onsdag 21 november 2012

Pojken med klumpen i magen

Nu ska ni få höra vad det är jag pysslat med under hösten, när jag inte arbetat med Galago eller haft fullt upp med att inte uppdatera blogg'n.

Men vi börjar med att hoppa tillbaka i tiden till mars 2012, när jag besökte Littfest i Umeå och deltog i ett panelsamtal om barnböcker. Jag medverkade främst i egenskap av förälder, men mitt i samtalet började den välbekanta barnboksförfattaren Anna-Clara Tidholm uppmana mig att göra en barnbok. Detta fortsatte hon med i korridoren efteråt, och under dagarna därpå började jag fundera på saken. A-C T:s främsta argument var hur hon uppskattat barnperspektivet i Pojken i skogen, och under mitt grunnande kom jag fram till att, ja... det kanske skulle kunna bli något. Kanske en serie rikt illustrerade självbiografiska barnböcker med ett aldrig sviktande barnperspektiv? Som utspelar sig i samma värld som just Pojken i skogen, men riktar sig till barn i lågstadieåldern istället för till vuxna? Och få chansen att berätta mer om den där barndomen som jag inte känner mig riktigt klar med?

När bokmässan var överstånden ägnade jag några dagar åt att göra ett synopsis, sedan har jag suttit på kvällarna och skissat på den första boken. Jag blev riktigt nöjd, faktiskt. Det känns som att jag kan ha lyckats med balansgången att få det att fungera för barn, utan att lägga saker och ting tillrätta och förlora den där nerven som är så viktig. Nu har jag visat den för Alfabeta, som tackat ja, och om inget oförutsett inträffar kommer den ut till hösten nästa år. Hurra!

Och bäst av allt är att jag har idéer till ytterligare fem eller sex böcker. Minst. Sämst av allt är att den första boken behandlar min fobi för rotvältor, och eftersom jag inte vill föra fobin vidare till Ellen måste jag hålla projektet hemligt för henne. Hon som varit en så perfekt fokusgrupp. Det här med självbiografiskt berättande upphör aldrig att ställa till problem på de mest oväntade sätt.


måndag 22 oktober 2012

Utvärdering och självkritik


Hej, hej. I går kväll var jag och min dotter på Coop Forum och köpte nya stövlar storlek 31, en Monsters High-docka (som belöning för att hon lärt sig att cykla), en kruka till vårt olivträd som ska flytta in från balkongen, kutterspån till våra marsvin, disktrasor och mejeriprodukter. Det var så pass otympliga saker att bära att det var svårt att gå hand i hand på vägen hem, genom mörkret och fukten.

Annars så arbetar jag med nästa Galago och med mina extraknäck. Om aftnarna pressar min fru och jag oss igenom samtliga sex säsonger av Dexter när jag inte sitter böjd över det nya projekt jag nämnde i förra inlägget. Och oktober är årets bästa månad.

Och här ska ni få se på lite fina saker jag plockat fram åt er:

1. En pinfärsk krönika i Tidningen Liljeholmen-Älvsjö, som handlar om vilken hycklare jag är.

2. Den första recensionen av Apburen publicerades nyligen i Helsingborgs Dagblad, tidningen med den bästa kulturbevakningen i svensk landsortspress. Att den var positiv gladde mig mer än nästan någon annan recension jag fått det senaste decenniet.

Det går förresten att köpa Apburen om man blir nyfiken. Jag vet inte riktigt vilka bokhandlar som tagit in den (och jag anar att den är ganska svår att hitta eftersom den är så liten och tunn) och det är nåt knas på Adlibris (som faktiskt ämnar ta omslagspriset 5 kr för den). Men man kan beställa boken från exempelvis Bokus för 19 kr eller cdon för 9 spänn.

3. Efter moget övervägande har jag beslutat att "stärka" min "närvaro" i "sociala" "medier". Om man vill kan man gå in på det där Facebook och tycka om sidan Hey Princess, som man hittar här. Var inte rädda för att göra det, sidans tagline är "Facebooksidan som inte spammar dig förrän den har anledning."

onsdag 10 oktober 2012

Nästa stora grej


















Ja, det kanske inte ser så mycket ut för världen, men det är vad jag åstadkommit idag. Den första dag denna höst jag kunnat ägna åt mitt eget, efter en vansinnig augusti och ännu mer förryckt september, som vägrade ta slut förrän en vecka in i oktober. Bokproduktioner, marknadsföring, administration, ett nummer av Galago att sätta ihop och så bokmässan på det. Puh.

Men idag har jag alltså på riktigt kommit igång med nästa projekt, som jag säkert kommit på ett fånigt kodnamn åt som jag inte orkar leta reda på just nu. Men det är hemligt, så hemligt att jag bara vågar publicera ovanstående "teaser" i förvissningen om att ingen kan läsa min handstil.

Annat jag gjort idag: ätit lunch med min fru, sett två tredjedelar av Familjen Bruun få Gomorron Sveriges programledare att köjes, promenerat från Hötorget till Fridhemsplan i den arktiska höstluften, byggt Lego med min dotter, städat en marsvinsbur och fixat ett nytt, roligt extraknäck. Nu ska jag arbeta lite mer på det hemliga projektet och se på Dexter.

Avslutningsvis vill jag citera havets herre Ulmos ord till Turgon, herre av Gondolin: ”Älska inte alltför högt dina händers verk och ditt hjärtas uppfinningar”.


torsdag 4 oktober 2012

Mitt i debatten

















Milda makter. På senaste tiden har jag varit i hetluften inte mindre än två gånger. Först skrev jag den här krönikan om pigavdraget i Tidningen Liljeholmen-Älvsjö, vilket renderade mig fler – och argare – upprörda mail än något annat jag satt mitt namn under. Mina kritiker sönderfaller i fyra huvudsakliga kategorier:

1. Personer som driver företag inom den s k RUT-sektorn. Mitt svar till er: Jag har all förståelse för att ni värnar om era jobb och företag, men det har hänt flera gånger tidigare att icke livskraftiga branscher helt beroende av statliga subsidier har gått under. Tekoindustrin. Varvsindustrin. Bilindustrin. Den enda skillnaden är väl att er bransch aldrig borde ha uppstått till att börja med.

2. Personer som behöver avdragsgill hemhjälp p g a sjukdom i familjen. Mitt svar till er: Givetvis ska samhället ge er den hjälp ni behöver. Men jag tror mycket mer på behovsprövning än på att bara de som har råd ska få denna hjälp.

