Det var här mina problem började

Bokmässan i Göteborg, september 1998. Männen på bilden är serietecknarna Mats Jonsson och Martin Kellerman. Jag hade precis släppt min efterlängtade debutbok Unga norrlänningar. Kellerman hade ritat en serie om en hund i Metro i ett par månader, och tryckt upp en liten kalender för egna pengar. Till höger på bilden syns en liten fraktion av hans trettio meter långa, aldrig sinande signeringskö. Till vänster på bilden syns backspegeln till den motorcykel som ställts upp i den gigantiska Ordfrontmontern för att marknadsföra en bok om Harley Davidsons historia i Sverige.

Under signeringshalvtimmen (eller var det en hel timme? En vecka? Sitter vi fortfarande vid det där bordet och signerar?) kom en (1) person fram till mig. En flicka i nioårsåldern som tog mod till sig, fäste blicken i montermattan och viskade fram de odödliga orden:
- Får man sitta på den där motorcykeln?

Vilja att utmärka sig var det, ja

Söndag igen. Dags för gamm-dynga på bloggen. Eftersom jag inte är hemma är tillgången till material begränsad, men jag "fiskade fram" den här artikeln "på webben", för att citera Karin Ström. Hösten 2008 ombads jag att kommentera en undersökning ett medieföretag tagit initiativet till för att kunna jämföra Stockholms innerstads olika stadsdelar med varandra, och därmed skapa en "läsgrej", för att citera min lärare på journalisthögskolan. Kanske inte så upphetsande, men reportern var trevlig och citerade mig korrekt!

Du hittar artikeln här. Bläddra till sidan 4. Till nästa söndag lovar jag att rota upp en serie ingen av er läst tidigare. Nu: rita lite serier i väntan på Morden i Midsomer.

Att bjuda på sig själv

En av många saker jag hatar är "att bjuda på sig själv". Detta faktum ställdes i blixtbelysning under en våt förlagsmiddag på bokmässan i Göteborg 1996. Dagen därpå skulle Ernie-tecknaren Bud Grace ha ett jippo för den svenska avdelningen (d v s den enda i världen) av sin "ironiska" herrklubb Pirayaklubben. Själv skulle han klä ut sig till "Farbror Sid" och hade efter visst verbalt våld övertalat en tjej på förlaget (d v s marknadsgycklarna Atlantic) att vara "Lillan Honungslår". Nu behövde han bara en "Arnold Arnoldski" (se referensbild nedan).



Bud Grace satte sig bredvid mig, fyllde mig med Avesta klass III eller motsvarande och tjatade som en fyraårig dammsugarförsäljare. Jag vägrade. Han smickrade mig med argument som "jag skulle ha bett Roffe Classon, men han är för gammal", och vissa kollegor drog i gång tjatvalsen "Meeen Maaats duuu måsssteee väääl kunnnnaaaa BJUUUDAAA PÅÅÅ DIIIIG SJÄÄÄÄÄLV!!!" Jag försökte desperat klamra mig fast vid min värdighet och förklara att jag alls inte har några problem med att bjuda på mig själv - jag är självutlämnade serietecknare, för bövelen! - men att det här handlade om att reducera sig själv till statist i en annans tvivelaktiga charader.

Givetvis gav jag till sist upp inför övermakten, för att få lite lugn och ro. Morgonen därpå, i vår lilla skrubb i montern, satte the ugly american på mig fula kläder och ännu fulare peruk, samt målade prickar i mitt ansikte med (permanent) tuschpenna. Det första jag såg när jag kom ut ur skrubben var serietecknaren Max Andersson, som utan att känna igen mig tittade med uppenbart förakt på marknadsgycklaren. Sedan såg han att det var jag, och blicken förvreds i en grimas av det som idag kallas sekundärskam. Min egen primärskam var tjock, svart och kladdig som tjära. Jag var anställd som redaktör för det finkulturella flaggskeppet Galago, up-and-coming serietecknare hyllad i DN, Svenskan och Aftonbladet. Om jag bara kunde få ro att sitta hemma och rita nån gång skulle jag snart ge ut en egen bok, precis som mina vänner David Liljemark och Daniel Ahlgren redan gjort, och sitta på mässan och signera den och kanske få vara med i Nöjesguiden.



