Dagens ekokammare

Oj då. Föga anade jag när telefonen ringde i mitt pojkrum i förmiddags att det var självaste Dagens Eko som ville intervjua mig. Om app-censuren, förstås. Uttrycket "storm i ett vattenglas" skulle kunna kännas relevant, om det inte vore för att Hey Princess-gate bara är ett av ett växande antal exempel. Och jag tror att det är av yttersta vikt att riktigt stora mainstreammedier tar upp frågan om hur amerikansk moralsyn tillåts styra konstnärliga och journalistiska verk i Sverige, då det kan bloggas och twittras och ansiktas hur mycket som helst utan att en mäktig multinationell koncern som Apple behöver bry sig. I det här fallet behövs Bonniers, Schibsted, SR, SVT, Egmont, Allers, LRF-media och alla de andra sköna lirarna - lite grann som man måste ha hjälp av Silversurfaren för att ens kunna få Galactus att ruska på sig.

Läs och lyssna på inslaget här.

Nej, det här blev inget vidare

Oj då! Julfirandet fick mig nästan att glömma bort att det var söndag. Med trekvart till godo kommer här det gamla möglet.

För tredje och sista gången ger jag er nu möjligheten att - trots ett uttalat förbud från en inflytelserik uppdragsgivare - ta del av något jag åstadkommit. Det har ju gått flera månader sedan jag lade upp det första exemplet och ingen har sagt något, så orka säga palla.

Det extra fåniga den här gången är att jag inte blev speciellt nöjd med slutresultatet, så det är mot bättre vetande jag släpper det här. Jag vill dock understryka att en viss, särdeles genant, replik inte fanns med i mitt manus utan av okänd anledning ansågs tillföra soppan något och lades till i efterhand, utan min vetskap. Kan någon gissa vad jag talar om?

Extra bonus: dissen i DN:s radiokrönika.

Bäst 2010

Hallå där. Det har blivit dags för min officiella årsbästalista, men eftersom jag inte direkt haft örat mot den kulturella rälsen på sistone väljer jag att helt enkelt lista de kulturella företeelser jag tyckt bäst om under 2010, oavsett produktionsår. Nu kör vi:

Bok
Väinö Linnas Här under polstjärnan var som bekant årets givna läsupplevelse för mig. Annars... kom det några böcker i år? Jag har verkligen bara läst gamla klassiker. Bubblare: Thomas Bernhard, Maja Ekelöf, Gitta Sereny.



TV
Som den moderna gubbstrutt jag är ser jag aldrig på teve per se, utan följer TV-serier i form av box eller... hrrmm... "på datorn". Med risk för att vara överjävligt pisstråkig utnämner jag Mad Men till årets TV-serie, även om den börjar sacka. Bubblare: Krigets vindar, Nord och syd, The Walking Dead, I Anneli.

Film
Hinner jag se om Elim Klimovs Gå och se innan året är slut (vilket jag tänkt) så vinner givetvis den. Bubblare: den här filmen.



Sajt
Internet är tråkigt. Eller jag vet inte, summan av delarna är liksom mindre än helheten. Ingen enskild sida, blogg eller webtidskrift är så mycket bättre än de andra att den förtjänar en utmärkelse, men tillsammans ger de ett fullgott utbud av nyheter, analys och förströelse. Eller nåt.

App
Mc Sweeneys.

Serie
Henrik Bromanders och Sara Hanssons kommande serieromaner, i skissform. Bubblare: Bottomless Bellybutton av Dash Shaw.



Spel
Starcraft II, så klart.

Konst
Bessie Harvey på American Folk Art Museum stod inte bara för årets utan kanske hela livets konstupplevelse. Jag ska skriva mer om det vid tillfälle. Bubblare: Smygkommunistiska PK-vänsterpyramiden-konsttrycket.



Skiva
Facit med Säkert!, förstås. Och den kom till och med i år! Bubblare: Coil, Mute-boxen, Holy Fuck, Paper, Flash & the Pan, LCD Soundsystem, M.I.A, Edward Elgar.



Konsert
Jag är frestad att säga AC/DC på Stadion bara för att jag fick uppfylla min inre elvaårings hetaste önskan, men i själva verket är det jämnt skägg (vilket hatuttryck!) mellan Säkert! på Kägelbanan och Simon G på Double Door i Chicago.



Teater
Otroligt nog gick jag faktiskt på teater i år, för första gången på ett halvt decennium (barnteater oräknat). Jag och Vicki såg Venus i päls på Playhouse Theatre. Den var riktigt bra.

Nu ska jag köpa julklappar! i minusgrader!

P.S. Alla bilder i inlägget är (c) 2010 Simon Gärdenfors.

Tecknad serie – igen!

Nu är den här – uppföljaren till serien jag visade upp i det här inlägget. Sedan sist har jag också lagt en juleduk på matbordet! Båda serierna kommer i nästa nummer av Galago.

De ä ju kult

Jag ids inte ägna mig åt det där "personliga tilltalet" jag ska vara så bra på. Så jag nöjer mig med att meddela att den fåniga serien ovan ursprungligen publicerades i Galago 89. Hej då.

Sverige fungerar

Hej Mats!

Jag har idag inspekterat Radiusbackens utfart vid Tellusborgsvägen och tyvärr kunde det lätt konstateras att situationen verkligen är besvärlig. Jag har därför begärt av husbygget på norra sidan att de skyndsamt skall ta bort det material som ligger på gångbanan och de har lovat att göra detta.

Vi har en ytterligare entreprenör där, Y2-anläggning, som enligt instruktion har försökt lägga ut ett provisoriskt övergångsställe i enlighet med ert önskemål, men det gick icke att komma åt då de samtidigt ställt ut ett staket som hindrar tillträdet. Så får det förstås inte vara och de har idag blivit beordrade att ändra på detta och de kommer redan i morgon att lägga ut ny gångbanebeläggning så att man under dagen kommer att kunna gå på den och angöra övergångsstället.

Vi hoppas därmed att situationen löses på ett nöjaktigt sätt.

Som en parantes kan nämnas att ett övergångsställe kan ge ett högst skenbart intryck av trafiksäkerhet då det krävs att fordonsföraren iakttar den väjningsplikt denne har om det finns en gångtrafikant som vill passera. Då även fordonsförare är människor händer det tyvärr att de brister i denna plikt och den gångtrafikant som bara litar till regelverket kan självklart råka mycket värre ut än den gångtrafikant som försöker passera en väg utan övergångsställe. I det senare fallet kan man nämligen vara tämligen övertygad om att man noga ser sig för, och det är något som gagnar trafiksäkerheten. Den största nackdelen är en förlängd väntetid.

Nu kommer dock det provisoriska övergångstället kvarstå.

Med vänliga hälsningar

C Liljegren
Trafikkontoret

Ja, det dröjde till nästan exakt en månad efter att jag skickat mitt brev, men det fick konkreta resultat. Jag är nöjd.

På allmän begäran

Jag får massor med brev och alla verkar vilja ungefär samma sak.

"Mats, kan du inte publicera ännu fler länkar till recensioner av dina böcker?".

OK, OK, här kommer en ny. Denna gång är det Optical Sloth som tycker att Hey Princess är "en hög med briljans" och ett "odjur" om man ska tro Google translate. Läs mer här.

Om du känner någon som kan engelska så är detta en perfekt present och beställs lättast här.