3. "Desperata" personer som "försöker få livspusslet att gå ihop". Mitt svar till er: Har ni råd med hemhjälp – avdragsgill eller inte – har ni också råd att arbeta mindre. Tycker ni er inte ha det, kanske ni kan se över era utgifter? Ni har säkert möjlighet att skippa en semesterresa. Argument som "nu kan jag umgås med barnen i stället för att städa" håller inte. Uppmana barnen att hjälpa till i stället, det är också ett sätt att umgås. Är barnen för små för att hjälpa till, passa på när de sover eller städa inte så förbannat mycket. Har du inga barn, är fullt frisk och utnyttjar pigavdraget i alla fall, behöver du inte hem- utan psykologhjälp. Alternativt en hurring. Och på tal om psykologi –  är möjligen anledningen till att ni blir så fruktansvärt upprörda över att bli ifrågasatta, att ni innerst inne vet att ni ägnar er åt något förkastligt? Att ni skäms?

4. Personer som upprörs över att jag lär mitt barn att riva ner reklamlappar. Mitt svar till er: Vad är ni för sjuka individer, och hur många är ni egentligen? Det är upptejpade reklamlappar, för Jesu skull! De saknar helt verkshöjd, har inget budskap (annat än indirekt) och är till råga på allt illegalt uppsatta. (Vilket jag i och för sig skiter i, men det gör knappast ni när det kommer till graffiti eller hårt kämpande kulturföreningars affischer.)

*rättar till obefintlig slips*

I går hamnade jag oväntat mitt i höstens viktigaste, mest relevanta kulturdebatt när  DN:s Jonas Thente gick till hårt angrepp mot mig i sin blogg. Jag vedergällde skoningslöst på Galagos hemsida, och tror att jag "vann". Debatten varade i alla fall några timmar längre än Tintin-débaclet på Kulturhuset.

onsdag 3 oktober 2012

Hösten är den bästa årstiden

















Nu har jag varit på bokmässan, men den sjukdom jag ådrog mig i Göteborgs djupa mässhålor gör att jag måste lägga ytterligare distans mellan mig och ämnet ifråga innan jag orkar summera. I stället tänkte jag berätta om vad jag har inplanerat under hösten:

Torsdag 11 oktober 
Kl 19.00. Jag läser på releasefesten för Mathias Boströms roman Dokumenthanterarna. Restaurang Landet, Hägersten.

Onsdag 17 oktober
Kl 12.00. Vernissage för Galagoutställning. Jag pratar serier, satir och censur. Folkets hus, Huddinge.

Torsdag 18 oktober
Kl 18:00. Releasefest för min lilla prosadebut Apburen. Jag läser upp boken i sin helhet! Vänstra baren, Häktet, Hornsgatan, Stockholm.

Måndag 12 november
Jag pratar serier och självbiografi på Bokens dag. Linköpings stadsbibliotek.

Torsdag 6 december
Jag pratar om mitt så kallade författarskap. Gamlestadens bibliotek, Göteborg.

Fler programpunkter tillkommer kanske. Tack för idag.

fredag 21 september 2012

Kamp i fickformat

Så har det blivit dags att tillkännage nr 2 av de 5-6 bokprojekt jag tidigare svamlat om. Det här har krävt en ännu mindre arbetsinsats från min sida än den 28-sidiga prosaboken; projektet vi talar om är nämligen en pocketutgåva av serieromanen Mats kamp. Det arbete som trots allt utförs pågår nu för fullt, och boken är planerad att finnas i pocketställ landet över i mitten av november.

Eftersom jag inte orkat rita så mycket (närmare bestämt en illustration och en slapp humorstripp om Simon Gärdenfors) sedan originalutgåvan blev klar blir det inget extramaterial à la Hey Princess-pocketen, utan denna nyutgåvas enda raison d'être är att nå en ny, bred publik. (Det är därför jag sett till att förse den med ett mycket konstigare omslag.)

Om ett par veckor hoppas jag för övrigt få tid att börja arbeta på riktigt med nästa mer ambitiösa bok. Jag har tänkt på den när jag promenerat, när jag stått i duschen och när jag åkt tunnelbana. Jag har gjort research och läst facklitteratur i ämnet. Och nu börjar det bli dags att göra något slags manus/skiss/synopsis. Det kliar i fingrarna, men först är det bokmässa. Vi ses där, hoppas jag.

måndag 17 september 2012

Mats R Jonssons XVII:e bokmässa


Nu var det visst ett tag sedan jag skrev här. Igen. Eftersom det är bokmässans fel (böcker och tidningar skulle lämnas till tryck, monterprogram planeras, tågbiljetter köpas etcetera), är det något av en ödets ironi att jag bryter tystnaden genom att skriva om just bokmässan. I Göteborg.

Som vanligt åker jag ner redan nästa tisdag för att bygga monter och insupa atmosfären, och kommer inte hem igen förrän sent på söndag kväll. Likt alla år vid den här tiden känner jag en blandning av förväntan och fruktan.

Men vad är det då jag ska göra? Jo:

Torsdag 27 september
15:00 Jag signerar Mats kamp, Hey Princess, I detta satans rum och min nya affisch (se nedan) i Galagos monter A01:40.
20:00 Jag hänger på Galagos stora bokmässefest på Pusterviksbaren. Säg hej om du ser mig!

Fredag 28 september
13:00 Jag modererar ett seminarium om serier och satir i Aftonbladets monter B07:40.
15:00 Jag signerar i Galagos monter A01:40.
16:00 Jag samtalar om, tja... serier och satir i ABF:s monter B09:19.

Lördag 29 september
14:30 Jag signerar min splitternya lilla prosabok Apburen i Orosdi-Backs monter B04:45.

Söndag 30 september
12:00 Jag signerar i Galagos monter A01:40.

En rolig affisch att köpa in till lärarrummet.



Apburen.


måndag 27 augusti 2012

Mannen med choklad i


Ett kallt regn vräkte ned över Gröna lund i går men det gjorde alls ingenting, ty jag uppfyllde en livslång dröm. Först försökte jag vid Toblerone/Dajm-hjulet, där jag spelade bort 200 kronor för att sedan förnedras av en måhända 18-årig snärta som sa "ja ja, ta en regnhatt i alla fall" och tryckte ett monstrum av skör, rosa hårdplast (till vänster på bilden nedan) på mitt grånande huvud. Nedstämd sökte jag mig till Mjölkchoklad/Schweizernöt-hjulet, där jag slängde upp en sista hundring på disken och jämrade högt när hjulet stannade på 46. Så nära, min serie inleddes med nr 47. Trodde jag. För tjejen vid hjulet utropade "vad gnäller du för - du vann ju!?" och jag såg en försvinnande liten 46:a längst ned till vänster på den första av mina "brickor". Seger. Upprättelse. Tröst.

