Tillbaka i operettkulisserna om aftonen hade det bitterljuva tungsinnet lagt sig bredvid den sköna romantiken och nikotinabstinensen, och de tre boxade mig inifrån tills hela min kropp var i uppror. Skakande i lemmarna förklarade jag för mor och far att jag skulle gå ut och kanske bli borta till sent. Var försiktig, sa mamma och jag duschade, satte på mig skjorta , smal slips som pappa knöt åt mig och den nya kostymen. Luggen låg som den skulle och aknestiftet på min blanka näsa torkade i fartvinden när vaporetton tog mig över lagunen i skymningen.
Palatsen var svarta skuggor mot dov bakgrund. Duvorna hade stoppat huvet under vingen och Markusplatsen var öde. Gick in på ett stilfullt kafé jag sett tidigare och tog en ensam gin & tonic, sen en till. Ingen ville prata med mig och blygheten överröstade de tre rasande lejonen inuti mig. Eller, två, det tredje lejonet hade jag avlivat med några välriktade gitanes utan filter.
Irrade vidare mot Harrys Bar, men de tunga draperierna gjorde att jag inte kunde se in, porten var mörk och tung och baren världsberömd och säkert svindyr. Blygheten höll på att förstöra alltihop och jag gick inte in. Nadja hade haft rätt, några andra uteställen hade jag inte sett och jag irrade vidare in i labyrinten. Gick längst in i en återvändsgränd och pissade under några byggnadsställningar där en saftblandare roterade rött och spöklikt och en skylt varnade för rasrisk, tror jag att det kan ha stått. Var på väg att ge upp och vända tillbaka till Lido när jag såg ett ungt par som verkade glatt och lätt berusat. Fick en impuls och bestämde mig för att skugga dom. Inte lätt i den folktomma labyrinten, men de la inte märke till mig förrän de redan var på väg in på… en pub, varm rökig och full med folk. Bingo. Beställde in en pint av en engelsk ale och ställde mig i ett hörn och iakttog. Mycket ungt och drucket. Många nationaliteter, men mest lokalbefolkning. Tog en öl till och drack snabbt för att bli så full att jag skulle våga ta kontakt. Det fanns några stilfulla italienskor som passade perfekt in i mina vaga fantasier. Fick syn på tjejen i paret jag skuggat, som såg ut som en yngre, söt version av den där italienska sångerskan som var ihop med Björn Borg och sjöng i Jacobs stege iklädd en klänning med fastsydda likhögar av dockkroppar. Hon och hennes pojkvän, en småsvettig bowlarfysionomi, ställde sig bredvid mig och han frågade nåt på italienska. Inte ovänligt, han hade nog inte fattat vilken roll hans fiancée redan hunnit spela i mina kyska men romantiska dagdrömmar. Fick veta att jag var svensk, och så var vi bästa kompisar. Jag fick rådbråka allt mitt idrottskunnande för att hänga med i hans utläggning om laguppställningar, Gre-No-Li och VM -94. Men det var ju kul att han höll på.
Här börjar dagens andra gammelrosa minne, i och med att min allt fullare kompis pratade med allt och alla och mer än gärna agerade kopplare åt mig, trots att jag inte sagt nåt. Plötsligt var han borta, men jag fann mig i samspråk med en amerikan som varit utbytesstudent i Uppsala. Han visste mycket om Sverige och svenskarna och sa ”du är väl emot dödstraff, va? Då måste du prata med Lisa”. Han myste som Arne Weise på julafton när han förde mig till ett bord nära utgången, där det satt två amerikanskor jag missat när jag kom in. De hade en kanna öl mellan sig och hälsade utbytesstudenten med ett pipigt skrål. Den ena såg ut som Kim Deal i collegetröja och jeans utan turn-ups, den andra som den något bedagade stjärnan i en tvålopera som sänds varje dag i handfull sydstater men aldrig blir proffsig nog för rikstäckande TV eller utlandsförsäljning, ens till Kanal 5. Hon hade stentvättad jeansskjorta med nitar i nåt slags westernmönster, boots, stentvättade jeans utan turn-ups och röd snusnäsduk. Tvättade man bort all make-up, dränkte permanenten och satte henne i en håla tills solbrännan blekts bort skulle det ha varit en riktigt söt tjej, ungefär fem år äldre än jag. Det var Lisa. Jag stod blyg medan de pratade, tills hon vinkade mig till sig och bräkte ”So i hear you're against capital punishment?” Jag slog mig ner och det var precis innan det skulle börja snurra men jag fick nytt adrenalin av diskussionen och vi blev nästan ovänner när jag hävdade att nej, inte ens Jeffrey Dahmer borde bli mördad av sin egen regering, men sen pratade vi om annat och utbytesstudenten gick och Kim Deal kom med i samtalet. De var hela sju år äldre än jag och, håll i er nu, flygvärdinnor från Nashville. De fick flyga gratis och passade på att ta ett dygn i den Europeiska kulturens kuvös.
Lisa sa saker som ”You major in French? Weird…”, ”Europe’s so funny… there are all of these small countries… and all of them speak different languages!” och ”If somebody killed your mother… wouldn’t you like to get back at him!?” men verkade inte direkt korkad, utan jag utnämnde henne till offer för en uppväxt i ett kulturellt ödeland. Hon påminde mig en hel del om min kompis Tiffany, faktiskt. Kim Deal, som var lite mer på min våglängd, var imponerad över att jag talade fyra språk någotsånär halvflytande och visste till och med vem Kim Deal var (ja ja ja, jag var så pass full att jag kläckt ur mig vem hon liknade). Vi pratade om hur välklädda venetianarna var, och hon erkände att hon först trodde att jag var italienare, tills hon såg att jag hade blå ögon. Jag rodnade och fantasierna började ta form, när en sammatsögd, äkta venetianare smög upp vid hennes sida och jag inte var intressant längre. Men Lisa, min kryptofascistiska cowgirl med samma frisör som Kikki Danielsson, tog emot mig med öppna armar och ännu en pitcher Bud light.
Ska sanningen fram minns jag inte vad vi talade om, men tids nog stängde puben. Vi var fulla som kvastar och ingen ville gå hem, minst av allt Lisa och Kim Deal, som inte hade nåt, utan låst in sin packning på järnvägsstationen och skulle vara uppe tills första morgontåget gick. Kim Deals kavaljer kände till en svartklubb. Det här blev bara bättre och bättre. Det andra paret höll handen, men Lisa verkade inte redo än. Ja ja, det skulle nog ordna sig med lite svart-grappa. Det lilla gänget födde mitt ego med att berömma min fylle-engelska, som nog låg närmare ”Meet Mr Mooney”-böckerna än Oxford. ”Can’t we pretend your English?”, föreslog Lisa och det lär ju ha varit det finaste hon kunde ha sagt till en osäker nybliven britpoppare. ”My little Englishman… oh, you’re so cute!”. Nej nej, inte hålla handen, men hon smekte mig över kinden.
