Jag brann och dröp

Efter att ha varit slutsåld i nästan nio år finns nu min sägenomspunna debutbok Unga norrlänningar att köpa igen, tack vare det teknikens under som kallas print on demand. I dagsläge är det bara Bokus som fått upp den, men inom kort kommer den att kunna beställas från Adlibris, cdon och de andra lirarna också. Om någon undrar över varför jag skriver "i dagsläge" i stället för "i dagsläget" här ovanför, så finns faktiskt förklaringen till detta på sidan 55 i Unga norrlänningar. 

Boken är 15 år gammal, men de äldsta serierna gjorde jag redan 1989, vid 16 års ålder. När jag bläddrar igenom boken för första gången på många år, känner jag mig kluven. En del serier präglas av en nördigt intern dumhumor som är ganska rolig, en del har verkligen det där brinnande Teenage Kicks-debutalbums-allvaret: det märks hur oerhört viktiga de här serierna var för mig. Hur starkt jag kände och hur av nöden det var att förmedla det. 

Men somliga serier har sannerligen inte åldrats med värdighet. Mitt tjugoåriga jag fullkomligt dröp av gymnasieförakt, mindervärdeskomplex och frustration, varför skildringen av vissa personer ofta förmedlar vad jag faktiskt kände, men också går långt över den moraliska gräns jag stakade ut längre fram i min karriär. I åtminstone ett eller två fall gick jag så hårt in för att återupprätta mitt skadskjutna ego att serierna blir till rena hämndaktioner. Usch. Jag tänker aldrig mer göra en serie i affekt.

Till råga på allt hade jag inte fattat att man måste byta namn på människorna man gör serier om. Ett exempel på detta finns i serien nedan, vilket oskyldiga fick lida för när det som var menat som en hyllning tolkades som ett påhopp. Men det är länge sedan nu. Så länge sedan att jag till och med vågar lägga ut serien på internet. Klicka på den för att läsa en större version.

Klippkort till Umeå

 Vad jag gjorde i helgen? Var i Umeå, förstås. På Bildmuseet, där det var vernissage för utställningen Serier från norr, där jag medverkar. Ett helt otroligt museum, där det är en ära och ett nöje att ställa ut. Här kommer ett smärre fotoreportage med sjaviga Iphone-foton.

 Joanna Hellgren intervjuas av Lisa Lundström. Jag vill rikta ett stort tack till Lisa, som satt ihop utställningen, och till Jonas Lidström Isegrim som tog initiativet till den. 

Tyvärr fick jag bara med knappt halva Gerd och Karin Aurells peformance på bilden, p g a en pelare och stor publik. Här vill jag för övrigt inflika hur mycket jag uppskattar att det finns norrländska städer som vill och vågar satsa på kulturen. Jag skulle kunna nämna vissa andra orter som gör anspråk på titeln "Norrlands huvudstad" men är direkt kulturfientliga. Ni vet vilka ni är.

Min far smakar på en av Bildmuseets jubileumskakor. (De var tyvärr så goda att jag föråt mig på dem.)

Det var försommarens första dag i Umeå, och palmerna hade slagit ut lagom till efter-vernissage-hänget, där bland andra Erik "Littfest" Jonsson och Anneli Furmark var med och hängde.

Den väggklocka jag tänkt ställa ut (en fysisk manifestation av en symbol för åldrandet, se serien "Dagar med Ellen" i Mats kamp) visade sig vara radiostyrd, och därmed inte fungera norr om 68:e breddgraden. Jag fick tillverka en ny på plats, så nu har jag två. En för utställningar norr om 68:e breddgraden och en för utställningar söder om 68:e breddgraden.

På en utställning som heter Serier från norr måste man förstås ställa ut sin serie "De bodde i norr", om man råkar ha en sån. Gudis, så stolt jag är över den serien.

På utställningens skissavdelning visas några uppslag ur kommande barnboken "Monstren i skogen", kompletta med till hälften utsuddad handtextning, fasttejpade lappar och annat sunk.

Och på gräsmattan utanför lapade västerbottningarna sol vid foten av världens största klädnypa. Utställningen pågår ända till i oktober, så de får nog tillfälle att se den. Gör det du också, om du har vägarna förbi.

