Det blir kanske bättre på gymnasiet

Bland alla samhällsproblem och orättvisor finns det en som alltid berör mig på djupet. Som skapar en en rent fysisk reaktion i mig och får mig att må illa. Det handlar om mobbing, och dess lika vidriga kusiner pennalism och utfrysning. Extra jävligt är det förstås när det drabbar barn och ungdomar, och extra, extra jävligt när vuxna väljer att inte se, alternativt bidrar till mobbingen. Givetvis hänger mina starka känslor ihop med att mobbing är det enda stora samhällsproblem jag känt in på bara skinnet, både som offer och (skamligt nog) förövare. 

Jag har tänkt på de här sakerna en del på sistone, och vill gärna göra en liten, liten samhällsinsats genom att puffa för två av mina skildringar av fenomenet – en krönika från Tidningen Liljeholmen/Älvsjö, och en serie från Pojken i skogen. Serien heter Ditt namn ska vara... och kan läsas på Galagos hemsida. Krönikan kommer här nedan. Var hyggliga mot varandra nu.

Du bor i en Söderförort tillsammans med ditt tonårsbarn och din livskamrat. Ni bor i ett litet hus som det tar emot att kalla villa, men det är inget radhus heller. Tre sovrum, vardagsrum och en liten trädgård där ni räfsar om hösten och, ja… det är inte så viktigt.

Varje dag tar du t-banan till Slussen, där du byter och åker till jobbet. Det kan vara ett kontor, ett lager eller kanske ett vårdhem. Det enda viktiga är att det är där du får samtalet. Först kan du inte höra vad hen säger, bara snoret och gråten och tyngden av alla de där åren som plötsligt brakar ned på dig. 

Tar du t-banan hem, eller kostar du på taxi? I vilket fall ligger hen på sängen med filten över sig och vill inte visa vad de gjort. Du tröstar och gråter, men när du till sist får se rinner liksom vuxenheten av dig och i två eller tio minuter vet du inte vad du ska göra. 

Men du ringer taxi (igen?) och tar ditt barn med dig till vårdcentralen. De plåstrar om, skriver ut tabletter och lämnar dig med ett ord, levererat från en vuxen till en annan. ”Anmäl.”

Sömnlöshetens filmer spelas innanför dina ögonlock. Dagisbarnet som hellre satt med sitt pyssel. Skolbarnet med den enda bästisen, som flyttade efter femman. Födelsedagskalasen som krympte och krympte tills de upphörde helt. Men hen har ju alltid lekt så bra med kusinerna. Och kanske blir det bättre på högstadiet?

Du ville inte se, kunde inte föreställa dig att det var så illa. Att hen inte bara var utfrusen, utan uppenbarligen hatad. För inte kan väl bara Tristessen eller Dataspelen eller Den Svenska Skolan driva dem till att stå i ring runt barnet tills blodet kommer och fortsätta långt efter att blodet kommit och i huvudet igen och igen och igen och filma med mobilen, om de inte hatar?

Du anmäler. Polisen är tyst. Rektorn verkar ha något mer akut att ta hand om. Läraren får något vått i ögonvrån men inte mer. Du ringer föräldrarna, men deras barn har inget gjort. Och natt efter natt efter natt spelas filmerna upp innanför dina ögonlock.

Så en morgon tar du inte t-banan till Slussen som vanligt, utan går till dem. I den skräpiga, skitiga, illaluktande korridoren använder du all din viljestyrka för att inte skrika, inte trycka upp mot väggen, inte slita sönder med dina bara händer. Så lugnt du kan förklarar du att om de rör ditt barn igen slår du ihjäl dem. Det rycker i deras fasad, men hånskratten följer dig när du går. 

Två dagar senare blir du hämtad. Tillbringar natten på polisstationen vid Coop Forum. Några föräldrar har anmält och åtal kommer att väckas. Du får ta taxi hem från polisen, och hela den korta vägen tänker du på tonåringen, som alla vet just har blivit barn till en jävla psykopat. Du tänker på ”skolan” och ”samhället” och till sist, när taxin svänger in på er återvändsgata, tänker du att det kanske blir bättre på gymnasiet.

Bloggar snabbare än sin egen skugga

Utsikten från Bollstamo sätter alltid igång något i mitt inre, men aldrig lika mycket som på hösten. Därför var det fint att få ett helt och två halva dygn i mitt föräldrahem nu i veckan, under en paus i min mikroskopiska Umeåturné (Bokcafé Pilgatan i söndags, Bildmuseet i tisdags). Kul att Botniabanan fungerade klanderfritt både på vägen upp och vägen ned, också.

Mest hela måndagen ägnade jag åt att vandra omkring i omgivningarna och ta undermåliga Iphone-foton att ha som referens inför ett par kommande projekt. Bland annat har jag till sist tänkt göra en lång serie som egentligen skulle ha kommit med i Pojken i skogen, men skrotades på grund av tidspress. Nu kommer den i stället att byggas ut till dubbelt sidantal och utgöra startpunkten för nästa serieroman. Som jag till sist, efter ett två år långt avbrott, vet vad den ska handla om. Det kommer att bli mitt i särklass mest ambitiösa projekt hittills, och lär vara klart för utgivning tidigast 2016. Med betoning på tidigast. Jag kommer att behöva göra en massa research och intervjuer och sånt jobbigt, men jag tror att det blir bra!