I stället fick jag vandra till Barnens torg, eller vad det nu hette på den tiden, med de andra pajasarna och spela apa inför vuxna män som betalat pengar för medlemskap i något som hette Pirayaklubben. Just som det hemska höll på att ta slut hörde jag en lika bekant som road stämma ropa "titta, det är ju Mats!" och såg en klunga av mina vänner som på väg från Linda Norrman-Skugges författaruppläsning (så jävla 1996!) råkat passera min moraliska bilkrasch och givetvis inte kunde vända blickarna ifrån den. Och så var förnedringen total.

Senare samma dag, när bara de svarta prickarna från Bud Graces vassa penna satt kvar i mitt ansikte som Kainsmärken, kom en reporter och en kameraman från Rapport till Atlanticmontern. Efter att ha talat med Roffe en stund gick reportern över till mig och undrade om jag ville vara med i aftonens 19:30-sändning. Jag han tänka "upprättelse!" och "de ska alltså göra något om Galago! I Rapport!!!" innan journalisten berättade vad han hade i åtanke för mig. "Vi ska alltså göra en grej på att Atlantic ger ut Svenska MAD igen. Och vi tänkte lätta upp det genom att göra nåt kul - till exempel att du sitter med en Mad-tidning på huvudet medan någon häller vatten på dig ur en vattenkanna."

(Ta gärna en paus här. Läs om meningen ovan. Andas. Föreställ dig att du var i mina kläder.)

Jag tackade - ganska ohövligt - nej, och beslutade mig för att lämna mainstreamseriebranschen så snart ekonomin tillät. Några veckor senare lades fotona ovan upp på Ernies primitiva hemsida, som på den tiden var en av Sveriges 20 mest besökta. För att riktigt gnugga in min insignifikans var de här bilderna i mer än ett års tid de enda foton av mig som fanns på internet.

Nu lägger jag själv upp dem, för att fira blogg'ns hundrade inlägg genom att, just det, bjuda på mig själv.

Epakungens like-lista

Den där Facebook, alltså. I går kväll upptäckte jag att det finns något slags funktion där man kan sila "folk du kanske känner" genom olika filter beroende på gymnasieskola och bostadsort och så. Ett av de ansikten som passerade revy framför mina utvakade ögon som under en grotesk maskerad, tillhörde en kille från Bollstabruk som gick två år över mig på högstadiet.

Jag störde mig alltid som fan på den där typen. Jag tror inte att han var någon av de värre pennalisterna - han kan faktiskt ha varit helt oskyldig när det kom till övergrepp - men han hade ett fånigt smeknamn och var djävulskt populär, både bland tjejerna och hos yngre, beundrande pojkar. När jag går förbi det nedlagda gatuköket om somrarna (se bild ovan) är det fortfarande som att jag ser honom sitta där i sin gigantiska epatraktor byggd på ett helt jädra långtradarchassi, omgiven av de andra killarna i sina vanliga små epatraktorer eller på sina mopeder och runt dem tjejerna och de ännu yngre, barnen. Han var epakungen, men samtidigt liksom fräsch. Alltid nystruken skjorta, välsprayad hockeyfrilla och ansad moppemustasch.

Han är stilig. Han kör en riktig långtradare nu. Han äger till och med flera stycken. På avstånd utgör hans livsbana en lång, rak landsväg från A till B, ungefär som jag antar att min egen kan göra. Jag ritade serier då, jag ritar serier nu. Vi blev det vi ville bli. "Vi som är som vi är. å blev som vi skulle!!!"

Men ändå blir jag fortfarande provocerad av Epakungen. Vill rispa lacken. Kanske är min ryggrad ännu inte fullt uträtad trots femton års fütter mein Ego långt borta från hans kungadöme. Det är kanske därför som jag nu offentliggör...