Och köttet blev till ord

Oj, det slog mig att jag har en gammal serie liggande som inte så många har läst. Och så kan vi ju inte ha det. Den heter Och köttet blev till ord, publicerades i nr 1/06 av tidskriften Provins och handlar om hur jag blev serietecknare. Som en bonus innehåller den min första självbiografiska serie Min prao, som inte heller den har lästs av så många. Mycket nöje!

Välkommen till utdelningen av 2013 års MJ-pris

Datum:

måndag, 20 maj, 2013 - 17:00 till 17:01

Adress:

Krabat, Kungsgatan 60, nb

Sverige

I samband med årets högtidlighållande av Mats Jonssons 40-årsdag instiftades ett pris i hans ära, MJ-priset.

Priset ska gå till en person som har gjort betydelsefulla insatser i det offentliga samtalet i Mats Jonssons anda, och kommer att delas ut en gång om året under fem års tid. Prissumman på 300 kr har möjliggjorts genom en insamling.

Det är en ära för Galago att på detta sätt kunna uppmärksamma personer som är viktiga för socialistisk idédebatt.

Välkommen till årets prisutdelning, där Mats Jonsson står som värd och modererar ett miniseminarium med pristagaren som inledningstalare.

TID

Måndagen den 20 maj kl. 17.00 - 17.01 med efterföljande mingel

PLATS

Krabat, Kungsgatan 60, Stockholm

ÖVRIGT

Lättare mat serveras från kl. 16.59, prisutdelningen börjar 17.00 och efter seminariet fortsatt mingel på gatan utanför

ANMÄLAN

Senast  den 16 maj

Bindande anmälan. Deltagare som uteblir utan att ha avanmält sig per e-post: info(snabel-a)galago.se eller tel 070-410 20 83 kommer att debiteras 100 kronor.

Anmälan och mer information

Åke Ohlmarks i tredje riket

Förra tisdagen spelade jag in ett avsnitt av Flumskolan, Galagos och Aftonbladet Kulturs nya podcast. Tillsammans med Rebecka Kärde och rektor Johannes Klenell diskuterade jag Tolkien och den svarta magin, den åldrade Sagan om ringen-översättaren Åke Ohlmarks fradgande vansinnesangrepp på JRR Tolkien, hans böcker, familj och läsare. (Lyssna här!) Det finns dock en viktig detalj som jag valde att inte ta upp i samtalet, eftersom den färgat av sig på hela diskussionen och riskerat att ställa verket vi talade om i skuggan. Men sanningen måste ju fram, så här kommer den.

Det var i tonåren jag läste Tolkien och den svarta magin första gången. Besatt av Sagan om ringen slukade jag allt som på något vis hade med Tolkien att göra, när jag inte ritade väggkartor över Midgård eller spelade rollspel. Den här boken var svåråtkomlig, men det fanns ett ex på biblioteket i min farmors hemort Arjeplog. Jag upplevde boken som en veritabel skrattfest. Den lärde akademikern hade uppenbarligen blivit galen efter att ha ignorerats av familjen Tolkien och hamnat i bråk med en alkoholiserad Tolkiennörd, och använde nu all sin icke föraktliga formuleringsglädje till att ta heder och ära av "Tolkieneriet" i en litterär motsvarighet till en splatterfilm. Det verbala våldet var så överdrivet att det inte gick att ta på allvar.

Jag blev äldre, jag blev kvasiintellektuell, jag slutade bry mig om Åkes och JRR:s gubb-fejd. När jag nu skulle läsa om "Magin" och göra lite Ohlmarks-research inför Flumskolan drog jag mig emellertid till minnes en passus i Hans Alfredsons kontrafaktiska andravärldskrigsroman Attentatet i Pålsjö skog. Efter ett överfall mot ett tyskt permittenttåg ockuperas Sverige av Tyskland, och vid de svenska nazisternas firande på Skansen håller riksführern Per Engdahl ett tal skrivet av – Åke Ohlmarks. På vad baserade Alfredson att Åke Ohlmarks skulle ha blivit nazistisk medlöpare vid en tysk ockupation? Personliga antipatier, eller något mer? Vad gjorde Åke egentligen under de mörka åren?

