Smott och gott (allt utom godis)*

Nu ska vi se. Mycket att göra på jobbet, ungens första dag på dagis den här terminen, montrar att planera, tågbiljetter att boka. Böcker att läsa, tv-spelstidningar att korra. Manushögar att tukta, svettningar att svetta. Men ändå:



En trevlig text om mitt framträdande på Naturum Höga kusten (där bland annat ovanstående serie-stripe hänger på väggen) i juli kan man läsa i Tidningen Ångermanland.


Nästan lika trevligt är att blogg'n citerades i tidningen Aftonbladet härom veckan! Och nu är rundgången ett faktum.



Jag har funderat över en sak. Nu när min nya bok kommer ut och "marknadsföring via sociala medier" (någon mer som tänkt på att ordet "via" på sistone sånär slagit ut gamla fina ord som "i" och "genom"?) är svärdet i mörkret, väktaren på murarna, elden som flammar i kölden o s v, så kanske man borde intensifiera sin närvaro i de där medierna. Men jag hatar ju Twitter och har nog med att sköta både mitt eget och Galagos Facebookkonton. Att göra en tocken där "sida" för boken blir liksom en sak för mycket, men samtidigt är ju "Ansiktet" en synnerligen effektiv kommunikationsväg.

Så härmed vill jag inbjuda er som är intresserade av det jag håller på med och eventuellt skulle vilja lägga till mig som "vän" men inte pallat eller inte vill tränga sig på, att göra just det. Alla är välkomna (statusuppdaterar ni om parkour eller wellness döljer jag er bara), och jag finns här.

*tumbleweed blåser genom min profilsida*

*) Rubriken: Namnet på en kioskliknande turistfälla byggd av drivved i Bönhamn, Höga kusten. Drevs av barn under några år på 80-talet.

Min fina tröja

Det var länge sedan jag hade en riktig favorittröja. Sommaren 1990 köpte jag hela tre stycken – King Missile-t-shirten som fick främlingar att bli mina bästa vänner, The The-tröjan som fick Andres Lokko och Henrik Schyffert att göra vågen (extra Zeitgeistbonus: det var på Gino, just före PJ Harveys spelning!) och den monumentala hammaren och skäran-tischan som bara dominerade så fullständigt. Sommaren därpå var det Big Black-tröjan en medlem i Sindy Kills Me föll på knä inför och tillbad på Hultsfreds backstageområde.

Något år senare införskaffade jag Newcastle United-tröjan som var en ironisk hyllning till blackmetalbandet Venom och åsamkade mig massor av oönskad uppmärksamhet från fotbollsintresserad ungdom, av typen "vilt främmande man kommer fram och säger 'fan vad stryk ni ska få på söndag!' och jag bara 'va?'". Vi får heller inte glömma Solextröjan, som var en större slynmagnet än självaste Dave Riley.

Nu är jag medelålders och köper inte lika fina tröjor längre. Tur då att man har vänner, som till exempel Micke W som i julas gav mig Real Men Proxygate-tröjan. Inte nog med att den är välsittande och påminner lite om Solextröjan, den har dessutom visat sig ha en lika oväntad som underhållande bieffekt. När jag bär den händer det nämligen mer ofta än sällan att någon intellektuell bekant läser texten, ler mot mig och nickar i något slags samförstånd, för att sedan titta bort. Jag insåg snart att de måste tro att "proxygate" är ett fint engelskt ord i stil med exempelvis "procrastinate", och att de inte vill bli påkomna med att inte fatta grejen. I stället tänker de förstås "proxygate proxygate proxygate" tills de blir ensamma med en smartphone och kan googla upp det. För att hamna exempelvis här. Hö hö hö!

Den politiska debatten

I en artikel i dagens Sydsvenskan skriver Matilda Gustavsson kritiskt om tidningen jag jobbar på och dess politisering. Kollega Klenell kommenterar kritiken välformulerat på Galagobloggen, men jag har ett par ytterligare åsikter att bidra med. Artikeln tar nämligen upp ett par saker jag bara väntat på att få höra i det alltmer brutaliserade offentliga samtalet. (Nej, förlåt, jag ska inte flamsa utan försöka hålla mig seriös.)

