Svartvitt och platt

Som vanligt ber jag om ursäkt för att det här möget inte bara är gammalt, utan även försenat med ett helt dygn. Jag har haft bättre för mig. Som att ersätta ramponerade Macbooks, kommentera hårresande "barnporr"-domar i nyhetsmedier, gå på lokal med min fru (!), sitta och skvallra halva natten, träffa mina föräldrar, följa min dotter till ett kalas och rita fyra sidor serier (!!).

Men vad är det då vi ser ovan? Jo, ett slags appendix till texten Det vi söker efter, som gått som följetong här på bloggen under vintern. (Klicka på taggen "Min hemliga roman" så hittar du alla avsnitt.) Både serien och texten publicerades ursprungligen i Norstedts gamla fina pocketantologi .doc för antagligen ganska många år sedan. En ny följetong börjar längre fram i veckan, och dessutom har jag tänkt delge er några reseminnen. Jag förstår om ni har svårt att hålla er.

The pros and cons of ego-googlande, del 2

Anemibokhandeln

Idag skrev jag en text om bokhandeln och dess styvmoderliga behandling av seriekonsten i Ordfronts nya onlinemagasin. Läs den gärna!

Annars har jag ägnat tre dagar åt att försöka jobba med Joe Sacco-boken, sköta Galagos prenumerationsadministration och att ersätta hälften av de Macbook-datorer som förstördes i en serie mystiska olyckor i mitt hem förra veckan. Men nu stundar två dagar av oavbrutet tecknande på serieromanen, som för övrigt bytt namn igen. Så vad ni gör, stör mig inte. Om ni inte händelsevis vill ge mig lukrativa uppdrag eller kontanter.

Det var här mina problem började

Bokmässan i Göteborg, september 1998. Männen på bilden är serietecknarna Mats Jonsson och Martin Kellerman. Jag hade precis släppt min efterlängtade debutbok Unga norrlänningar. Kellerman hade ritat en serie om en hund i Metro i ett par månader, och tryckt upp en liten kalender för egna pengar. Till höger på bilden syns en liten fraktion av hans trettio meter långa, aldrig sinande signeringskö. Till vänster på bilden syns backspegeln till den motorcykel som ställts upp i den gigantiska Ordfrontmontern för att marknadsföra en bok om Harley Davidsons historia i Sverige.

Under signeringshalvtimmen (eller var det en hel timme? En vecka? Sitter vi fortfarande vid det där bordet och signerar?) kom en (1) person fram till mig. En flicka i nioårsåldern som tog mod till sig, fäste blicken i montermattan och viskade fram de odödliga orden:
- Får man sitta på den där motorcykeln?

Rödfnasiga och inte pappersvita

Det tog mig femton år att börja fundera på om sanningen ligger i stämningen. Eller kanske i stämningen i kombination med ärligheten. I de serier jag ritat under hösten, det ska bli en bok som börjar med mina första minnen och slutar dagen jag börjar gymnasiet, är jag bara ond mot tre personer. Min mor, min far och mig själv. Mig själv för den ärliga känslan, för att beröra, för att inte vara feg. Mina föräldrar för att jag var så liten, till så stor del bara en sammansmältning av deras brister, goda vilja och idéer om uppfostran. Mest av allt vill jag bara bygga kulisser av granskog, asfalt och tegel; återskapa hur det var att rycka i dörren till fritidsgården och fatta att den var stängd, bli glad och gå de två kilometerna hem medan det blåste och mörknade och för första gången upptäcka att Karlavagnen, som jag bara läst om och sett på bild, låg precis ovanför vårat hus.

Einar berättade utan alltför mycket övertalning. Efter föreläsningen hade han fikat med en gammal journalistbekant och sedan gått i antikvariat, ätit middag på en liten indier vid Möllevångstorget. Han kom lite tidigt till ölkafét och tog in en starköl. Hon var lite sen. För första gången på ett par år hade Einar köpt cigaretter, han skämdes lite över att säga det efter att ha mobbat mig ända sen han slutade. Och ja, hon var alldaglig. Inte nog med att hon var… han beskrev det som ”mullig”, hon var också i Einars egen ålder. I klimakteriet, antagligen. Men hon beställde in vin och de drack och hon var nervös som ett spett och bar en ärmlös svart klänning som visade tatueringen, visade Einars lilla runda figur från 80-talet med en prick till mun och tatueringen var lyckad fast de omålade partierna var rödfnasiga och inte pappersvita och hon hade rött hår med lugg och små ledsna svartsminkade ögon. Han förstod att han skulle följa med henne när vinglaset for i golvet. En nervös gest, krasch, en dödande tystnad och nagellackshänder över ansiktet. ”Hon var en fin människa.”

Tvåa full med böcker och tjock, snäll katt. Instängt. Miles Davis, mer vin och och en affisch från Louisiana. Alla Einars böcker i hyllan, till och med pjäsboken som ingen köpte. Han satte sig i soffan och signerade dem allihop med dedikation och teckning medan hon tittade på. Lägenheten var inbodd, som om den blivit plomberad när hon flyttade in direkt efter gymnasiet. Det luktade från kattlådan och hon gäspade och han fick låna en tandborste och de låg bredvid varandra i den smala sängen och han tänkte på sitt rum på det lilla hotellet nere vid Centralen och kyssarna smakade rost och hon hade inga ärr på armarna och det gick inte och så gick det inte och så gick det inte och så smakade det rost igen och så onanerade hon åt honom och han vågade inte säga att det inte behövdes.

Hon var på toaletten när han gick men katten sa adjö. Han gick, småsprang ut ur porten några kvarter och in på ett kafé där han drack en lång chai latte och åt en mozzarellasmörgås med ryggen mot fönstret och tänkte på hur hon såg på hans tatuering i badrumsspegeln och hur hon skulle se den i samma spegel dag ut och dag in och sedan gick han till hotellet och hämtade bagaget och gick för att boka om sin biljett till ett tidigare tåg. Satt i bistrovagnen. Drack öl.