Vid det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933 var Åke Ohlmarks 22-årig student och redaktör för Lundagård. I tidningens spalter hyllade han "de handlingskraftiga tyskarna". Senare under året flyttade han till tyska Tübingen, där han arbetade som lektor i svenska till 1934, då han började arbeta vid universitetet i Reykjavik. Tillbaka i hemlandet misslyckades han med att få docentbetyg på sina två avhandlingar, och en fortsatt akademisk karriär i Sverige var därmed en omöjlighet. 1941 erbjöds han en tjänst vid universitetet i Greifswald, där han stannade till våren 1945 – bara ett par veckor innan Röda armén intog staden. Allra mest graverande är hans nära samarbete med teologen och nazisten Wilhelm Koepp, och att Ohlmarks vid åtminstone 18 tillfällen föreläste i samarbete med något som bar det minst sagt suspekta namnet "Institut för studium och eliminering av judiskt inflytande i tyskt kyrkoliv". 

I Tolkien och den svarta magin beskriver sig Ohlmarks som prosemitisk, och han återkommer flera gånger till nazisterna som det ondaste onda (givetvis med undantag för Tolkiensällskapen i Malmö och Uppsala). Är det bara ett försök att distansera sig från sitt eget bruna förflutna? Det är förstås omöjligt att veta, men jag betvivlar att han någonsin var en brinnande nazist. Ohlmarks var förmodligen bara en simpel medlöpare, en blåbrun Lundakonservativ som grep möjligheten att göra akademisk karriär i Tyskland när dörren till en svensk karriär stängts. När han återvände från det krossade Nazityskland var han persona non grata i den akademiska världen, och kom att arbeta som översättare, författare och filmproducent. Åke Ohlmarks, som jag alltid trott var professor, var i själva verket en akademisk loser. 

Det är ingen långsökt teori att det var därför han slutade sitt liv som en arg och bitter man. Han blev aldrig docent. Hans tyska karriär slutade i katastrof. Hans älskade universitetsvärld ville inte veta av honom. JRR Tolkien tyckte inte om hans arbete och vägrade träffa honom. Christopher Tolkien svartlistade honom som översättare av faderns verk. Tolkiensällskapen gav honom kärlek och uppskattning, men allt detta vändes i hat och sorg när den berusade "Gandalf" kom hem till honom och betedde sig som ett svin. Det hela är verkligen djupt tragiskt.

Was passiert?

Okej, nu blir det ett sånt där blogginlägg där jag tipsar om saker jag gjort. Inte världens roligaste läsning, kanske, men jag lovar i alla fall att inte säga ett enda ord om mina krämpor.

Först och främst så medverkar jag i utställningen Stockholm i seriernas värld på Stockholms stadsmuseum. Utställningen pågår till den 5 maj och man kan läsa mer om den här.

För det andra så finns äntligen Pojken i skogen, den bästa bok jag någonsin kommer att göra, att köpa igen. Det rör sig om en print on demand-utgåva, så det är ingen idé att leta efter den i bokhandeln, men går att beställa från samtliga internetbokhandlar.

För det tredje så har Mats kamp kommit i pocket. Den finns lite överallt.

För det fjärde så har jag skrivit två nya krönikor i min lokaltidning. Den ena handlar om en snöklump och den andra handlar om Stjärnornas krig.

Bilden? Den är en reproduktion av konstverket Sauron med kepa (filtpenna på papper, 2013) av Ellen Jonsson.

Ovanliga sjukdomar jag diagnostiserats med

Det tråkigaste som finns är som alla vet vänner, bekanta och främlingar som mal på ad nauseam om sina diverse krämpor, men eftersom bloggn saknar såväl sponsorer som uppdragsgivare (och min fru är upptagen med annat) finns det ingen som kan hindra mig. Så här kommer… ett långt inlägg om mina diverse krämpor!



Fram till för lite drygt två veckor sedan led jag av två ovanliga sjukdomar.