1. Galago har alltid varit (vänster-)politisk, men hur politisk den varit och vilka uttryck det tagit sig i serierna har varierat genom tidskriftens drygt trettioåriga levnad. Galago föddes ur den progressiva musikrörelsen och var sedan redigt jädra vänster genom hela åttiotalets finansvalpsperiod och de mörka Lasermannen/Ny demokrati-åren i början av nittiotalet, för att sedan – anser i alla fall jag som följt tidningen mycket nära – lugna ner sig lite mot mitten av decenniet, när vi hade en svit av Perssonministärer och antiglobaliseringsrörelsen skapade en internationell vänstervåg. Sällan har det varit så lite satir och så mycket klassiskt historieberättande i Galago som under denna tid, när bland annat den självbiografiska vågen färgade dess innehåll. Något slags vändpunkt inträdde våren 2006, när vi gav ut Liv Strömquists och Fabian Göransons debutböcker och det första "stoppa borgarna"-numret, som ledde till den famösa Golfarupproret-skandalen. Högervindarna hade då blåst ett tag och vi anade väl alla att borgarna skulle ta hem höstens val, Sverigedemokrater i riksdan började framstå som ett reellt hot och den antifeministiska backlashen var ett faktum.

Sedan dess har Galago skärpt sin radikala profil mer än någonsin, såväl genom tidskriftens och bokutgivningens innehåll, som genom debattinlägg och satiriska påhopp samt praktiskt jämställdhetsarbete. Vi gör det för att det behövs nu, när Sverige och världen på alla plan upplever en högervåg på nästan alla områden. Kulturen. Det sociala skyddsnätet. Jämställdhet. Utjämning av klassklyftor. HBT-frågor. Mänsklig anständighet inom flyktingpolitiken. Miljön. Allt det vi älskar, brinner för och arbetat för är under angrepp från en mäktig allians av politiker, direktörer (med eller utan bortskämda pudlar), lobbyister, massmedier och en armé av internettroll.

I detta klimat behövs Galago mer än någonsin, och mer än någonsin behövs en politisk Galago. När högervågen ebbat ut kanske vi lugnar ner oss igen, men inte förr.

2. Jag förstår om man som borgerlig, serieintresserad Galagoprenumerant börjar bli lite less. Hade jag själv röstat på, säg, Centern hade jag nog tvekat inför att betala 349 kronor för ännu ett år av infama påhopp på allt jag tycker är fint. Jag förstår dem som tycker att Galago ska vara en serietidskrift som utmanar konstnärligt snarare än åsiktsmässigt, men med det sagt vill jag ändå att ni stannar kvar hos oss. För jag håller inte med Matilda Gustavsson om att vi "allt mer tippar över i proggklyschor". Ja, senaste numret var ett "nu blåser vi borgarna"-nummer. Ja, i en satirisk krönika stod orden "Skjut Per Gudmundson". Men jag tycker också att det rent konstnärligt (och nej, nu menar jag inte konstnärligt som i "snygga teckningar") är ett av de bästa Galagonumren någonsin. Och det saknar sannerligen inte det Gustavsson efterlyser – "självkritik, förbjudna tankar, inre motsägelser".

Och här kommer anledningen till att jag skriver detta i min egen blogg och inte i den officiella Galagobloggen: Jag har varit vänster sedan mina tidiga tonår, men frånsett ytliga referenser har politiken varit i stort sett frånvarande i de självbiografiska serier jag ritat sedan just mina tidiga tonår. Jo, Pojken i skogen kan delvis läsas politiskt, men det jag skildrar där har visat sig tilltala även många med hjärtat till höger om sossarna. Min kommande serieroman är den första jag själv skulle kalla för en politisk bok, och den tar tydlig ställning mot vår sittande regering. Detta har känts som en befrielse för mitt författarskap, det är den politiska vreden som givit mig energin att göra en bok som, förhoppningsvis, brinner på samma sätt som serierna jag gjorde när jag var ung, ensam, missförstådd och måste skrika till världen för att få ett kvitto på att jag överhuvudtaget fanns. Och jag kan garantera att Mats kamp är en bok fullkomligt marinerad i självkritik, förbjudna tankar och inre motsägelser. Du säger proggklyschor, jag säger schmoggklyschor.