Att bjuda på sig själv

En av många saker jag hatar är "att bjuda på sig själv". Detta faktum ställdes i blixtbelysning under en våt förlagsmiddag på bokmässan i Göteborg 1996. Dagen därpå skulle Ernie-tecknaren Bud Grace ha ett jippo för den svenska avdelningen (d v s den enda i världen) av sin "ironiska" herrklubb Pirayaklubben. Själv skulle han klä ut sig till "Farbror Sid" och hade efter visst verbalt våld övertalat en tjej på förlaget (d v s marknadsgycklarna Atlantic) att vara "Lillan Honungslår". Nu behövde han bara en "Arnold Arnoldski" (se referensbild nedan).



Bud Grace satte sig bredvid mig, fyllde mig med Avesta klass III eller motsvarande och tjatade som en fyraårig dammsugarförsäljare. Jag vägrade. Han smickrade mig med argument som "jag skulle ha bett Roffe Classon, men han är för gammal", och vissa kollegor drog i gång tjatvalsen "Meeen Maaats duuu måsssteee väääl kunnnnaaaa BJUUUDAAA PÅÅÅ DIIIIG SJÄÄÄÄÄLV!!!" Jag försökte desperat klamra mig fast vid min värdighet och förklara att jag alls inte har några problem med att bjuda på mig själv - jag är självutlämnade serietecknare, för bövelen! - men att det här handlade om att reducera sig själv till statist i en annans tvivelaktiga charader.

Givetvis gav jag till sist upp inför övermakten, för att få lite lugn och ro. Morgonen därpå, i vår lilla skrubb i montern, satte the ugly american på mig fula kläder och ännu fulare peruk, samt målade prickar i mitt ansikte med (permanent) tuschpenna. Det första jag såg när jag kom ut ur skrubben var serietecknaren Max Andersson, som utan att känna igen mig tittade med uppenbart förakt på marknadsgycklaren. Sedan såg han att det var jag, och blicken förvreds i en grimas av det som idag kallas sekundärskam. Min egen primärskam var tjock, svart och kladdig som tjära. Jag var anställd som redaktör för det finkulturella flaggskeppet Galago, up-and-coming serietecknare hyllad i DN, Svenskan och Aftonbladet. Om jag bara kunde få ro att sitta hemma och rita nån gång skulle jag snart ge ut en egen bok, precis som mina vänner David Liljemark och Daniel Ahlgren redan gjort, och sitta på mässan och signera den och kanske få vara med i Nöjesguiden.



I stället fick jag vandra till Barnens torg, eller vad det nu hette på den tiden, med de andra pajasarna och spela apa inför vuxna män som betalat pengar för medlemskap i något som hette Pirayaklubben. Just som det hemska höll på att ta slut hörde jag en lika bekant som road stämma ropa "titta, det är ju Mats!" och såg en klunga av mina vänner som på väg från Linda Norrman-Skugges författaruppläsning (så jävla 1996!) råkat passera min moraliska bilkrasch och givetvis inte kunde vända blickarna ifrån den. Och så var förnedringen total.

Senare samma dag, när bara de svarta prickarna från Bud Graces vassa penna satt kvar i mitt ansikte som Kainsmärken, kom en reporter och en kameraman från Rapport till Atlanticmontern. Efter att ha talat med Roffe en stund gick reportern över till mig och undrade om jag ville vara med i aftonens 19:30-sändning. Jag han tänka "upprättelse!" och "de ska alltså göra något om Galago! I Rapport!!!" innan journalisten berättade vad han hade i åtanke för mig. "Vi ska alltså göra en grej på att Atlantic ger ut Svenska MAD igen. Och vi tänkte lätta upp det genom att göra nåt kul - till exempel att du sitter med en Mad-tidning på huvudet medan någon häller vatten på dig ur en vattenkanna."

(Ta gärna en paus här. Läs om meningen ovan. Andas. Föreställ dig att du var i mina kläder.)

Jag tackade - ganska ohövligt - nej, och beslutade mig för att lämna mainstreamseriebranschen så snart ekonomin tillät. Några veckor senare lades fotona ovan upp på Ernies primitiva hemsida, som på den tiden var en av Sveriges 20 mest besökta. För att riktigt gnugga in min insignifikans var de här bilderna i mer än ett års tid de enda foton av mig som fanns på internet.

Nu lägger jag själv upp dem, för att fira blogg'ns hundrade inlägg genom att, just det, bjuda på mig själv.

Nähä!?

"Rätten att se Mats Jonssons självbiografiska genitalier är kanske ingen viktig fråga i sig", skriver Martin Abrahamsson på Aftonbladets kultursida idag. Där går möjligen våra åsikter isär en smula, men det hindrar inte att det är en läsvärd text.

Till stranden

Någon gång under 00-talets första hälft fick mina föräldrar ett brev från lokala skattemyndigheten. Deras fastighet – alltså mitt barndomshem – hade upptaxerats eftersom den låg strandnära.

Min far funderade över vilken strand han kunde tänkas bo nära, tittade på kartan och kom fram till att stranden i fråga måste vara Bollstaåns. Men hur skulle han få skatteverkets byråkrater att inse att denna strand 1) inte låg speciellt nära och 2) inte var särskilt attraktiv? Jo, vi skulle spela in en film.

Tyvärr kunde jag av tekniska skäl aldrig få ut den på dvd-skiva eller vhs-band, varför resultatet aldrig nådde skattekontoret. Men de kanske får se filmen nu?

Små ord av hat

Det finns vissa ord jag hatar. Ganska många, faktiskt, men det är inte riktigt det jag talar om nu. Att man hatar ord som "nätverka", "pepp", "krispig", "Carl" eller "fluffins" är ju underförstått, men det jag syftar på är de vanliga vardagsorden som varje gång jag hör dem fyller mig med ett till äckel gränsande förakt. Helt oförklarligt. Jag kommer bara på tre av dem nu, men här är de:

1. Badlakan
2. Duschkräm
3. Drickyoghurt

Alla tre är sammansatta ord, har det något med saken att göra? Att två av dem är kopplade till tvagning, är det relevant i sammanhanget? Finns det någon annan som utan synbar anledning hatar oskyldiga ord?

Wööh, Jonsson har kontakt med Blogger

Först ett mycket litet tillkännagivande: Version 1.0.2 av min applikation Serieromaner finns nu att ladda ned från AppStore. Bortsett från några smärre buggfixar är den viktigaste nyheten att mästerprogrammerarna på Babel Studios finkalibrerat scrollningen, vilket gör att övergången mellan rutorna nu är mjukare. Bättre läsrytm, vettu.

Annars så sitter jag på Galago trots att jag har min lediga dag. Jag ligger lite efter med några viktiga saker, och ska ordna fram en gran till Ordfronts julfest i morgon. Vi håller på att förbereda ett schangdobelt julpynt, som jag hoppas kunna visa upp på blogg'n vad det lider. Jag har i alla fall redan skrämt vettet ur halva kontoret med delar av den.

Det är väldigt mycket december nu. Mycket att göra både hemma och på arbetet innan friden sänker sig, och jag tror att det är det förträffliga vintervädret som gör att motivationen att träffas och dricka glögg är ovanligt hög i år. I fredags var familjen Jonsson hos våra vänner Inger, Kenneth och Dan för att äta fiskgrytan från himmelriket, dricka sån där glögg och se på bilder från Ingers resa till Tanzania. där hon hälsade på dottern Emy, som gör sjuksköterskepraktik. Mycket intressant, och trevligt att sedan bära ett sovande barn hem genom vintern.

