torsdag 22 december 2011

Från årsbästalistorna




"Hur blir man egentligen en god och värdig människa? Mats Jonssons färska seriealbum är en politisk och gripande pappabok som inte väjer för de svåra frågorna."
Philip Teir, Expressen

"Om priset man betalar för att flytta från landet till stan: en längtan och dubbelhet som bara blir starkare när man får barn."
Sven Olov Karlsson, Expressen

"Den nyaste och hittills bästa delen av Jonssons självbiografiska serieprojekt. Mats och Victoria får barn, en förändring som slår ner i vardagen som en omvälvande men välkommen bomb. Boken är en ärlig uppgörelse med vardagens slitningar och dess konsekvenser. Rekommenderas särskilt till blivande föräldrar."
Sanna Ulfsparre, Västerbottens Folkblad

"Årets roligaste: Mats Jonsson och Liv Strömquist
Den som säger att tecknade serier inte är litteratur ombedes vänligen vända sig till Galago förlag och stifta bekantskap med Liv Strömquists Ja till Liv och Mats Jonssons Mats Kamp. Bättre än så här blir det inte."
Lena Kvist, Borås Tidning

"Det är en stor glädje att Jonsson slutat skildra sitt sexliv och i stället blivit både ödmjuk och fradgande politisk. Att hata föräldralitteratur men orka skriva om föräldraskap, och om samtiden, som är så sorglig. Det är en bedrift. "
Ida Säll, Svenska Dagbladet

"Liksom Knausgård har Jonsson som mål att skildra hela sitt liv i bokform, som serieromaner. En utelämnande självanalys med en skarp samhällskritisk udd."
Stefan von Martens, Svenska YLE

"Även Mats Jonsson inspireras av Knausgård i Mats kamp. Den är som en förkortad och illustrerad variant av Min kamp 2. Förlossningsscenerna i båda är fantastiska!"
Karin Lundquist, Tidningen Ångermanland

Vilken är den bästa svenska bok du läst i år?

"Det är nog helt klart Mats kamp av Mats Jonsson! Helt underbart bra."
Jessica Björkäng, Bokhora

"Lätt som en plätt! Det har jag f ö redan talat om – Mats Kamp."
Johanna Ögren, Bokhora"

tisdag 20 december 2011

Tillbaka till Mordor



I går var det, otroligt men sant, tio år sedan Sagan om ringen-filmen hade premiär. För att uppmärksamma detta bjöd fantastik-bloggen Drömmarnas berg in 20 personer som fick skriva om sina minnen från när filmen kom. Eftersom jag har svårt att begränsa mig när ämnet är intressant, råkade jag av bara farten skriva en hel jädrans essä om mitt förhållande till nämnda film, och i viss mån även till Tolkien och hela nördkulturen. Läs texten här! (Den återfinns en bra bit ned i inlägget.)

söndag 18 december 2011

Radio Moskva



Alltså, vad är grejen med veckorna före jul? Jag får känslan av att alla i min omgivning så att säga kör på ångorna i bensintanken nu, och om ett påbud i morgon dag skulle utgå om att julledigheten flyttas fram en vecka skulle vi alla kollapsa likt tragiska plockepinnspel.

En synnerligen hektisk arbetsvecka avslutades med det gargantuanska utskicket av drygt 600 premieböcker och över 300 kalendrar till folk som givit bort Galagoprenumerationer. (Erbjudandet gäller ända fram till jul, titta här!). Tyvärr svek jag tomtebrigaden när striden var som hetast, då dagis ringde för att berätta att mitt barn insjuknat. (Hon mår redan bra igen.)

Och så helgen då, med Galagos stora julfest på Strand, och mitt och Sara Hanssons uppträdande på Biblioteket Plattan. Det var tung bokmässestämning i mitt käll vid middagstid idag, när jag vaknade med såväl betongkeps som kopparslagare och måste hetsa iväg för att stå på en scen och prata om serier. Men det gick bra, och tack och lov hade jag ingen monter att ta hand om. För att dra ännu en parallell så förhöll sig den här helgen till bokmässan som Lollipop förhöll sig till Hultsfedsfestivalen – det var i stort sett samma sak, men allt blev liksom mycket jobbigare när man tillbringade nätterna i sin egen säng i stället för i ett tält på en camping. Skenvärlden rasade och fick byggas upp på nytt, typ.

Men nu kom jag av mig. Julfesten, alltså. Det roligaste var nog att träffa Max Andersson för första gången på sex år, och höra detaljerna om hans långdragna filmprojekt Tito On Ice, som nu är avslutat. Den skulle faktiskt kunna få mig att besöka en filmfestival, och det vill inte säga lite.

I övrigt vill jag bara berätta hur mycket jag hatar snöblandat regn, framförallt när det borde vara fullfjädrad vinter. Och så är det en dum idé att läsa i sin bra bok (Tillrättaläganden av Jonathan Franzen) på tunnelbanan hem från en backanal, då man ändå inte minns vad man läst dagen därpå utan bara har tappat bort var man egentligen var någonstans.

Och så var det lite annat:

Svenska Dagbladet kompenserar det faktum att de ännu inte recenserat Mats kamp med en mycket fin krönika av Magnus Gylje.