Det enda störande inslaget var att vädret regnade på min segerparad från Gröna lund till Slussen, varför min avundsjuka publik inskränkte sig till ett minimum. Men jag är lycklig i alla fall, och Per Hagman och hans gelikar kan gott behålla sitt fördömda Monte Carlo.

Nu vet ni det. Då kan ni lika gärna också få veta att en synnerligen försenad Mats kamp-recension dök upp på Göteborgs-Postens "webbplats" i förra veckan. Jag tror att den skrevs när boken var aktuell, men fastnade någonstans på vägen från papper till "webbplats". Nåväl, läs den här
(Om någon undrar: nej, jag hittade inte recensionen genom så kallad ego-googling – något jag ser som helt förkastligt – utan med hjälp av förlagets pressbevakningstjänst.)

En sak till: Här kan man läsa min splirrans nya krönika i Tidningen Liljeholmen-Älvsjö, den första för höstsäsongen tillika den kanske mest deprimerade hittills. Jag missade förresten att länka till ett par av vårens krönikor under mitt blogguppehåll, och nu är de borta från tidningens "webbplats". Så jag kanske publicerar dem här vad det lider.

Nu ska jag läsa en god bok och äta Schweizernöt.



måndag 13 augusti 2012

Min prosadebut: 28 sidor senare

Det senaste året har jag hummat och brummat i blogg'n om olika hemliga projekt med mystiska kodnamn. Nu har det äntligen blivit dags att offentliggöra det minsta av dem: lagom till bokmässan kommer min prosadebut Apburen att ges ut av Orosdi-Back. Boken är en del av deras satsning på tunna, nyskrivna böcker till det helt bisarrt låga priset av fem kronor. (Läs mer om detta här.)

Och ja, boken är tunn. Bara 28 sidor. Vilket är bra. I åratal har jag velat sammanställa mina spoken word-texter till något slags prosasamling, men aldrig kommit till skott. Något annat har alltid kommit emellan, vilket givetvis till stor del beror på att jag varit rädd för att misslyckas. Bli refuserad eller, ännu värre, utgiven i kraft av mina serieböcker och sedan skändligen sågad. I det här opretentiösa formatet vågar jag försöka.

Men vad är det för bok då? Apburen är en novell, eller kanske snarare en mikroroman, med följande baksidestext:

I en norrländsk småstad utlyser kommunen – i samarbete med Hemköp – en tävling för att hylla kärleken, där det vinnande paret får gifta sig inför publik under stadens karneval.
Pernilla, som jobbar i kassan på Hemköp, anmäler sig mest för att göra sin chef glad, men tävlingen får all gammal skam hon burit på att oväntat komma upp till ytan. De där fula, privata hemligheterna som ingen någonsin får veta, för vem skulle kunna älska henne då?


Boken kommer att finnas till salu på bokmässan i Göteborg, och jag signerar i Orosdi-Backs monter på lördagen kl 14:30-15. I början av oktober finns den i bokhandeln.

onsdag 8 augusti 2012

Vad gjorde Dostoyevsky i Chernobyl?

















Är det verkligen bara jag som ser vad som håller på att hända? Förfallet inleddes antagligen redan någon gång efter Sovjetunionens upplösning, när de ekonomiska och kulturella förbindelserna mellan väst och öst blev allt viktigare och fler och fler ryssar började lära sig engelska och kommunicera med världen väster om Viborg. Sedan kom internet, och utvecklingen började skena.

Jag talar förstås om det utrotningshotade fenomenet "svensk transkribering av ryska namn". Som korrekturläsare för en tv-spelstidning har jag i över ett decennium hållit stånd mot groteska språkliga missfoster som "Chernobyl",  "Yuri Gagarin" och "Gorbachev". Jag har egentligen rätt dålig koll själv och är inte alls hundra på huruvida Tetris-skaparen Алексей Пажитнов heter Aleksej Pajitnov eller Aleksej Pazjitnov på svenska, men vad jag definitivt vet är att han inte heter Alexey Pazhitnov.

Jag har kämpat. Jag har gjort mitt bästa, men nu ger jag upp. På sista tiden har sjukdomen spridit sig till de svenska morgontidningarna, vars hemsidor och allt oftare även pappersutgåvor degenererat till ett veritabelt vilda västern. Författare, regimkritiska bloggare, korrupta ämbetsmän, medlemmar i Pussy Riot... då och då transkriberas deras namn till svenska, oftast till engelska och ibland till jag vet inte riktigt vad. Det hela lär ju bero på det snabba nyhetsflödet, att tidningarna tar in massor med obearbetat nyhetsbyråmaterial, att korrekturläsarna sagts upp, att gammal hederlig bildning offrats på marknadens och underhållningens altare samt att till och med nyhetschefer besvurit sig till livsinställningen "orka säga palla".

(Arrgh. Grrraaah. Ja, jag fyller 40 om ett halvår och har redan flera gråa strån.)

Men huvudanledningen till att jag måste ge upp är en annan. Om exempelvis en rysk dubstep-DJ med goda engelskkunskaper och många internationella kontakter anser sig heta Alexey Pushkin i den latinska världen, vem är då jag att tvinga honom att heta Aleksej Pusjkin?

Slutar inte allt, precis som vanligt, med att jag gör mig löjlig?

EDIT kl 16:04

Samma dag som jag skrivit ovanstående publiceras denna artikel på dn.se och jag brister ut i ett sorgset "vad var det jag sa!?". Titta, bara titta vad Sovjetunionens siste president kallas i slutet av artikeln, som för övrigt är skriven av tidningen själv, inte av någon obskyr nyhetsbyrå.

onsdag 1 augusti 2012

Se en 19-årig Mats Jonsson misslyckas med att öppna en champagneflaska



Jag kommer in från vänster 0:23 in i filmen, en dokumentär om champagnefrukosten vid Ådalsskolan i juni 1992. På internet courtesy of Leo A Sörlin. Mitt gäng (minus mig) återkommer vid 3:43.

tisdag 31 juli 2012

Bildgåtan!


