Lördagen, alltså. Efter att ha transporterat samma barn till Jeanette, där hon skulle göra pepparkakshus och träffa kaninen Allan, var det dags för Säkert på Kägelbanan. Det var förstås jävulska bra, och den ombonade matinéspelningen på ett Södermalm i nysnö skapade en stark känsla av att vara tillbaka i Kramfors vid juletid och gå ut på Kramm eller Gladan, fast mer renodlat positivt. Lustigt nog skrev Po Tidholm precis samma sak i sin recension av fredagskonserten, så det kan inte vara en slump. Som extra bonus stötte jag dessutom ihop med Anneli Furmark!

På väg hem till Kransen där vi skulle äta pubmat på Tre vänner, gick Vicki och jag och hatade folks konsertbeteende. Givet hat är ju "hon är min, Parken i Kramfors"-posen och "Annika Norlin fullständigt dold bakom en filmande jävla iPhone 4" , men i dagsläget är nog det förutsägbara hit-jublet och - framförallt - teambuildingskrattet större hot mot musikindustrin.

Sedan kom vår dotter åter, det dracks glögg och hustrun försvann iväg med barnvakten och hennes eskort för att, just det, dricka mer glögg.

Söndag: Svt Play-sömn (nu kan Ellen faktiskt byta program själv, det är bara självförtroendet att göra det som inte riktigt är där ännu) och sedan bussen till Nackas västra utposter för middag hos Marisol och Tobias. Ingen glögg! Kom fram till att min app inte funkar på iPad. Ellen larvade sig med värdparets samling av souvenirs, novelties, partytricks. Buss hem i mörkret.

Det var en bra helg. Sedan dess har jag bara jobbat Galago, ritat serier, korrat ett nummer av Level, utfört hushållsnära tjänster (faktiskt så hushållsnära att de nog får ses som en del av själva hushållet) och sett min arma hustru försvinna in i magsjukan.

Jag avslutar med en bild på en del av Galagos utbud på Ordfronts rea i garaget i går. Fatta vad ni missade!

Förträngningsmästarna

Efter det oerhörda gensvaret på det där Facebooks blev jag tvungen att ta reda på hur den exakta frågeställningen löd när jag var fråga i Vem vet mest i fredags. Tack vare det moderna biblioteket-i-Alexandria som är Svt Play kan ni nu se svaret – alltså frågan – ovan. Givetvis hade den tävlande inte den blekaste aning, och det är väl precis som det ska vara.

Fest i september

Det här är september månads bild i den nya Tilt-kalendern för 2011 som vi på Galago samproducerat med Alma Europa. En hel del "heta" serieskapare medverkar och den gör sig mycket bra på väggen i gillestugan. Almanackan är lite hemlig sådär, och kan bara beställas härifrån. Endast 50 spänn, köp två!

Låt oss intervjua som om det vore 1994

När jag för några minuter sedan kom på idén att lägga upp den här artikeln som ett led i min gammalt-mög-på-söndagar-satsning gick en skälvning genom indie-Sverige. En miljon röster skrek ut i korus, och sedan tystnad.

Ja, det är min intervju med Brainpool i Dagens Nyheter från våren 1994. Den ägde rum i frukostmatsalen på det där trista hotellet på Söder, är det Alexandra det heter? Bandet var bakfullt men trevligt, med viss reservation för J Kask, som jag upplevde som en smula arrogant (alternativt bakfullare än de andra). Jag bestraffade honom i alla fall genom att inte ge honom ett enda citat i artikeln, hö hö hö!

Jag fick ett promoex av Soda och gästlisteplats till releasefestspelningen på Gino. Det var stora saker för Mats Jonsson, nyss fyllda 21. Den där praktikterminen på DN fick mig – och det är ett oomkullrunkeligt faktum – att växa som människa. När jag darrade in i skrapan första dagen var jag ännu rädd för allt, och då framförallt för att tala i telefon med folk jag inte kände. Att med kort deadline dagligen åstadkomma läsbara artiklar i en stor tidning var som att tvingas åka tocket dära fritt fall, bli förälder eller att vidröra en rotvälta på daglig basis. Bara att blunda och hoppa, liksom.

Det funkade. Makttrippen att inleda telefonsamtal med "Hej, Mats Jonsson, DN" var ren aromaterapi, och när jag fem månader senare intervjuat såväl Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg som Allan Edwall, Kristina Lugn och köttmästarn i Varuhuset, var jag måhända fortfarande ett nervknippe, men jag förmådde i alla fall fungera i stort sett normalt. Det enda jag bangade för var att intervjua Nick Cave, och det kanske var lika bra.

Men nu var det Brainpool det skulle handla om. När de spelade i Sundsvall ett år senare gick jag backstage och sa hej, men misslyckades med att ragga upp Dagbladets indiekorrespondent. Bara någon vecka senare var jag på besök i Stockholm för att se PJ Harvey och insåg att jag och D Birde hade gemensamma vänner. Han var mycket trevlig och vi stötte ihop då och då i utelivet.

Åratal senare, 2002, recenserade han min bok Hey Princess i Sydsvenskan. Jag och Brainpool hade gått varvet runt. Den där morgonen 1994 var jag lärjungen. Nu var jag mästaren.

Wille är en motherfucker

En återkommande figur i Joe Matts serier är hans vän Seth, som också är självbiografisk serietecknare men i övrigt Joes motsats. Där Joe är direkt och aningen burlesk, är Seth lågmäld, elegant och gråtmilt sentimental. I andra delen av hans mästerverk It’s a Good life If You Don’t Weaken finns en scen där tecknaren, som alltid klädd i kostym av 50-talssnitt, stirrar in i en restaurangs patetiskt utsmyckade skyltfönster och nästan lyckas röra sig själv till tårar genom att tänka på hur innehavarna försökt och försökt för att göra sin restaurang fin, men aldrig lyckas och säkert lär tvingas till konkurs. Historien publicerades under en period av ett par år i Seths tidning Palookaville, och efter de första numren var jag rörd men frustrerad. Varför göra en serie om sin fixering vid flydda tider och gamla tråkiga skämttecknare, när han bara i förbigående visar att han träffar en flicka, blir ihop med henne och sedan stöter bort henne? Vid berättelsens slut var jag tillintetgjord. I de senare numren utvecklades den till ett slags deckare, där Seth reser runt i småstäder på den kanadensiska landsbygden där han växte upp, för att söka efter den bortglömde 50-talsskämttecknaren Kalo, ”för att ingen annan bryr sig om vad som hände med honom”. På vägen stöter Seth ihop med ensambarn, excentriska motellgäster och sina egna barndomsminnen. Kalo visar sig vara död sedan flera år, men Seth får tala med hans dotter och åldriga mor, och läsaren lägger boken ifrån sig sorgsen men ändå ganska glad - den bortglömde tecknaren levde ändå ett bra liv, trots att hans dröm att få rita i New Yorker falnade och hans verk snart glömdes bort.