Sen finns det ju en massa annat att göra också. Att arbeta med Galago, till exempel.  Nr 112 kom från tryck för ett par veckor sedan och finns att köpa hos välsorterade tidskriftshandlare. Min första nya serie på två år finns med!

Melodiradioövergång till rubriken utställningar. Nämnda Galagoserie gjordes till utställningen Vi har en viktig grej på gång: konsten att förändra med bild, som hade vernissage på Grafikens hus i Mariefred i går. Där finns även serien att köpa i form av ett jättelikt screentryck, signerat och i 25 exemplar. Riktig konst!

På Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn pågår samtidigt utställningen Bilderbokens nya skepnader, där jag medverkar med ett antal original från Monstren i skogen, barnboken som kom ut för några veckor sedan. Sa jag förresten att nu på lördag den 19 oktober läser jag ur boken på Lidingö stadsbibliotek?

På temat "massa annat att göra också" kan också nämnas att jag är i full gång med manuset till nästa barnbok, som jag hoppas kan komma ut nästa höst. Den handlar, bland annat, om en katt och en tant. Dessutom fortlöper arbetet med det sägenomspunna Projekt X, som förhoppningsvis blir klart före min femtioårsdag.

Nu ska jag gå till Coop Forum och köpa marsvinsfoder. Pipen driver mig till vansinne!

Jag brann och dröp

Efter att ha varit slutsåld i nästan nio år finns nu min sägenomspunna debutbok Unga norrlänningar att köpa igen, tack vare det teknikens under som kallas print on demand. I dagsläge är det bara Bokus som fått upp den, men inom kort kommer den att kunna beställas från Adlibris, cdon och de andra lirarna också. Om någon undrar över varför jag skriver "i dagsläge" i stället för "i dagsläget" här ovanför, så finns faktiskt förklaringen till detta på sidan 55 i Unga norrlänningar. 

Boken är 15 år gammal, men de äldsta serierna gjorde jag redan 1989, vid 16 års ålder. När jag bläddrar igenom boken för första gången på många år, känner jag mig kluven. En del serier präglas av en nördigt intern dumhumor som är ganska rolig, en del har verkligen det där brinnande Teenage Kicks-debutalbums-allvaret: det märks hur oerhört viktiga de här serierna var för mig. Hur starkt jag kände och hur av nöden det var att förmedla det. 

Men somliga serier har sannerligen inte åldrats med värdighet. Mitt tjugoåriga jag fullkomligt dröp av gymnasieförakt, mindervärdeskomplex och frustration, varför skildringen av vissa personer ofta förmedlar vad jag faktiskt kände, men också går långt över den moraliska gräns jag stakade ut längre fram i min karriär. I åtminstone ett eller två fall gick jag så hårt in för att återupprätta mitt skadskjutna ego att serierna blir till rena hämndaktioner. Usch. Jag tänker aldrig mer göra en serie i affekt.

Till råga på allt hade jag inte fattat att man måste byta namn på människorna man gör serier om. Ett exempel på detta finns i serien nedan, vilket oskyldiga fick lida för när det som var menat som en hyllning tolkades som ett påhopp. Men det är länge sedan nu. Så länge sedan att jag till och med vågar lägga ut serien på internet. Klicka på den för att läsa en större version.

Klippkort till Umeå

 Vad jag gjorde i helgen? Var i Umeå, förstås. På Bildmuseet, där det var vernissage för utställningen Serier från norr, där jag medverkar. Ett helt otroligt museum, där det är en ära och ett nöje att ställa ut. Här kommer ett smärre fotoreportage med sjaviga Iphone-foton.

 Joanna Hellgren intervjuas av Lisa Lundström. Jag vill rikta ett stort tack till Lisa, som satt ihop utställningen, och till Jonas Lidström Isegrim som tog initiativet till den. 

Tyvärr fick jag bara med knappt halva Gerd och Karin Aurells peformance på bilden, p g a en pelare och stor publik. Här vill jag för övrigt inflika hur mycket jag uppskattar att det finns norrländska städer som vill och vågar satsa på kulturen. Jag skulle kunna nämna vissa andra orter som gör anspråk på titeln "Norrlands huvudstad" men är direkt kulturfientliga. Ni vet vilka ni är.

Min far smakar på en av Bildmuseets jubileumskakor. (De var tyvärr så goda att jag föråt mig på dem.)

Det var försommarens första dag i Umeå, och palmerna hade slagit ut lagom till efter-vernissage-hänget, där bland andra Erik "Littfest" Jonsson och Anneli Furmark var med och hängde.

Den väggklocka jag tänkt ställa ut (en fysisk manifestation av en symbol för åldrandet, se serien "Dagar med Ellen" i Mats kamp) visade sig vara radiostyrd, och därmed inte fungera norr om 68:e breddgraden. Jag fick tillverka en ny på plats, så nu har jag två. En för utställningar norr om 68:e breddgraden och en för utställningar söder om 68:e breddgraden.

På en utställning som heter Serier från norr måste man förstås ställa ut sin serie "De bodde i norr", om man råkar ha en sån. Gudis, så stolt jag är över den serien.