Min finaste stund

Jag hade aldrig, aldrig, a-l-d-r-i-g varit mer nervös. Jag stod på en gigantisk svenne-bar i Chicago och strök frenetiskt ned min text till hälften. Jag skulle göra min debut som internationell spoken word-artist, inför 400 råmande serienördar. Hur hade jag lyckats försätta mig i den här situationen?

Chicago. En av världens främsta hamn- och järnvägsstäder. Här hamnade jag, tillsammans med mina tecknarkollegor och goda vänner Simon Gärdenfors och Kolbeinn Karlsson, under den omsusade The Swedish Invasion-turnén i april förra året. Det första intrycket var att luften var frisk, lätt norrländsk, och att staden kändes som ett större Västerås. Jag hade länge velat åka till Chicago, som från tid till annan härbärgerat en strålande musik- och seriescen. Jag säger bara Steve Albini och Ivan Brunetti. Och det började bra. Chris, vår förläggare, hade bokat in oss på det flådigaste hotell jag bott på, och jag fick eget rum. Föga anade jag hur lite tid jag skulle komma att tillbringa i det där rummet, i den där underbara sängen. Om aftonen bjöd Chris på lika flådig middag, och för första gången i mitt liv åt jag grodlår. Solnedgången över skylinen var lika frisk som metropolens förmiddagsluft.

Vi var i stan för att marknadsföra våra böcker på C2E2, en mainstreamseriemässa av, med och för nördar. Och så vi. Ett typexempel på medieuppmärksamhet vid mässan är denna intervju:



I folkvimlet sågs bland annat dessa individer:



Och dessa:



Jag borde ha förstått hur illa det skulle gå, men inte ens när vi mötte festarrangören, som gav ett ofördelaktigt intryck och till råga på allt visade sig ha missat att sätta upp mig på programmet, förstod jag att jag borde ställa in mitt framträdande.

Efter en lång mässdag, snabb middag på ett tapasställe vägg i vägg med festlokalen. Vakten ville inte släppa in oss trots att det var vår egen releasefest, bland annat för att Kolbeinn inte hade sitt leg med sig. Vakten var enorm, skräckinjagande med narkotika i blicken. Chris snackade in oss, stället var stort och fullt. Arrangören la sin jävla labb på min axel, andades på mig och inskärpte vikten av att fatta sig kort. Vi skulle ha uppträtt i början av kvällen, men klockan blev nio, tio och elva medan jag febrilt kortade ned min tio minuter långa text, som Mikael Weichbrodt vänligt nog översatt åt mig. Publiken blev fullare och fullare, medan jag inte vågade dricka av rädsla för att bli berusad. En nördmediebevakande journalist från MTV tryckte min hand och berättade hur mycket han gillade min bok. Han var trevlig och verkade ärlig. Jag ville inte göra honom besviken. Det var nu det gällde. Internationelle Mats. Aldrig knulla upp.

DJ:en lade locket på. Arrangörerna gick upp på scenen och skrek, den druckna publiken gav gensvar. Det var så låg nivå. Jag var inte i New York längre. Skar ner texten ytterligare. Kvällens första framträdande var en så kallad burleskföreställning där kvinnliga artister utklädda till seriefigurer visade pattarna. Jag skulle upp direkt efter dem.

De gick av scenen och publiken betedde sig som man kunde ha väntat sig. Jag kände mig som David Brent när han är inhyrd c-kändis på något vedervärdigt hak i någon trasig engelsk landsortsstad i The Offices julspecial. Arrangören kramade mina axlar och sa något om Sverige. Och så började min uppläsning.

Rösten bar, liksom min engelska. Jag hade ljus nog för att läsa texten – en adaption av den där serien där jag blir fastbunden i min älskarinnas säng, hennes pojkvän ringer och jag inte kan komma loss utan måste avlyssna deras flera timmar långa samtal. "Det här kan faktiskt gå vägen", tänkte jag. Sex, serier och självförnedring borde passa åtminstone delar av vargflocken för mina fötter. Och ja, längst fram stod åtminstone 20 personer och lyssnade intresserat, log och skrattade ibland. De såg mänskliga ut. Men så: inte många meningar in berättar jag att jag var kommunist under mina tonår. En hel del härsket mummel från massan. "Bryr de sig om kommunisthotet?", hann jag tänka. "Fortfarande?" Snart var det dags för nästa naiva groda att hoppa ur min mun: när jag hånfullt erkände att jag som höjden av att kväva sig själv för att bli älskad hade följt flickan jag uppvaktade till kyrkan. Nu var mumlet direkt fientligt, men ändå en mild västanfläkt mot vad som skedde när jag lika hånfullt nämnde att jag låtsats tycka att Whitney Houston var en bra sångerska. Här förlorade jag slutgiltigt alla i lokalen utom möjligen de 20 tappra längst fram. Burop. Morranden. En kompakt mur av antipati.