Det är den mest rörande självbiografiska serie jag läst, ett portalverk som utvecklade en dittils ganska navelskådande, sex- och relationsfixerad genre. Men efter en tid började nyfikna läsare göra sina egna efterforskningar. Det visade sig då att Kalo aldrig existerat och alltså inte gjort de skämtteckningar som publicerades i anslutning till serien. Det var Seth själv som hade ritat dem. Serien var inte alls självbiografisk.

Einar sa inte ens hej, utan hans första replik var ”Wille är en motherfucker”. Jag hade precis satt mig ner med kaffe och en muffin med citronkräm framför datorn och ännu ett avsnitt av Babylon 5 när han ringde och störde. Han borde kanske rita lite istället, men nej då. Han måste prompt ringa och berätta att han talat med ätstörningar-/skärsårsflickan och att tatueringen var klar och att han avtalat med henne att de skulle ta en öl så att han fick se den i verkligheten när han var i Malmö för att föreläsa på Konsthögskolan – så fick han det sagt också – och att det lät lovande och trevligt även om hon blev nervös och att han ringt Wille och ”råkat nämna det” och att Wille varit full eller bakfull och med ett krokodilleende lät det som sagt att hon säkert var alldaglig och att Einar ändå inte skulle få komma till och om han fick det så skulle han aldrig bli av med henne, men på fel sätt. ”Att han aldrig kan vara glad för någon annans skull!”, sa Einar. ”Han är så… låg!” Jag undrade vad det fanns att bli glad över, men sa att Wille nog bara var avundsjuk. Grattis, Einstein. Men det var väl det som Einar ville höra och jag, jag ville väl se på Babylon 5.

Vilken höst vi hade

Den 15 augusti nästa år ges min serieroman Din barndom ut på Galago förlag. Här är en av de 154 bilder Petter Sjölund tog under omslagsfotosessionen härom månaden. Det är kanske ganska uppenbart att det rör sig om en direkt fortsättning på Hey Princess?

Epakungens like-lista

Den där Facebook, alltså. I går kväll upptäckte jag att det finns något slags funktion där man kan sila "folk du kanske känner" genom olika filter beroende på gymnasieskola och bostadsort och så. Ett av de ansikten som passerade revy framför mina utvakade ögon som under en grotesk maskerad, tillhörde en kille från Bollstabruk som gick två år över mig på högstadiet.

Jag störde mig alltid som fan på den där typen. Jag tror inte att han var någon av de värre pennalisterna - han kan faktiskt ha varit helt oskyldig när det kom till övergrepp - men han hade ett fånigt smeknamn och var djävulskt populär, både bland tjejerna och hos yngre, beundrande pojkar. När jag går förbi det nedlagda gatuköket om somrarna (se bild ovan) är det fortfarande som att jag ser honom sitta där i sin gigantiska epatraktor byggd på ett helt jädra långtradarchassi, omgiven av de andra killarna i sina vanliga små epatraktorer eller på sina mopeder och runt dem tjejerna och de ännu yngre, barnen. Han var epakungen, men samtidigt liksom fräsch. Alltid nystruken skjorta, välsprayad hockeyfrilla och ansad moppemustasch.

Han är stilig. Han kör en riktig långtradare nu. Han äger till och med flera stycken. På avstånd utgör hans livsbana en lång, rak landsväg från A till B, ungefär som jag antar att min egen kan göra. Jag ritade serier då, jag ritar serier nu. Vi blev det vi ville bli. "Vi som är som vi är. å blev som vi skulle!!!"

Men ändå blir jag fortfarande provocerad av Epakungen. Vill rispa lacken. Kanske är min ryggrad ännu inte fullt uträtad trots femton års fütter mein Ego långt borta från hans kungadöme. Det är kanske därför som jag nu offentliggör...

Epakungens like-lista:
New Scania
Vi som alltid tar med oss mobilen
Vi som gillar Julmust
Visa pedofilers identitet , vi som vill skydda våra barn!
Vi som ignorerade Farmville
Spara vatten... DUSHA TILLSAMMANS
Tjejer tänker bara på sex medans killar vill prata känslor
Ronny o Ragge
Robert Gustavsson
sig själv
Livin´ Cover
Jag kör inte för fort, jag bara åker i en hastighet som passar mig
Det heter inte tjock, det heter porrigt mullig!
Aladdinasken
Captain Morgan Sverige
Scania R730 V8
YouTube
Spotify
Vi som hatar söliga gamlingar i trafiken!
Fight Cancer
Tacka aldrig nej till en kopp kaffe, det kan ju vara en kask.
Chip Foose
Riktiga män har skägg och inte nån rosa skjorta!!!
Praktikanten Jerry
Vi som älskar att mysa <3
Hotellfrukost
Hallonlakritsskalle
Vi som vill ha BOLLHAV för vuxna !
Riktiga män bakar och lagar mat
Alla vi som älskar att duscha varmt !
Går det inte att laga med silvertejp är det trasigt
Helg!
Äh.. Ja gör de imorgon
Sovmorgon
Grillat och en kall öl - ja tack!
VI SOM ÄLSKAR ATT ÅKA UTOMLANDS!
När man slutar leka är man inte vuxen, då är man död!
Alla vi som inte röker!
Vi som har minnen till gamla låtar ♪
Vi som hatar myggor
Åldern spelar ingen roll, det är kärleken som räknas.
Vi som skiter fullständigt i att viktoria och daniel ska gifta sig .
Älskar att ligga sked
Använd blinkers,GUBBJÄVEL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Dem snyggaste tjejerna har kurvor!
Vi som har osynliga magrutor
Kan Timrå IK nå upp till 10 000 fans före MODO?
Damtussar är bara ett bevis på att man har annat att göra än att städa!
Vi som är som vi är. å blev som vi skulle!!!
Vi som alltid tar med oss mobilen
Vi som gillar Julmust
Vi som ÄLSKAR vårat Sverige!
Älskar att bli kliad på ryggen
Visa pedofilers identitet , vi som vill skydda våra barn!
Grilling
Vi som älskar öl
Vi som ignorerade Farmville
Jag va nykter imorse men nu börjar de ordna upp sig !
Oj, det glömde jag..
Spara vatten... DUSHA TILLSAMMANS
Vi som gillar att ligga och dra oss i sängen på morgonen
I love My Children So Much Founded By T. Heath
Så mycket bättre
Solsidan
Two and a Half Men
att pussas.
Stig-Helmer Olsson
FÖR MIG, ÄR DU PERFEKT
Sean Banan
Tjejer tänker bara på sex medans killar vill prata känslor
Maria Montazami
Robert Gustafsson
Kladdkaka
Ronny o Ragge
Hur i helv*te kör han egentli.. Aha, det var en kärring.
Vi som älskar att höra någon säga ''Jag älskar dig'' <3
Ge ICA-Jerry fast anställning
Robert Gustavsson
sig själv
Erik och Titti på Rix FM
Det är inte jag som förklarar dåligt, det är du som fattar trögt
VI SOM INTE KAN LEVA UTAN MUSIK!!!!!!!!!!!!!!!!!
ICA Jerry
ICA-Jerry
Grannen i Beck
Grannen i Beck
Berra Ohlsson
Ronny & Ragge
Livin´ Cover
Larz-Kristerz
Det heter "Lägda" och inte "Åker".
Jag kör inte för fort, jag bara åker i en hastighet som passar mig
Lärare slår sin elev framför alla andra i klassen, Shockerande!
Topp 10 roligaste bilder på barn som stirrar på tjejers bröst
2 12 Män
Vara Med Barnen
Att pussas är bra för hjärtat, kärlek är bra för själen<3
Det heter inte tjock, det heter porrigt mullig!
När jag var liten, Då var man ute! Inte vid någon jävla dator!
Jag hatar när man råkar spänna sig så tröjan går sönder...

