I april förra året var jag i USA för att lansera min bok. Det var en minnesvärd resa på många sätt, inte minst var det lustigt hur den föll sönder i flera inbördes mycket olika delar. Första veckan tillbringade jag i New York med Victoria, Ellen och mina svärföräldrar. Det var ren semester, vi turistade i den försommarartade värmen, promenerade gata upp och gata ned precis som man ska göra, hängde i lekparker, åt en massa god mat och besökte de kända platserna. Åkte till och med häst och vagn i den av min dotter (och mig) djupt älskade Central Park.
När första helgen kom åkte familjen hem och jag nedgraderades till ett minimalt enkelrum på det billiga men ganska charmerande Hotel 17. Nu var jag serietecknare ända ut i fingerspetsarna, gjorde MoccA-festivalen, hade releasefest, signerade, intervjuades och umgicks med de andra seriemupparna nästan dygnet runt.
Veckan därpå hade jag några ensamma, helt fria dagar att fylla i väntan på att åka vidare till Chicago med Simon och Kolbeinn. Märkligt nog kände jag mig lite nedstämd. Ensam i ett vimmel, typ. Saknade familjen och så. Framåt tisdagen gaskade jag upp mig, köpte ett par skor och gick till American Folk Art Museum, alldeles bredvid MoMa, som jag tuggat mig igenom så det räckte vid tidigare New York-besök. Men folkkonstmuseet, där mina bröder och systrar inom naivism och outsiderkonst sätts på piedestal, hade jag konstigt nog aldrig uppsökt. Nu gick jag genom salarna, det mesta var fint och trevligt, en del mindre roligt. Min dysterhet hade inte skingrats helt. Men så.
Men så såg jag... något? Vad var det? En skulptur lika otäck som tilldragande. Knotor och ansikten och tänder. Dockhår. Jag böjde mig över den, skärskådade belätet in i minsta detalj och kände en massa olika saker samtidigt. Fruktan, barnslig fascination, äckel, en känsla av att det var något märkligt bekant över det här konstverket. Mina ögon befann sig bara millimeter från en av tingestens många bisarra detaljer när jag plötsligt, i panik, insåg vad det var för något och kastade mig handlöst bakåt.
En rotvälta! Det är en jävla rotvälta! Någon sjuk individ har grävt fram en rotvälta, avlägsnat smårötter och jord och målat och pyntat den med groteska accessoarer!
Darrande drog jag mig undan på behörigt avstånd. Jag har alltså sedan barndomen en stark fobi för rotvältor, alltså den där rotklumpen som kommer i dagen när ett träd blåser omkull. Jag har gått i terapi för det, jag undviker fortfarande att gå ut i skogen, jag skulle aldrig gå i närheten av en. Mina värsta, febrigaste, kladdigaste, mest helvetiska mardrömmar handlar om rotvältor. Och nu var det bara museets regelverk som hindrat mig från att... jag kan knappt skriva det... röra vid en.
Jag konsulterade en skylt och informerades om att detta monstrum skapats av Bessie Harvey (1929-94), kvinnan på bilden överst i det här inlägget. Ute på gatan hittade jag en wifi-punkt och googlade genast upp henne på telefonen.
På fyrtiotalet lämnade denna fattiga och redan utslitna unga kvinna Georgia efter att för sista gången ha blivit misshandlad av sin man, och flyttade till Tennessee, där hon sedan tillbringade resten av sitt liv med att bland annat uppfostra elva barn. Bessie var djupt religiös och den främsta drivkraften bakom hennes konst verkar ha varit något slags panteism - hon ansåg att hela naturen försökte tala till oss, och hjälpte den på traven genom att ta grenar och rötter och göra konstverk av dem. Efter att ha tutats i av någon baptistkompis att det hon sysslade med var Satans bländverk (hennes konst för onekligen tankarna till den afrikanska s k naturreligion som baptistförsamlingen säkert ansåg vara förkastlig trolldom), förstörde hon en stor del av sin produktion. Dessbättre ångrade hon sig och satte igång igen, och började mot slutet av sitt liv att uppmärksammas i konstkretsar. Året efter hennes död köptes ett av hennes verk till och med in av Whitney-museet.
Min dysterhet var borta. Jag var uppiggad av chocken, skräcken, äcklet och av att ha hittat en ny favoritkonstnär. Faktum är att jag hittat en del mindre verk av Bessie Harvey till salu på diverse konstauktionssajter och varit minst sagt sugen på att slå till (de är dyra men inte omöjligt superdyra). Men allvarligt. Kan man ha konst hemma som man är rädd för?
Här är den, The World av Bessie Harvey. Brrrr.
(Jag återkommer till resan i ett senare inlägg.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar