Brutala veckan

Brutala veckan (12-18 mars) tjuvstartade redan lördagen den 10 mars med att jag skulle prata på Uppsala stadsbibliotek. Eftersom jag även skulle riva och ta hem min utställning hyrde vi bil och min hustru tog rollen som chaufför/assistent. Barnet hängde med. (Bilden är tagen dagen därpå, när vi lämnat tillbaka bilen.)



Det var bra med folk och jag fick sälja många böcker. Även aftonen och natten tillbringades i Uppsala, hos min kusin Frida med familj, eftersom Ellen ville stanna och se Schlager-SM. Hon somnade efter tre bidrag, men det var så trevligt att vara där att det lätt var värt det ändå.



Söndag kväll skrev jag på ett par texter som hade deadline under brutala veckan. Efter jobbet på måndagen åkte jag till Jakobsberg och pratade på ABF, som affischerat duktigt. Passade även på att köpa Luke Skywalkers svävare till Ellen i födelsedagspresent. Efter föredraget åkte jag till mitt extraknäck och korrekturläste speltidningen Level till fram på småtimmarna. Taxi hem, då t-banan slutat gå.

Tisdag: Läkarbesök med barnet mitt på dagen i avlägsen del av stan, så ingen idé att gå till jobbet. Försökte arbeta en del hemma. Om aftonen artikelskrivande och styrelsemöte i bostadsrättsföreningen.

Onsdag: Dagislämning, jobb på Galago, dagishämtning, middag med Ellen, som överlämnades till sin mor och så åkte jag för att kvällsprata om Mats kamp på Skogås bibliotek. Mycket trevligt. Sedan till Level för att korra och skriva klart artikeln. Kom hem sex på morgonen.



Tidningen finns ute nu, komplett med min retroartikel om hur världens bästa datorspel Civilization skapades. Den är personligt hållen, så den kan vara av intresse även om man inte gillar turordningsbaserade strategispel.

Torsdag: Jobbade på Galago, korrade Level, som gick iväg till tryck till sist. Åkte hem och packade.



Fredag: Åkte till Umeå för att sälja böcker och – ni gissade det – prata om Mats kamp på Littfest, landets absolut trevligaste litterära festival. Ovan ses min kollega J Klenell lära min dotter hur man gör djävulstecknet. Sedan kom mina föräldrar och räddade henne. Deltog i ett intressant barnboksseminarium med bilderbokslegendaren Anna-Clara Tidholm (jag var med i egenskap av tecknare och förälder), åt indiskt och hade en lång och rolig utekväll med bland andra Thomas Olsson, Martin Kellerman, Anneli Furmark, Johanna Palmström, Gregor Flakierski och andra man alldeles för sällan hinner sitta ned och prata med.

Lördag: Hade seminariet nedan, tillsammans med serielegendaren Åke Forsmark:



Åt lunch med min dotter och mina föräldrar, sålde böcker. Ellen ritade en fin teckning:





Om aftonen var det dags för Littfests avslutningspartaj. Klas Östergren läste, och jag blev så inspirerad att jag var tvungen att läsa jag med. (Det var öppen scen, jag är inte fullständigt gränslös.) Valde den där texten där jag smädar litterär gestaltning, vilket tydligen sårade delar av publiken. Detta ber jag härmed om ursäkt för. Jag vill inte att någon ska bli ledsen. Jag hatar inte litterär gestaltning-possen på ett personligt plan, bara på ett ideologiskt.

Det hela avslutades med efterfest på en känd författares hotellrum och allt blev för surrealistiskt för att beskrivas. Men Littfest är verkligen, tillsammans med Bokmässan och SPX, ett av festivalårets mycket få måsten.



Brutala veckan spillde över in i nästkommande vecka, med mycket att göra på jobbet och en resa till Östersund, där jag pratade om gissa vad inför Y-Z-läns Biblioteksförening. Gud vad jag älskar bibliotekarier.



Och på Scandic serverades det raggmunk. Livet kunde förmodligen inte bli bättre än så här.