Dagens arbetes recension här ovan gladde mig också, liksom den nedanstående, som jag faktiskt inte vet var den publicerats. Jag fick den av min farbror, som i sin tur fått den av sin svåger:

Jag höll för övrigt på att förgås av intresse när jag i veckan hörde ett rykte om att boken recenserats i tidskriften Pappa, ni vet det där nya "magasinet" som hade en gravt photoshopskadad Marcus Birro på omslaget till sitt första nummer. Men tyvärr utgjordes "recensionen" av den av mig själv författade pressreleasen, med några stycken omkastade. Dessutom hävdades boken vara illustrerad av Ricardo Cortés. Men man får tacka för det kostnadsfria annonsutrymmet!

Hm, det var något mer jag skulle säga. Just det: Nya Galago har precis kommit och bör nå återförsäljarna typ på tisdag. Jag är mycket nöjd med numret, så köp det gärna. Och så börjar jag långsamt vakna ur post-boksläpp-koman och har faktiskt börjat nosa (och mer än det) på ett par (i alla fall för mig) djävulskt intressanta projekt. Minnesgoda läsare av bloggn kommer förstås ihåg de tre gamla projekten med kodnamnen X (den kapsejsade Hey Princess-långfilmen), Y (den amerikanska utgåvan av Hey Princess) och Z (Hey Princess-appen). Härmed proklamerar jag officiellt att Projekt AC (Hey Princess som kasperteater?) och Projekt BD (Hey Princess på forngrekiska? På laserdisc?) är i full gång, och förhoppningsvis kan jag berätta mer om dem innan den så kallade vintern är förbi.

fredag 16 december 2011

Hanako Yamada



Det var vår sista kväll i Tokyo och Galagodelegationen var övermätt på intryck. Skyskrapor, neon, tempel, restauranger, smaker, nattklubbar, dofter, museer och tiotusentals ansikten flög genom huvudet när vi satt i en minimal bar och försökte oss på något slags sammanfattning. Vi hade mött många japanska serietecknare, besökt de stora mangaförlagen och vandrat genom gigantiska underjordiska bokvaruhus med hyllkilometer av serier på japanska med ryggarna utåt. Den berömda mangascenen hade aldrig känts så oöverblickbar hemma i Sverige. Jag hade börjat nysta i mysteriet, och givetvis bara funnit att det inneslöt en gåta. Den alternativa, äkta, smutsiga mangan måste finnas någonstans, men hur hitta den?

Stina fimpade ciggen och sa:
"Förresten! Jag hittade ju Japans svar på dig i dag!"



Hon tog upp en liten, fint formgiven bok vars omslag visade ett svartvitt foto av en surmulen ung kvinna som stirrar rakt in i kameran. Jag öppnade den och drabbades av en sensation. Efter två veckors genombläddrande av manga typ 1 A fick jag till sist den heliga graal i mina händer. Den taffliga men genomarbetade stil jag först lärde känna och älska i Aline Kominskys 60-talsverk, och själv ägnat 15 år och fyra böcker åt att förfina – men i en tydligt japansk skolmiljö, med pratbubblor på kanji. Jag började faktiskt skaka där jag satt.


Vi bad bartendern läsa omslagstexten och berätta för oss vad tecknaren hette, och otroligt nog kände hon mycket väl till boken och dess författare. Hanako Yamada, den dystra damen på omslaget, var en självbiografisk serieskapare som tragiskt nog blivit mest känd för att hon tog sitt liv bara 24 år gammal, och kom att ägnas ett osunt intresse i självmordsglorifierande kretsar.

Sedan dess har jag sörjt att det bara finns två sätt för mig att få läsa hennes serier (totalt två sidor finns översatta till engelska): att lära mig japanska eller att anlita någon för att översätta dem mot betalning, vilket närmast kräver att jag ger ut dem, vilket i sin tur kräver övertalning av chefer, inköp av rättigheter, detektivarbete, språkförbistring och ganska mycket pengar. Attans.

måndag 5 december 2011

Mighty fine prices – every day



När vi fick veta att det på den gamla cirkusplatsen i Kramfors nordöstra utkant skulle byggas en ny, stor butik ”ingående i en större affärskedja” var det som att vi andades lite lättare. Efter många år i utförsbacke hade det vänt för handeln i staden. De tomma lokalerna fylldes med verksamhet, det hade gjorts fina planteringar längs gågatan, både Hemköp och Konsum Extra utökade sina öppettider och sloganen ”unik småstadshopping” vände bristen på kedjor till något positivt. Men givetvis var det kedjorna vi ville ha. Att växa upp i en stad där annonstavlorna skrek ut McDonalds- och H&M-propaganda samtidigt som närmaste McDonalds låg i Sundsvall och närmaste H&M i Härnösand gör sånt med en. Och nu skulle vi få en kedja, låt vara nästan 20 år efter att jag flyttat från stan.



Och så blev det Dollarstore. Ett norrländskt lågpriskoncept som nu långsamt expanderar även söder om Dalälven. Tingeltanglets svar på hamburgerkedjan Max, kanske man kan säga. Deras slogan är ”Mighty fine prices – every day” och den fjärde juli firar de med hamburgergrillning och ponnyridning. ”Man kan ju tycka att vi borde ha fått ett NK eller liknande”, kommenterade min svärfar med döden i rösten. ”Och så fick vi Dollarstore.”



Deras parkering är alltid proppfull, men lokalen är så stor att det sällan blir riktigt trångt. Bara vid kassorna, egentligen, och vid godiset. Dollarstores godisutbud är enormt och, efter att alla skumma små kiosker lagts ned, intressantast i kommunen. I övrigt sönderfaller sortimentet i tre huvudkategorier: trista prylar av husgerådskaraktär i en kvalitet som verkar okej, asbilligt krimskrams för hela familjen och hygienartiklar av kända märken. Kategori ett struntar jag i, men det var kategori två som först lockade in mig i butiken och kategori tre som gör att jag nu besöker Dollarstore varje gång jag är i Kramfors. Allt det där bric-à-bracet som man oftast förfasar sig över och ibland känner en oförklarlig dragning till, gör Dollarstore till den enda butik i Kramfors som det går att strosa i för att slå ihjäl tid.