Epakungens like-lista:
New Scania
Vi som alltid tar med oss mobilen
Vi som gillar Julmust
Visa pedofilers identitet , vi som vill skydda våra barn!
Vi som ignorerade Farmville
Spara vatten... DUSHA TILLSAMMANS
Tjejer tänker bara på sex medans killar vill prata känslor
Ronny o Ragge
Robert Gustavsson
sig själv
Livin´ Cover
Jag kör inte för fort, jag bara åker i en hastighet som passar mig
Det heter inte tjock, det heter porrigt mullig!
Aladdinasken
Captain Morgan Sverige
Scania R730 V8
YouTube
Spotify
Vi som hatar söliga gamlingar i trafiken!
Fight Cancer
Tacka aldrig nej till en kopp kaffe, det kan ju vara en kask.
Chip Foose
Riktiga män har skägg och inte nån rosa skjorta!!!
Praktikanten Jerry
Vi som älskar att mysa <3
Hotellfrukost
Hallonlakritsskalle
Vi som vill ha BOLLHAV för vuxna !
Riktiga män bakar och lagar mat
Alla vi som älskar att duscha varmt !
Går det inte att laga med silvertejp är det trasigt
Helg!
Äh.. Ja gör de imorgon
Sovmorgon
Grillat och en kall öl - ja tack!
VI SOM ÄLSKAR ATT ÅKA UTOMLANDS!
När man slutar leka är man inte vuxen, då är man död!
Alla vi som inte röker!
Vi som har minnen till gamla låtar ♪
Vi som hatar myggor
Åldern spelar ingen roll, det är kärleken som räknas.
Vi som skiter fullständigt i att viktoria och daniel ska gifta sig .
Älskar att ligga sked
Använd blinkers,GUBBJÄVEL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Dem snyggaste tjejerna har kurvor!
Vi som har osynliga magrutor
Kan Timrå IK nå upp till 10 000 fans före MODO?
Damtussar är bara ett bevis på att man har annat att göra än att städa!
Vi som är som vi är. å blev som vi skulle!!!
Vi som alltid tar med oss mobilen
Vi som gillar Julmust
Vi som ÄLSKAR vårat Sverige!
Älskar att bli kliad på ryggen
Visa pedofilers identitet , vi som vill skydda våra barn!
Grilling
Vi som älskar öl
Vi som ignorerade Farmville
Jag va nykter imorse men nu börjar de ordna upp sig !
Oj, det glömde jag..
Spara vatten... DUSHA TILLSAMMANS
Vi som gillar att ligga och dra oss i sängen på morgonen
I love My Children So Much Founded By T. Heath
Så mycket bättre
Solsidan
Two and a Half Men
att pussas.
Stig-Helmer Olsson
FÖR MIG, ÄR DU PERFEKT
Sean Banan
Tjejer tänker bara på sex medans killar vill prata känslor
Maria Montazami
Robert Gustafsson
Kladdkaka
Ronny o Ragge
Hur i helv*te kör han egentli.. Aha, det var en kärring.
Vi som älskar att höra någon säga ''Jag älskar dig'' <3
Ge ICA-Jerry fast anställning
Robert Gustavsson
sig själv
Erik och Titti på Rix FM
Det är inte jag som förklarar dåligt, det är du som fattar trögt
VI SOM INTE KAN LEVA UTAN MUSIK!!!!!!!!!!!!!!!!!
ICA Jerry
ICA-Jerry
Grannen i Beck
Grannen i Beck
Berra Ohlsson
Ronny & Ragge
Livin´ Cover
Larz-Kristerz
Det heter "Lägda" och inte "Åker".
Jag kör inte för fort, jag bara åker i en hastighet som passar mig
Lärare slår sin elev framför alla andra i klassen, Shockerande!
Topp 10 roligaste bilder på barn som stirrar på tjejers bröst
2 12 Män
Vara Med Barnen
Att pussas är bra för hjärtat, kärlek är bra för själen<3
Det heter inte tjock, det heter porrigt mullig!
När jag var liten, Då var man ute! Inte vid någon jävla dator!
Jag hatar när man råkar spänna sig så tröjan går sönder...

Jag: en gubbjävel!

Hej,
jag skriver angående trafiksituationen på Tellusborgsvägen i Hägersten. Jag bor på Radiusbacken och korsar Tellusborgsvägen flera gånger dagligen på väg till arbete, dagis och butiker. För närvarande pågår fyra till fem större byggprojekt längs gatan, vilket har lett till en farlig situation. Stora delar av trottoarerna är avspärrade på båda sidor av gatan, som även delvis är uppgrävd i perioder, maskiner och transporter till byggena står parkerade på trottoarer och vid vägkanten vilket leder till begränsad framkomlighet och dålig sikt.