"Fan att man inte kan få tag på ett par vettiga Docs i den här stan man borde fan bo i London"

Modeblogg! Modeblogg! Jag har egentligen ingenting att skriva om, men noterade att mitt post count stod på 88 och då kan ju någon tro att jag är nazist. På det viset kan vi ju inte ha det, så nu ska ni få läsa något jättespännande:

Härom veckan började det bli kallt. För kallt för gymnastikskor. Det enda marginellt varmare jag hittade i källaren var ett par nötta Clarks med förtorkade skosnören, så jag gav mig ut på jakt. Eftersom alla vinterskor är fula fick jag snart grava problem, men tänkte plötsligt - precis som miljoner andra medelålders alternativfejor västvärlden över gjorde i samma ögonblick - "Doc Martens!". Snart vandrade jag Gamla Brogatan upp och ned i jakt på "pjucks" medan snöflingor singlade ned över Sko-Uno, Blue Fox och Shock, precis som under det där Stockholmsbesöket på sportlovet 1992. Det kändes märkligt och lite obehagligt men samtidigt ganska skönt.

Allt i min storlek var slut. Det var då jag tänkte tanken som blev rubrik till blogg'ns 89:e inlägg och samma kväll köpte jag för första gången i mitt liv skor på internet. Från London. Nu har jag dem på mig och allt känns bra. E-handel är både vårt förflutna och vår framtid.

I övrigt: Expressens kulturchef har bloggat om Hey Princess-censuren. Jag misstänker att Apples amerikanska moralsyn i kombination med företagets totala kontroll över en viktig distributionskanal för svensk kultur kommer att leda till en rejäl debatt vad det lider. Nästan mest intressant är hur företaget jag en gång hyste ganska varma känslor för (underdog-fenomenet, ni vet) arbetar hårt på att bli ett slutet ondskans imperium som aldrig kommenterar något överhuvudtaget. Hur många gånger på sistone har man inte läst kritiska artiklar som avslutas med meningen "vi har sökt Apple för en kommentar, men misslyckats"? Jag tror inte att de kommer att kunna hålla på så här speciellt länge till.

Norrland, tv, dårhus, "poesi"

Dagens "äldre" bidrag är en tidigare opublicerad serie som krafsades ned på elva minuter, om aftonen den 29 mars 1992. Jag tycker fortfarande att gaget är ganska roligt, faktiskt. Och föga anade jag att jag exakt 14 år senare, på dagen, skulle bli far. Snarare trodde jag att jag skulle dö som oskuld, efterlämnande blott några "grafiska poem" (aaargh!).

Den här veckan har jag sannerligen inte bloggat som det anstår en fri man. Jag har inte ens något vettigt att skylla på, då veckan varit som veckor är mest. Måndag arbetade jag på Galago som vanligt, tisdag hade hela Ordfront så kallad verksamhetsplanering hela dagen. Onsdag åkte jag med min kollega Malin till Gävle för att ha möte med Jan och Maria Berglin. Gemytligt samtal, god lunch och massor av snö. Alltid trevligt att vara i Norrland, även om det bara är några steg över gränsen och för några timmar. Väl åter i Svealand köpte jag ritpapper på Matton och plockade upp korr på Reset Media. Hann ändå hem innan Ellen lagt sig.

Torsdag? Ritade en halv sida, läste korrektur i många timmar. Fredag: Sov ut efter nattkorret, läste lite mer korr, lunch med min vän Mikael i Vasastaden, sedan vara hemma med barnet och rita lite, lite, lite serier medan hustrun var på så kallat after work. Lördag? Kälkbacken (eller snarare stjärtlappsbacken) med ungen och övervakande av hennes pepparkaksbak med grannpojken. Idyll, alltså. Om aftonen: Coop Forum hade slut på pulkor men jag hittade en citruspress. Såg något slags kass film, spelade Starcraft. Idag: Fick sovmorgon. Bakade lussekatter. Åt middag. Fikade. Och här är vi nu. Efter att ha bakat med barn två dagar i rad känns det som att jag tillbringat helgen på dårhus. Dock inte ett sånt där modernt, otäckt dårhus där folk skär i sig själva, utan ett gammalt hederligt dårhus där folk går omkring och tror att de är Napoleon.

Men ja, ni har inte direkt missat något. Mitt liv var mycket mer glamoröst i höstas, av någon anledning. Eller så ligger det bara i prosadräkten.

I alla fall, på tal om undermålig film och tv, så lyssnade jag på nån ny skit TV4 serverar på totalsponsrat silverfat som "svensk deckare" i typ tisdags. Vicki var trött efter arbetet och surfade på nätet i soffan och såg detta - vad hette det, "Wärn"? - med ett halvt öga medan jag ritade serier och lyssnade på det. Grejen är i alla fall att "Waern" visade sig vara en sämre, svensk version av världens i särklass sämsta tv-serie: "Navy CIS". (I vanliga fall kursiverar jag titlar, men vare sig "Navy CIS" eller "Wern" är värda det omaket.) Det som gör dessa tv-serier så usla är att de i brist på idéer och begåvning måste slaska på med orimligt grov brottslighet (à la halshuggen man upphängd i fötterna med en massa slaktade smådjur arrangerade kring sig) och väga upp det med putslustig dialog (à la "ha ha, DU är den SISTA jag skulle fråga om råd om KÄRLEK!"). Resultatet: En timslång Ica-reklamfilm med ett groteskt likfynd var tionde minut. Jag ska aldrig mer lyssna på tv. (Att titta på tv slutade jag med för länge sen.)

Jo, en sak till: Dagens Nyheter, alltså. Jag har prenumererat i bortåt femton år, men snart har jag fått nog. En gång i tiden, för inte alls länge sedan, fick man läsa Nina Björk eller Göran Greider på söndagarna. Nu förväntas man vilja läsa Ann Heberleins texter om hur viktigt det är att gå i kyrkan. Det är ju så att man vill gråta.

Förlåt för att jag skriver så mycket om lågpannad populärkultur som tv-deckare och boulevardpress. Jag lovar att kompensera detta med en jämförande analys av Thomas Bernhard och Robert Musil i nästa vecka.

Nä nä nä

Ingen stärkte mig i min övertygelse att bokstavstroget skildra mitt liv så som Joe Matt. Han dök upp ungefär samtidigt som mina serier tog steget från vardagsanekdoter till olycklig kärlek och körde över mig som en timmerbil. En excentrisk amerikan i trettioårsåldern som flyttat till Toronto, dyrkade Woody Allen och gjorde serier utan en tanke på konsekvenserna. Kulmen nåddes redan i det andra numret av hans tidning Peepshow, där hans flickvän Trish läser det första numret, som handlar om hur Joe blir handlöst förälskad i Trishs väninna, går runt och kåtar upp sig över henne en hel sommar men till sist ger upp och ritar en serie om det i stället. Nummer två skildrar Trishs vrede och förnedring, hur de misshandlar varandra fysiskt och psykiskt och Trish till sist lämnar Joe. Sedan dess har Peepshow handlat om Joes misslyckade försök att först få henne tillbaka och sedan att hitta en ny flickvän. I de senaste utgåvorna är han en ensam 40-åring som inte haft sex på åratal och tillbringar sina dagar med att sitta i ett litet hyresrum och med hjälp av två videobandspelare klippa ihop den perfekta porrfilmen. Joe Matt lärde mig två saker. 1. Är man ärlig och självutlämnande resulterar det i historier det inte går att värja sig mot. 2. Låter man konsten gå före livet är man en idiot.