På utställningens skissavdelning visas några uppslag ur kommande barnboken "Monstren i skogen", kompletta med till hälften utsuddad handtextning, fasttejpade lappar och annat sunk.

Och på gräsmattan utanför lapade västerbottningarna sol vid foten av världens största klädnypa. Utställningen pågår ända till i oktober, så de får nog tillfälle att se den. Gör det du också, om du har vägarna förbi.

Och köttet blev till ord

Oj, det slog mig att jag har en gammal serie liggande som inte så många har läst. Och så kan vi ju inte ha det. Den heter Och köttet blev till ord, publicerades i nr 1/06 av tidskriften Provins och handlar om hur jag blev serietecknare. Som en bonus innehåller den min första självbiografiska serie Min prao, som inte heller den har lästs av så många. Mycket nöje!

Välkommen till utdelningen av 2013 års MJ-pris

Datum:

måndag, 20 maj, 2013 - 17:00 till 17:01

Adress:

Krabat, Kungsgatan 60, nb

Sverige

I samband med årets högtidlighållande av Mats Jonssons 40-årsdag instiftades ett pris i hans ära, MJ-priset.

Priset ska gå till en person som har gjort betydelsefulla insatser i det offentliga samtalet i Mats Jonssons anda, och kommer att delas ut en gång om året under fem års tid. Prissumman på 300 kr har möjliggjorts genom en insamling.

Det är en ära för Galago att på detta sätt kunna uppmärksamma personer som är viktiga för socialistisk idédebatt.

Välkommen till årets prisutdelning, där Mats Jonsson står som värd och modererar ett miniseminarium med pristagaren som inledningstalare.

TID

Måndagen den 20 maj kl. 17.00 - 17.01 med efterföljande mingel

PLATS

Krabat, Kungsgatan 60, Stockholm

ÖVRIGT

Lättare mat serveras från kl. 16.59, prisutdelningen börjar 17.00 och efter seminariet fortsatt mingel på gatan utanför

ANMÄLAN

Senast  den 16 maj

Bindande anmälan. Deltagare som uteblir utan att ha avanmält sig per e-post: info(snabel-a)galago.se eller tel 070-410 20 83 kommer att debiteras 100 kronor.

Anmälan och mer information

Åke Ohlmarks i tredje riket

Förra tisdagen spelade jag in ett avsnitt av Flumskolan, Galagos och Aftonbladet Kulturs nya podcast. Tillsammans med Rebecka Kärde och rektor Johannes Klenell diskuterade jag Tolkien och den svarta magin, den åldrade Sagan om ringen-översättaren Åke Ohlmarks fradgande vansinnesangrepp på JRR Tolkien, hans böcker, familj och läsare. (Lyssna här!) Det finns dock en viktig detalj som jag valde att inte ta upp i samtalet, eftersom den färgat av sig på hela diskussionen och riskerat att ställa verket vi talade om i skuggan. Men sanningen måste ju fram, så här kommer den.

Det var i tonåren jag läste Tolkien och den svarta magin första gången. Besatt av Sagan om ringen slukade jag allt som på något vis hade med Tolkien att göra, när jag inte ritade väggkartor över Midgård eller spelade rollspel. Den här boken var svåråtkomlig, men det fanns ett ex på biblioteket i min farmors hemort Arjeplog. Jag upplevde boken som en veritabel skrattfest. Den lärde akademikern hade uppenbarligen blivit galen efter att ha ignorerats av familjen Tolkien och hamnat i bråk med en alkoholiserad Tolkiennörd, och använde nu all sin icke föraktliga formuleringsglädje till att ta heder och ära av "Tolkieneriet" i en litterär motsvarighet till en splatterfilm. Det verbala våldet var så överdrivet att det inte gick att ta på allvar.

Jag blev äldre, jag blev kvasiintellektuell, jag slutade bry mig om Åkes och JRR:s gubb-fejd. När jag nu skulle läsa om "Magin" och göra lite Ohlmarks-research inför Flumskolan drog jag mig emellertid till minnes en passus i Hans Alfredsons kontrafaktiska andravärldskrigsroman Attentatet i Pålsjö skog. Efter ett överfall mot ett tyskt permittenttåg ockuperas Sverige av Tyskland, och vid de svenska nazisternas firande på Skansen håller riksführern Per Engdahl ett tal skrivet av – Åke Ohlmarks. På vad baserade Alfredson att Åke Ohlmarks skulle ha blivit nazistisk medlöpare vid en tysk ockupation? Personliga antipatier, eller något mer? Vad gjorde Åke egentligen under de mörka åren?

Vid det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933 var Åke Ohlmarks 22-årig student och redaktör för Lundagård. I tidningens spalter hyllade han "de handlingskraftiga tyskarna". Senare under året flyttade han till tyska Tübingen, där han arbetade som lektor i svenska till 1934, då han började arbeta vid universitetet i Reykjavik. Tillbaka i hemlandet misslyckades han med att få docentbetyg på sina två avhandlingar, och en fortsatt akademisk karriär i Sverige var därmed en omöjlighet. 1941 erbjöds han en tjänst vid universitetet i Greifswald, där han stannade till våren 1945 – bara ett par veckor innan Röda armén intog staden. Allra mest graverande är hans nära samarbete med teologen och nazisten Wilhelm Koepp, och att Ohlmarks vid åtminstone 18 tillfällen föreläste i samarbete med något som bar det minst sagt suspekta namnet "Institut för studium och eliminering av judiskt inflytande i tyskt kyrkoliv". 

