Bonnierimperiets hjärta

Not till läsaren: Nedan följer del fyra av 19 i en text som för länge sedan publicerades i fanzinet Seriechock. Texten är 17 år gammal och jag vill redan nu varna för pretentiöst språk och en juvenil människosyn.

Följande förmiddag tog jag en buss till Marieberg, där jag något försenad skakade indiepopprinsessans (alltså Linda Norrmans, nu Linda Skugges/red anm) hand med gröna naglar. Vi slog oss ner i Expressens kafeteria, en plats där jag tillbringat mången glad stund med Jennifer. Hon drack päronsoda och rökte Marlboro lights och jag intervjuade järnet. Hon gav ett trevligt men ganska blygt och nervöst intryck, men kanske var hon bara stressad. Jag ställde tråkiga frågor och fick tråkiga svar, men vi kom ganska väl överens och snackade Bowie i en kvart eller så. Efter en dryg timme drog sig Stornazgûl tillbaka och jag for till die Stadtmitte och läste tidningar på Kulturhuset. När jag efter ett par timmar gick över Hötorget mötte jag den alternativa popens Maria från Magdala igen, med en wannabe i släptåg. Den sköna log och sa hej. När jag hämtat mig drog jag till Leo för att hämta min smutstvätt, som jag glömt tidigare. Han proppade mig full med pasta och baconsås (utsökt) och sen flydde jag fältet. I tunnelbanan antastades jag av en medelålders asiatiska med självmordstankar. Hon hade något som såg ut som brännsår från cigaretter på händerna, men jag lyckades muntra upp henne med en filosofisk utläggning om livets ljusare sidor. Hon såg väldigt tacksam ut när hon steg av efter blott en station. Jag har upptäckt att jag har ganska god hand med galningar och andra antastare. Kanske har jag valt fel bana.

På kvällen följde jag med Jacob och Stefan till Mc Donalds på Hornsgatan (Mc D på Ringvägen duger inte, påstår de). När vi åt löpte de två tråkmånsarna amok, närmare bestämt fördjupade de sig i ett animerat samtal om koncernbeskattning. Efter tio minuter sneglade jag menande på de två torrbollarna varvid vi alla brast ut i skratt över lyteskomiken i situationen. Sjukdomsinsikt har de i alla fall. Efter maten gick vi till en biljardhall och hade en utdragen flipperturnering. Till sist vann jag. Men så var det också det där fotbollsflippret vi spelade, det är nog det spel jag har störst erfarenhet av. De skulle promt ta tunnelbanan hem, och när vi bytte vid Slussen såg jag Linda Norrman för tredje gången på samma dag. Jag undvek henne, eftersom jag inte ville att hon skulle tro att jag förföljde henne. Väl hemma drog jag och Jacob upp riktlinjerna för hans och Stefans projekt med serier om deras tråkiga jävla liv. Vi hade väldigt roligt och somnade först framåt småtimmarna. Annars har Jacob, det måste jag tillstå, en oklanderlig dygnsrytm. Dan därpå fikade vi på ett konditori vid Medborgarplatsen tills det blev dags för mig att åka norrut.

Fotnoter:

Intervjun som mitt möte med Linda Norrman resulterade i kan läsas här.

Illustrationen ovan är gjord av David Liljemark.

Ett anbud jag inte kan motstå

Not till läsaren: Nedan följer del tre av 19 i en text som för länge sedan publicerades i fanzinet Seriechock. Texten är 17 år gammal och jag vill redan nu varna för pretentiöst språk och en juvenil människosyn.