När man är färdig med detta kan man köpa en billig leksak (som faller sönder två timmar efter att ha kommit i kontakt med luften) för att glädja sitt barn, tjacka upp sig på tvål, schampo, tandkräm och deodorant för ett halvår till priset av ett par flaskor duschkräm på Ica, tillfredsställa husbehovet av batterier och avsluta med att botanisera på bokavdelningen. I det kreddiga 40-kronorsstället trängs deckardrottningarnas B-lag med Gunnar Blå, medan tiokronorstunnan svämmar över av misslyckade författare som Tahar Ben Jelloun, Susan Faludi och Katrine Kielos. Dollarstore är även Kramfors bästa bokhandel.

Sedan står man där med stinna kassar och en marginellt tunnare plånbok och undrar när Stockholm ska få sitt första Dollarstore, dock med en gnagande känsla av att något inte stämmer. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, förrän jag ser en intervju med kedjans grundare i Sundsvalls Tidning. På frågan om huruvida det förekommer barnarbete hos deras leverantörer svarar hon ”det gör det inte, det har jag leverantörernas ord på”. I faktarutan intill får hon bland annat lista sin sämsta egenskap och väljer följande: ”Jag är ganska godtrogen av mig.”

Och det är Dollarstores grundare inte ensam om.

söndag 4 december 2011

Julklappsjakten



Men titta. Är du i Stockholm på torsdag kan du gå på arrangemanget ovan och ordna hela julklappsbestyret samtidigt som du kan sockerchockas, ha trevligt och stödja en massa oberoende förlag. Som synes har jag ritat kartan, och hos Ordfront på Bellmansgatan 30 kan man förstås köpa mina böcker till mycket förmånliga priser. Jag tittar nog förbi och signerar lite också.



Annars så har jag fortfarande inte tid att blogga som hederligt folk, men här är två recensioner från utlandet:

Ärevördiga finlandssvenska tidskriften Ny Tid recenserar Mats kamp här.
Graphic Novel Reporter recenserar Hey Princess här.

Och så har jag skrivit en ny krönika i Tidningen Liljeholmen/Älvsjö. Här avslöjar jag två saker som kanske rubbar ert förtroende för mig, men... jag kunde inte låta bli. 1) Jag har tränat på gym. 2) Jag har social fobi.

söndag 27 november 2011

Hatgubbe etc



Kom ut från lunchen hos kineserna vid Mariatorget, i lycklig ovisshet om att det redan var dags för hatgubbe-SM. Såg skåpbilen ovan. Dog en smula. Långbenskorna, näsan och den allmänna valhäntheten fick all kärlek att dö.

När jag just googlade "hatgubbe" för att copypasta lite information för läsare som är obekanta med begreppet upptäckte jag att Seriewikin har en utmärkt artikel i ämnet som jag missat. Helt nödvändig (om än mycket dum) läsning.


Från hat till kärlek: I säsongens sista Babel är Mats kamp ett av Göran Greiders julklappstips! Gör nu inte Göran besviken, glada givare. (Spola till 47:35 om ni inte pallar se rubbet.)



Tillbaka till hat: Storsint av tidskriften Mama att tipsa om en bok där den själv, samt namngivna medarbetare, släpas i smutsen vid minst tre olika tillfällen. Ska jag skämmas? Och i så fall, ska jag skämmas över att ha varit dum mot hygglona på Mama, eller för att jag inte tog i tillräckligt för att få dem att hata mig? Svar till sign Kokettsmurf_73.



Och så kärlek igen: I går var jag, Victoria och många av våra vänner på releasefesten för Åsa Grennvalls nya bok Elfriede. Det var djävulska kul, och boken är fan ovanligt bra till och med för att vara en Grennvall-produktion. Köp, låna, läs!

Två saker till: Nätmagasinet Avant recenserar Mats kamp här. Och även kommande vecka blir det ett boksamtal! Klockan 12 fredag den 2 december pratar jag på Medborgarplatsens bibliotek tillsammans med författaren Mats Kempe. Läs mer här.


måndag 21 november 2011

Radiotystnad


Ack ack ack. Jag vet inte hur det blev så här, men det som brukar vara årets (jobbmässigt) lugnaste period har blivit en häxkittel av projekterande, mailande, telefonerande, bok- och tidningsproduktion, kartritande och förvirring. Lägg till detta privatlivets "allt som måste göras före jul" och en skenande tandvårdsräkning så blir kontentan att bloggn får lida. Det var mest bara det jag vill säga.

Frånsett då att jag vill göra reklam för mitt samtal med Uje Brandelius på Sveriges kanske trevligaste bokhandel - Söderbokhandeln på Götgatan i Stockholm - nu på torsdag den 24 november. Det börjar klockan 18:00, det ska talas om Mats kamp och serveras vin och gluttemej allt.

Och så har jag lagt till en massa nytt i kalendariet. Under vintern och våren pratar jag bland annat i Uppsala, Örebro, Umeå, Sundsvall och Sundbyberg!