I Babylon 5 finns en återkommande scen som utspelar sig i hyperrymden, det ändlösa rödskimrande maskhålet bakom vår fysiska rymd. Något viktigt har försvunnit där och en rymdskvadron ger sig ut i intet för att söka efter det. Kommer man bort sig är man förlorad, så ett skepp lägger sig så långt det går från den trygga hyperrymdsporten utan att förlora kontakten med dess radiofyr. Nästa skepp stannar längre ut, men inom räckhåll för det första skeppets fyr, och så lägger sig skvadronen i ett pärlband längre och längre ut i intigheten, som urtida människor i bräckliga farkoster på det svarta havet.

”Du kunde i alla fall ha gjort en serie av det”, sa han.

”Det kunde du med”, tänkte jag och så talade vi om jur jobbigt det varit, skämtade lite, talade illa om kollegor och sen la vi på.

Min gamla klasskamrat Tiffany ringde mig från tidningens lilla kontor på Manhattan. Vår vän Anna, som hatade mig, hade fått ett barn till. Både hon och den lilla flickan mådde bra. Nu hade hon tre. Hemifrån köket med pannlappar och disktrasa och spisplatteskydd av hamrad koppar ringde hon över Atlanten till Tiffany som var bakfull efter att ha täckt upp någon turnépremiär för tidningen men ändå ringde tillbaka över Atlanten för att berätta för mig om barnet och sin egen senaste erövring. Nån reklamare. Jag satte mig ner för att arbeta men ringde Einar istället. Han svarade på åttonde signalen och hade inget speciellt att säga, mer än att han fortfarande ville ringa till Wille och skrika motherfucker. Jag hade inte heller så mycket nytt att komma med och började ångra att jag ringt. Funderade på min essä medan jag lyssnade på honom med ett halvt öra. På papperet med uppslag till min text klottrade jag:

”Rymdskvadronen slutar inte leta förrän luftförråden tar slut. Eller förrän den hittar det den söker efter.”

Alla flyr. Ingen skriver.

”Men varför ville de att du skulle skriva?”

Min fru tycker om att konfrontera mig med obehagliga sanningar. Och sanningen är ju den att det är något skumt med att be en utflyttad serietecknare skriva om litteraturen i hans gamla hemlän och om hans gamla hemlän i litteraturen. Att överhuvudtaget be en serietecknare skriva något är ju i sig en märklig sak att göra. Och obehaglig sanning nummer två: en text på temat litteratur och Västernorrland kräver en promenad. En lång.

Jag tar på mig duffeln och går ut ur huset där jag växte upp, i byn i kanten av skogen, vars namn betyder stenig utmark. Lämnar frun, barnet och föräldrarna bakom mig och viker av ut i det blå mörkret. Följer skogens kant, ser den strandade båten som stått uppställd i snart ett decennium. Den är grå i skymningen och ser ut som betong.

Namnen. Pelle Molin. Laura Fittinghoff. Lars Ahlin. Bertil Malmberg. Västernorrlänningar, författare och oftast födda på 1800-talet.

Gamla bränngropen i Mo. Det luktar svavel ännu 20 år senare. Jag ökar farten genom den skräpiga barrskogen och rör mig neråt, mot Prins Eugen-huset, hästarnas backe och sedan mot samhället.

Västernorrländsk samtidslitteratur. Famlar i duffeln efter cigaretter.
Vem skriver om Ångermanland och Medelpad idag? Oj, jag röker ju inte längre.
Vem har berättat om vardagslivet och drömmarna här de senaste tjugo åren? Tar upp händerna ur fickorna och börjar förstå varför de ville att jag skulle skriva den här texten.

Ingen berättar. De är döda allihop.

Förslag till ny slogan för mitt gamla hemlän:
”Västernorrland, länet man lägger bakom sig.”

Den främsta nu levande författaren med anknytning till länet, Kerstin Thorvall, blev stockholmare för tusen år sedan. För tusen och åter tusen utflyttade är här och nu det intressanta. Eller det som hände för länge sedan; själva händelserna, inte var. Varenda Pitebo jag stött ihop med på Kvarnen och Pelikan – och det är många – slutar bara tugga gammpalten länge nog för att berätta att de sitter på en tomt där hemma, där de ska bygga hus så fort de lekt rommen av sig. Värmlänningarna kapar hela uteställen och trycker upp Boltic och Fröding i centrala nervsystemet på ovarsamma förbipasserande. Men på tolv år har jag inte hört, sett eller känt sulfitdoften av en enda människa med barndom i Ångermanland eller Medelpad. Eller nä, nu överdriver jag. Det var de där på McDonalds i mitten av 90-talet som pratade om när Strömmen brann ner och jag var full så jag frågade om de kom från Kramfors. ”Ja, men nu bor jag i Hammarbyhöjden.” ”Och jag är här och hälsar på. Jag bor i Umeå.”

Sågen lyser och ryker och för sitt dova, kantiga oväsen natten igenom, men annars är samhället där jag gick i grundskolan mycket stilla. Till och med vårdhemmet är rivet. Går förbi Filadelfia där ett anslag meddelar att de gått samman med Missionskyrkan. Ännu en tom lokal. Vid Riksnittio, snett emot torget, har det öppnat en butik för sexhjälpmedel. Folkets hus är tyst och tomt.

Sedan var det den obehaglige unge mannen jag mötte i Småland, som sade sig ha vuxit upp utanför Sundsvall och gick på om den mellannorrländska jantelagen tills jag gav honom ett påhittat mobilnummer och gick hem. Med den där känslan av att han var en provokatör utplacerad i min väg med en förprogrammerad utantilläxa. Det är ju det alla tror, att det är ”jantelagen” det handlar om. Att det är därför alla flyr och ingen skriver. Men aldrig har jag upplevt att människorna i min omgivning försökt trycka ner mig när jag visat ambition och dådkraft, utan det har varit något annat. Något uppifrån och utifrån. Uppifrån företagen som svek oss alla i strukturomläggningen, när den sista självkänslan dränerades. Uppifrån institutionerna, själva samhället, som kravlade sig tillbaka söderut för att dö. Ekonomisk tillbakagång, överdimensionerade institutioner som spred sina krympande resurser alltför tunt, nedslagna människor i de rostande ruinerna av framtidsriket.