”Hon lät snygg”, sa Einar. Skämtsamt svinigt, förstås. Om någon avlyssnat våra telefonsamtal de långa kaffedagarna då min flickvän var på jobbet skulle nog Einar aldrig få vara med i Bang mer. Men det var bara en tunn fernissa av omklädningsrum utanpå allt det fina i oss, det lovar jag, inte tvärtom. Och visst fick hon hans tillstånd att göra en tatuering, Einar skulle till och med skicka en rentecknad kopia för tatueraren att utgå ifrån. Med vanlig post. Och jo, berättade Einar medan jag höde hans katt och hans perkulator i bakgrunden, hon lät lite ledsen och nervös på rösten, säkert med ett eller annat psykiskt problem som hon antagligen sökt för. Kanske ätstörningar, kanske skar hon i sig som de där flickorna han läst om på DN:s "Insidan" och jag sett live på Café String när någon yngre vän lurat iväg mig från köksbordet. Och hon var säkert nervös över att tala med Einar i telefon, sa jag. Einar sa ”nä nä nä” och jag trugade tills han sa ”ja kanske”.

The pros and cons of ego-googlande

Å ena sidan dissas Hey Princess i en amerikansk bokblogg med det något bajsnödiga namnet The Antick Musings of G B H Hornswoggler, Gent.

Å andra sidan finns nu min bok med i utbudet på Toronto stadsbiblioteks bokbuss nr 1. Bussens rutt och tidtabell hittar du här, om du råkar bo i trakten och ha ett lånekort.

Det är vi som är originalen

Till helgen är det första advent, vilket kommer att firas på samma sätt som jag gjort varje år sedan jag flyttade hemifrån; med kaffe, lussekatter och David Bowies & Bing Crosbys version av Little Drummer Boy. Ja, jag är något av en känslopjunk-tönt kring juletid.

Årets julklapp, det är förstås en Hey Princess-in-app purchase för iPhone.

Nej, det är det inte. Det är en skittråkig julklapp. Däremot händer det de flesta år att en eller ett par personer hör av sig och vill köpa serieoriginal i julklapp till någon närstående, vilket brukar vara mycket uppskattat. På min stackars gamla bortglömda hemsida finns en gravt ouppdaterad och missvisande originalsäljtext från den tiden då jag bara sålde original från Unga norrlänningar. Eftersom jag inte orkar redigera en hemsida ingen ändå besöker kommer här en ny prislista.

Till att börja med: i princip alla mina seriesidor och teckningar är till salu, och det är en så pass liten andel av dem som sålts att det finns goda chanser att det du vill köpa finns i lager. Välj din favorit och skriv gärna ned några alternativ, och maila mig på adressen längst uppe till höger på sidan.

Illustrationer/lösa bilder: 1 200 kr
Ensidesserier: 1 200 kr
Helsidor ur längre serier: 800 kr
Porträtt från gallerierna i Hey Princess och Pojken i skogen: 200-400 kr beroende på storlek.

Fraktfritt, diskret avsändare. Dedikationer utförs utan extra kostnad.

Nu ska jag titta på en tv-serie, fast i datorn. Och så vill jag gärna gratulera Yvonne Hirdman och mina kollegor på Ordfront förlag till Augustpriset!

En annorlunda version

Fortfarande inget svar från trafikkontoret. Min kusin Fredrik, som har både bil och körkort, hävdar dock att en tillfällig hastighetsbegränsning infördes på min gata för länge sen, men faktum kvarstår - gatan är livsfarlig. Nästa steg: spikmattor. Jag ska nog ta tjänstledigt från mina arbeten och lägga all min tid på att göra Tellusborgsvägen säkrare. Ungefär som min gamle optiker i Kramfors som sa upp sig för att motarbeta Höga kusten-bron på heltid. Och det gick ju bra:



Vilket för mig in på en bussresa till min hembygd i mitten av 90-talet. När vi i mörkret passerade Höga kusten-bron, som då var under uppförande, sa en passagerare "oj, vad är det där?". En medelålders kvinna som dessförinnan betett sig fullkomligt normalt reste sig upp i mittgången, äskade tystnad och började föreläsa. Det enda jag minns är "å de bli EUROPAS FJÄRDE LÄNGSTE HÄNGBRO, pylonren ä 182 meter hög å han bli bare tjuge meter kortare än GOLDEN GATE i LOS ANGELES". Mannen som undrat såg nu skrämd ut, och det som brann i kvinnans ögon kan inte ha varit något annat än chauvinism.

Egentligen var det inte alls det här jag skulle öda viktig bloggartid på, utan jag skulle lägga upp uråldriga artefakter på internet. Det är ju söndag och allt. Klicka här så kan du lyssna på en inläsning av texten Häxan, som gjordes under de i ljudteknikerkretsar legendariska Alla gör ont-sessionerna i Studio Dayw på 00-talet. Och inte ord om mina sj-ljud, tack.

Annars så tillbringades större delen av helgen i Uppsala, hos min kusin Frida med familj. (Frida och hennes make Olov finns förresten med på ett hörn i flera av mina serier, så sväva inte i ovisshet om huruvida vårt Uppsalabesök står i en relevant relation till mitt konstnärskap.) Det var jävulska trevligt att se våra barn leka med varandra, åldersbestämma farmors frysbox (ca 1957), promenera i snön, äta röding, få stryk av Hilding, 6, i Star Wars-Monopol, spela Star Wars-flipper (ja, förra helgen skrev jag att jag aldrig skulle spela flipper mer, men va fan) och sitta upp till halv fyra och diskutera politik med Olov. Det är liksom sådana dagar som i all sin enkelhet får mig att komma ihåg att livet pågår för fullt, och inte bara innebär en väntan på pensionen och att ungarna ska bli stora.

Hm. Det där lät mycket mer deprimerande än jag tänkt. I själva verket är jag inte alls ledsen. Riktigt glad, faktiskt.

Disktrasa spis kylskåp och varje individuell kakelplatta

Hösten började gå och ja, jag ritade och jobbade men essän låg över mig när jag vaknade och stack foten i munnen på mig när jag skulle sova. Jag ville skriva den, men kanske låg det över min förmåga; en självbiograf ska bli vid sin läst och Einars svalnande blod och spretande karriärförsök skrämde mig. På lediga stunder kom jag på mig själv med att ta ledigt. Jag läste Ivar Lo och tänkte på min familj; laddade ner alla fem säsongerna av science fiction-serien Babylon 5 från Bittorrent och såg avsnitt på avsnitt kväll efter kväll medan min flickvän sov på soffan. Hade ingen kabel melan datorn och TV:n, så jag såg dem på datorskärmen och lyssnade med lurar. Galaxen stod i brand, hela planetsystem utplånades av Skuggorna och jag gjorde allt för att inte tänka på livet utanför lägenheten.