Vad föreställer bilden här ovanför? Titta och fundera, så berättar jag ett barndomsminne under tiden. I den gamla skolan i min uppväxtby Stensätter bodde Oskar, en stilig men tillknäppt äldre herre som inte tyckte om barn. Under hela min barndom minns jag att han tilltalade mig en enda gång. Rännilar av regnvatten rann nedför Svartbäcksvägen och jag hade tagit tillfället i akt att leka krig. En bit av en trasig avloppstrumma bildade ett brospann över en av strömmarna, en strategiskt viktig bro som engelska kommandosoldater försvarade mot en överlägsen tysk styrka. En stridsvagn skulle precis rulla upp på bron när en gigantisk spade kom ned från skyn och fick hela bron att flyga bort från vägen, ned i diket. Vän som fiende hamnade huller om buller i vattnet, och flera av mina bästa soldater är AWOL ännu den dag som i dag är. Skrämd och förvånad tittade jag upp. Där stod Oskar, som yttrade de tre enda ord han sade till mig under de arton år vi båda bodde i Stensätter: "Dän hindra vattnä."

Ingen fick komma in i Oskars hus, utom de äldre damer han med sirliga åtbörder då och då ledde uppför trappan. "De skulle bara veta att han bara har utedass", tänkte jag ibland. Enda gången han visade en mänskligare sida var annars när han ljumma kvällar kunde sitta på förstutrappen och spela dragspel. Oskar och hans hus var ett mysterium, som jag också berör i Pojken i skogen. Men där heter han Karl.

Sedan Oskar dog har skolan haft ett antal olika ägare, som med varierande ork och ambition försökt rusta upp det präktiga men av åren åtgångna huset. Senast i raden - och överlägset mest ambitiösa - är det mycket sympatiska paret Daniel och Sofia, genom vilkas försorg jag efter alla dessa år till sist fick kliva över tröskeln till skolan. En av sommarens stora upplevelser (och så skadar det ju inte heller att de har barn min dotter kan leka med, en okänd lyx i Stensätter på min tid). Jag önskar dem all lycka.

Och bilden? Den förställer Oskars dragspel, som husets tidigare ägare hittat på vinden och kastat på elden. Sic transit gloria pueriti.


P S. Fler bilder på dragspel emeritus och denna (i alla fall för mig) intressanta kulturmiljö hittas på Daniels & Sofias blogg.

måndag 30 juli 2012

Ut ur naveln

Tre månader har gått sedan jag senast skrev på den här platsen. Nu ska jag berätta hur det kunde gå så fel:

Jag blev trött på mig själv. Hela hösten var blogg'n vigd åt självförhärligande i form av länkande till recensioner av min senaste serieroman. Hela vintern ägnade jag massor av tid åt att resa omkring och tala om samma serieroman. Jag var på god väg att försvinna upp i min egen navel igen, och jag tyckte inte om det. Jag kände bara tomhet inför mina händers verk, ville bara arbeta med mitt riktiga jobb och umgås med familj och vänner. Läsa böcker, se filmer. Inte tänka på att vara fyndig eller klurig eller inkännande.

Nu är sommarlovet över och jag sitter på Galago igen. Har börjat planera mina kommande projekt, och ett av dem är till och med på tryck. Om någon vecka tänker jag börja rita på min första nya serie på lite mer än ett år, och efter bokmässan ska jag dra igång inte mindre än fyra olika bokprojekt (men hälften av dem är nyutgåvor av existerande material, och inget av de andra två är serieböcker).

Kontentan är sannolikt att jag inte lärt mig någonting alls, men det är inte alltid man behöver lära sig något. Jag försöker snarare se det på något slags Mr Chance-sätt: först sår man, sedan skördar man, sedan vilar man. Nu ska jag bege mig ut på åkern igen, och jag lovar att skriva mer om sådant jag ser, hör och tänker, mindre om mitt omättliga ego.

Vi ses snart igen.

måndag 23 april 2012

Fest av serier


I helgen är det dags för årets upplaga av SPX på Kulturhuset i Stockholm. Eller vänta, från och med i år heter det inte SPX, utan Stockholms internationella seriefestival. Som alltid lär det dock bli en av årets roligaste och mest intensiva helger. Lördag 28 april kl 11-18 och söndag 29 april kl 11-17 finns jag vid Galagos bord och signerar mina böcker, som säljs till s k tokpriser. 

Söndag kl 13 är jag med i en paneldiskussion i Studio 3 på temat Musik och serier, tillsammans med Nina Hemmingsson, Johannes Klenell, Mats Källblad, David Liljemark och Coco Moodysson. 

Fredag kväll är jag på Henrik Bromanders och Anneli Furmarks releasefest på Kägelbanan, och lördag kväll på Simon Gärdenfors-partajet på Bar Brooklyn. Hoppas att vi ses.

BONUS: Min senaste krönika från Tidningen Liljeholmen/Älvsjö kan läsas här.



måndag 16 april 2012

Pojken i skogen - i skogen

I påskas hittade jag en smärre skatt i mina föräldrars uthus i skogen utanför Stensätter - sex exemplar av den sedan länge utgångna, mycket efterfrågade boken Pojken i skogen. På Galagos Facebook-sida pågår i detta nu en omröstning om vad som ska ske med "De 6", och tre av exemplaren lottas ut bland de röstande.

Om man vill ha chansen att vinna en av böckerna men vägrar Facebook går det bra att komma med ett förslag i kommentarfältet här nedanför, så medverkar man i utlottningen.



måndag 9 april 2012

Jonas Sjöstedt läser Mats kamp



Jag är medlem i Vänsterpartiet, och över allt annat önskar jag mig ett regeringsskifte vid nästa val. Därför finns det få saker som gläder mig mer än när min bok kommer till praktiskt, politiskt bruk. När jag insåg att jag har gemensamma kompisar med Vänsterpartiets nye partiledare Jonas Sjöstedt bad jag dem förmedla ett ex av Mats kamp, och nu har han läst den. Och bloggat om den här. Inte illa!

Faktum är att jag nu börjar få så pass mycket råg i ryggen att nästa serieroman förmodligen blir mycket mer politisk, ännu mer personlig, mer allmängiltig och mycket, mycket hårdare än Mats kamp. Men tyvärr lär den inte vara färdig förrän en bra bit efter valet 2014, om jag känner mig själv rätt. Buhu.

onsdag 4 april 2012

Psykologer läser Mats kamp



Jag vet inte om det här är det roligaste eller mest skrämmande som händer mig i vår, men jag har i alla fall gått med på att sitta på en scen bara några kvarter hemifrån och låta mig intervjuas av en psykolog, med utgångspunkt i Mats kamp. Men kom, så gör vi det bästa av situationen! Givetvis säljer och signerar jag billiga böcker efteråt.