Till råga på allt har vårt närmaste övergångsställe tagits bort - i alla fall skyltarna, och de flesta bilister har slutat stanna där - och sträckan Mikrofonvägen-Midsommarvägen saknar i så fall övergångsställe. En sträcka på 400 meter! Det säger sig självt att fotgängare då går över lite var som helst, vilket är extra farligt när gatan är hårt trafikerad från början och maskiner skymmer sikten, det passerar många tunga transporter och det dessutom är den mörka tiden på året. Vill man ta sig till eller från Radiusbacken (och inte är boende i vårt hus och kan använda en utgång på andra sidan av kvarteret) finns det över huvud taget inget övergångsställe som går att använda, då trottoarerna är avstängda åt båda hållen.

Kort sagt, situationen är farlig, inte minst då många barnfamiljer bor i det "avskurna" området och skolor och dagis ligger på andra sidan Tellusborgsvägen.

Givetvis måste byggnationerna få fortgå, men kanske finns det något annat att göra? Bättre belysning, ett nytt tillfälligt övergångsställe eller en tillfälligt sänkt hastighetsbegränsing? I alla fall hoppas jag att ni kan skicka hit någon för att se hur läget är.

Vänliga hälsningar,

Mats Jonsson
Radiusbacken 21

Kärlekstörstande

Denna söndag presenterar Mats Jonsson-bloggen det gamla mögets heliga Graal: ett nästan exakt tolv år gammalt bildreportage med undertecknad från Nöjesguidens novembernummer 1998. De lite yngre läsarna kan jag beskäftigt informera om att det här var på den tiden då kulturpersonligheter som Johan Croneman, Jan Gradvall och Monica Hellström skrev i "Guiden", och den alltså inte var att betrakta som ett rent skämt.

Att vikas ut på det här sättet, i den tidningen, vid denna tidpunkt innebar att min högsta önskan förverkligades. Mitt självhävdelsebehov hade skenat i åratal och till sist börjat tillfredsställas så smått i och med utgivningen av Unga norrlänningar. Vilket bara ledde till att jag ville ha mer och mer och mer. Som referenspunkt kan jag ange att publiceringen ägde rum några veckor innan jag träffade "Martina" (se Jag var ihop med en tonåring i Hey Princess), och jag får sägas ha varit inne i min allra minst smickrande period. Fy fan.

Faktum är att jag inte vågat läsa om den lilla intervjun som finns uppe i högra hörnet, liksom för att ursäkta hela utviket, av rädsla för allt dumt jag förmodligen säger. Går den ens att läsa om man klickar på bilden? Hoppas inte.

Som synes är uppslaget scannat i fyra omgångar och hopklistrat i "shoppen" som av en bakfull Dr Frankenstein. Jag iddes inte göra det ordentligt.

Jag vill att alla barn i världen ska hålla varandra i hand

"Idag ska vi ha en tävling! Vem kan hitta på det bästa nya ordspråket?" Min mellanstadielärare, den älskade gamle skolfuxen, hade kommit på en bra, ämnesöverskridande lektionsidé. Först berätta om gamla ordspråk, sedan uppmuntra till eget skrivande, och så fick vi rita en fin bild i vattenfärg till. Avslutningsvis gjordes en utställning av bilderna och alla ordspråken lästes upp. Magistern var jury.

Det vinnande bidraget? Se rubriken.

Jag blev arg som vanligt, för att mitt mycket bättre ordspråk inte vann och för att ovanstående ju inte ens var ett riktigt ordspråk.

Min klasskamrats så kallade ordspråk kom emellertid tillbaka till mig idag, när jag öppnade min mailbox. Jag hade fått beundrarbrev från Buenos Aires! Sedan Hey Princess släpptes på engelska i slutet av april har jag nu fått fanmail från Nord- och Sydamerika, Europa, Asien och Australien. Fattas bara afrikansk distribution och att någon serieintresserad forskare på Polarstation Zebra surfar in på Amazon (undrar om de levererar till Antarktis?) så har jag tjingat precis alla kontinenter. Det här är ju underbart. Intressant faktum: mina nyblivna fans i alla världsdelar skriver om hur mycket de gillar mina teckningar och mina analyser av indiepopens väsen. Jag skulle tro att det här säger något om någonting, men jag är inte säker. Ville mest dela min glädje/skryta.