Nytt förslag till ny slogan för mitt gamla hemlän:
Västernorrland - ett litet Ryssland mitt i Sverige.

Men något utifrån också. Från själva naturen, från landskapet. När jag går den långa, raka, i sig själv stentrista vägen från samhället hem till byn tittar jag upp mot Borgberget och tänker på Birger Normans förord till Svenska Turistföreningens årsskrift 1969, om Ångermanland. Jo, det gör jag faktiskt. Jag tänker väldigt ofta på på Birger Normans förord till Svenska Turistföreningens årsskrift 1969, om Ångermanland.

Han inleder med att beklaga det faktum att han, som ska skriva om Ångermanland, för varje år blir alltmer betagen i Skåne. Läsaren förstår snart att det beror på att Skåne är ett lent, oproblematiskt feelgood-landskap. Om Ångermanland skriver Norman:

”Blå skuggor vandrar över de ångermanländska bergen. Eller ligger kvar, beständiga. De tunga granskogarna. De stryker in ett ofrånkomligt svårmod i själen på den som blir född här, som växer upp under de vandrande skuggorna och den dova sången, en orgelpunkt och en bluesmelodi.”

Det är därför jag så ofta tänker på det här förordet, för att det sätter fingret på två saker:

1. Varför jag älskar min hembygd så fruktansvärt mycket att jag aldrig vill bo här igen.
2. Varför min hembygd sannolikt producerat fler oförlösta författare än någon annan trakt i världen. För mig veterligen är vandrande skuggor över bergen precis vad som skapar en författare, samtidigt som det ingjuter henne med en grundläggande sorg inför sin egen person som gör henne handlingsförlamad och/eller oförmögen att inse sin egen begåvning. Bor man sedan kvar i närheten av skogarna är det definitivt kört.

Alla har lagt sig och katten ligger död under rosenbusken sedan snart två år tillbaka. Jag tar ett glas mjölk och går in i biblioteket där en nattlampa brinner under tavlorna av Max Book och Martin Jonsson. Varför har vi konstnärer så det smäller om det men inte en enda författare, slår det mig, men det är en tråd jag inte kommer att börja nysta i. Vet ingenting om konst. Och att mina arbetarföräldrar håller sig med ”bibliotek” (nåja, det var bara mitt unga jag som kallade rummet med bokhyllorna så) och ”nattlampor”, är det anledningen till att jag tolv år efter att ha lämnat länet bor på en adress som dryper av kulturkredd och har ett intellektuellt arbete? Ganska ofta tror jag det. Att de var arbetare. Med ett bibliotek.
Tar ut en bok ur hyllan, En bok för alla. I min faders hus av Mauritz Edström. Bläddrar, försöker minnas det där som grep tag i mig. Det där stycket:

”Vid tretton var jag en kuvad människa. Detta hade jag att resa mig ur. Det skulle bli ett uppdrag för livet. Min livshunger rasade men ofriheten växte. Stängslen av påbud och förbud reste sig omkring och inom mig själv. Lusten tryckets ner av starka krafter. När det blev konflikter, försökte jag vara snäll och anpasslig för att undgå obehag.”

Och det vet man ju hur det gick för honom.

Framgångsrik journalist och författare tog sitt liv tre år efter att hans stora självbiografiska roman om Ådalen, det gamla 1900-talet och livet där publicerats.

Jag ställer tillbaka boken i hyllan, det är sent. I morgon ska vi resa tillbaka till Stockholm, det Stockholm jag blir allt mer betagen i. Där Ivar Lo-parken snart ska fyllas av barn som leker mellan Bastugatan och utsikten, av pensionärer på picknick under Ivars byst och, mot kvällen, av de spyfulla studenterna. I Stockholm, där jag bor mittemot parken, i tjuettan, två våningar under Ivars lya där Mauritz brukade hälsa på sin vän och förebild, där det är museum nu.

Resa bort från Ådalen där ingen lärare nämnde Mauritz namn under mina tolv år i skolorna. Där inga barn leker i parkerna och inga studenter spyr ner sig i skuggan av en författare.
Jag släcker lampan och byn är svart och tyst. De är döda allihop. Men kanske är det i den änden vi ska börja.

(Denna text publicerades i Norrländska litteratursällskapets tidning Provins 2007.)

Etikettspalten

Heidelberg 19 januari 1978

Bästa fru Ribbing,
trots att det nu gått många år - faktiskt decennier - sedan blamagen jag tänker delge er, kan jag inte släppa den ur tankarna. Vi var ju arbetskamrater, vänner, kollegor! Det må ha "gnisslat" från tid till annan, men lite gnabb på arbetsplatsen får väl inte sätta konvenansens lagar ur spel?

Men låt mig börja från början. Efter avslutad utbildning och några år som assistent till min gamle universitetslärare umgicks jag med tanken på att starta eget. En ny aktör på marknaden var inne i en kraftig expansionsfas och började ge mig uppdrag. Först enkla, sedan mer och mer omfattande. Efter en mycket lyckad presentation med många inblandade, där jag "förde mycket nytt till bordet", fick jag för första gången träffa min blivande kollega - vi kan kalla honom Doktorn. Vi tyckte mycket om varandra från första stund, men "gnisslet" började redan när jag presenterades för Chefen vid en lättsam lunchbjudning vid huvudkontoret. Det kan ha handlat om något så banalt som kollegial och personlig svartsjuka, då Chefen och jag "klickade" från första stund och sedan tillbringade många trevliga kvällar ihop under de kommande, underbart produktiva åren. Jag gjorde snabb karriär, och spåddes lysande utsikter medan vi fortsatte vår kraftiga expansion.

Vi umgicks också på fritiden, Doktorn och jag. Även med familjerna närvarande. Våra fruar och barn blev vänner, och det var många kvällar vi alla umgicks framför eldstaden i Chefens stora sommarhus i bergen. Även skidåkning och solbadande stod på programmet, beroende på årstid. Det kändes som om allt var möjligt de där åren.