Slutligen vill jag tipsa om en nidtext om Timbro jag skrev på Galagobloggen härförleden. Den är baserad på en tidigare text från bloggn du besöker nu, men har utbroderats och blivit ganska mycket roligare. Det är kul att Timbrochefen faktiskt blev så pass less att han släppte grillspaden för några minuter och skrev om saken på det där Twitter.

När det lugnat ner sig ska jag blogga om Tyskland, Hanako Yamada och Dollarstore. Bland annat. Kram så länge.

måndag 14 november 2011

Och bitarna flög vitt och brett


Ja, det blev en i sanning minnesvärd vecka. Jag kommer att avge en rapport från min resa till Göteborg, Erlangen och Nürnberg typ i morgon, men här kommer några magra ben att gnaga på under tiden.

En liten artikel i Göteborgs-Posten om mitt och Livs framträdande på Stadsbiblioteket.

Babelbloggen finns en intervju med mig, och som bonus ett filmklipp där jag läser slutet på texten Matses sista sommar, stående i mitt vardagsrum.

Jag är även intervjuad i förra veckans Mitt i Söderort, på sidan 27. (Det är möjligt att direktlänken slutar funka när det kommer ett nytt nummer, gå i så fall till "Arkiv 2011" och välj "Tisdag, 08.11.2011".



En fin recension av Mats kamp i Tiden, Socialdemokraternas tidskrift för kritik och politik.

Och, slutligen, så har jag skrivit en ny krönika i Tidningen Liljeholmen/Älvsjö.

måndag 7 november 2011

Denna vecka!




Det här blir en vecka att minnas. På onsdag åker jag till Göteborg, en av mina favoritstäder, för mitt och Liv Strömquists boksamtal på Stadsbiblioteket. Dagen därpå flyger jag till Bayern för att ... *harkel* ... gästföreläsa vid Friedrich-Alexander-Universität i Erlangen. Jag ska även göra mitt livs andra spoken word-framträdande på utländsk jord. Med tanke på hur det första gick är jag en smula oroad, men tyska studenter i det svenska språket är förmodligen snällare än berusade superhjältefans från Mellanvästern.

Sedan blir jag kvar i Erlangen/Nürnberg över helgen för att turista. Tyvärr är det vare sig ölfestival eller julmarknad (kanske lika bra, med tanke på att jag slipper en miljon fulla turister), men jag ser fram emot borgen, Albrecht Dürers födelsehus, Reichsparteitagsgelände och en massa saker jag inte känner till än. Jag lovar att lägga upp flera kassa iPhone-foton efteråt!


Och nu: lite reklam för Galagos julkampanj. För 349 kr kan du ge bort en Galagoprenumeration till en vän, och då får du även två böcker i present! Bland annat kan man välja såväl Mats kamp som Hey Princess! Det är dessutom helt okej att ge bort en julklapp till sig själv. Kolla här!

Vad mer? Det står en del om Mats kamp i en intressant essä om seriekonstens politiska möjligheter i senaste LO-tidningen. Och så vill jag att det ska bli vinter.


onsdag 2 november 2011

Kobra + Greider + Ordfront Magasin


Jag var med i Kobra igår. Det handlar om Apple och Hey Princess och gula postit-lappar. Jag dyker upp typ 9:39 in, men helst bör du förstås se hela programmet.

Den svenska vänsterns själ, Göran Greider, skriver mycket fint i Dala-Demokraten om vårt samtal på ABF-huset. Läs här!

I nya Ordfront Magasin svarar jag på intressanta frågor om självbiografiskt berättande. Läs det på nätet här.

måndag 31 oktober 2011

ABF-gubbar i synnerhet (och mycket mer)



Så har man haft seminarium med Göran Greider på ABF-huset, och det gick bättre än jag vågat hoppas på. GG var precis den hedersknyffel han framstår som i etern, det var nästan fullsatt och jag fick signera många Mats kamp. Jag tror att samtalet blev intressant, om än aningen för långt, och jag hade roligt hela tiden. Ellen blev emellertid uttråkad där hon satt i sin mors knä, men tristessen kan som bekant vara en stark drivkraft, så hon lade sig på golvet och ritade en fin teckning föreställande mig. Digga!


Pappa står vid spisen och tänker på att rita, av Ellen Jonsson.

Och man kan alltså se hela det mer än långfilmslånga samtalet som mastodontfilm längst upp i inlägget. Stort tack till samtalsledaren Lotta Vilde Wahl från Hallongrottan och arrangören Hanna Holmer på ABF!

Nu när detta är överståndet börjar det bli dags att puffa för höstens kommande evenemang.



På onsdag i nästa vecka, alltså den 9 november, pratar jag om Mats kamp Göteborgs stadsbibliotek tillsammans med en serietecknare som heter Liv Strömquist, som pratar om sin nya bok Ja till Liv! Klockan 18:00. Det lär bli något slags signering efteråt, så ta med storplånboka!



Längre fram, den 26 november, pratar jag om Mats kamp igen (och signerar). Denna gång med en annan välbekant vänsterprofil som samtalspartner – Uje Brandelius. Det sker på Söderbokhandeln på Götgatan i Stockholm.



Framåt jul, söndagen den 18 december, pratar jag om gissa vad ännu en gång! På Biblioteket Plattan i Kulturhuset i Stockholm, tillsammans med den gudabenådade Sara Hansson som pratar om Vi håller på med en viktig grej. Och sen signerar vi!

Avslutningsvis vill jag berätta vad jag gjorde för exakt 25 år sedan, den 31 oktober 1986.