Men serier kan ju föra folk närmare varandra. Se bara på detta mycket märkliga pressmeddelande som landade i Galagos inkorg sommaren 2008. (Jag har inget med det att göra och tar absolut inget ansvar för särskrivningarna och det bitvis stötande innehållet.)

PRESS MEDDELANDE FRÅN SERIETECKNARE UTAN GRÄNSER/

DESSINATEURS DE LA BANDE DESSINÉ SANS FRONTIÈRS

-------------------------------------------

!!!SUG/DDLBDSF newsflash!!!

Med anledning av krisen i Kaukasus har SUG/DDLBDSF:s presidium beslutat att avsätta extra resurser för att hjälpa Syd ossetiens lidande befolkning, i vår snabbaste insats hittills.

I samarbete med Ryska federationens försvarsmakt, Malmö Aviation och Åbergs MUSeum kommer vi redan i nästa vecka att genomföra VÄRLDENS LÄNGSTA SERIE STRIP i Tschinvali. Temat är "Pinsamt!" och rekord försöket kommer att genomföras både av kända serietecknare, lokala förmågor och syd ossetiska skolklasser som snabbutbildas i seriekonst av Ivan Alagbé, som flygs in i samarbete med Maersk Air, Serietekets utlåningsdisk och Abchasiens kulturministerium.

Parallellt med detta sker ett annat rekord försök – världens längsta seriebokbord som ska räcka ända från Tschinvali till Tbilisi, sedan vidare genom Kodoridalen till Abchasiens huvudstad som vi i skrivande stund inte kommer ihåg vad den heter. Eftersom det blir svårt att få fram så mycket serier med så kort varsel (och överupplagan av Sen Bordero som bekant flygbombades över Acehprovinsen efter tsunamin) samarbetar vi här med RSR/Epix, Serieknallen samt IKAB för att snabbt få fram topp material. Är du intresserad av att bemanna något av bokborden så har vi ett planeringsmöte på WAYNE’S COFFEE Hamngatan i morgon kl 10. Om någon vet hur man får tag på "Guinness rekord bok" är vi också tacksamma.

Vill ni medverka i VÄRLDENS LÄNGSTA SERIE STRIP kan ni dyka upp vid

flygbussarna på Cityterminalen på måndag kl 04.30. Medtag pass, visum och ett glatt humör. På planet har vi ordnat så att nya BATMAN filmen visas, så vi kan ha analys och "eftersnack" så att den långa resan går fortare.

För övrigt kommer vår tidning Sen Bordero fr o m nästa nummer att omvandlas till en serie antologi i bokform, med löpnumrering och wrap around cover. Detta för att förbättra distributionen och trixa med kultur stödet. Eftersom tidens anda kräver snabb rapportering kommer vårt "lättare" material att flyttas till webben medan antologin

fokuserar på längre serier i komisk äventyrs stil. Om ni kan finna det i era hjärtan att bidra med en skärv av ert skapande så vill vi påminna om att serierna ska levereras DIGITALT, i minst 600 dpi lineart eller 300 dpi grayscale. Eftersom vi vill att alla ska kunna läsa Sen

Bordero krävs – liksom tidigare – att materialet består av serier på esperanto eller pantomimserier ("stumma" serier).

En god nyhet! Sen Bordero produceras numera i samarbete med Grafiska formgivare utan gränser/Créateurs de la designe graphique sans frontièrs och har således fått en rejäl grafisk "uppryckning". Kommande antologier trycks i samarbete med Egmont Kärnan AB, Crème Fraiche saffran/tomat samt Alma Pluss och några framtida teman är:

"Klimathotet?"

En dag på stranden

ROCK!

Serier från Finland

Välkommen att bidra!

------------------------------------------------

Serietecknare utan gränser/Dessinateurs de la bande dessiné sans frontièrs är en idéell sammanslutning av serietecknare som vill göra en skillnad. Sammankallande för Skandinavien och Östersjöområdet är J-A Seterøy (Norge), E Jorsaeter (Sverige) och W "W" Kaczyk (Polen).