Jag fick även vara behjälplig som "medlare" när Doktorn gick igenom en svår familjekris och var nära skilsmässa. Det hela var tämligen osnyggt - Doktorn visade sig ha haft affärer med flera andra kvinnor, och hans hustru försökte kanske "hämnas" genom att inleda en relation med en underordnad kollega. Med min medfödda sociala kompetens lyckades jag "gjuta olja på vågorna" och Doktorn återförenades med sin familj. De var alla mycket tacksamma.

Sedan kom de där galna åren - vi lanserade vårt koncept i utlandet och blev på bara några år marknadsledande i hela Europa och i delar av Afrika. Genom en snillrik fusion fick vi fotfäste på den potentiellt enorma marknaden i Fjärran östern. Livet lekte, men arbetsbördan växte, mina ansvarsområden utökades och snart var jag en av våra mest inflytelserika mellanchefer. Doktorn kunde verka lite missunsam och vrång ibland, men vi kämpade mot samma mål och hade liknande visioner för framtiden. Vi fortsatte även att umgås privat när tillfälle gavs.

Så följde den jobbiga tiden, när expansionen stannade av och stagnationen snart förbyttes i kräftgång. Våra utländska konkurrenter bildade en kartell för att motarbeta oss, våra samarbetspartners i Asien gjorde ett misslyckat försök att få insteg på USA-marknaden och vår egen lansering i Ryssland blev, trots inledande framgångar, något av ett fiasko. På bara två år förlorade vi marknadsandelar i alla regioner, bara hemmamarknaden stod stark. Doktorn var bedrövad, Chefen blev allt svårare att få kontakt med och intern maktkamp avdelningarna emellan rev stundtals upp många jobbiga känslor.

Det kunde bara sluta på ett sätt. När till och med hemmamarknaden svek vårt koncept och konkurrenterna var redo att utdela nådastöten besökte jag huvudkontoret en sista gång, för att ta farväl av Chefen och Doktorn. Det var då det hände. Chefen var som alltid vänlig mot mig, men Doktorn... Ja, Doktorn. Det var en av mitt livs stora besvikelser. Sällan har jag blivit så förolämpad - ja, kränkt! - som när jag räckte honom min hand till avsked och han tryckte den snabbt, liksom stressat, och verkade komplett ointresserad av mig. När jag bad att få ta farväl av hans hustru blev han smått aggressiv och bad mig att gå. Det blev inget avsked, trots att hon säkert tyckt att det vore trevligt att få träffa mig. Hur kan en människa bete sig på det sättet?

Över detta har jag funderat under det fleråriga fängelsestraff jag avtjänade efter konkursen (framförallt orsakat av att jag ansågs bära en del av ansvaret för de undermåliga arbetsförhållandena och bristerna i säkerheten vid några av våra anläggningar) och längre fram under mina år som pensionär. Flera tidigare kollegor och andra bekanta har tagit Doktorn i försvar med argument som "han hade säkert mycket annat att tänka på", "det var fel tillfälle" och - det lite otrevliga - "men skärp dig för fan, han och hans fru skulle precis mörda sina sex barn, begå självmord och låta sina kroppar brännas på huvudkontorets innergård".

Men jag "köper" det inte. Jag fortsätter att grubbla över det. Vissa tycker nog till och med att jag "ältar". Bröt Doktorn mot etikettens oskrivna regelverk, bästa fru Ribbing, eller är det månne mig det är fel på?

Med hopp om svar.

Er,
Albert Speer

Doktorn och jag besöker Peenemünde.

Var så trött efter Ashtanga Yogan att jag måste chilla med lite le Parkour

Fan vilket väder det är. Plus fem i januari, blöärrgh. Sådana här dagar känner jag mig som ett fullfjädrat as när jag lämnar barnet på en dagisgård som dryper av fukt, väta, kondens och blöthet och sedan tar tunnelbanan till mitt pojkrumsliknande kontor där jag lite slött häller upp kaffe och börjar privatblogga. Men det kan hon gott ha efter gårdagen, då hon och grannpojken terroriserade mig järnet när jag höll på att montera Ikeamöbler (till hennes rum, märk väl) och tvingade mig att bygga en koja åt dem av möbelkartongerna. Med skorsten. Tsk tsk tsk.

Den här veckan ska jag rita serier och arbeta med Joe Saccos bok Gaza: Fotnoter till ett krig som ska komma ut i vår. Det blir trevligt. Hoppas jag. Men först ger jag er det jag inte hann med i går på grund av Kartongkoja -11: gammalt mög. Serien nedan ritades av mig och Simon Gärdenfors för Hultsfredsfestivalens programblad ett år på 00-talet, och jag publicerar den utan tillstånd från Simon, som befinner sig på turné i Kambodja och inte kan försvara sig. Hö! Hö!

Intryckt i en form

De första åren var det bara det faktum att ingen ville ha mig som räddade mig från att bli Joe Matt. Jag var bara olyckligt kär, eller så tog förhållandet slut långt innan jag kom på tanken att rita om det. Kvinnoporträtten i min första bok är groteska karikatyrer (det är för all del mansporträtten också) och om min första flickvän säger jag bland annat att ”hon är så ful att såsen skär sig”. Men det var hon som gjorde slut och jag var själv fulast i hela Västernorrland och det blev en bra serie som alla skrattade åt, tjejer också, och det var först när den tryckts som jag fick veta att hon fallit igenom skaren och att allt var svart och att hennes vänner aldrig skulle låta henne se vad jag gjort. Boken försvann från Kramfors kommunbibliotek. Hon var bara 16 år.

Men ingenting hände med mig, jag bara fortsatte i samma stil tills ett par år senare på utestället i Kramfors när en främling med vilda ögon och hat i hela kroppen skrek mig rätt i ansiktet och spottade och spottade mig i ansiktet och skrek hur mycket hon hatade och slog och slog och det kändes knappt och vakterna bar ute henne men hon väntade utanför och slog och sparkade tills någon, kanske en pojkvän hoppas hoppas hoppas en pojkvän, drog bort henne i mörkret och jag och min flickvän stod kvar i drivan och hon undrade men jag visste bara alltför väl.