Jag borde tala med Einar om det. Han lärde mig inte allt jag kan, men var den som fick mig att fundera över vad jag berättade i mina serier och framförallt hur jag berättade det. I min första seriebok gick jag bara på ren intuition och vilja, som en slåttermaskin bröt jag nacken av vänner, föräldrar och olyckliga kärlekar… det hände ju, det var ju så det gick till, det är mitt eget liv det handlar om, ni andra är bifigurer utan medbestämmanderätt. Bilderna var överlastade av onödiga detaljer som tog timmar att rita dit – vadå, vi satt ju i köket och pratade, då måste jag ju rita diskbänk smutsdisk disktrasa spis kylskåp och varje individuell kakelplatta, de fanns ju där! Jag var så mycket naivist det alls går att bli, både som tecknare och berättare. Mitt liv var mitt konstverk och jag gjorde ändå bara serier om såna som skrivit ut sig själva ur mitt liv.

Einar var mycket mer försiktig. Var det konstnärliga val, ointresse eller personlig feghet som fick honom att dölja sina tankar och erfarenheter under lager på lager av surrealistiska lökskal? Det fanns ingen klar linje i det han gjorde, och så här i efterhand kunde hans svarta men samtidigt trösterika serier ses som en smula ytliga formexperiment.

Men då och då fick jag bevis på att formexperimenten fortfarande förmådde beröra. En dag under hösten kom ett mail med subjectraden ”Einar?”. Det var från en kvinna som hörde av sig till mig eftersom hon visste att Einar och jag kände varandra. Det här hände ibland, eftersom Einar hade hemligt nummer och hatade internet och allt vad det stod för. Hon ville komma i kontakt med honom för att få tillstånd att tatuera in en av hans figurer, som ”hjälpt henne när livet varit för svårt”. Jag slängde mig på luren och mycket riktigt fick det honom att tina upp. ”Kul med unga tjejer som gillar det gubben gjort”, sa han med uppriktig ironi och skrev ner hennes namn och nummer, ett Malmönummer. När jag frågade hur han kunde veta att hon var ung mörknade hans stämma en kvarts oktav och muttrade något om att använda e-post i stället för riktig post. Lille Einar… min storebror, min farfar, min son.

Jag: en gubbjävel!

Hej,
jag skriver angående trafiksituationen på Tellusborgsvägen i Hägersten. Jag bor på Radiusbacken och korsar Tellusborgsvägen flera gånger dagligen på väg till arbete, dagis och butiker. För närvarande pågår fyra till fem större byggprojekt längs gatan, vilket har lett till en farlig situation. Stora delar av trottoarerna är avspärrade på båda sidor av gatan, som även delvis är uppgrävd i perioder, maskiner och transporter till byggena står parkerade på trottoarer och vid vägkanten vilket leder till begränsad framkomlighet och dålig sikt.

Till råga på allt har vårt närmaste övergångsställe tagits bort - i alla fall skyltarna, och de flesta bilister har slutat stanna där - och sträckan Mikrofonvägen-Midsommarvägen saknar i så fall övergångsställe. En sträcka på 400 meter! Det säger sig självt att fotgängare då går över lite var som helst, vilket är extra farligt när gatan är hårt trafikerad från början och maskiner skymmer sikten, det passerar många tunga transporter och det dessutom är den mörka tiden på året. Vill man ta sig till eller från Radiusbacken (och inte är boende i vårt hus och kan använda en utgång på andra sidan av kvarteret) finns det över huvud taget inget övergångsställe som går att använda, då trottoarerna är avstängda åt båda hållen.

Kort sagt, situationen är farlig, inte minst då många barnfamiljer bor i det "avskurna" området och skolor och dagis ligger på andra sidan Tellusborgsvägen.

Givetvis måste byggnationerna få fortgå, men kanske finns det något annat att göra? Bättre belysning, ett nytt tillfälligt övergångsställe eller en tillfälligt sänkt hastighetsbegränsing? I alla fall hoppas jag att ni kan skicka hit någon för att se hur läget är.

Vänliga hälsningar,

Mats Jonsson
Radiusbacken 21

Vicki bygger hylla

Jag hade egentligen tänkt köra den här i Galago, men eftersom seriens huvudperson propsade på att få lägga ut den på Facebook är det redan många som fått läsa den. Visst är hon för härlig, frugan min?

För att travestera Pelle Molin, Ådalens diktares, odödliga ord:

Detta är Vicki
Den fagraste mö
Mitt sagoskrin
Min kärlek och skräck
Det är Vicki, Guds verk,
då han både log och vredgades.

Mixed grill

Söndag, blodiga söndag. Fars dag. Fick ingen slips i år heller.

Är lite tung i huvudet efter en voluminös utekväll med mina kompisar Micke (f ö mannen som översatte Hey Princess till engelska) och Nino (f ö mannen som utvecklat min app) och några till. Åt indiskt på Katarina Bangata och såg sedan Holy Fuck på Debaser. Slussen alltså. Klart bra konsert, men det kändes som att de svennat ner sig jämfört med på skiva. Publiken älskade det, dock. Därefter: Flipper och Brooklyn lager. Mycket trevligt, även om jag bara tittad epå eftersom jag inte ville schavottera offentligt. Jag suger verkligen på flipper. Rasade in genom dörren halv fyra, trött men stolt över att för en gångs skull inte ha givit upp med en gäspning och gått hem vid ettsnåret.

Gammalt mög
I den där mappen jag hittade nere i källaren härom veckan fanns bland annat ledarsidan till ett fanzine jag tänkte ge ut våren 1994, men aldrig orkade släpa till kopiatorn. På denna sida fanns dock ett och annat skoj, som jag nu scannat in. Kolla bara:



Jag var väl i sexårsåldern när jag hittade på seriefiguren Fraso - ondskans bekämpare. Han var huvudperson i flera av mina tidiga fanzines, och förekom då och då även sedan jag börjat med självbio. Serien ovan, Fraso i rymden, tecknades direkt för det outgivna fanzinet (tog väl cirka tre minuter) och jag tror faktiskt att ingen annan än jag ens har sett den. Snacka rare!


Den här serien har gått i något nummer av Galago tidigt 90-tal men kom av okänd anledning inte med i Unga norrlänningar. Jag vill redan nu göra avbön för seriestrippens grava sexism. Jag var bara 19 år och i stort sett okysst. Se den som ett tidsdokument.



Min gymnasieklasskamrat Tobias är med i en del av mina tidiga serier, och fick ofta svara på skojiga frågor i lokaltidningen.

Rösta på mig
Tidningen Södermalmsnytt har en tocken där webomröstning just nu om vilken som är den bästa Söderskildringen i serieform. Hey Princess är ett av alternativen och ni får gärna rösta på er favorit!

Större än Jesus, Mussolini och Marvel Comics

Det här gick ju bra. Hey Princess-appen har uppmärksammats av bland andra TT-Spektra, Kulturnytt i P1, Språkrådet och Simon Gärdenfors blogg. Sedan snart två dygn tillbaka kan man beskåda mitt konterfej på dn.se:s förstasida. Appen har just petats ned från tredjeplatsen på App Stores topplista i kategorin "böcker, gratis" av något som heter "Bluefire Reader", men den ligger fortfarande högre än Bibeln, Adlibris och både Marvel och DC. Samt den märkliga appen iMussolini, som dock är mycket populär i Italien. Det är ett konstigt land, det där. Jag kanske borde ha satsat på iKarlXII i stället? Eller iAssarOredsson?

