting, inte hitta på en enda ny replik (hans film hade givetvis blivit cirka sju timmar lång, och jag hade gärna sett den). Tolkienakademikern Michael Martinez som “drog tillbaka sitt stöd” till filmerna efter att ha insett att Jackson fått för sig att Gondors soldater skulle bära plåtrustningar i stället för ringbrynjor. Krypande kom insikten om hur mycket en filmadaption påminde om det jag själv gjorde som självbiografisk serietecknare – att ta ett omfattande “verk” (i mitt fall mitt eget liv) och komprimera, ändra, skriva till, dra ifrån, ta bort och slå ihop karaktärer. När jag sedan skrev ett filmmanus baserat på min serieroman
Hey Princess (filmen lades tyvärr sedan på is) tog jag med mig det jag lärt mig på Theonering.net, framförallt hur det viktiga – och möjliga att genomföra – är att behålla stämningen och budskapet, snarare än enskilda scener.
När premiären närmade sig tilltog min nervositet. Jag hade inte bara investerat oändliga timmar i Jacksons projekt, utan också en liten bit av mig själv. Det blir ju lätt så, att när man tycker om någonting väldigt mycket börjar man identifiera sig med det. Skulle filmen floppa eller bara mottas med en axelryckning? Tänk om… den… skulle bli filmhistoriens största, högljuddast kluckande kalkon? En natt, med bara någon månad kvar, drömde jag att jag såg filmen på bio. I drömmen var alla specialeffekterna gjorda av elever från Powerhouse i Kramfors och soundracket skrivet av den lettiska light-indiegruppen Brainstorm (kända från melodifestivalen 2000). Jag började inse att jag hade ett osunt förhållande till hela skiten, men det var alldeles för sent att dra sig ur.
Reklamfilmer. Trailern till
Vanilla Sky, tonsatt med Looper-låten
Mondo 77. En sista hälsning till mitt hipster-jag, innan jag var i Midgård. Någon minut in, när sista alliansen mötte Saurons horder på Orodruins sluttningar, var min oro bortblåst. Jag gav blanka fasen i vad min flickvän, mina vänner och världens alla kritiker tyckte om filmen, och dessutom gav jag blanka fasen i att jag gav blanka fasen i det. Det spelade ingen roll längre. Inte ens mina egna små invändningar – att det inte framgår hur stora avstånden är, att handlingen ibland känns som ett rollspelsäventyr – kunde göra sig hörda när jag var fullt upptagen med mitt livs största biografupplevelse. Jag älskade den här filmen. Älskade, älskade, älskade.
När vi kom ut från Rival var Mariatorget täckt av snö, och enorma flingor fortsatte att singla ned från den mörka skyn. På en pub jämförde vi våra erfarenheter. Ingen var besviken. Det är tio år sedan nu, och vi var lyckliga. Och när jag satt där med min öl och mina vänner och såg snön falla och skulle åka till mitt norrländska barndomshem dagen därpå, huset där jag för första gången upplevde Morias gruvor under en natt som inte tog slut förrän det var dags att stiga upp och äta frukost, och kände mig lycklig var den allra största lyckan att det inte fanns någon tomhet alls i mitt hjärta. Det skulle komma två filmer till. Och redan samma kväll skulle jag sitta timme efter timme framför Theonering.net och läsa recensioner, analyser, delta i den kollektiva glädjeyran. Vara en del av det sköna nya förväntningssamhället som redan började spekulera om nästa film. Svara på frågor från dem som inte kunnat gå på premiären. Och läsa Curious forumpost med ämnesraden “Åh, vad jag önskar att Reverend hade fått uppleva den här dagen”.
(Tidigare publicerad på
Drömmarnas berg i samband med filmens tioårsjubileum.)