På måndag morgon gick jag till Sturegallerian, där jag hade möte med en viss Madeleine Hägg om en reklambroschyr hon ville att jag skulle rita i. Hon bjöd på kaffe och kaka och jag visade Ali Norman som exempel på vad jag kan åstadkomma. Hon blev klart impad och sa ”öööööhöhö, tar vi direkt!” och jag lovade att ringa in min offert senare under dagen. Efter mötet med den rätt söta men alltför effektiva fröken Hägg åkte jag till Galagoredaktionen/Nataljas och Moniques boudoir. Gullgummorna var inte där, men väl Lenö Backman (Turner Overdrive), som var trevlig och sympatisk och rådiggade Ali Norman. Och så bjöd hon på det starkaste kaffe jag någonsin druckit och rökte hemrullade cigaretter. Klart schysst. På väggen satt bland annat intervjun med mig från Dagbladet Papperskorgen samt ett stort inramat foto av Natalja och Monique. Piffigt.

Efter detta tillfälliga avbrott i misären uppsökte jag en telefonkiosk, varifrån jag ringde Monique och bad om konsulting rörande mina betalningsanspråk. Hon fann på råd och tutade i mig att begära 3000 bopp/sidan, totalt tolv tusen. Jag ringde också Natalja, vars inneboende visste att berätta att hon arbetade. Jag visste över huvud taget inte att hon arbetade, och kom mig inte för att fråga var, så det rann helt ut i sanden. Därefter bar det av till DN-skrapan, där jag och Ulf Frödin trängdes i kön till Nisse Larssons mottagning. Där blev jag intervjuad snabbt och bekvämt och fick tillbaks orgen till Aspudden. Och drog på stan. Från Kulturhuset ringde jag till Jacob och en halvtimme senare möttes vi på Plattan. Vi åt middag på Sandys, varefter jag gick till Josef och hämtade mina tillhörigheter, vilka jag tog med hem till Jacob. Vi såg på video och samspråkade kvällen lång. I höst är det mycket möjligt att han (vilket helt och hållet strider mot hans image) ska studera i Ann Arbor, Michigan. Kanske kan jag då hyra hans lägenhet, vem vet. Men annars var allt som vanligt.

Dagen därpå väcktes jag strax efter tio av Fredags-Nisse, som undrade var jag höll hus. Jag bad om ursäkt och han kommenderade en reportagebil till Skanstull, där vi tog fina bilder i bunneltranan. Sedan återvände jag till Jacob och sov på hans soffa till långt fram på eftermiddagen. Jag behöver fan ett kok stryk. Om aftonen åt vi glass och såg om The Shining under rungande skrattsalvor. Efter Popitopps sublima slakt av den filmen går det ju bara inte att ta den på allvar. På onsdagen steg jag upp relativt tidigt och vältrade mig i min telefonskräck innan jag vågade ringa Linda Norrman och beställa tid för audiens.

När jag pustat ut ringde Jacob och kommenderade mig till NK:s bokavdelning, där det fanns litteraturhistorieverk att köpa för 25 spänn bandet. Eftersom han hade bråttom till en föreläsning så skulle jag möta honom på "Kompaniet" för att få pengar, shoppa loss och sedan släpa hem böckren. Jag var pank och fick låna stålars av'n. Så fort han dragit insåg jag att 1) det var ”endast ett per kund” som gällde, och 2) jag hade så lite stålars att om jag köpte två bokverk hade jag inte råd att ta tunnelbanan hem. Inför utsikten att först behöva lura till mig en extra litteraturhistoria för att sedan till fots kånka tjugo inbundna band ner till Söder bestämde jag mig för att bara handla till Jacob och sedan leva loppan för mina lånade pengar. Efter att ha shoppat loss drog jag till det ständigt ombyggande Kungliga Biblioteket, där jag inte hittade något matnyttigt och sedan tillbaka till Jacques, vars lägenhet jag städade som betalning för husrummet. Vissa dammråttor hade möglat. Trist jävla dag.

I Oscar Wildes fotspår

Not till läsaren: Nedan följer del två av 19 i en text som för länge sedan publicerades i fanzinet Seriechock. Texten är 17 år gammal och jag vill redan nu varna för pretentiöst språk och en juvenil människosyn.