I Tolkien och den svarta magin beskriver sig Ohlmarks som prosemitisk, och han återkommer flera gånger till nazisterna som det ondaste onda (givetvis med undantag för Tolkiensällskapen i Malmö och Uppsala). Är det bara ett försök att distansera sig från sitt eget bruna förflutna? Det är förstås omöjligt att veta, men jag betvivlar att han någonsin var en brinnande nazist. Ohlmarks var förmodligen bara en simpel medlöpare, en blåbrun Lundakonservativ som grep möjligheten att göra akademisk karriär i Tyskland när dörren till en svensk karriär stängts. När han återvände från det krossade Nazityskland var han persona non grata i den akademiska världen, och kom att arbeta som översättare, författare och filmproducent. Åke Ohlmarks, som jag alltid trott var professor, var i själva verket en akademisk loser. 

Det är ingen långsökt teori att det var därför han slutade sitt liv som en arg och bitter man. Han blev aldrig docent. Hans tyska karriär slutade i katastrof. Hans älskade universitetsvärld ville inte veta av honom. JRR Tolkien tyckte inte om hans arbete och vägrade träffa honom. Christopher Tolkien svartlistade honom som översättare av faderns verk. Tolkiensällskapen gav honom kärlek och uppskattning, men allt detta vändes i hat och sorg när den berusade "Gandalf" kom hem till honom och betedde sig som ett svin. Det hela är verkligen djupt tragiskt.

Was passiert?

Okej, nu blir det ett sånt där blogginlägg där jag tipsar om saker jag gjort. Inte världens roligaste läsning, kanske, men jag lovar i alla fall att inte säga ett enda ord om mina krämpor.

Först och främst så medverkar jag i utställningen Stockholm i seriernas värld på Stockholms stadsmuseum. Utställningen pågår till den 5 maj och man kan läsa mer om den här.

För det andra så finns äntligen Pojken i skogen, den bästa bok jag någonsin kommer att göra, att köpa igen. Det rör sig om en print on demand-utgåva, så det är ingen idé att leta efter den i bokhandeln, men går att beställa från samtliga internetbokhandlar.

För det tredje så har Mats kamp kommit i pocket. Den finns lite överallt.

För det fjärde så har jag skrivit två nya krönikor i min lokaltidning. Den ena handlar om en snöklump och den andra handlar om Stjärnornas krig.

Bilden? Den är en reproduktion av konstverket Sauron med kepa (filtpenna på papper, 2013) av Ellen Jonsson.

Ovanliga sjukdomar jag diagnostiserats med

Det tråkigaste som finns är som alla vet vänner, bekanta och främlingar som mal på ad nauseam om sina diverse krämpor, men eftersom bloggn saknar såväl sponsorer som uppdragsgivare (och min fru är upptagen med annat) finns det ingen som kan hindra mig. Så här kommer… ett långt inlägg om mina diverse krämpor!



Fram till för lite drygt två veckor sedan led jag av två ovanliga sjukdomar.

I tonåren fick jag veta att jag  har en mutation i min PBGD-gen på kromosom 11, och därmed är en av de cirka tusen svenskar som har anlag för akut intermittent porfyri. Men jag har, hittills, kommit billigt undan då jag aldrig upplevt några symptom. Den enda påverkan diagnosen haft på mitt liv, är att jag måste nämna min sjukdom vid allt samröre med sjukvården, eftersom jag är överkänslig mot en lång rad läkemedel. Som femtonåring var jag mycket stolt över det brandgula varningskort jag måste bära i plånboken tillsammans med Föreningsbanken-legget och lånekortet, men tyvärr förlorade jag det – tillsammans med plånboken och dess övriga innehåll – vid en fräck stöld i ett omklädningsrum på Ådalshallen 1989. Jag har fortfarande inte orkat skaffa något nytt.

För kanske tio år sedan fick jag veta att jag även lider av keratokonus, en degenerativ ögonsjukdom jag delar med några tusen andra svenskar. Även här har jag klarat mig ganska bra, då det enligt landets främsta keratokonus-webresurs (vilket lustigt nog är en tråd på ett pokerforum) inte är helt ovanligt att sjukdomen leder till blindhet på ett eller båda ögonen.

För mig innebär keratokonus att jag ser fullkomligt uselt på höger öga (även med glasögon), men det friska vänsterögat kompenserar det mesta. Mitt djupseende är det dock si och så med, vilket leder till en viss klumpighet. Faktum är att jag för några år sedan försökte rätta till problemet genom att hyvla av en bit av hornhinnan med laser, för att lättare kunna använda en hård lins som skulle ge bättre syn på det degenererade ögat. Tyvärr blev jag aldrig vän med linsen, eller råskinnet till specialoptiker som skulle hjälpa mig att prova ut den, så det blev inget. Men jag klarar mig.