Kristiina Kolehmainen till minne

En varm kväll i slutet av maj 1999 satt jag och Kristiina Kolehmainen på en lagom nedgången bakgård i Ljubljana och drack en god, halvmörk öl jag glömt namnet på. Mörkret hade fallit och högt uppe i skyn mullrade Natos bombplan på väg mot Belgrad.

Det var alternativseriefest och musiken dränkte snart det vaga dånet av krig. Men i stället för att dansa och mingla och skratta satt Kristiina och jag vid ett bord och pratade om barndom, uppväxt, tonår.

Det hade då gått tre år sedan vi först träffades, på mötet där Kristiina med jämna mellanrum fick putta på en känd serieförläggare för att han skulle vakna. Sedan grundade hon Serieteket, där jag bland mycket, mycket annat fick lära mig hur man ska äta sina karelska piroger (med äggsmör, annars smakar de ing-en-ting!), och att ingen dator i världen överträffade den Kolehmainska hjärnan. Vi var i Angoulême det stora året då Skandinavien stod i fokus, och jag fick uppleva henne i sitt esse – ett sinnestillstånd någonstans i skärningspunkten mellan sprudlande glädje och helig vrede.

Längre fram kom flytten till Kulturhuset, SPX-festivalen, utställningarna och fler möten, fler fester och fler festivalresor. Och så sjukdomen. I januari var jag på min första Angoulême-festival på 15 år, den som kom att bli Kristiinas sista. Jag är glad att jag fick se henne där en gång till, i det internationella mässvimlet där hon mer än någon annan hörde hemma.

Men det minne som alltid kommer att dyka upp först av alla när jag tänker på Kristiina, är timmarna av samtal på en bakgård i Ljubljana. Kvällen då vi slutade prata serier och började prata om oss själva. Kvällen då hon blev en vän.

Kristiina dog i går. Läs om henne här.

Ivar Lo

I lördags var jag på Ivar Lo-sällskapets årsmöte i Gershedens Folkets hus på Skansen. Jag blev ett fan av Ivar Lo-Johansson för ungefär tio år sedan, när jag till sist greppade en av de där böckerna som stått och sett tråkiga ut i mina föräldrars bokhylla under hela min barndom.

I de böcker jag sedan i rask takt slukade fanns mycket att lära sig, politisk glöd och det där närmast sinnessjuka självbiografiska sug jag tycker så mycket om. Författaren framstår inte som någon rakt igenom sympatisk person, men om han gjort det hade det sannolikt berott på att han fegat och valt den enkla vägen. Framförallt drabbades jag av konflikten mellan stad och land, skuldkänslorna gentemot den hembygd man lämnat bakom sig, och klassklättrarens tvära kast mellan stolthet och skamkänslor. Himla vasst skrivet är det också.

2005 flyttade vi in i Ivar Los gamla hus på Bastugatan 21, och jag lärde känna Danne, Ivar Lo-museets guide som ofta stod (och fortfarande står) och rökte i porten i väntan på hugade museibesökare. För några år sedan tog jag plats i Ivar Lo-sällskapets styrelse, och jag är väldigt glad över hur öppna de andra i sällskapet är för serier, och hur de också ser hur det går linjer från proletärförfattarna till dagens taffligt tecknade, politiskt medvetna självbio.

Vill du också upptäcka Ivar Lo-Johansson? I min idealvärld finns hans bästa böcker i nya blanka pocketutgåvor i Pressbyrån, men så är det ju inte. Men biblioteken finns ju alltid, och man kan för en billig penning skaffa sig en extensiv Ivar Lo-samling genom att rota sig igenom loppisar och antikvariat. Hans mest lättillgängliga bok är kanske Kungsgatan, och jag vill också rekommendera Bara en mor och den självbiografiska svit som inleds med Analfabeten. Värt att nämna är att han också skrivit en science fiction-roman – Elektra. Kvinna år 2070.