Rosa borta. Månadspeng. Läste mycket. Åt fläsk, potatissallad och godis. Såg lite på TV. Mulet. Gjorde klart lådan på tekniken. Normal skoldag. Tänkte.

söndag 30 oktober 2011

Raketer och blåljus



Det var som tusan. I förmiddags var jag på Moderna museet tillsammans med fru, dotter, mor och far. Det var Turner-Monet-Twombly-utställning och mina förväntningar var inte direkt skyhöga. Jag har aldrig varit något fan av impressionismen, men tänkte att det här kunde väl vara en trevlig och bildande familjeutflykt. I stort sett blev det precis så, med ett undantag: Turners målning Rockets and Blue Lights från 1840 var helt jäkla otrolig. Jag stirrade på den en god stund, ur olika vinklar och på olika avstånd, och var sedan tvungen att gå tillbaka och titta på den igen. Slappa jpg:s som den här ovan gör den förstås inte någon rättvisa överhuvudtaget, så har ni vägarna förbi Skeppsholmen före den 15 januari vill jag definitivt förorda ett besök.



Vad mer? Jo Babel-bloggen tipsar om gamla härliga Hey Princess, och kallar den bland annat för "en jättetrivsam liten bok som är mycket lätt att ha att göra med". Och det är ju bara att hålla med.



Till sist: Glöm nu inte att jag och Göran Greider pratar på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm i morgon klockan 18! Observera att man även kan titta på internet!

onsdag 26 oktober 2011

Matses minicirkus



Wööh! Håll i hatten, gott folk, för här kommer fem snabba:

1. Min Iphone-app är online igen! Det är ett tag sen jag betalade räkningen till Apple, men sedan var jag tvungen att lista ut hur man gjorde för att återaktivera skit'n. Klicka på den övre lilla telefonen en bit ned i högerspalten för att ladda hem en digital Hey Princess. Första två serierna är gratis, sedan kostar det typ 45 spänn för resten, och då får man även bonusmaterialet från den numera slutsålda pocketutgåvan.

2. Hör mig prata om appen och den självcensur jag tvingades till, i P3 Populär! Kanske mest intressant för nytillkomna läsare, det har ju tjatats en del om det där det senaste året.

3. Fyra nya recensioner!


Arbetaren
Kristianstadsbladet
Tidningen Kulturen
Bokbabbel

4. Tro det eller ej, men jag har blivit intervjuad i... Amelia! Men rubriken... jag dör!



5. Min första krönika från Tidningen Liljeholmen/Älvsjö finns nu att läsa här!

måndag 24 oktober 2011

Medelklasskampen



Nu närmar sig mitt livs största stund. Samtalspartner till Göran Greider på en scen i ABF-huset, det måste ju vara det finaste en arbetargrabb kan bli. Efteråt blir det förstås en smärre signering, och med lite tur även ett spontant miniseminarium om min och Görans favorit-TV-serie Battlestar Galactica.

Här är den officiella programtexten:

Högern och vänstern kämpar om deras röster. Samhället är inrättat för att de ska kunna kombinera lönearbete med familjeliv och ständigt öka sin konsumtion. De har självförtroendet och ekonomin att göra det bästa av alla fria val det nya Sverige erbjuder dem. Men ändå krisar medelklassen.

Mats Jonssons nya serieroman Mats kamp är en rapport från 2000-talets medelklass. Han dubbelarbetar för att kunna betala räntan på bostadsrätten, gör katastrofala inhopp som outbildad barnskötare på föräldrakooperativet och curlar för sin fru högstadieläraren, som nedskärningarna tvingar att göra två personers arbete. Det är en kamp som för Mats Jonssons del slutade med kollaps, och lämnade en fråga ringande i öronen: Varför arbetar medelklassen ihjäl sig fast den egentligen inte behöver?

Medverkande:
Mats Jonsson, serietecknare och redaktör för Galago
Göran Greider, författare och chefredaktör för Dala-Demokraten

Tid: Måndag 31 oktober kl 18.00
Plats: ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm
Entré: 60 kr

söndag 23 oktober 2011

I detta satans rum



Det har blivit dags att tala om I detta satans rum. Förmodligen bär det er emot lika mycket som mig, men nu måste vi tyvärr öppna Pandoras ask om vi ska kunna behålla den här fina serietecknare-läsare-relationen.

Att jag kan ta upp det nu beror kanske om att IDSR inte längre är min senaste bok, utan nu får vara den mellanbok den alltid var menad att bli. Boken mellan Pojken i skogen och Mats kamp, mellan två riktiga böcker. För även om den inte togs fullt så illa emot, eller hatades fullt så mycket av sin skapare, som jag låter påskina i Mats kamp, så nog har jag lagt märke till tystnaden. Att vänner, bekanta och kollegor som alltid kommenterar det jag gör inte hade något att säga den här gången. Till och med kusin Fredrik, min barskaste, ärligaste och därför viktigaste kritiker, lät tystnaden tätna hösten 2008.

Men vad var felet? Först och främst att jag och förlaget lockades att marknadsföra den som en riktig bok, som en hel serieroman, vilket ledde till besvikelse och förvirring. Egentligen är den ju bara "det förlorade kapitlet" mellan prologen och kapitel 1 i Hey Princess.

Detta är dock inte bokens enda problem, utan jag har förstått att många läsare lagt den ifrån sig med en känsla av "jaha". Den gick snabbt att läsa, den var inte rolig, den gjorde inte speciellt ont, igenkänningsfaktorn närmade sig noll. Det sistnämnda är nog det jag idag ser som IDSR:s grundläggande problem; att den skildrar ett övergående, kortvarigt och ovanligt socialt skeende som jag trodde skulle kunna förädlas till ett klaustrofobiskt, drabbande kammarspel, men bara upplevdes som oengagerande, irrelevant och utan samhällsnytta.