I tonåren fick jag veta att jag  har en mutation i min PBGD-gen på kromosom 11, och därmed är en av de cirka tusen svenskar som har anlag för akut intermittent porfyri. Men jag har, hittills, kommit billigt undan då jag aldrig upplevt några symptom. Den enda påverkan diagnosen haft på mitt liv, är att jag måste nämna min sjukdom vid allt samröre med sjukvården, eftersom jag är överkänslig mot en lång rad läkemedel. Som femtonåring var jag mycket stolt över det brandgula varningskort jag måste bära i plånboken tillsammans med Föreningsbanken-legget och lånekortet, men tyvärr förlorade jag det – tillsammans med plånboken och dess övriga innehåll – vid en fräck stöld i ett omklädningsrum på Ådalshallen 1989. Jag har fortfarande inte orkat skaffa något nytt.

För kanske tio år sedan fick jag veta att jag även lider av keratokonus, en degenerativ ögonsjukdom jag delar med några tusen andra svenskar. Även här har jag klarat mig ganska bra, då det enligt landets främsta keratokonus-webresurs (vilket lustigt nog är en tråd på ett pokerforum) inte är helt ovanligt att sjukdomen leder till blindhet på ett eller båda ögonen.

För mig innebär keratokonus att jag ser fullkomligt uselt på höger öga (även med glasögon), men det friska vänsterögat kompenserar det mesta. Mitt djupseende är det dock si och så med, vilket leder till en viss klumpighet. Faktum är att jag för några år sedan försökte rätta till problemet genom att hyvla av en bit av hornhinnan med laser, för att lättare kunna använda en hård lins som skulle ge bättre syn på det degenererade ögat. Tyvärr blev jag aldrig vän med linsen, eller råskinnet till specialoptiker som skulle hjälpa mig att prova ut den, så det blev inget. Men jag klarar mig.

Men vad var det som hände för två veckor sedan? Ett mirakulöst tillfrisknande, eller kanske rent av två? Nej, det som skedde var att jag drabbades av en tredje ovanlig sjukdom. Förra lördagen vaknade jag och hade ett kraftigt lock för vänster öra. Jag har haft vaxpropp tidigare, men det här var något annat. Allt eftersom dagen gick blev jag allt mer yr, och jag insåg att jag – trots den kraftiga hörselnedsättningen – var mycket känslig för störande miljöljud. Sorl, barnskrik, hushållsmaskiner och sånt. Jag gick till arbetet på måndagen, men raglade mest omkring och kände mig väck. Att hämta ungen på fritids var som att stiga ner i Dantes helvetestratt.

Så jag stannade hemma och vilade, och dagen därpå fick jag komma till Dr Koffert på vårdcentralen. Han hittade ingenting och sa åt mig att gå till en sjukgymnast (!?) om yrseln inte gav med sig på några veckor. Men jag anade oråd (och man kan ju inte vara hemma från jobbet vecka ut och vecka in i det nya Sverige utan att riskera att hamna hos nån jävla jobbcoach), och lyckades få tid hos en specialist två dagar senare. Diagnos: sudden deafness (drabbar något tusental svenskar). Behandling: vila och en sabla massa kortison. Jag åkte hem med tunnelbanan (vilket med min nya hörsel motsvarade något slags korsning mellan grisbil och skolbuss där oldschool-Neubauten agerade t-banemusikanter). Kom hem och googlade upp skiten, varvid jag insåg 1) att risken för att hörselskadan skulle vara permanent var ca 50 procent, 2) att jag var på väg in i en framtid där jag kanske inte skulle kunna gå på konserter, hänga i barer och på kaféer, flyga flygplan eller gå på bio (d v s inte kunna göra något roligt alls) på grund av ljudkänsligheten samt 3) att en möjlig orsak till sudden deafness är en i och för sig godartad men ändå hjärntumör.

De följande dagarna tillbringade jag följaktligen med att vara livrädd och akut deprimerad, men även denna gång slapp jag billigt undan. Efter några dagar hörde jag bättre, och efter tio dagars kortison och (relativ) vila är jag nu återställd. I morgon börjar jag arbeta igen, och snart är min barnbok klar. Jag må vara en halvblind mutant, men jag har i alla fall hörseln kvar.