Den andra boken blev annorlunda. Mer är förändrat och omflyttat, karikatyrerna är färre. Folk skrattade ändå, utan att tvivla på min ärlighet. Jag kämpade och slet för att nyansera bipersonerna, göra vännerna jag kommit ifrån rättvisa. Bara de två första serierna är ritade före besöket på utestället i Kramfors. De handlar om Anna, som jag lovat att aldrig rita serier om, Anna som antagligen älskade mig när vi förnedrade varandra och som fortfarande ringde någon gång vartannat år. Lite papper och tusch och en karikatyr så var hon till sist ute ur mitt liv helt och hållet. Pang bom. Vår gemensamma vän Tiffany, som inte var med i serierna, ringde ibland men låtsades inte om att Anna förmodligen hatade mig.

Einar sa inte så mycket om min andra bok. Kanske stal den läsare från honom, kanske kände han att det naiva började bli för medvetet, intryckt i en form. Kanske berodde hans tystnad på att han var en riktig vän. Och det är inte omöjligt att det var av samma anledning jag inte höjde ett varningens pekfinger innan han åkte till Malmö. För mig innebär vänskap att inte såra varandra. Gud så feg jag är. Inte ens kvällen innan, när vi pratade och han frågade hur jag trodde att hon såg ut, sa jag mer än att det var lite svårt att bedöma det på grundval av ett e-mail. ”Hö hö”, sa jag visst också. ”Hö hö”, sa Einar.

Fler små ord av hat

Jag inleder med en rofylld bild på Bollstabruks centrum i vinterskrud innan hatet brakar loss. Jag utlovade ju ett inlägg om verbala hatgubbar häromsistens, som en del i min miniserie om språkligt hat. Till skillnad från de irrationella hatorden (som exempelvis "duschkräm") är verbala hatgubbar "lustiga" uttryck som används av mindre nogräknade individer. Därmed är de mer uppenbara och mindre personliga och intressanta, men man kan väl säga att jag samlar på dem. Om inte annat för att från tid till annan plåga min familj.

Här är några: att säga "ett ögonlock" i stället för "ett ögonblick", och det mer obskyra "förhudligen" i stället för "förmodligen". Sedan har vi kyrkan mitt i hatets by – "Kristi flygare" i stället för "Kristi himmelsfärdsdag" och det djävulska "fotnötter", som är något slags specialfall då breda lager av de nordiska folken uppenbarligen tror att det heter så. Men ge mig mer! Mitt behov av hatobjekt är outsinligt.



Men ovanstående är förstås bara en hobby. För mer seriöst hat ska man nu för tiden, vilket smärtar mig djupt, läsa Dagens Nyheter. Jag har tyckt så mycket om den tidningen i så många år och den har fortfarande flera bra skribenter, men nu håller mitt tålamod på att tryta. DN Söndag har ganska länge varit det främsta objektet för mitt hat, men något slags lågvattenmärke nåddes i förrgår, i och med publiceringen av detta missfoster till artikel, som i mina ögon är lippizanerhingstlängder värre än det legendariska teppanyakireportaget.

Jag vill klargöra att jag anser att alla, till och med vedervärdiga överklassmänniskor, har rätt att föda och uppfostra barn. Jag anser också att barn har rätt att skriva om kläder och smink på internet. Det är möjligen även tillåtet för modetidskrifter att anlita och hårdlansera barn som skribenter. Men vad jag inte finner acceptabelt är att vad som till alldeles nyligen var Sveriges ledande kvalitetstidning inte uppmärksammar detta fenomen i en granskande, ifrågasättande artikel utan i stället hyllar den "sedan småbarnsben" förledda barnarbetaren i ett gullande, lyxkonsumtionsfixerat personporträtt. Nej, jag menar inte att man ska ställa kritiska frågor till en tolvåring. Jag menar att man inte ska ge henne mer uppmärksamhet överhuvudtaget, utan i stället ställa upp föräldrarna och modetidskriften mot en vägg, förlåt, ställa dem mot väggen menar jag, och kräva svar på vad fan de håller på med. Snälla LO, släpp lös era mediemiljarder någon gång så att vi kan få en vänsterinrikad kvalitetsmorgontidning med daglig utgivning!

Jag avslutar med en trevlig bild på när jag åker spark:

Erövrare och jullovshimlar

Vilken rolig dag. En far och dotter-dag. En "liten tok-klok-dag". (Det kommer för övrigt ett inlägg om verbala hatgubbar endera dagen.) Morgonen inleddes med frukost och Madicken på Junibacken (Sverige, 1980) i soffan. Efter diverse löjl fick barnet pannkaksrester som mycket tidig lunch, innan vi tog t-banan till nedre Norrmalm och såg Pettson & Findus – Tomtemaskinen (Sverige, 2005) på Filmstaden Sergel. Barnet fick äpple och vatten som biogodis, ty jag är en hård far. Som nickade till en stund i mitten, men filmen var bra. Min favorit är ju Pettson & Findus – Kattens och gubbens år (Sverige, 1999), men den här var nog näst bäst.

Därpå gick vi på kondis. Kaffe och macka för mig, smoothie och dammsugare för henne (ack post-postmoderna 00-talist!). Hon har varit ganska o-pappig under jullovet, så det gladde mig djupt att hon, efter att ha ätit upp, kom och satte sig i knäet på mig och klappade mig på kinden medan vi hittade på en nidvisa om en bekant till en bekant.

Hon åkte på min rygg till Vasaparken. ("Vasaparken? Som Gustav Vasa?"), jag pekade ut Astrid Lindgrens hus och berättade för artonde gången om när jag såg henne i verkligheten, just i Vasaparken, och dottern var lika oimponerad som vanligt. Stjärtlapp åktes, konstgjort berg bestegs, ilsnabb rutschkana åktes, och hon avslutade med att gunga en sån där stor kollektivgunga med två okända barn i samma ålder. De låg ned och kisade mot den mörknande himlen, på väg att somna alla tre. Nedanför kullen syntes den upplysta skridskobanan. Jullovets sista dag.