Att boken inte är rolig är fullt korrekt, och det är som det ska vara. Att den inte gör så ont... tja, det gjorde i alla fall ont i mig och det är synd om jag inte kunde förmedla det. Att boken gick för snabbt att läsa är egentligen det som stör mig mest, eftersom det hade varit så lätt att göra något åt den saken. Boken är alltså uppbyggd av sisådär 20-3o tablåer på 1-5 sidor vardera, och det som gör boken felkonstruerad är att man som läsare rasar igenom dessa utan att bromsa när en tablå är slut och nästa börjar. Varje del har en titel, som ligger diskret uppe i hörnet. Dessa titlar borde ha bretts ut över en helsida, för att tydligt markera att här börjar något nytt, och tvinga läsaren att stanna upp. Just därför är IDSR den bok jag helst skulle vilja ge ut i app-form, där en sådan broms är väldigt lätt (och gratis) att implementera. Som det heter med ett finare ord.

Efter denna utvärdering och självkritik har det blivit dags att avrunda. Jag vill avsluta med att berätta vad syftet var med I detta satans rum. Det är visserligen sant som jag säger i Mats kamp, att jag i besvikelsen över det uteblivna filmkontraktet och den (trodde jag) uteblivna USA-lanseringen kände ett inre tvång att göra en bok, för att bevisa för mig själv att jag existerade. Men det fanns en anledning till.

Vad ingen verkar ha märkt är att boken är ett berättartekniskt experiment. Till skillnad från mina andra böcker, där berättartexten är ganska omfattande, saknar IDSR helt textplattor och tankebubblor. Allt förmedlas genom bilderna och dialogen, vilket hänger ihop med den där kammarspelsidén jag nämnde tidigare. Jag försökte mig alltså på att mixtra med något så motbjudande som gestaltning, och fick ta mitt straff för det. Men det kom ändå något gott ur det: om jag inte fått leka serieteater i den här lilla mellanboken hade jag förmodligen gjort Mats kamp i den här stilen, och resultatet hade blivit en mycket sämre bok.

måndag 10 oktober 2011

Dussinet fullt!

Jag har varit kass på att lägga upp nya recensioner på sistone, så här kommer en urladdning bestående av tolv stycken. Orka säga palla!


Upsala Nya Tidning (klicka för stor bild).


Journalisten (klicka för o s v).


Stockholms fria (klicka!).


Expressen (har ju redan recenserat, men det här är från en "bäst just nu"-sida en släkting råkade läsa).

Västerbottens-Kuriren
Skånska Dagbladet
Östgöta-Correspondenten
Västerbottens Folkblad
Miljömagasinet
Dagens bok
Fiktiviteter
Kafka på jobbet

(Den sistnämnda recensionen gjorde min dag, som det brukar heta.)

fredag 7 oktober 2011

Tre slappa länkar



I fredags satt jag för första gången med i Styrelsen i P3 Populär, och pratade bland annat om Speaker-kryssningen '97, Simpsons och Carl Johan De Geer. Lyssna gärna här, men varför har de tagit ett foto på en godisfisk, Sonja Schwarzenberger och Börje Salmings dödsmask?

Om någon besökare av blogg'n ännu inte läst Mats kamp, kan denna individ tillgodogöra sig ett utdrag på OMline, Ordfront Magasins hemsida. Det är uppslaget där jag hudflänger Den svenska skolan.

Slutligen så finns en intervju med mig i den alldeles nystartade lokalavisen Tidningen Liljeholmen/Älvsjö. Jag kommer även att bli krönikör i denna tidning, och lär ju tipsa om det när det är dags för debuten. Intervjun kan man läsa i en fancy-schmancy flash-version här, och fotot är verkligen mycket, mycket finare än det här ovan.

I helgen satte jag för övrigt min fot på Zombie Bar för första gången på kanske sju åtta år. Tyvärr är ju haket ifråga nedlagt sedan länge, men lokalen inhyser numera restaurang Elefantpojken, som må vara det kanske tydligaste tecknet på Ringvägens förhippning, men det kan jag acceptera när maten är så förbaskat god. Sedan gick jag på hemmafest hos ett födelsedagsbarn jag inte kände, tillsammans med bland andra Simon Gärdenfors. Vad vi gjorde där kan man läsa här.

onsdag 5 oktober 2011

Malou möter Mats, med mera

Mats%20Jonsson%20tecknar%20hela%20sitt%20liv




Missa inte när jag, Robinson-Martin, Malou von Sivers, skådespelaren Magnus Roosmann och en mycket liten hund diskuterar papparollen! Vad ni än gör!



Och så vill jag tipsa om att första utgåvan av Dimma Antologi finns att beställa i detta nu. I denna antologi för serier från Västernorrland medverkar jag med den gamla godingen De bodde i norr, från slutsålda Pojken i skogen. I kommande nummer hoppas jag kunna medverka med nytt, fräscht material.

EDIT: För övrigt tycker jag att Gitta Sereny bör få Nobelpriset i litteratur.

tisdag 4 oktober 2011

Mixed Grill




Det finns en massa nya recensioner jag borde länka till, men jag sitter inklämd mellan två besök på Rosenlunds sjukhus (inget av dem akut, dock, det är inte ens ett akutsjukhus) så jag nöjer mig med några saker jag glömt att tipsa om:

En lång och matig intervju om Mats kamp finns att läsa på Throw Me Away.