Vi steg upp vid femsnåret på tordagseftermiddagen, såg Ricki Lake och Rederiet samt två videofilmer, The Hunger som jag tagit med för att återlämna till Natalja, och en bra polsk film som Josef spelat in från TV. Vi bestämde oss för att vaka natten igenom och fikade på Mc Donalds. Vi surrade loss och åt gorra. På morgonkvisten törnade Josef in, medan jag såg Garmarna på morgon-TV och ritade klart Ali Norman.

Sen drog jag till Mariatorget, varifrån jag ringde Galagoredaktionen. Ingen svarade och jag förbannade mitt grymma öde. Jag zombievandrade omkring i environgerna och käkade en pizza. Jag var för trött för att komma ihåg att meddela pizzabagaren min beställning, så jag fick vänta i en timme på min calzone. Men sedan besökte jag Staffars, där jag köpte nya Hate, Peepshow och No Hope. Tala om liniment för frusna själar. Jag satte mig på nya kaféet Soda strax intill och läste blaskorna samt spanade på snygga brudar. Väl tillbaka hos min gamle vän lade jag mig på golvet men väcktes snart av Niklas, som stövlade in med ett helrör gin och sa ”blire nå supe?”. Det blev det, men först handlade vi mat och åt den. God pastaröra med folk-Urq till. Sen drog vi oss tillbaka till Josefs chambre separée och drack gin och smäkade technotrax.

Plötsligt knackade det på dörren och en asiatisk utbytesstudent från våningen ovanför klagade på ljudvolymen. Klockan halv tio en fredagkväll! Stackarn. Vi lär ju ha dragit på stan, men eftersom det var fredag och ganska sent misslyckades vi med att komma in på guldkrogarna. De asen kollade leg. Men utanför East fick vi i alla fall se Magnus Uggla i verkligheten. Han fick komma in han, så det var inte som i den där Ratteserien där han vägrades inträde på Café Opera. Som vanligt hamnade vi på Svea, där en ung rastakille frågade om Leo hade narkotika till salu. Den tidigare Cromlechsångaren blev lite förnärmad. Tro det eller ej, men sen fylleåt vi på Mc Donalds. Niklas var lite alkojobbig och grisade med maten och rökte där inne. Dan därpå sov vi, föga överraskande, väldigt länge och drog sedan direkt till Fridhem. Jag hade ingen lust alls att supa, utan åt bara en grillbiff och drack en öl. Men pöjkera drack mer och vi blev kvar ett tag. Josef blev antastad av en fräck homofil som drog med oss till en bögklubb i närheten. När vakten fick veta att vi var heterofiler sa han stopp och belägg, men antastaren försvann ändå någonstans.

Nu ville jag hem och fundera över mina synder, men vi irrade runt ett tag innan vi kom oss hem. Josef och Niklas köpte 12 folköl och så satte vi oss att skriva haikus till fram på morgonkvisten, då jag somnade. De höll sig vakna och reste till Josefs farbror i Bromma, där det utlovats gratis 70-talskläder. Jag försökte stiga upp några gånger under dagen, men min ångest var så djup att jag inte tordes möta verkligheten förrän Josef, ensam, kom hem vid halv åtta på kvällen. Det hade blivit för mycket ingenting för mig under de sista dagarna. Pengarna och moralen var slut. Jag ville bara göra mitt jobb och sen åka hem. Men i stället åt vi isterband, såg på TV och sov.

Hur gör djur?

Not till läsaren: Nedan följer del ett av 19 i en text som för länge sedan publicerades i fanzinet Seriechock. Texten är 17 år gammal och jag vill redan nu varna för pretentiöst språk och en juvenil människosyn.