Här är psykologernas text om evenemanget:

Psykologer läser böcker är en samtalsserie som granskar litteratur ur ett psykologiskt perspektiv. Den 17 april, kl 19, tar vi för första gången upp en serieroman för granskning, nämligen Mats kamp av Mats Jonsson. Mats kamp är en fristående uppföljare till den hyllade serieromanen Hey Princess där Mats Jonsson skildrade sitt 90-tal i Stockholms indiekretsar. Nu får vi veta vad som hände efter att han träffat sitt livs kärlek Victoria.
I denna nästan plågsamt självutlämnande roman får vi följa honom från det slentrianmässiga indiesupande på söder, genom diskussioner om för- och nackdelar med att bli förälder (som landar i ett ”ja”) fram till en fruktansvärt dramatisk förlossning. Men framför allt får vi följa honom under den omtumlande tiden efteråt, under dottern Ellens allra första år i livet.Mats överväldigas av kärlek för sitt barn, men håller samtidigt på att gå under av sitt dubbelarbetande och dagiskooperativets krav på deltagande.
Finns det någon tid kvar för tecknandet? För honom själv? Och för Victoria? Mats Jonson granskar samhället, parrelationen och föräldraskapet och boken är på samma gång ett socialrealistisk drama som en svart komedi och glöder av politiskt patos.Hur kan vi förstå karaktären Mats? Varför svimmar han på ultraljudet?
Varför ställer han upp på dagiskooperativets orimliga krav? Vad tänker han?
Vad känner han och framför allt; varför?

Gäst är serietecknaren Mats Jonsson och moderator är psykologen och författaren Jenny Jägerfeld.
Samtalet äger rumTellus Bio, Vattenledningsvägen 46 i Midsommarkransen.
Tid: Tisdagen den 17 april kl 19:00.
Pris: 60 kr
Psykologer läser böcker sker i samarbete med Modern Psykologi och Psykologförbundet.
Psykologer läser böckers Facebooksida hittar du här.

tisdag 3 april 2012

Sagan om ringen



Det var sista kvällen i Stockholm före julledigheten och som jag minns det var gatorna nakna och döda på det där sättet de bara kan vara en snölös decembereftermiddag. Min blivande fru och jag lämnade vår etta på Gotlandsgatan och korsade Södermalm. En nutida betraktare skulle kanske ha kallat oss uppklädda, men det var nog bara så vi brukade se ut. Stundens tyngd vilade bara på mitt sinne, jag tror inte att någon såg det på mig. Kanske inte ens min flickvän.

När det var jag först fick veta minns jag inte, men det var på jobbet. Atlantic förlags AB, där jag framlevde mina dagar som redaktör för serietidningarna Larson, Ernie, Pyton och MegaPyton. Jag hade just fått en dator med färgskärm, som kunde hantera den senaste versionen av Netscape, och på något internetforum hittade jag länken till projektets alldeles färska hemsida. Medan jag lojt klickade mellan de få, tidiga artworken hände något i mitt inre. Rostiga reläer slogs om, ljuset tändes i mörka källarvalv och sedan länge obesökta salar öppnades på nytt. Elvaåringen som i smyg låtit läslampan vara tänd hela natten och jagat fram över sidorna trots att det var skola imorgon. Trettonåringen som ägnat flera veckor åt att kärleksfullt teckna en sex kvadratmeter stor karta och sedan satt upp den på väggen. Sextonåringen som tvingat sina kompisar att bli intresserade av rollspel för att ha några att spela med. Alla de som målmedvetet tryckts ned i källarhålorna av en välklädd ung man med stilsäkra skivor och diskurskorrekta böcker i hyllorna, med huvudet fullt av rätt klubbar, rätt vänner och rätt referenser. Men efter mer än tio år slogs portarna upp igen, och nördarna blinkade ovant mot dagsljuset. Deras stund var kommen.

De närmaste åren ägnade jag många timmar i veckan åt att nördsurfa på internet. Småträiga Theonering.com, Ringbearer.org som sålde ut, kortlivade svenska come.to/ringfilm (det blev aldrig riktigt samma känsla med rubriker som “Väderklint på gång?” ) och så mitt nya digitala hem – Theonering.net. Med administratörer jorden runt kunde de vara uppdaterade alla dygnets timmar, och sajtens spioner skickade rapporter från Hollywood, London och – förstås – Nya Zeeland. Jag mailade det första, gryniga fotot av nazgûlerna till häst vid Bruinens strand till mina nästan lika nördiga arbetskamrater, deltog i spekulationerna om huruvida det smygfotade hob-stallet var en riktig kuliss eller bara en modell (träden av renlav borde ha talat sitt tydliga språk, men icke), flämtade åt hårresande urusla cgi-bilder av Vattnadal som så här i efterhand helt uppenbart var fejk. En gång hade jag själv ett litet rykte att bidra med – en detalj jag snappade upp i förlagets recensionsex av dataspelet byggt på filmen – och fick ett tackmail från Theonering.net-chefen Xoanon. Trots att jag genom åren fått mail från många människor jag beundrar, smäller inget högre än det korta brevet från övernörden med det fåniga internetnamnet.

Jag läste varje inlägg i varje tråd på filmrykten-forumet, läste alla böckerna en gång till och kastade mig in i “The Reading Rooms” sanslöst initierade bokcirklar där Curious och Reverend presiderade och aldrig tvekade att ge dåligt pålästa debattörer en skopa destillerat förakt. Åh, vad jag störde mig på dem och deras självsäkra, självklara katolska läsning, samtidigt som jag svalde varje lärospån som föll från deras förtorkade läppar. Tills Reverends konto efter en veckas tystnad hörde av sig med orden “Det här är Reverends syster. Då jag vet hur mycket den här platsen och ni som diskuterar här betydde för min bror, smärtar det mig djupt att behöva meddela att han är död.”

Det var redan efter skymningen när vi kom fram till Mariatorget, hand i hand. Det var fullt med folk utanför Rival-biografen, som ännu inte köpts av Benny Andersson och blivit en del av ett lyxsanerat nöjes- och konferenskomplex. Vägg i vägg låg ännu det inpyrda haket Lilla Maria, ovetande om sitt framtida öde av balsamvinäger och ruccola. Vi fann vårt brödraskap, även om de i egenskap av synt-och-got-fraktionen av vår vänkrets mer påminde om ringvålnader. Erik delade ut allas biljetter, fryntlig som en hobisk värdshusvärd trots den dystra klädseln. Biljetterna hade han, jag och en medsammansvuren köpt på släppdagens morgon. Vi steg upp före skymningen och åkte, förslaget nog, till biografen i Täby centrum där vi antog att köerna var kortare. Ett helt korrekt antagande, och det var skönt att slippa tälta på Medborgarplatsen. Den stilsäkre unge mannen må ha låtit sina töntiga småbröder springa fritt, men det fick finnas gränser. På darrande ben och med en mage i uppror gick jag in på Rival, såg biljetten rivas och satte mig på min balkongplats. Nöp tag i mina linser, slängde dem på golvet. Satte på glasögonen och ljuset släcktes. Allt hade lett fram till det här.