Men vad var det som hände för två veckor sedan? Ett mirakulöst tillfrisknande, eller kanske rent av två? Nej, det som skedde var att jag drabbades av en tredje ovanlig sjukdom. Förra lördagen vaknade jag och hade ett kraftigt lock för vänster öra. Jag har haft vaxpropp tidigare, men det här var något annat. Allt eftersom dagen gick blev jag allt mer yr, och jag insåg att jag – trots den kraftiga hörselnedsättningen – var mycket känslig för störande miljöljud. Sorl, barnskrik, hushållsmaskiner och sånt. Jag gick till arbetet på måndagen, men raglade mest omkring och kände mig väck. Att hämta ungen på fritids var som att stiga ner i Dantes helvetestratt.

Så jag stannade hemma och vilade, och dagen därpå fick jag komma till Dr Koffert på vårdcentralen. Han hittade ingenting och sa åt mig att gå till en sjukgymnast (!?) om yrseln inte gav med sig på några veckor. Men jag anade oråd (och man kan ju inte vara hemma från jobbet vecka ut och vecka in i det nya Sverige utan att riskera att hamna hos nån jävla jobbcoach), och lyckades få tid hos en specialist två dagar senare. Diagnos: sudden deafness (drabbar något tusental svenskar). Behandling: vila och en sabla massa kortison. Jag åkte hem med tunnelbanan (vilket med min nya hörsel motsvarade något slags korsning mellan grisbil och skolbuss där oldschool-Neubauten agerade t-banemusikanter). Kom hem och googlade upp skiten, varvid jag insåg 1) att risken för att hörselskadan skulle vara permanent var ca 50 procent, 2) att jag var på väg in i en framtid där jag kanske inte skulle kunna gå på konserter, hänga i barer och på kaféer, flyga flygplan eller gå på bio (d v s inte kunna göra något roligt alls) på grund av ljudkänsligheten samt 3) att en möjlig orsak till sudden deafness är en i och för sig godartad men ändå hjärntumör.

De följande dagarna tillbringade jag följaktligen med att vara livrädd och akut deprimerad, men även denna gång slapp jag billigt undan. Efter några dagar hörde jag bättre, och efter tio dagars kortison och (relativ) vila är jag nu återställd. I morgon börjar jag arbeta igen, och snart är min barnbok klar. Jag må vara en halvblind mutant, men jag har i alla fall hörseln kvar.

Pojken med klumpen i magen

Nu ska ni få höra vad det är jag pysslat med under hösten, när jag inte arbetat med Galago eller haft fullt upp med att inte uppdatera blogg'n.

Men vi börjar med att hoppa tillbaka i tiden till mars 2012, när jag besökte Littfest i Umeå och deltog i ett panelsamtal om barnböcker. Jag medverkade främst i egenskap av förälder, men mitt i samtalet började den välbekanta barnboksförfattaren Anna-Clara Tidholm uppmana mig att göra en barnbok. Detta fortsatte hon med i korridoren efteråt, och under dagarna därpå började jag fundera på saken. A-C T:s främsta argument var hur hon uppskattat barnperspektivet i Pojken i skogen, och under mitt grunnande kom jag fram till att, ja... det kanske skulle kunna bli något. Kanske en serie rikt illustrerade självbiografiska barnböcker med ett aldrig sviktande barnperspektiv? Som utspelar sig i samma värld som just Pojken i skogen, men riktar sig till barn i lågstadieåldern istället för till vuxna? Och få chansen att berätta mer om den där barndomen som jag inte känner mig riktigt klar med?

När bokmässan var överstånden ägnade jag några dagar åt att göra ett synopsis, sedan har jag suttit på kvällarna och skissat på den första boken. Jag blev riktigt nöjd, faktiskt. Det känns som att jag kan ha lyckats med balansgången att få det att fungera för barn, utan att lägga saker och ting tillrätta och förlora den där nerven som är så viktig. Nu har jag visat den för Alfabeta, som tackat ja, och om inget oförutsett inträffar kommer den ut till hösten nästa år. Hurra!

Och bäst av allt är att jag har idéer till ytterligare fem eller sex böcker. Minst. Sämst av allt är att den första boken behandlar min fobi för rotvältor, och eftersom jag inte vill föra fobin vidare till Ellen måste jag hålla projektet hemligt för henne. Hon som varit en så perfekt fokusgrupp. Det här med självbiografiskt berättande upphör aldrig att ställa till problem på de mest oväntade sätt.

Utvärdering och självkritik

Hej, hej. I går kväll var jag och min dotter på Coop Forum och köpte nya stövlar storlek 31, en Monsters High-docka (som belöning för att hon lärt sig att cykla), en kruka till vårt olivträd som ska flytta in från balkongen, kutterspån till våra marsvin, disktrasor och mejeriprodukter. Det var så pass otympliga saker att bära att det var svårt att gå hand i hand på vägen hem, genom mörkret och fukten.

Annars så arbetar jag med nästa Galago och med mina extraknäck. Om aftnarna pressar min fru och jag oss igenom samtliga sex säsonger av Dexter när jag inte sitter böjd över det nya projekt jag nämnde i förra inlägget. Och oktober är årets bästa månad.

Och här ska ni få se på lite fina saker jag plockat fram åt er:

1. En pinfärsk krönika i Tidningen Liljeholmen-Älvsjö, som handlar om vilken hycklare jag är.

2. Den första recensionen av Apburen publicerades nyligen i Helsingborgs Dagblad, tidningen med den bästa kulturbevakningen i svensk landsortspress. Att den var positiv gladde mig mer än nästan någon annan recension jag fått det senaste decenniet.