Ivar Lo-museet är ett av landets minsta museer, och värt ett besök för alla som är intresserade av litteratur, arbetarrörelsen eller svensk 1900-talshistoria. Läs mer om museet här.

Sällskapets hemsida finns här.

Jubel i bunkern!

I dag är det tio år sedan min serieroman Hey Princess gavs ut. Obligatorisk betraktelse: Fan, vad tiden går.

Men det känns samtidigt fruktansvärt länge sedan, och mitt liv har förändrats väldigt mycket sedan dess. Jag vill nog hävda att just Hey Princess haft en inte oväsentlig del i dessa förändringar. Jämfört med riktiga bestsellers (eller för den del ett ordinärt Rocky- eller Berglin-album) har boken inte sålt i några svindlande kvantiteter, men den har blivit läst, ihågkommen och uppskattad. Den har renderat mig stora mängder mail, brev, nattliga fylletelefonsamtal och tillrop på gatan, och - tror jag - fått ganska många människor att upptäcka tecknade serier.

Så här i efterhand känns det som att jag ritade hela boken i ett tillstånd av upphetsning. Debuten Unga norrlänningar hade tillkommit under starkt inflytande av min kusin Fredrik, som i princip var medmanusförfattare till alla de bästa serierna, och nu ville jag bevisa för mig själv att jag kunde göra lika bra ifrån mig på egen hand. Den första serien jag gjorde (den utgör början av kapitel 2) kändes lite trevande, men snart lossnade det och jag insåg att jag tagit ett kliv framåt som historieberättare. Därav upphetsningen och ruset - jag visste att jag skulle bli nöjd med den färdiga boken, och anade att den skulle bli en framgång.

I perioder har jag varit less på Hey Princess, dels för att jag tvingats pyssla en massa med boken i samband med de olika nyutgåvorna, dels för att jag börjat störa mig på det ganska ytliga liv den skildrar. Ett självförakt som spiller över på verket. Men efter Pojken i skogen och Mats kamp känner jag att den speglar just den här fasen i mitt liv på ett bra sätt, och inte längre är den totalt dominerande representationen av vem jag är. Det var i och med Hey Princess jag blev serietecknare på riktigt, och jag hoppas att den fortsätter att bli läst av nya generationer missanpassade indiefejor.

Bonnierimperiets hjärta

Not till läsaren: Nedan följer del fyra av 19 i en text som för länge sedan publicerades i fanzinet Seriechock. Texten är 17 år gammal och jag vill redan nu varna för pretentiöst språk och en juvenil människosyn.

Följande förmiddag tog jag en buss till Marieberg, där jag något försenad skakade indiepopprinsessans (alltså Linda Norrmans, nu Linda Skugges/red anm) hand med gröna naglar. Vi slog oss ner i Expressens kafeteria, en plats där jag tillbringat mången glad stund med Jennifer. Hon drack päronsoda och rökte Marlboro lights och jag intervjuade järnet. Hon gav ett trevligt men ganska blygt och nervöst intryck, men kanske var hon bara stressad. Jag ställde tråkiga frågor och fick tråkiga svar, men vi kom ganska väl överens och snackade Bowie i en kvart eller så. Efter en dryg timme drog sig Stornazgûl tillbaka och jag for till die Stadtmitte och läste tidningar på Kulturhuset. När jag efter ett par timmar gick över Hötorget mötte jag den alternativa popens Maria från Magdala igen, med en wannabe i släptåg. Den sköna log och sa hej. När jag hämtat mig drog jag till Leo för att hämta min smutstvätt, som jag glömt tidigare. Han proppade mig full med pasta och baconsås (utsökt) och sen flydde jag fältet. I tunnelbanan antastades jag av en medelålders asiatiska med självmordstankar. Hon hade något som såg ut som brännsår från cigaretter på händerna, men jag lyckades muntra upp henne med en filosofisk utläggning om livets ljusare sidor. Hon såg väldigt tacksam ut när hon steg av efter blott en station. Jag har upptäckt att jag har ganska god hand med galningar och andra antastare. Kanske har jag valt fel bana.