På Fyran mot Hornstull såg jag en man i likadan rock som den jag nyligen köpt. Han verkade sammanbiten och wappade med sin iPhone medan han höll fast sig i tvillingvagnen och hans sambo pratade med en gammal skolkamrat hon rusat in i för första gången på åratal, verkade det som. Välfriserade. Bodde vid Mariatorget nu men letade något större. Jag önskar att jag kunnat tänka "jag ska aldrig bli som han", men jag visste att det var för sent.

Om inte barnet är godhetens röst, så har det aldrig funnits någon godhet.



Ja ja, det är söndag och dags för gammalt mög. Nedanstående recension av Civilization IV (USA, 2005) publicerades i tidskriften Reset (numera Level) och anledningen till att jag lägger upp den här är att den i stort sett kan läsas som en hyfsat personligt hållen essä kring mitt förhållande till världens bästa datorspelsserie. (Och ja, Civ IV är oändligt mycket bättre än det nya Civ V.)

Civilization IV flirtar med mainstreampubliken och fansen är oroliga. Ska satsningen sluta i världsherravälde eller på historiens skräphög?

Det börjar med Civilization I. Det är 1992 och min Macintosh Classic orkar bara visa spelets städer, omgivna av ett grått bludder. Enheterna går bara att se om man för muspekaren över dem. Ändå är spelet mitt sällskap genom alla ensamma kvällar i Sundsvall då jag egentligen borde plugga.
Civilization II. Natt efter natt vid en av datorerna på förlaget, ensam i nedsläckt kontorslandskap. Pirret i magen när min första settler föds i ett bördigt flodlandskap Ett färdigt, kärnvapenbestyckat imperium när solen går upp över Kungsholmens takåsar och det är lördag.
Civilization III. Mina katedraler och bibliotek sprider kulturen över ett allt vidare område. Min flickvän sover sedan länge på soffan i vår lilla etta. År läggs till år, jag slutar på förlaget, frilansar, börjar jobba på ett annat förlag. Men genom alla denna tid lyser Civilization från skärmen i den överbelamrade enrummaren.

Schackproblem
Vi är många som lever med Sid Meiers imperiesimulator, tsaren av strategispel. Och en stor del av oss är ganska ointresserade av spel i allmänhet – för mig är Civilization-serien varken livsstil eller digitalt knark, utan något så gammaldags som en hobby, eller kanske ett… intresse. Som att hålla hjärnan skarp genom att fundera över schackproblem eller att läsa historiska romaner. Det är därför jag blir orolig när jag läser de första rapporterna om Civilization IV, att utvecklarna vill göra spelet snabbare och mer tillgängligt för mainstreamspelarna. Jag blir mycket orolig.
Det är 2005 och jag sitter lutad över en skinande laptop vid ett enormt matbord i vår nya lägenhet. Min fru sover i rummet intill. Livet har förändrats, men jag vill så gärna få behålla mitt intresse, min egen värld att utforska och erövra.
Farhågorna besannas. Överdimensionerade enheter klampar runt i en färgglad 3D-värld – för första gången i Civ-historien är Jorden rund – och kommer med pigga kommentarer à la realtidsstrategi. Det kryllar av nya naturtillgångar och mina arbetare är snart i färd med att resa inhägnader åt animerade grisar och bygga små fulgulliga gruvor som hämtade ur Warcraft. Det går snabbare, världen är mindre och fienderna närmare inpå. Det storslagna har bytts bort mot tingeltangel och glaspärlor.
Men det finns mycket att upptäcka ändå, i form av nya enheter, nya underverk och nya kunskaper att forska fram. Underverken har en mindre, mer välbalanserad roll än tidigare och det är gynsammare än någonsin att rusa fram längs en specifik gren på forskningsträdet och få ett militärt eller ekonomiskt försprång.

Världshistoria
Efter ett par tusen år är mitt ryska imperium fortfarande litet, men sträcker ut sina tentakler över närområdet. För första gången blir jag imponerad av spelet, när jag inser hur mycket AI:n har utvecklats sedan sist. Tidigare förklarade härskarna krig hej vilt och hatade spelaren genom millennier utan att förklara vad ont man gjort dem. I Civ IV avskyr Tokugawa mig för att mina gränser är för nära inpå, för att jag vägrat ge honom tribut och för att jag är kristen och han buddist.
Just religionen är en av de viktigaste nyheterna. Jag grundar kristendomen och S:t Petersburg blir en helig stad, från vilken missionärer skickas ut över världen. Efter träget missionerande i romarriket konverterar Caesar till kristendomen och blir en trogen allierad.
AI-civilisationernas inställning till spelaren, och till varandra, är också beroende av styrelseskick. Man väljer inte längre mellan monarki eller republik, utan en rad olika faktorer, civics, som bestämmer hur riket styrs. Bismarcks Tyskland, en genommilitariserad polisstat, har inte mycket till övers för mitt demokratiska, marknadsinriktade Ryssland och hans knävelborrar darrar hotfullt när vi möts.
Här, någonstans på 1600-talet, växer spelet definitivt från en besvikelse till något helt nytt. Mitt i myllret av nya enheter och diplomatiska möjigheter slår det mig hur smidigt allt går – trots att det alltid finns något nytt att bygga och mängder av nya råvaror att bärga är det eviga gnetandet med städer som vägrar växa och arbetare som räknas i dussintal nästan helt borta.