OBS!!! Eftersom vi vet att vi kan få räkna med viss kritik över att ta hjälp från de stridande parterna i konflikten vill vi poängtera att det är enda sättet för hjälpen att nå fram i tid. Och du, vi väljer inte sida – om det inte gäller en serie sida!!!

Puh. Förresten kanske jag inte borde offentliggöra mitt eget bidrag till den där ordspråkstävlingen, men va fan. Sug på den här: "Den som tar friheten från folken får själv ingen frihet." Illustrerat av en anslående akvarell föreställande en diktator som mol allena står i sitt palats, bakom fyrdubbla murar, taggtråd, spanska ryttare och kulsprutetorn. Vilket lillgammalt litet barn jag är.

Är lite svettig just nu!

Vaknade tjugo över sex av att E ropade att hon kissat färdigt. Hjälpte henne att torka sig och drog på mig min mans-kimono från Hasseludden. I vardags-/matrummet (öppen planlösning!) stötte jag ihop med Victoria Jonsson, som i god ordning stressade i sig en macka på stående fot läsandes över Dagens Nyheter (vars kvällstidningsfasoner verkligen håller på att gå för långt. Avgå, vad du nu heter!) och förklarade sig vara illamående.

Fixade frukost åt mig och E: Onaka från Arla, Havrefras från Quakers och några skivor Lingongrova - med bara Bregott Mellan till E, Bregott Mellan och Kalles kaviar till mig. Sa hej då till Victoria Jonsson, som skulle åka till jobbet med SL/MTR. Även jag lät Dagens Nyheter ackompanjera frukosten, men jag satt ned. Såg till att E fick på sig kläder - lila kjol, randiga strumpbyxor och tröja med Ida Svensson på, sedan lekte hon i sitt rum (tror att det var med huset från Little People) medan jag duschade, rakade mig, borstade tänderna, mejkade mig, kammade håret och sedan tog på mig kläder - kalsonger av okänt märke, svarta strumpor från Dressman, blå tröja och svarta jeans från Filippa K. På jeansen hade jag givetvis turn-ups. Borstade E:s tänder, sedan tog vi på oss skor (Ecco-sandaler respektive Clarks köpta på 5th Avenue - gissa vem som bar vad!!!) och gick ut. Hon ville inte ta cykeln idag, så vi promenerade hand i hand till dagis under glatt samspråk. Såg två sniglar på vägen, en av dem död. Hann inte begrava. Lämnade barnet till en av de nya fröknarna. Vi kramades och hon blev inte ledsen.

Åkte från Telefonplan strax efter nio. På tåget läste jag Söner av ett folk av Väinö Linna. Sista delen i en helt fantastisk trilogi. Inget utöver det vanliga hände i vagnen. Steg av vid Mariatorget, promenerade till Ordfront på Bellmansgatan. Ensam i hissen. Sa hej till Jouni Peura i receptionen, tog en kopp kaffe i den nya automaten, hälsade snabbt på diverse arbetskamrater.

I den nya, större Galagoskrubben satt Johannes Klenell. Vi lyssnade på Anthony & the Johnsons på Spotify och talade om helgen, medan jag gick igenom mailen (både jobb och privat) öppnade ett Facebook-fönster och kollade scgb. Besvarade mail, talade med Johannes Klenell om den kommande Bokmässan, nästa års utgivning och andra spännande projekt. Ibland måste jag bara stanna upp tänka - jag har världens roligaste jobb! Talade med Malin Petersson om produktionen av en Berglin-kalender. Förberedde ett premieutskick, letade upp böcker i övre och nedre källaren, kom upp ur Resident Evil-buren med ett exemplar av Dubbelmunnen som present till Johannes Klenell. Hittade även det nummer av På stan från 1998 där Johan Berggren gjorde en "svassande intervju" med den dåvarande Galagoredaktionen (där jag var något slags trainee/slav/påläggskalv). Visade tidningen för Johan Berggren och vi kom att tala om Viggo Cavling. Packade böcker och skrev adresser på kuvert, många kuvert. Jouni Peura hjälpte mig.