På kvällen följde jag med Jacob och Stefan till Mc Donalds på Hornsgatan (Mc D på Ringvägen duger inte, påstår de). När vi åt löpte de två tråkmånsarna amok, närmare bestämt fördjupade de sig i ett animerat samtal om koncernbeskattning. Efter tio minuter sneglade jag menande på de två torrbollarna varvid vi alla brast ut i skratt över lyteskomiken i situationen. Sjukdomsinsikt har de i alla fall. Efter maten gick vi till en biljardhall och hade en utdragen flipperturnering. Till sist vann jag. Men så var det också det där fotbollsflippret vi spelade, det är nog det spel jag har störst erfarenhet av. De skulle promt ta tunnelbanan hem, och när vi bytte vid Slussen såg jag Linda Norrman för tredje gången på samma dag. Jag undvek henne, eftersom jag inte ville att hon skulle tro att jag förföljde henne. Väl hemma drog jag och Jacob upp riktlinjerna för hans och Stefans projekt med serier om deras tråkiga jävla liv. Vi hade väldigt roligt och somnade först framåt småtimmarna. Annars har Jacob, det måste jag tillstå, en oklanderlig dygnsrytm. Dan därpå fikade vi på ett konditori vid Medborgarplatsen tills det blev dags för mig att åka norrut.

Fotnoter:

Intervjun som mitt möte med Linda Norrman resulterade i kan läsas här.

Illustrationen ovan är gjord av David Liljemark.

Drömhus

Min senaste hobby är att Hemnetpunda på "cheap hawaiian real estate". Det här huset har jag faktiskt råd att köpa om jag belånar lägenheten lite till. Bör jag slå till?

Mäklarens beskrivning:

This house CAN NOT BE COMPLETED, NOT LIVEABLE AND CANNOT BE OCCUPIED. You CANNOT GET A BUILDING PERMIT TO COMPLETE IT, AT THIS TIME, BECAUSE THE WATER DEPT HAS NOT ALLOWED ANYONE TO GET A PERMIT IN THIS SUBDIVISION SINCE 2005 FOR ANYTHING-including demolition and building permits! According to the Water Dept, the subdivision needs to put in a back flow regulator and other hydrant issues, but the BUILDING DEPT will be giving a fine, starting at $100/day the first month 6 months after ownership, then it will be $200/day the next month, etc. Inside is a shell with only the framework for the rooms.

Amerikaner, alltså.

Tillbaka i selen, drar igång grottekvarnen, många oxveckor kvar till midsommar et c.

Nu är jag tillbaka från semestern! Bland annat har jag besökt Pearl Harbor och Dharma-initiativets läger, men mer om det senare för nu är det dags för samhällsinformation. Ovan kan man till exempel se Tara Moshizis recension av Mats kamp i SVT:s Gokväll häromkvällen. Den börjar 9:30 in i klippet.

Min senaste krönika i Tidningen Liljeholmen Älvsjö kan läsas här. Kanske mest av intresse för er som bor i trakten, men av Google Analytics att döma utgör Hägerstensborna i alla fall cirka 50 procent av bloggns besökare.

Och så... kalendariet! Himmel vad mycket jag ska prata framöver:

Nu på lördag, den 10 mars, pratar jag på Uppsala stadsbibliotek klockan 14. Passa på att köpa en signerad bok och se min utställning! Facebook-evenemanget hittar ni här.

På måndag, den 12 mars, pratar jag på ABF i Järfälla, Riddarplatsen 36, kl 18:30. Även här signerar jag. Och dedicerar. Och ritar små teckningar i böckerna.

På onsdag, vilket alltså innebär den 14 mars, är jag på Skogås bibliotek och gör min grej. Kl 19:00.

Och nästa helg, den 16-18 mars, återvänder jag till Littfest i Umeå för att ha seminarium och kränga Galagoböcker. Och signera. Läs mer om Umeås internationella litteraturfestival här.

Nu måste jag äta lunch.