I tio veckor under vintern och våren 1995 var jag , serietecknaren Mats Jonsson, ledig från Journalisthögskolan för att göra ett projektarbete, kulturtidskriften Själfbefläckelse. I några veckor reste jag runt för att göra intervjuer — men det fanns också tid för festande med serieskapare och seriefigurer, kontakter med tidningar, förlag och reklambyråer, samt naturligtvis för ångest och självrannsakan. Resten av tiden tillbringade jag med att vegetera hemma i Sundsvall. Den tredje april tog jag mig i kragen och skrev ned mina intryck från de senaste månaderna. Resultatet blev ett skakande porträtt av en individ som, trots att han är på väg mot åtminstone ett partiellt genombrott, saknar både energi och självdisciplin. Hur gör en kastrerad hankatt med bibehållen sexualdrift? Här är svaret.

Nu borde jag egentligen arbeta med mitt projekt, men av någon anledning känner jag mer för att skriva några rader om hur det är att vara serieskapare. Ett problem med projektarbetet är att jag tänkt börja med att skriva ut Daniel Ahlgren-intervjun, men den är på band, och när jag skriver ut den kan jag inte lyssna på alla mina nya, balla skivor. Jag tror att jag börjar med att extensivt beskriva min resa i Svealand och Götaland. Måndagen den 13 februari lämnade jag Fredriks bostad, denna seriefreaksens Aladdins grotta, till förmån för Niklas kyffe ute i obygden. Mikael dök upp, vi söp gin och pratade järnet. Jag kommer verkligen väl överens med bröderna, de är trevliga och förmår föra en intressant konversation. Mitt i natten åt vi kålgryta med pasta. Dan därpå drog vi på stan framåt kvällen. Det regnade och var tråkigt. Vi fikade på Storken (världens äckligaste kaffe är det verkligen, lokala Uppsala-alternativet Lindvalls), såg Vendetta (så illa var det ställt) och drack öl på nån sunkig pub utan flipper. På onsdagen hade Anders tidig föreläsning (han läser alltså idé- och lärdomshistoria) så jag kom iväg till tåget i god tid.

När jag nådde Stockholm insåg jag hur äcklig jag var, smutsig och illa klädd med cigarrettrök och rökelse inpyrd i persedlarna. Och så kånkade jag på mitt stora, fula Expressenkuvert med serien om Ali Norman i. Josef svarade ej i telefon, så jag drog runt på stan och luktade illa. Som vitlök på den surnade laxen åt jag stekosfrukost på Mc Donalds, samt läste Nöjesguiden. Plötsligt svarade Josef, så jag åkte till hans bostad vid Tekniska högskolan. Jag svepte in i hans rum och låste genast in mig i badrummet där jag duschade, klippte naglarna, använde hans rakvatten, fick pedikyr, manikyr, ansiktsbehandling och shiatsumassage samt bytte underkläder. Efter att ha blåst håret och smort mina finnar kände jag mig som folk igen. Sedan Josef visat mig sina nya Orb-skivor drog vi på Mc Donalds och åt middag, för att sedan ta första bästa tåg till Vinrestaurang Fridhem.

Vi drack väl en sju åtta öl per man och talade om livets väsentligheter, som till exempel vilka 50 brudar vi helst ville knulla, vilka av våra gamla lärarinnor vi helst skulle vilja knulla samt huruvida vi skulle våga knulla Diamanda Galas om vi fick chansen. Det var trevligt, men när vi kom in på ämnet musik startade en hätsk debatt om elektronisk kontra gitarrbaserad musik (synthare mot hårdrockare, typ) Efter någon timme hade debatten kondenserats till att handla om vem som egentligen hade störst inflytande över Low, Bowie eller Eno. Jag fick oväntat eldunderstöd av en man i 30-årsåldern som satt vid bordet intill. När stället stängde pröjsade denne man, vars namn jag glömt, en taxi hem till Leo, där denne spelade techno järnet för honom. Själv kände jag av någon anledning avsmak inför vår gäst och spydde en del för att sedan sussa in. Så går det när man äter på Mc Donalds. Jag vill minnas att gästen drog typ när jag somnade.