Var åren av nördsurfande förspillda? Bara underhållning, eskapism och tidsfördriv? Nej, det fanns tillräckligt mycket substans i nöjet för att göra både hipstern och den intellektuelle nöjda. Jag borrade mig djupt, djupt ned i en subkultur och lärde mig massor om hur de fungerar. Jag putsade upp och fördjupade min redan encyklopediska kunskap i ämnet (läs upp vilken enskild mening som helst i trilogin och jag ska berätta för dig från vilket avsnitt den kommer!). Jag fick förstahandserfarenhet av det som snart kom att kallas “förväntningssamhället”, hur vi i den digitala tidsåldern där allt är tillgängligt hela tiden får våra kickar genom att längta efter det som ännu inte är färdigt.

Och så lärde jag mig en del om hur man gör film, mer specifikt om hur man gör en filmadaption av en bok. Bland det mest underhållande på forumen var “Det är SÅ HÄR Peter Jackson ska göra det, annars gör han FEL!”-trådarna. Mannen som skrev ett fullständigt manus till första filmen för att visa att man inte behövde ändra någonting, inte hitta på en enda ny replik (hans film hade givetvis blivit cirka sju timmar lång, och jag hade gärna sett den). Tolkienakademikern Michael Martinez som “drog tillbaka sitt stöd” till filmerna efter att ha insett att Jackson fått för sig att Gondors soldater skulle bära plåtrustningar i stället för ringbrynjor. Krypande kom insikten om hur mycket en filmadaption påminde om det jag själv gjorde som självbiografisk serietecknare – att ta ett omfattande “verk” (i mitt fall mitt eget liv) och komprimera, ändra, skriva till, dra ifrån, ta bort och slå ihop karaktärer. När jag sedan skrev ett filmmanus baserat på min serieroman Hey Princess (filmen lades tyvärr sedan på is) tog jag med mig det jag lärt mig på Theonering.net, framförallt hur det viktiga – och möjliga att genomföra – är att behålla stämningen och budskapet, snarare än enskilda scener.

När premiären närmade sig tilltog min nervositet. Jag hade inte bara investerat oändliga timmar i Jacksons projekt, utan också en liten bit av mig själv. Det blir ju lätt så, att när man tycker om någonting väldigt mycket börjar man identifiera sig med det. Skulle filmen floppa eller bara mottas med en axelryckning? Tänk om… den… skulle bli filmhistoriens största, högljuddast kluckande kalkon? En natt, med bara någon månad kvar, drömde jag att jag såg filmen på bio. I drömmen var alla specialeffekterna gjorda av elever från Powerhouse i Kramfors och soundracket skrivet av den lettiska light-indiegruppen Brainstorm (kända från melodifestivalen 2000). Jag började inse att jag hade ett osunt förhållande till hela skiten, men det var alldeles för sent att dra sig ur.

Reklamfilmer. Trailern till Vanilla Sky, tonsatt med Looper-låten Mondo 77. En sista hälsning till mitt hipster-jag, innan jag var i Midgård. Någon minut in, när sista alliansen mötte Saurons horder på Orodruins sluttningar, var min oro bortblåst. Jag gav blanka fasen i vad min flickvän, mina vänner och världens alla kritiker tyckte om filmen, och dessutom gav jag blanka fasen i att jag gav blanka fasen i det. Det spelade ingen roll längre. Inte ens mina egna små invändningar – att det inte framgår hur stora avstånden är, att handlingen ibland känns som ett rollspelsäventyr – kunde göra sig hörda när jag var fullt upptagen med mitt livs största biografupplevelse. Jag älskade den här filmen. Älskade, älskade, älskade.

När vi kom ut från Rival var Mariatorget täckt av snö, och enorma flingor fortsatte att singla ned från den mörka skyn. På en pub jämförde vi våra erfarenheter. Ingen var besviken. Det är tio år sedan nu, och vi var lyckliga. Och när jag satt där med min öl och mina vänner och såg snön falla och skulle åka till mitt norrländska barndomshem dagen därpå, huset där jag för första gången upplevde Morias gruvor under en natt som inte tog slut förrän det var dags att stiga upp och äta frukost, och kände mig lycklig var den allra största lyckan att det inte fanns någon tomhet alls i mitt hjärta. Det skulle komma två filmer till. Och redan samma kväll skulle jag sitta timme efter timme framför Theonering.net och läsa recensioner, analyser, delta i den kollektiva glädjeyran. Vara en del av det sköna nya förväntningssamhället som redan började spekulera om nästa film. Svara på frågor från dem som inte kunnat gå på premiären. Och läsa Curious forumpost med ämnesraden “Åh, vad jag önskar att Reverend hade fått uppleva den här dagen”.

(Tidigare publicerad på Drömmarnas berg i samband med filmens tioårsjubileum.)

måndag 2 april 2012

Uppsala Comix 2012

Galagos excellenta praktikant Emil bemannar bordet.

Den intensiva mäss- och festivalvåren blev precis ännu mer intensiv. I går ägde Uppsala Comix rum för första gången, och ser definitivt ut att kunna bli ett återkommande arrangemang.
Halva Galago befann sig på Textival i Göteborg, men jag tog Uppsalapendeln i arla morgonstund tillsammans med vår praktikant Emil, min dotter Ellen och två kartonger böcker. Den käcka ton jag använder i den här texten speglar på intet vis de känslor jag hade inför att stiga upp tidigt en svinkall söndag och kånka böcker, men som förlagsrepresentant man måste ju anstränga sig för att hålla skenet uppe.

Nåväl, festivalen ägde rum på Grand, en – förmodar jag – före detta biograf som nu tydligen mest används som konsert- och klubblokal för under 18-publiken. Det var även en perfekt lokal att ha seriefestival i, aldrig överfull och aldrig tom. Min kompis Olov beskrev Uppsala Comix mycket träffande som "en seriefestival som är liten men har allt". Förlag, seriebutiker, workshops, föreläsningar, merchandise och Kalle Ankas pocket för tio spänn styck. Och kafé med billiga dammsugare. Vi sålde mycket mer böcker än jag vågat hoppas (borde ha tagit med oss dubbelt så mycket, men det vet man ju aldrig på förhand), och det var fan 50-60 pers i publiken när jag pratade om taffligt tecknad självbiografi.


Jonas Karlsson från Galago gör sin grej. FOTO: En twittrare.