Dags för lunch, och tillsammans med Johannes Klenell korsade jag det kaffe med mjölk-doftande Mariatorget och pep in på New lilla India, där jag åt en lamm Sambal. Deras nya kock kryddar rikligare än sin företrädare. Vi pratade jobb, mest. Återvände till kontoret, där vi hade ett spontant Förlagsmöte. De ska numera hållas på måndagar eftersom alla numera kan vara med just på måndagar. Vissa deltagare skulle på releasefest för nya svala magasinet Your Life, som marknadsförs som "Fokus och Filter, fast för kvinnor". Min inbjudan måste ha kommit bort.

Sedan följde vanligt kontorsarbete och ett hejdlöst mailande fram till halv fyra-tiden, då Joakim Pirinen kom in (han hade ringt mig på iPhonen tidigare under dagen). Han visade en ny, mycket rolig serie till Galago nr 100, en omslagsteckning och en illustration. Fina grejer. Vi snackade ett tag, sedan slog Joakim Pirinen och jag följe till tunnelbanan, vi talade bland annat om våra barn (ej gemensamma), Väinö Linna och Mad Men.

På tunnelbanan läste jag vidare i min bok. Inget av vikt inträffade. Steg av vid Telefonplan, sneddade över dynamiska Telefonplan (själva planen alltså) och hämtade E på dagis. Fick en stor kram vid rutschkanan. Adam (missade efternamnet) frågade mig vad "Baby good-bye" betyder och jag svarade "Hej då, älskling". Sedan frågade han vad "loska" heter på franska och jag sa "cracher, tror jag". Sedan sa han "good bajs" och jag och min dotter promenerade hemåt. Hon hade lekt med dockor, klättrat i träd och lekt i sandlådan. Jag konstaterade nöjt att hon lekt med andra barn. Skräcken för att ens barn ska vara ensamt är den största skräcken. Och så berättade jag om min dag och om vilka stora hus de ska bygga ovanpå tunnelbanespåren.

Hemma i vårt loft trollade jag ihop en fiskgratäng och ställde in den i ugnen. Röjde upp lite, lekte Blod-Svente och Jocke med kniven med E. Poolen lockade, men man måste ju äta. Slog upp "chracher" i mitt franska lexikon och insåg att det mycket riktigt betyder "spotta". Min franska måste vara mycket bättre än jag trodde. Victoria Jonsson ringde på IP-telefonen och berättade att hon fattat ett drastiskt, modigt beslut och jag berättade för henne hur glad och stolt det gjorde mig. När hon kom hem pratade vi alla om vår dag medan jag kokade ris och ärtor och väntade på gratängen. Sedan åt vi, senare än vanligt p g a den långsamma ugnen, måste skaffa INDUCTION! E såg Hurra för Kalle på Svt Play medan Victoria Jonsson låg på Ikea-soffan (ja, jag vet...) och surfade på sin Macbook Air. Jag diskade, för att sedan borsta barnets tänder och få på henne nattlinnet. Victoria Jonsson nattade E, själv gick jag på toaletten med Väinö Linna. Därpå drog jag på mig mysbyxor och slafs-t-shirt och gick ner till Puls & träning för en timmes Bara Vara Mig Själv. Körde mitt vanliga program men la på fem kilo på roddmaskinen (från italienska TechnoGym). Lyssnade på allt ifrån Las Palmas till LCD Soundsystem i iPoden. Svettig men lycklig gick jag hem och duschade (efter att ha stretchat, druckit vatten och ätit lite mandelspån). Tog ur linsen ur vänster öga och bytte till hornbågade glasögon.

Landade på soffan med ett ekologiskt äpple och Victoria Jonsson, som tvättat en massa kläder. Talade om arbetet, barnet och framtiden. Såg senaste avsnitten av Mad Men och True Blood, vilka oförklarligt fanns tillgängliga i min Macbook Pro. De var bra. Hängde tvätt. Sade god natt till Victoria Jonsson. Bloggade. Snart ska jag gå och lägga mig. Efter att ha borstat tänderna. Morgondagen kommer att bli ungefär likadan. Kanske har jag hittat på hälften av ovanstående, men det hjälper er inte för jag kommer ändå inte att avslöja vilken halva som är sann.