Det går förresten att köpa Apburen om man blir nyfiken. Jag vet inte riktigt vilka bokhandlar som tagit in den (och jag anar att den är ganska svår att hitta eftersom den är så liten och tunn) och det är nåt knas på Adlibris (som faktiskt ämnar ta omslagspriset 5 kr för den). Men man kan beställa boken från exempelvis Bokus för 19 kr eller cdon för 9 spänn.

3. Efter moget övervägande har jag beslutat att "stärka" min "närvaro" i "sociala" "medier". Om man vill kan man gå in på det där Facebook och tycka om sidan Hey Princess, som man hittar här. Var inte rädda för att göra det, sidans tagline är "Facebooksidan som inte spammar dig förrän den har anledning."

Nästa stora grej

Ja, det kanske inte ser så mycket ut för världen, men det är vad jag åstadkommit idag. Den första dag denna höst jag kunnat ägna åt mitt eget, efter en vansinnig augusti och ännu mer förryckt september, som vägrade ta slut förrän en vecka in i oktober. Bokproduktioner, marknadsföring, administration, ett nummer av Galago att sätta ihop och så bokmässan på det. Puh.

Men idag har jag alltså på riktigt kommit igång med nästa projekt, som jag säkert kommit på ett fånigt kodnamn åt som jag inte orkar leta reda på just nu. Men det är hemligt, så hemligt att jag bara vågar publicera ovanstående "teaser" i förvissningen om att ingen kan läsa min handstil.

Annat jag gjort idag: ätit lunch med min fru, sett två tredjedelar av Familjen Bruun få Gomorron Sveriges programledare att köjes, promenerat från Hötorget till Fridhemsplan i den arktiska höstluften, byggt Lego med min dotter, städat en marsvinsbur och fixat ett nytt, roligt extraknäck. Nu ska jag arbeta lite mer på det hemliga projektet och se på Dexter.

Avslutningsvis vill jag citera havets herre Ulmos ord till Turgon, herre av Gondolin: ”Älska inte alltför högt dina händers verk och ditt hjärtas uppfinningar”.

Mitt i debatten

Milda makter. På senaste tiden har jag varit i hetluften inte mindre än två gånger. Först skrev jag den här krönikan om pigavdraget i Tidningen Liljeholmen-Älvsjö, vilket renderade mig fler – och argare – upprörda mail än något annat jag satt mitt namn under. Mina kritiker sönderfaller i fyra huvudsakliga kategorier:

1. Personer som driver företag inom den s k RUT-sektorn. Mitt svar till er: Jag har all förståelse för att ni värnar om era jobb och företag, men det har hänt flera gånger tidigare att icke livskraftiga branscher helt beroende av statliga subsidier har gått under. Tekoindustrin. Varvsindustrin. Bilindustrin. Den enda skillnaden är väl att er bransch aldrig borde ha uppstått till att börja med.

2. Personer som behöver avdragsgill hemhjälp p g a sjukdom i familjen. Mitt svar till er: Givetvis ska samhället ge er den hjälp ni behöver. Men jag tror mycket mer på behovsprövning än på att bara de som har råd ska få denna hjälp.

3. "Desperata" personer som "försöker få livspusslet att gå ihop". Mitt svar till er: Har ni råd med hemhjälp – avdragsgill eller inte – har ni också råd att arbeta mindre. Tycker ni er inte ha det, kanske ni kan se över era utgifter? Ni har säkert möjlighet att skippa en semesterresa. Argument som "nu kan jag umgås med barnen i stället för att städa" håller inte. Uppmana barnen att hjälpa till i stället, det är också ett sätt att umgås. Är barnen för små för att hjälpa till, passa på när de sover eller städa inte så förbannat mycket. Har du inga barn, är fullt frisk och utnyttjar pigavdraget i alla fall, behöver du inte hem- utan psykologhjälp. Alternativt en hurring. Och på tal om psykologi –  är möjligen anledningen till att ni blir så fruktansvärt upprörda över att bli ifrågasatta, att ni innerst inne vet att ni ägnar er åt något förkastligt? Att ni skäms?

4. Personer som upprörs över att jag lär mitt barn att riva ner reklamlappar. Mitt svar till er: Vad är ni för sjuka individer, och hur många är ni egentligen? Det är upptejpade reklamlappar, för Jesu skull! De saknar helt verkshöjd, har inget budskap (annat än indirekt) och är till råga på allt illegalt uppsatta. (Vilket jag i och för sig skiter i, men det gör knappast ni när det kommer till graffiti eller hårt kämpande kulturföreningars affischer.)

*rättar till obefintlig slips*

I går hamnade jag oväntat mitt i höstens viktigaste, mest relevanta kulturdebatt när  DN:s Jonas Thente gick till hårt angrepp mot mig i sin blogg. Jag vedergällde skoningslöst på Galagos hemsida, och tror att jag "vann". Debatten varade i alla fall några timmar längre än Tintin-débaclet på Kulturhuset.