Roligast:
- När en av arrangörerna presenterade mitt anförande med orden "om fem minuter kommer Jonas Karlsson från Galago och pratar självbiografiska serier!". Efter att ha rättats av en annan arrangör följdes detta upp med "Jaha... om fem minuter kommer Mats Jonsson från Galago och pratar om sin bok Den självbiografiska kampen!"

- Att Ellen förälskade sig i en tjej från Serieskolan i Gävle, och satt med i deras workshop i timtal.

Tråkigast:
- Att jag inte tagit med mer böcker.
- Att golvet var så dammigt att kläder, väskor och lungor var grå när vi bröt upp.


Jag och Emil är suddiga. FOTO: Ellen Jonsson.

Men jag är mycket nöjd, och kommer definitivt tillbaka nästa år. Bonus: att få äta asiatisk buffé med släkten.

Avslutningsvis: länkfest!

Min senaste krönika från Tidningen Liljeholmen/Älvsjö. Om... att... välja... skola.

Inför Seriefestivaln intervjuades jag i Uppsalatidningen. Läs i en fancy-schmancy flashversion här.

Aftonbladets krönikör Tara Moshizi uppmärksammar Hey Princess tioårsjubileum här.

torsdag 29 mars 2012

Brutala veckan



Brutala veckan (12-18 mars) tjuvstartade redan lördagen den 10 mars med att jag skulle prata på Uppsala stadsbibliotek. Eftersom jag även skulle riva och ta hem min utställning hyrde vi bil och min hustru tog rollen som chaufför/assistent. Barnet hängde med. (Bilden är tagen dagen därpå, när vi lämnat tillbaka bilen.)



Det var bra med folk och jag fick sälja många böcker. Även aftonen och natten tillbringades i Uppsala, hos min kusin Frida med familj, eftersom Ellen ville stanna och se Schlager-SM. Hon somnade efter tre bidrag, men det var så trevligt att vara där att det lätt var värt det ändå.



Söndag kväll skrev jag på ett par texter som hade deadline under brutala veckan. Efter jobbet på måndagen åkte jag till Jakobsberg och pratade på ABF, som affischerat duktigt. Passade även på att köpa Luke Skywalkers svävare till Ellen i födelsedagspresent. Efter föredraget åkte jag till mitt extraknäck och korrekturläste speltidningen Level till fram på småtimmarna. Taxi hem, då t-banan slutat gå.

Tisdag: Läkarbesök med barnet mitt på dagen i avlägsen del av stan, så ingen idé att gå till jobbet. Försökte arbeta en del hemma. Om aftonen artikelskrivande och styrelsemöte i bostadsrättsföreningen.

Onsdag: Dagislämning, jobb på Galago, dagishämtning, middag med Ellen, som överlämnades till sin mor och så åkte jag för att kvällsprata om Mats kamp på Skogås bibliotek. Mycket trevligt. Sedan till Level för att korra och skriva klart artikeln. Kom hem sex på morgonen.



Tidningen finns ute nu, komplett med min retroartikel om hur världens bästa datorspel Civilization skapades. Den är personligt hållen, så den kan vara av intresse även om man inte gillar turordningsbaserade strategispel.

Torsdag: Jobbade på Galago, korrade Level, som gick iväg till tryck till sist. Åkte hem och packade.



Fredag: Åkte till Umeå för att sälja böcker och – ni gissade det – prata om Mats kamp på Littfest, landets absolut trevligaste litterära festival. Ovan ses min kollega J Klenell lära min dotter hur man gör djävulstecknet. Sedan kom mina föräldrar och räddade henne. Deltog i ett intressant barnboksseminarium med bilderbokslegendaren Anna-Clara Tidholm (jag var med i egenskap av tecknare och förälder), åt indiskt och hade en lång och rolig utekväll med bland andra Thomas Olsson, Martin Kellerman, Anneli Furmark, Johanna Palmström, Gregor Flakierski och andra man alldeles för sällan hinner sitta ned och prata med.

Lördag: Hade seminariet nedan, tillsammans med serielegendaren Åke Forsmark:



Åt lunch med min dotter och mina föräldrar, sålde böcker. Ellen ritade en fin teckning:





Om aftonen var det dags för Littfests avslutningspartaj. Klas Östergren läste, och jag blev så inspirerad att jag var tvungen att läsa jag med. (Det var öppen scen, jag är inte fullständigt gränslös.) Valde den där texten där jag smädar litterär gestaltning, vilket tydligen sårade delar av publiken. Detta ber jag härmed om ursäkt för. Jag vill inte att någon ska bli ledsen. Jag hatar inte litterär gestaltning-possen på ett personligt plan, bara på ett ideologiskt.

Det hela avslutades med efterfest på en känd författares hotellrum och allt blev för surrealistiskt för att beskrivas. Men Littfest är verkligen, tillsammans med Bokmässan och SPX, ett av festivalårets mycket få måsten.



Brutala veckan spillde över in i nästkommande vecka, med mycket att göra på jobbet och en resa till Östersund, där jag pratade om gissa vad inför Y-Z-läns Biblioteksförening. Gud vad jag älskar bibliotekarier.



Och på Scandic serverades det raggmunk. Livet kunde förmodligen inte bli bättre än så här.

onsdag 28 mars 2012

Kristiina Kolehmainen till minne



En varm kväll i slutet av maj 1999 satt jag och Kristiina Kolehmainen på en lagom nedgången bakgård i Ljubljana och drack en god, halvmörk öl jag glömt namnet på. Mörkret hade fallit och högt uppe i skyn mullrade Natos bombplan på väg mot Belgrad.

Det var alternativseriefest och musiken dränkte snart det vaga dånet av krig. Men i stället för att dansa och mingla och skratta satt Kristiina och jag vid ett bord och pratade om barndom, uppväxt, tonår.

Det hade då gått tre år sedan vi först träffades, på mötet där Kristiina med jämna mellanrum fick putta på en känd serieförläggare för att han skulle vakna. Sedan grundade hon Serieteket, där jag bland mycket, mycket annat fick lära mig hur man ska äta sina karelska piroger (med äggsmör, annars smakar de ing-en-ting!), och att ingen dator i världen överträffade den Kolehmainska hjärnan. Vi var i Angoulême det stora året då Skandinavien stod i fokus, och jag fick uppleva henne i sitt esse – ett sinnestillstånd någonstans i skärningspunkten mellan sprudlande glädje och helig vrede.

Längre fram kom flytten till Kulturhuset, SPX-festivalen, utställningarna och fler möten, fler fester och fler festivalresor. Och så sjukdomen. I januari var jag på min första Angoulême-festival på 15 år, den som kom att bli Kristiinas sista. Jag är glad att jag fick se henne där en gång till, i det internationella mässvimlet där hon mer än någon annan hörde hemma.