Nåväl, det har dykt upp några frågor och ett missförstånd som kanske borde benas ut.

Vem är det som ger ut appen?
Det är inte Ordfront som ligger bakom appen Serieromaner, utan jag som privatperson med stöd från Konstnärsnämnden. TT missuppfattade det hela, vilket var lätt hänt då jag dels arbetar på Ordfront, dels lånade Ordfronts pressutskickstjänst för att få iväg pressreleasen.

Hur kan ni gå med på att bli censurerade?
Jag hade sökt och fått bidraget från Konstnärsnämnden och projektet var redan långt gånget när min medarbetare insåg att det vi höll på med kunde stå i konflikt med Apples regelverk. Det var för sent att lägga ned projektet, så vi valde att göra det bästa av situationen. Dessutom är det allmänt känt att könsdelar och sexakter bara blir ännu snuskigare när de censureras, och det är ju tufft.

När kommer appen till Android?
Aldrig, så vitt jag vet. Om den inte blir en kommersiell succé. (Plats för skratt.)

När kommer det fler serier?
Jag har påbörjat förarbetet men det tar ett tag. Typ "i vinter".

Vilka serier blir det då?
Till att börja med mina andra böcker, ett antal titlar från Galago förlag och så ligger jag i förhandlingar med några tecknare på andra förlag.

Tjänar du nåt på't?
Jag formligen vältrar mig i IT-miljoner.

Till sist, apropå dn.se: I går noterade jag att de tre mest lästa artiklarna i deras Kultur & nöjes-avdelning var 1) Rocky ställs ut på galleri, 2) Förändrad kvinnobild i serier, 3) Ordfront lanserar serier för iPhone. För att citera mig själv: "Serienörden är död, länge leve serienörden".

Hey Princess – Sveriges första serieroman för iPhone

Med stöd från Konstnärsnämnden släpper nu serietecknaren Mats Jonsson serieromanen Hey Princess som applikation för iPhone och iPod Touch. Det är Sveriges första serieroman att ges ut på detta sätt, och en av de mest ambitiösa omarbetningar som gjorts av en serie för ett digitalt format.



Hur köper och läser man den?
Man laddar ned appen Serieromaner från App Store helt gratis, och får då de tre första serierna kostnadsfritt. Bokens tre kapitel kan sedan köpas som in-app purchases för 15 kr vardera och därefter låses ett omfattande extramaterial upp. Hela boken kostar alltså 45 kr, d v s mindre än en pocket.

Eftersom appen finns till salu i alla App Store världen över kan även au-pairer i Stoke-on-Trent, skatteflyktingar i Monaco och svenskstudenter i Minsk ta del av den.

Läsaren växlar mellan serierutorna i sin egen takt genom att "swipa" på skärmen, och man kan även zooma in och ut som man vill, välja att se hela seriesidorna och hoppa direkt mellan sidorna. I en specialritad introduktionsserie förklarar Marcus Gerdin hur det går till.




Om projektet
Projektet genomförs med stöd från Konstnärsnämnden, Sveriges bildkonstnärsfond. Initiativtagare är serietecknaren Mats Jonsson och applikationen är utvecklad av Babel Studios, som tidigare bland annat utvecklat appar för Hitta.se, Ikano och Bonnier tidskrifter.

Med början i vinter kommer fler serieböcker att ges ut till iPhone inom ramen för Serieromaner. Målsättningen är att på sikt erbjuda ett heltäckande utbud av svenskspråkiga serier för en vuxen publik.



Censur!
Appen Serieromaner har en åldersgräns på 17 år, i enlighet med Apples regler för skildringar av nakenhet, sex, svordomar och bruk av alkohol och tobak.
Eftersom Appstore inte tillåter sex eller nakenhet i bild, har vi tvingats till ett visst mått av självcensur. De realistiskt skildrade sexakter som förekommer i Hey Princess har censurerats med postit-lappar över könsdelarna. Samtliga censurerade rutor finns dock att läsa, i originalutförande, här.



Om boken
Den självbiografiska serieromanen Hey Princess gavs ut första gången 2002 och hyllades som den definitiva skildringen av att vara ung på 90-talet. En utökad pocketutgåva kom 2007 och i våras gavs boken ut i USA.

"Hey Princess är rolig och bra och sann"
- Aftonbladet

"Funny, relatable, honest. What's not to love?"
- USA Today

"A great coming-of-age story that should resonate with any indie-minded readers familiar with mid-'90s culture."
- MTV

Uppsamlingsheat

Oj, så mycket det blev att blogga om helt plötsligt. Vi tar det en punkt i taget:

Gammalt mög
Det är ju söndag, och precis hemkommen från hemkommunen passar det väl alldeles utmärkt att veckans Uppdatering från De Äldre blir en artikel om min uppväxtort Bollstabruk skriven för Ordfront Magasin för ganska precis ett år sedan. Läs den här.



Torsdagen den 7 november 1985
Jag for till Per efter skolan. Vi spelade Nya bondespelet. Per vann.

Okej, jag inser redan nu att min idé att dagligen publicera exakt 25 år gamla dagboksanteckningar från "Pojkarnas kalender" var nog så god på papperet, men så här i mötet med verkligheten på marken tenderar att bli en studie i meningslöshet. Därför kommer jag att samla ihop noteringarna och publicera dem veckovis i stället, så att de liksom inte tar över hela föreställningen här på http://www.matsjonssonbloggen.blogspot.com.


Hey Princess recenserad
Den amerikanska utgåvan alltså. "With its deceptively simple artwork and honest, introspective storytelling, Hey Princess draws you into Mats Jonnson's sometimes crude, often funny, but always engaging coming of age story", skriver den amerikanska ungdomens favoritblogg* Largehearted Boy.

*) Här har jag överhuvudtaget ingen aning om vad fan jag säger.

Stensätter runt, del 2



En bit bort längs vägen, så att säga vid Stensätters västra infart, ligger Cykel-Frans övergivna hus. C-F var ett godmodigt original som efter fyllda nittio (tror jag i alla fall) fortsatte med sina dagliga velocipedturer Stensätter-Bollstabruk-Stensätter. Till sist måste hela hans vakna tid ha ägnats åt cykling.



Svänger man av från landsvägen efter Franses hus kommer man in på den så kallade Morundan, den klassiska promenadvägen från min barndom.



Snart passerar man över den fradgande Bollstaån. Bollsta Intresseförening (har den någon koppling till Intresseklubben, den där som brukar anteckna?) har röjt en gångstig längs ån, men om man inte är intresserad av rotvältssafari bör den undvikas.



Vad få vet är att Alfred Hitchcock spelade in en av sina läskigaste filmer i Bollstamo.



Framme i utkanterna av Bollstabruk. Stilla radhusidyll. Min låg- och mellanstadieskola. Det dimhöljda Bollstaberget i fonden.



Jag hade tänkt ta fler bilder av Bollstabruk, men vädret lämpade sig inte för varumärkesbyggande. Det är mycket finare när solen skiner, jag lovar!

Nu ska jag rita serier. Nästa vecka ska jag blogga som hederligt folk.