Religionernas krig
Efter att ha underkuvat japanerna, i alla fall för tillfället, och givit Gandhi en näsknäpp väntar en period av fred, där jag tänker industrialisera mitt rike och bygga järnvägar. Men Bismarck vill annorlunda. Hans kavalleri korsar gränsen och ett par år senare är jag indragen i ett stort religionskrig med kristenhetens bålverk Ryssland, Frankrike och Rom på ena sidan och den judisk-buddistiska alliansen Tyskland, Indien och Japan på den andra. Och det gör ont.
För stridssystemet – på ytan mycket likt det gamla – är drastiskt förändrat. Istället för att ge varje enhet poäng för anfall respektive försvar, används en sten-sax-och-påse-modell hämtad från rts-världen, tillsammans med ett intrikat system av terräng- och uppgraderingsbonusar. I stället för att långsamt flytta en klump med 40 likadana enheter över kartan klurar man på vilken kombination av grenadjärer och kavallerister som är bästa medicinen mot de där förtretliga kanonerna tvärs över floden. Just tricket med mängder av enheter i klump fungerar för övrigt inte längre, och tack för det. Synd bara att den insikten når mig först när Bismarcks artilleri smular sönder min nordarmé, som skulle inta Berlin i ett överraskningsanfall inspirerat av Napoleons ryska fälttåg.
Men samma år underkuvar jag Japan (för gott), ser järnvägen Moskva-Murmansk stå färdig och upptäcker kommunismen, som tillåter mig att ingå en oupplöslig allians med min gamle vapenbroder Caesar. Tyskland står starkt och hotfullt, men Rom har i praktiken blivit ett ryskt lydrike, bara en provins i mitt imperium. Det är sekelskiftet 1900, klockan är ett på natten flera dagar senare och min fru har somnat på soffan. Jag hade fruktat att Sid Meiers flaggskepp skulle gå från att vara en hobby, ett intresse, ett fenomen till att bli ett spel bland alla andra. Fel fel fel. Jag kommer aldrig att älska designen och det faktum att spelets omfång krympt, men religionerna, striderna och den allmänna smidigheten gör det lätt att förlåta. Civilization har aldrig stått starkare, och jag ser fram emot att låta Civ IV följa mig genom åren framöver. Före parmiddagarna, efter arbetsdagarna och under vaknätterna måste jag – liksom den ensamme studenten i Sundsvall – få ha min egen värld, en värld att utforska och erövra.

"Ruttna äpplen" betyd'ne

Nu har min fina censurskandal givit så kallat internationellt eko. I en ledare i Jyllands-Posten används Hey Princess-affären som utgångspunkt för ett angrepp på Apple. Lustigt att användas som exempel i just den tidningen när det handlar om teckningar och yttrandefrihet, men på en punkt brister min danska läsförståelse: vad menar de egentligen med "Det kræver vist også en større aktiepost i Apple ikke at give ham ret"? Jag förstår givetvis på ett ungefär, men mer exakt? Kan någon skåning hjälpa mig?

Dra Svärdet ur skidan

Nu har jag äntligen fått Det grymma svärdet nr 6 från Apoteket. I denna utmärkta produkt (det kunde jag konstatera efter bara en slapp genombläddring) medverkar jag med självbio-texten En helt ny sorts skam, som ursprungligen skrevs för releasefesten för Hey Princess-pocketen där jag läste den under aningen kaotiska förhållanden. Här publiceras den med en fin illustration av Pontus Lundkvist, och DGS 6 kan beställas exempelvis här eller här.

Här är förlagets beskrivning av Svärdet i fråga:

Det sjätte numret av Pontus Lundkvists utanförskapsmagasin (grundat 2007) innehåller bl a flera tecknade serier, ett idolporträtt av Harry Brandelius, ett artikelblock på temat "Debaser - rockens McDonald?s", intervjer med konstnären/filmaren/etc Malga Kubiak, musikerna Mag, Alfarmania och Steso Songs, samt aktivistgruppen Svart Verkstad. I reportageform skildras flera obskyra festivaler som Party Paradise II, Hate & War 2011, Punk Illegal och Malmöfestivalen, men även E.A.T.E.R.s återföreningsspelning i Kristinehamn. Performance- och gatukonst. dokumenteras. I övrigt: En novell. Ett kåseri. En bokrecension. Ett smygavlyssnat samtal i en apotekskö i närheten av Möllevångstorget. Med mera.

Jag medverkar förresten i DGS 4 också, med de två (aningen bättre) texterna Matses sista sommar och Den litterära gestaltningen och dess motsats. Fyran hittar ni på samma ställen som sexan. Lycka till!

Galago på is

Avdelningen för saker man aldrig gjorde som barnlös: gick på Disney on Ice i Ericsson Globe på Trettondagsafton. En annan sak man aldrig gjorde: köpte en ask Disneypopcorn för 90 (nittio!) kronor. Trodde Disney-anhanget att de var kvar i Bellesbumprom Cube i Minsk och skulle ta betalt i vitryska rubel?

Men det var en intressant erfarenhet (även om jag var gravt kissnödig under hela slutstriden mot den onda fén) och barnet älskade det. Hon verkar överhuvudtaget oförklarligt intresserad av konståkning, balett och dylikt. Jag har till och med dragit hem en uppsättning av Svansjön som hon brukar titta på. Får väl skicka henne på Ivar Lo-sällskapets sommarläger när hon blir stor nog, så det blir folk av henne.

På tal om iskonster så åkte jag i förra veckan skridskor för första gången på kanske 25 år. (Barnet och hustrun provade sina julklappsskridskor och jag fick låna ett par bandyrör från 50-talet av svärfar.) Skridskoåkning kan ha varit min favoritsport som barn, och ränderna hade inte gått ur, i viss mån. Det var faktiskt så roligt att jag ämnar lansera idén om Galago on Ice på nästa möte med redaktionsgruppen. Vi ska ta 180 kr för en pilsner.

Annars så är jag jullovsledig veckan ut, men prioriterar dumt nog umgänge med vänner och familj samt besök på Ikea högre än tecknande. Från och med måndag blir det emellertid preussisk disciplin som gäller.