Blod Eld Död-bloggen bjuder Petter och jag på varsitt Entombed-minne.

Och... i morgon medverkar jag i TV4:s program Efter tio, med Malou von Sivers. Fast jag dyker upp vid elvasnåret sådär.

måndag 3 oktober 2011

Grattis, Einstein

I bland händer det att folk hör av sig och undrar om det går att köpa specialtecknade originalbilder av mig. Oftast till vänner och släktingar som fyller jämnt. Jag brukar inte vara omöjlig, så är man beredd att hosta upp några hundralappar går det mesta att ordna. Bilderna i det här inlägget är sommarens skörd, som jag knödde in under slutfasen av Mats kamp-arbetet.

Angående bilden nedan vill jag understryka att seriefiguren "Marcus Gerdin", som jag gjort narr av i serieform i snart ett decennium, för länge sedan separerats från sin mänskliga förlaga. Nu för tiden behandlar jag honom som en seriefigur jag själv hittat på, och ingenting han ställer till med eller får klä skott för bör läggas någon verklig människa till last. Utom mig då.


lördag 1 oktober 2011

Självbiografins heliga evangelium



I nypremiären för tv-programmet KulturExpressen pratar jag självbiografi med Unni Drougge och P O Enquist. Dagens clou var dock ögonblicket när jag satt i väntrummet och åt jävulska goda mackor tillsammans med de ovannämnda, samt Stig Larsson, Karin Olsson och Johan Hilton, och plötsligt såg ett par välbekanta ben komma gående nedför en trappa. De tillhörde ingen mindre än seriefrämjaren och hedersknyffeln Ola Hammarlund! Jag blev synnerligen paff, men det visade sig att han arbetar i huset där studion ligger. Serier är fan chef.

torsdag 29 september 2011

Bloggkollen (och lite pilsner)



Vilken hemsk rubrik, men va fan. Det är idag vi ska "kolla in" vad några seriebloggar skrivit/sagt om Mats kamp.

Först ut är den svenska giganten i sammanhanget, Shazam, som är väldigt positiv. Jag blir alltid glad när jag möts av kärlek och förståelse från den "mindre alternativa" delen av seriescenen, då jag fortfarande är en smula traumatiserad av all skit jag fick från det hållet i början av min karriär. Skiten kom förstås inte från de fina människorna på Shazam, internet fanns ju inte då, men ni förstår kanske vad jag menar.

Näst på tur är den sporadiskt uppdaterade men alltid coola Bakom masken, som också är god mot mig.

Hög av serier är ingen blogg, utan en podcast, men passar ändå väl in i sammanhanget. Deras recension börjar ungefär 38 minuter in. Som en bonus avslöjar jag i kommentarsfältet hur många ex Hey Princess har sålt.

I går fick jag förresten ett tips från minabibliotek.se om en intressant artikel baserad på samtalet Anneli Furmark och jag hade på Littfest i Umeå i våras.

Det var bloggkollen. Nu kommer lite pilsner:

Om en timme ska jag "in i fiendeland", för att citera Johan Hilton. Då besöker jag nämligen Axess-TV för att spela in programmet KulturExpressen, där jag ska diskutera självbiografi med Unni Drougge och P O Enquist. Sänds på fredag, och kommer sedan att finnas på så kallad webb-tv. Jag lär ju länka längre fram.

tisdag 27 september 2011

Bokmässan: några nedslag



Redan från början insåg jag att det aldrig skulle gå att toppa förra årets mässredovisning, detaljerad på gränsen till det psykiskt störda och full av glatt humör och språklig snickarglädje. Så jag funderade på att inte skriva något alls. Eller kanske nöja mig med några foton. Båda dessa idéer skrotades dock av en och samma anledning: bokmässan 2011 var så fantastisk att den 1) måste skildras på något sätt och 2) inte gav mig tid att ta mer än en enda bild. Denna bild kommer sist i inlägget.

I stället ansluter jag mig till en pointillistisk tidsuppfattning och väljer en variant på den så kallade Edenborgska lösningen, att bara ta upp några få enskilda händelser. (Men Edenborgs är roligare än mina.)

A. Galago & ETC-festen. Omkring 800 besökare, en nästan lysande Kite-konsert och ett mingel från paradiset. Sällan har så många personer jag velat prata med varit samlade i ett och samma rum med utskänkningstillstånd. Och ändå var festen så stor att jag långa stunder gick omkring i folkmassan och upplevde att ingen jag kände var där över huvud taget. Dessutom fick jag prata med nyliberaler.

B. Montergänget. De ekvilibristiska grovarbetarna Clara Bergström och Petter Sjölund, den borne utesäljaren Björn Westerlund och nytillskottet Simon Junström som till allas förvåning visade sig ha jobbat i såväl butik som köplada i åratal och faktiskt kunde ordna till allt kassastrul som oundvikligen uppkom. Och så Johannes "Den mänskliga dynamon" Klenell på det. Jag tycker om er.

C. Tecknarna. Galagos egna och alla de andra. Så många hedersknyfflar, så lite tid. Och så stor seriebranschen känns nu för tiden.

D. Rökrutan utanför restaurang Ma cuisine. Jag lyckades både kväva en litterär fejd med en förlagskollega i sin linda, och få ett extensivt samtal med en författare jag uppskattar väldigt mycket - Lionel Shriver. Jag fick äntligen ställa frågan jag grunnat över sedan jag läste Vi måste tala om Kevin: "Hur kommer det sig att det finns en referens till Jordan Minnesota med Big Black i boken?" Tyvärr blev svaret en total antiklimax: hon mindes vare sig låten, bandet eller att hon skrivit om den. "Jag antar att jag lyssnade på dem när jag skrev boken, men det var länge sedan". Hur kan man glömma bort Big Black? Är det ens möjligt? Men annars var hon råhyvens.