Svetten rann okontrollerat innanför skjortan. Men jag skulle inte drypa ner från scenen utan att ha nått fram till textens slut, som nu inte var långt borta. Bara sista delen kvar, den om själva fastbindningen. Det kunde rädda alltihop. Scenen är så direkt, så perfekt, så lättfattlig. Den griper tag i vem som helst. Snart där nu, men så: ännu en referens till min kommunism. Buropen dränkte mig. Aggressionen. Min vanmakt, naiva förvåning och ändå beslutsamheten: jag skulle i mål. När jag till sist nådde själva bondage-scenen kände jag en… närvaro intill mig på scenen. Jag läste vidare. En röst, arrangörens, i mitt högra öra: "Finish it!" Jag viskade att det bara var en minut kvar. Rösten i örat igen: "Finish it NOW!" Jag ryckte på axlarna i en gest som måste kallas föraktfull. gav upp och gick av scenen.

Som i en dimma möte jag Simon, som skulle upp och rappa. Jag gissade att han inte direkt njöt av att kliva upp på scenen under rådande förhållanden, men han skötte det hela som ett fullblodsproffs och klarade sig bra. Efteråt drog jag mig undan i källaren med mina vänner och skakade en aning. Två tre av de 20 längst fram kom och bad om ursäkt å sitt lands vägnar. En skickade till och med ett ursäktande mail en vecka senare. Men just nu båtade det föga. Det skulle aldrig bli jag och Chicago.



Den underbara sängen, mer mässa, såg Carrie Fisher i burka, fler uteställen. Stötte ihop med en svensk som yrade något om en vulkan på Island som hindrade honom från att komma hem. Mer mässa. Underbara sängen. Måndagsmorgon. Simon, Kolbeinn och Chris utflugna. Surfrunda. Senkommen insikt om sakernas tillstånd.

Samtal med Finnair. De meddelade mig att jag skulle bli kvar i Chicago i tio dagar. Ensam.

Mur av serier

Första arbetsdagen efter semestern, och vad möter man om inte nyutgåvan av Hey Princess. Den är välskapt på alla sätt, och storpocketformatet klär serierna ännu bättre än jag trott. Boken släpps i samband med den storslagna Mats kamp-releasen i månadsskiftet augusti/september. Mer info kommer, som det ämnar heta.

Annars så är det helt okej att vara tillbaka, jag känner mig hyfsat utvilad och har haft roligt med familjen i Brunne, Stensätter, Arvidsjaur, Adolfström, Bäverholmen, Mensträsk och på Ulvön. För "alla de" som undrar vad som hände med ovanliga fortskaffningsmedel-veckan kan jag berätta att Utöya-tragedin effektivt dämpade min lust att fylla internet med lättsamma semester-blogginlägg, och dessutom blev helikopterresan inställd på grund av lokal dimma. Ångtågsresan Arvidsjaur-Slagnäs-Arvidsjaur var dock en formidabel succé.

Krama varandra nu, så hörs vi snart.

Ovanliga fortskaffningsmedel-veckan, dag 1

Ovanligt fortskaffningsmedel 1: Världens längsta linbana.
Sträcka: Mensträsk-Örträsk.
Förfluten tid: Cirka 1 timme och 45 minuter.
Kommentar: Stillsam och mycket ovanlig upplevelse. Plus i kanten för att man får ta del av ett stycke intressant industrihistoria. Jag vill ha kontor i en linbanekabin.
Betyg: 5/5

Drink your heart out, Simon Gärdenfors

Vissa åker till LA för att besöka något slags Shangri-La för läsk-afficionados. Själv släntrar jag in på Konsum i Arvidsjaur i ett helt annat ärende och finner – för första gången på cirka 25 år – Coco motherfucking Bahia!!! Det här är den bästa semestern någonsin.