Hösten är den bästa årstiden

Nu har jag varit på bokmässan, men den sjukdom jag ådrog mig i Göteborgs djupa mässhålor gör att jag måste lägga ytterligare distans mellan mig och ämnet ifråga innan jag orkar summera. I stället tänkte jag berätta om vad jag har inplanerat under hösten:

Torsdag 11 oktober 
Kl 19.00. Jag läser på releasefesten för Mathias Boströms roman Dokumenthanterarna. Restaurang Landet, Hägersten.

Onsdag 17 oktober
Kl 12.00. Vernissage för Galagoutställning. Jag pratar serier, satir och censur. Folkets hus, Huddinge.

Torsdag 18 oktober
Kl 18:00. Releasefest för min lilla prosadebut Apburen. Jag läser upp boken i sin helhet! Vänstra baren, Häktet, Hornsgatan, Stockholm.

Måndag 12 november
Jag pratar serier och självbiografi på Bokens dag. Linköpings stadsbibliotek.

Torsdag 6 december
Jag pratar om mitt så kallade författarskap. Gamlestadens bibliotek, Göteborg.

Fler programpunkter tillkommer kanske. Tack för idag.

Kamp i fickformat

Så har det blivit dags att tillkännage nr 2 av de 5-6 bokprojekt jag tidigare svamlat om. Det här har krävt en ännu mindre arbetsinsats från min sida än den 28-sidiga prosaboken; projektet vi talar om är nämligen en pocketutgåva av serieromanen Mats kamp. Det arbete som trots allt utförs pågår nu för fullt, och boken är planerad att finnas i pocketställ landet över i mitten av november.

Eftersom jag inte orkat rita så mycket (närmare bestämt en illustration och en slapp humorstripp om Simon Gärdenfors) sedan originalutgåvan blev klar blir det inget extramaterial à la Hey Princess-pocketen, utan denna nyutgåvas enda raison d'être är att nå en ny, bred publik. (Det är därför jag sett till att förse den med ett mycket konstigare omslag.)

Om ett par veckor hoppas jag för övrigt få tid att börja arbeta på riktigt med nästa mer ambitiösa bok. Jag har tänkt på den när jag promenerat, när jag stått i duschen och när jag åkt tunnelbana. Jag har gjort research och läst facklitteratur i ämnet. Och nu börjar det bli dags att göra något slags manus/skiss/synopsis. Det kliar i fingrarna, men först är det bokmässa. Vi ses där, hoppas jag.

Mats R Jonssons XVII:e bokmässa

Nu var det visst ett tag sedan jag skrev här. Igen. Eftersom det är bokmässans fel (böcker och tidningar skulle lämnas till tryck, monterprogram planeras, tågbiljetter köpas etcetera), är det något av en ödets ironi att jag bryter tystnaden genom att skriva om just bokmässan. I Göteborg.

Som vanligt åker jag ner redan nästa tisdag för att bygga monter och insupa atmosfären, och kommer inte hem igen förrän sent på söndag kväll. Likt alla år vid den här tiden känner jag en blandning av förväntan och fruktan.

Men vad är det då jag ska göra? Jo:

Torsdag 27 september
15:00 Jag signerar Mats kamp, Hey Princess, I detta satans rum och min nya affisch (se nedan) i Galagos monter A01:40.
20:00 Jag hänger på Galagos stora bokmässefest på Pusterviksbaren. Säg hej om du ser mig!

Fredag 28 september
13:00 Jag modererar ett seminarium om serier och satir i Aftonbladets monter B07:40.
15:00 Jag signerar i Galagos monter A01:40.
16:00 Jag samtalar om, tja... serier och satir i ABF:s monter B09:19.

Lördag 29 september
14:30 Jag signerar min splitternya lilla prosabok Apburen i Orosdi-Backs monter B04:45.

Söndag 30 september
12:00 Jag signerar i Galagos monter A01:40.

En rolig affisch att köpa in till lärarrummet.

Apburen.

Mannen med choklad i

Ett kallt regn vräkte ned över Gröna lund i går men det gjorde alls ingenting, ty jag uppfyllde en livslång dröm. Först försökte jag vid Toblerone/Dajm-hjulet, där jag spelade bort 200 kronor för att sedan förnedras av en måhända 18-årig snärta som sa "ja ja, ta en regnhatt i alla fall" och tryckte ett monstrum av skör, rosa hårdplast (till vänster på bilden nedan) på mitt grånande huvud. Nedstämd sökte jag mig till Mjölkchoklad/Schweizernöt-hjulet, där jag slängde upp en sista hundring på disken och jämrade högt när hjulet stannade på 46. Så nära, min serie inleddes med nr 47. Trodde jag. För tjejen vid hjulet utropade "vad gnäller du för - du vann ju!?" och jag såg en försvinnande liten 46:a längst ned till vänster på den första av mina "brickor". Seger. Upprättelse. Tröst.

Det enda störande inslaget var att vädret regnade på min segerparad från Gröna lund till Slussen, varför min avundsjuka publik inskränkte sig till ett minimum. Men jag är lycklig i alla fall, och Per Hagman och hans gelikar kan gott behålla sitt fördömda Monte Carlo.

Nu vet ni det. Då kan ni lika gärna också få veta att en synnerligen försenad Mats kamp-recension dök upp på Göteborgs-Postens "webbplats" i förra veckan. Jag tror att den skrevs när boken var aktuell, men fastnade någonstans på vägen från papper till "webbplats". Nåväl, läs den här. 
(Om någon undrar: nej, jag hittade inte recensionen genom så kallad ego-googling – något jag ser som helt förkastligt – utan med hjälp av förlagets pressbevakningstjänst.)

En sak till: Här kan man läsa min splirrans nya krönika i Tidningen Liljeholmen-Älvsjö, den första för höstsäsongen tillika den kanske mest deprimerade hittills. Jag missade förresten att länka till ett par av vårens krönikor under mitt blogguppehåll, och nu är de borta från tidningens "webbplats". Så jag kanske publicerar dem här vad det lider.

Nu ska jag läsa en god bok och äta Schweizernöt.

Min prosadebut: 28 sidor senare

Det senaste året har jag hummat och brummat i blogg'n om olika hemliga projekt med mystiska kodnamn. Nu har det äntligen blivit dags att offentliggöra det minsta av dem: lagom till bokmässan kommer min prosadebut Apburen att ges ut av Orosdi-Back. Boken är en del av deras satsning på tunna, nyskrivna böcker till det helt bisarrt låga priset av fem kronor. (Läs mer om detta här.)

Och ja, boken är tunn. Bara 28 sidor. Vilket är bra. I åratal har jag velat sammanställa mina spoken word-texter till något slags prosasamling, men aldrig kommit till skott. Något annat har alltid kommit emellan, vilket givetvis till stor del beror på att jag varit rädd för att misslyckas. Bli refuserad eller, ännu värre, utgiven i kraft av mina serieböcker och sedan skändligen sågad. I det här opretentiösa formatet vågar jag försöka.

Men vad är det för bok då? Apburen är en novell, eller kanske snarare en mikroroman, med följande baksidestext:

I en norrländsk småstad utlyser kommunen – i samarbete med Hemköp – en tävling för att hylla kärleken, där det vinnande paret får gifta sig inför publik under stadens karneval.
Pernilla, som jobbar i kassan på Hemköp, anmäler sig mest för att göra sin chef glad, men tävlingen får all gammal skam hon burit på att oväntat komma upp till ytan. De där fula, privata hemligheterna som ingen någonsin får veta, för vem skulle kunna älska henne då?

Boken kommer att finnas till salu på bokmässan i Göteborg, och jag signerar i Orosdi-Backs monter på lördagen kl 14:30-15. I början av oktober finns den i bokhandeln.

Vad gjorde Dostoyevsky i Chernobyl?

Är det verkligen bara jag som ser vad som håller på att hända? Förfallet inleddes antagligen redan någon gång efter Sovjetunionens upplösning, när de ekonomiska och kulturella förbindelserna mellan väst och öst blev allt viktigare och fler och fler ryssar började lära sig engelska och kommunicera med världen väster om Viborg. Sedan kom internet, och utvecklingen började skena.

Jag talar förstås om det utrotningshotade fenomenet "svensk transkribering av ryska namn". Som korrekturläsare för en tv-spelstidning har jag i över ett decennium hållit stånd mot groteska språkliga missfoster som "Chernobyl",  "Yuri Gagarin" och "Gorbachev". Jag har egentligen rätt dålig koll själv och är inte alls hundra på huruvida Tetris-skaparen Алексей Пажитнов heter Aleksej Pajitnov eller Aleksej Pazjitnov på svenska, men vad jag definitivt vet är att han inte heter Alexey Pazhitnov.

Jag har kämpat. Jag har gjort mitt bästa, men nu ger jag upp. På sista tiden har sjukdomen spridit sig till de svenska morgontidningarna, vars hemsidor och allt oftare även pappersutgåvor degenererat till ett veritabelt vilda västern. Författare, regimkritiska bloggare, korrupta ämbetsmän, medlemmar i Pussy Riot... då och då transkriberas deras namn till svenska, oftast till engelska och ibland till jag vet inte riktigt vad. Det hela lär ju bero på det snabba nyhetsflödet, att tidningarna tar in massor med obearbetat nyhetsbyråmaterial, att korrekturläsarna sagts upp, att gammal hederlig bildning offrats på marknadens och underhållningens altare samt att till och med nyhetschefer besvurit sig till livsinställningen "orka säga palla".

(Arrgh. Grrraaah. Ja, jag fyller 40 om ett halvår och har redan flera gråa strån.)

Men huvudanledningen till att jag måste ge upp är en annan. Om exempelvis en rysk dubstep-DJ med goda engelskkunskaper och många internationella kontakter anser sig heta Alexey Pushkin i den latinska världen, vem är då jag att tvinga honom att heta Aleksej Pusjkin?

Slutar inte allt, precis som vanligt, med att jag gör mig löjlig?

EDIT kl 16:04

Samma dag som jag skrivit ovanstående publiceras denna artikel på dn.se och jag brister ut i ett sorgset "vad var det jag sa!?". Titta, bara titta vad Sovjetunionens siste president kallas i slutet av artikeln, som för övrigt är skriven av tidningen själv, inte av någon obskyr nyhetsbyrå.

Se en 19-årig Mats Jonsson misslyckas med att öppna en champagneflaska

Jag kommer in från vänster 0:23 in i filmen, en dokumentär om champagnefrukosten vid Ådalsskolan i juni 1992. På internet courtesy of Leo A Sörlin. Mitt gäng (minus mig) återkommer vid 3:43.