E. Victoria, Petter och jag firade Mats kamps framgångar, i baren på Park Aveny. Förmodligen var detta året då vi upplevde Peak Mats Jonsson, och det kanske är bäst så för alla parter.



F. Öset i Galagomontern. Vår omsättning steg dramatiskt redan i fjol, men ingenting kunde ha förberett oss på årets anstorming. Under vissa stunder var jag nästan rädd – vi hade helt förlorat kontrollen över montern och massan hade om den så velat lätt kunnat stjäla böcker, möblemang och personal, riva montern och tillsätta en ny redaktionsgrupp. Tur att den var vänligt inställd och bara ville läsa serier. Lägg till detta en ständigt strulande kortläsare och en kassaapparat vars kassalåda ramlade i golvet varje gång den öppnades, och kaoset var ett faktum. Men så roligt det var. Som serietecknare går jag också och myser över att ha sålt alla de 300 ex av Mats kamp som följde med till mässan. Ett personligt rekord av guds nåde, och då var det ändå en annan av förlagets böcker som sålde dubbelt så mycket!



G. Seminariet med Liv Strömquist och Lena Andersson. Det var rätt maxat att sitta på scenen och blicka ut över de 300 i publiken, men som tur var gick det bra. De skrattade, och jag fick i alla fall ur mig några av de saker jag ville ha sagda. Och då var det ändå en annan av förlagets tecknare som hade dubbelt så stor publik på sitt seminarium!

H. Talet jag höll i Aftonbladetmontern. Under mina 16 år på mässan har jag alltid gått förbi den där snygga och coola montern och tänkt "jag vill också stå där och prata". I år blev det verklighet, och det var skitkul. Emellertid kunde det ha tagit en ände med förskräckelse, då egentligen Johannes skulle ha intervjuat mig på scen, men eftersom vår personal inte hunnit komma dit var han tvungen att stanna och dirigera tjurrusningen i vår egen monter. Så jag fick prata om min bok ensam, oförberedd, fritt ur hjärtat. Men det gick bra.

I. Mässans stora chock. En bekant berättade för mig att föräldrakooperativet "Tok-klok", som jag tar heder och ära av i en serie, fått en ny förälder i gruppen. Tänk er följande scen: Dagisets lilla kök, veritabla berg av purjolök som måste skivas, barn som flänger kring benen, alla blir jätteglada om man hinner baka något – och mitt i detta står... den här mannen. Jag lade huvudet bakåt och i den väldiga mässhallen ekade det största, hjärtligaste skrattet i Bok & Biblioteks snart 30-åriga historia.

J. Ellen var på plats! Och hon älskade det! Inte nog med att hon satt i mitt knä och signerade bortåt tio ex av Mats kamp, hon gjorde även barntorget grundligt och nätverkade med tecknare och förläggare. Roligast var nog att hon spontant gick över till Kartagomontern och började gaffla med Rolf Classon om när han blev biten av en galago på Skansen (en historia hon länge varit djupt fascinerad av), och att han förstås inte kunde känna igen henne och undrade vad det var för lustigt barn som kände till den gamla skrönan. Fint var också ögonblicket när vi gick längs korridoren, på väg därifrån, och hon gluttade in genom en öppen dörr, såg mässhallen igen och utbrast i ett djupt känt "Åååååh! Mässan!". Det kan nog bara gå på ett sätt. Om några år har vi en barnarbetare i Galagomontern.

K. Tomheten när söndag kväll anländer, besökarna flyr och montrarna rivs med en brådska som om hunnerna siktats vid Angeredsmotet. När kvarvarande böcker plastats in på lastpallar för retur till Förlagssystem, kökkenmöddingen bakom disken sanerats och det har blivit dags att lyfta sin smartphone och ta mässans första och sista fotografi:



(För de övriga bilderna i inlägget vill jag tacka Eva Jais, Fredrik Strömberg och Victoria Jonsson.)

söndag 18 september 2011

Recensionren ba fanns där



Spännande helg det här. Vi firade min hustrus nytagna körkort med att hyra en bil på OK och sedan bränna gummi järnet. med mig som kartläsare. Dottern satt i baksätet och höll för munnen hela tiden, eftersom hon inte står ut med fenomenet hon kallar "bilsmaken". I går besökte vi vänner på landet (frun i huset är serietecknare) och medan vi var där kom det fler besökare, varav hälften var serietecknare. Måste vara ett av Sveriges vanligaste yrken. Resan var i alla fall schangdobel, och vi fick äpplen.

I dag åkte vi till Lida friluftsgård (just det, där popfestivalen Lokkokollo hölls för ungefär 15 år sedan) och träffade skogsmulle, som jag inte sett röken av på ungefär 33 år. För mig skapade detta något slags nostalgisk dubbelexponering som var mycket svår att värja sig emot. Men sedan lämnade vi tillbaka bilen och allt var som vanligt igen.

Nåväl. Hrrrm. *rättar till obefintlig slips* Recensioner var det, ja. Av Mats kamp:

Hallands Nyheter
Norrbottens-Kuriren
Västerviks Tidning
Bokhora

Jag gillar dem allihop, men den sistnämnda... ja, bedöm själva!