Just ja, här finns en bra artikel från Svenska Dagbladet där det står om Hey Princess-gate och vad som väl numera får kallas Apple-debatten. DN publicerade en notis på nyårsdagen (ej på nätet) där oinsatta läsare lätt kunde få intrycket att det finns en censurerad upplaga av Galago på Appstore, vilket ju inte är fallet. När jag påtalade felaktigheterna i texten fick jag svaret att "det inte finns utrymme för nyanser i notiser". Nej, men uppenbarligen för faktafel.

Gud vad jag älskar att vara surgubbe!

Vilja att utmärka sig var det, ja

Söndag igen. Dags för gamm-dynga på bloggen. Eftersom jag inte är hemma är tillgången till material begränsad, men jag "fiskade fram" den här artikeln "på webben", för att citera Karin Ström. Hösten 2008 ombads jag att kommentera en undersökning ett medieföretag tagit initiativet till för att kunna jämföra Stockholms innerstads olika stadsdelar med varandra, och därmed skapa en "läsgrej", för att citera min lärare på journalisthögskolan. Kanske inte så upphetsande, men reportern var trevlig och citerade mig korrekt!

Du hittar artikeln här. Bläddra till sidan 4. Till nästa söndag lovar jag att rota upp en serie ingen av er läst tidigare. Nu: rita lite serier i väntan på Morden i Midsomer.

Detta var 2010

Gott nytt år, kära vänner, bekanta, vedersakare och civila läsare. Vid slutet av varje år sedan mitten av 90-talet har jag tagit en lång promenad Stensätter-Bollstamo-Bollstabruk-Stensätter och funderat över det gångna året. Gått igenom vad jag uträttat på det konstnärliga planet, jämfört resultatet med mina ursprungliga planer, utrett varför vissa saker aldrig blev gjorda (i nio fall av tio berodde det på lättja) och glatt mig åt de projekt jag inte hade någon aning om vid årsskiftet, men ändå fick ihop.

I år blev promenaden, på grund av familjeåtaganden och det kalla vädret, nedskuren till en tripp till Konsum men det gick ganska bra ändå. Vad är det då jag uträttat under 2010?



1. Jag har ritat 62 sidor på min serieroman Din barndom. Det är väsentligt mindre än jag tänkt mig, inte minst som jag varit tjänstledig i ett halvår för att rita, men det kommer att ordna sig. Förseningen beror faktiskt inte bara på lättja, utan också på att USA-turnén (inklusive en veckas vulkanexil) och jobbet med Projekt X inverkade på arbetet. Dessutom tog manusskrivandet mycket längre tid än i mina vildaste fantasier. Det var svårt att skildra sex år på 50 sidor i kapitel 1, och det är än mer knivigt att göra serier om saker som ligger nära tiden, skeenden som fortfarande pågår. Ingen har läst de här 62 sidorna, bortsett från några utdrag i Galago och här på blogg'n, så jag vet inte om det är bra eller inte, men som min dotter brukar säga: "man får väl se, man får väl se".



2. Jag har givit ut Hey Princess i USA och lanserat den på seriefestivaler. Inte så mycket jobb i sig kanske, bortsett från filande på översättningen och skrivande av förklaringar av svenska företeelser, men den lilla USA-turnén tillsammans med mina kära tecknarkollegor Simon Gärdenfors och Kolbeinn Karlsson och vår amerikanske förläggare Chris Staros var givetvis tre av årets roligaste och mest intensiva veckor. Bitvis var det ganska uppslitande - här tänker jag främst på Eiafjallajökull-skandalen samt att bli avslängd från scenen i Chicago (mer om detta vid ett annat tillfälle) - men jämfört med att se sin bok "in the wild" för första gången uppskyltad på Barnes and Noble vid Union Square, signera bortåt 150 böcker på mässor, flamsa i bakfyllepanel på MoccA, bli hyllad av USA Today och MTV och få beundrarpost från jordens alla hörn, är förtreten givetvis blott intet. Bara mata på, mitt ego sväljer allt.



3. Jag har givit ut Hey Princess som iPhone-app. Detta vet läsare av blogg'n redan alltför mycket om, men det måste ju tas med. Uppmärksamheten kom till 90 procent att handla om de censurerade sexscenerna, men eftersom det bidragit till den större debatten om Apple och yttrandefriheten får det sägas vara en god sak (uppmärksamheten alltså, inte censuren). Än viktigare för mig är emellertid att appen i sig blev väldigt lyckad, att det går alldeles utmärkt att läsa serieromaner på det här sättet och att jag gärna vill jobba vidare på det.



4. Jag har gjort klar min del av arbetet på Projekt X. Det lika hemliga som spännande projektet tog en styv månad av min arbetstid i våras, och jag blev väldigt nöjd med resultatet. Nu ligger det i andras händer, och jag hoppas att allt går väl.

5. Jag har skrivit en novell. Den är lång, den är bitvis riktigt bra och den är - framförallt! - inte ett uns självbiografisk. Förhoppningsvis kommer ni att få läsa den någonstans under 2011.

6. Jag har startat den här bloggen. Om jag nu ska vara helt ärlig var mina ursprungliga intentioner med matsjonssonbloggen.blogspot.com inte speciellt ädla. Den var från början tänkt att bli en simpel marknadsföringstribun för min app och min kommande serieroman, vilket jag ämnade maskera med ett och annat seriöst inlägg. Som jag hoppas att mina trogna läsare upptäckt blev det inte riktigt så. Redan efter en vecka hade ambitionsnivån höjts och snart var det fråga om blodigt allvar. Det är inte så dumt att sälja ut om man under själva utförsäljningen inser att man faktiskt bryr sig om, och gillar, det man gör.

Det var det. Om några dagar kommer del två - med listan över vad jag tänker göra under 2011. Tack för att ni läser Mats Jonsson-bloggen.



(Bilderna i detta inlägg är tagna vid gårdagens nyårsfirande hos min svägerska, Therese, med familj. Den här ovan visar mig framför filmen Hotet, som jag nu äntligen fick se delar av. Jag har länge hållit filmens trailer som den roligaste i svensk filmhistoria, med voice overs som "Ja ha aldri trott att ja sku kunna bli så rädd som när ja vurpa me skotern" över Försvarets materielverk-porr.)