Men det minne som alltid kommer att dyka upp först av alla när jag tänker på Kristiina, är timmarna av samtal på en bakgård i Ljubljana. Kvällen då vi slutade prata serier och började prata om oss själva. Kvällen då hon blev en vän.

Kristiina dog i går. Läs om henne här.

måndag 26 mars 2012

Ivar Lo



I lördags var jag på Ivar Lo-sällskapets årsmöte i Gershedens Folkets hus på Skansen. Jag blev ett fan av Ivar Lo-Johansson för ungefär tio år sedan, när jag till sist greppade en av de där böckerna som stått och sett tråkiga ut i mina föräldrars bokhylla under hela min barndom.
I de böcker jag sedan i rask takt slukade fanns mycket att lära sig, politisk glöd och det där närmast sinnessjuka självbiografiska sug jag tycker så mycket om. Författaren framstår inte som någon rakt igenom sympatisk person, men om han gjort det hade det sannolikt berott på att han fegat och valt den enkla vägen. Framförallt drabbades jag av konflikten mellan stad och land, skuldkänslorna gentemot den hembygd man lämnat bakom sig, och klassklättrarens tvära kast mellan stolthet och skamkänslor. Himla vasst skrivet är det också.

2005 flyttade vi in i Ivar Los gamla hus på Bastugatan 21, och jag lärde känna Danne, Ivar Lo-museets guide som ofta stod (och fortfarande står) och rökte i porten i väntan på hugade museibesökare. För några år sedan tog jag plats i Ivar Lo-sällskapets styrelse, och jag är väldigt glad över hur öppna de andra i sällskapet är för serier, och hur de också ser hur det går linjer från proletärförfattarna till dagens taffligt tecknade, politiskt medvetna självbio.

Vill du också upptäcka Ivar Lo-Johansson? I min idealvärld finns hans bästa böcker i nya blanka pocketutgåvor i Pressbyrån, men så är det ju inte. Men biblioteken finns ju alltid, och man kan för en billig penning skaffa sig en extensiv Ivar Lo-samling genom att rota sig igenom loppisar och antikvariat. Hans mest lättillgängliga bok är kanske Kungsgatan, och jag vill också rekommendera Bara en mor och den självbiografiska svit som inleds med Analfabeten. Värt att nämna är att han också skrivit en science fiction-roman – Elektra. Kvinna år 2070.
Ivar Lo-museet är ett av landets minsta museer, och värt ett besök för alla som är intresserade av litteratur, arbetarrörelsen eller svensk 1900-talshistoria. Läs mer om museet här.
Sällskapets hemsida finns här.

måndag 19 mars 2012

Jubel i bunkern!



I dag är det tio år sedan min serieroman Hey Princess gavs ut. Obligatorisk betraktelse: Fan, vad tiden går.

Men det känns samtidigt fruktansvärt länge sedan, och mitt liv har förändrats väldigt mycket sedan dess. Jag vill nog hävda att just Hey Princess haft en inte oväsentlig del i dessa förändringar. Jämfört med riktiga bestsellers (eller för den del ett ordinärt Rocky- eller Berglin-album) har boken inte sålt i några svindlande kvantiteter, men den har blivit läst, ihågkommen och uppskattad. Den har renderat mig stora mängder mail, brev, nattliga fylletelefonsamtal och tillrop på gatan, och - tror jag - fått ganska många människor att upptäcka tecknade serier.

Så här i efterhand känns det som att jag ritade hela boken i ett tillstånd av upphetsning. Debuten Unga norrlänningar hade tillkommit under starkt inflytande av min kusin Fredrik, som i princip var medmanusförfattare till alla de bästa serierna, och nu ville jag bevisa för mig själv att jag kunde göra lika bra ifrån mig på egen hand. Den första serien jag gjorde (den utgör början av kapitel 2) kändes lite trevande, men snart lossnade det och jag insåg att jag tagit ett kliv framåt som historieberättare. Därav upphetsningen och ruset - jag visste att jag skulle bli nöjd med den färdiga boken, och anade att den skulle bli en framgång.

I perioder har jag varit less på Hey Princess, dels för att jag tvingats pyssla en massa med boken i samband med de olika nyutgåvorna, dels för att jag börjat störa mig på det ganska ytliga liv den skildrar. Ett självförakt som spiller över på verket. Men efter Pojken i skogen och Mats kamp känner jag att den speglar just den här fasen i mitt liv på ett bra sätt, och inte längre är den totalt dominerande representationen av vem jag är. Det var i och med Hey Princess jag blev serietecknare på riktigt, och jag hoppas att den fortsätter att bli läst av nya generationer missanpassade indiefejor.

fredag 9 mars 2012

Bonnierimperiets hjärta


Not till läsaren: Nedan följer del fyra av 19 i en text som för länge sedan publicerades i fanzinet Seriechock. Texten är 17 år gammal och jag vill redan nu varna för pretentiöst språk och en juvenil människosyn.

Följande förmiddag tog jag en buss till Marieberg, där jag något försenad skakade indiepopprinsessans (alltså Linda Norrmans, nu Linda Skugges/red anm) hand med gröna naglar. Vi slog oss ner i Expressens kafeteria, en plats där jag tillbringat mången glad stund med Jennifer. Hon drack päronsoda och rökte Marlboro lights och jag intervjuade järnet. Hon gav ett trevligt men ganska blygt och nervöst intryck, men kanske var hon bara stressad. Jag ställde tråkiga frågor och fick tråkiga svar, men vi kom ganska väl överens och snackade Bowie i en kvart eller så. Efter en dryg timme drog sig Stornazgûl tillbaka och jag for till die Stadtmitte och läste tidningar på Kulturhuset. När jag efter ett par timmar gick över Hötorget mötte jag den alternativa popens Maria från Magdala igen, med en wannabe i släptåg. Den sköna log och sa hej. När jag hämtat mig drog jag till Leo för att hämta min smutstvätt, som jag glömt tidigare. Han proppade mig full med pasta och baconsås (utsökt) och sen flydde jag fältet. I tunnelbanan antastades jag av en medelålders asiatiska med självmordstankar. Hon hade något som såg ut som brännsår från cigaretter på händerna, men jag lyckades muntra upp henne med en filosofisk utläggning om livets ljusare sidor. Hon såg väldigt tacksam ut när hon steg av efter blott en station. Jag har upptäckt att jag har ganska god hand med galningar och andra antastare. Kanske har jag valt fel bana.

På kvällen följde jag med Jacob och Stefan till Mc Donalds på Hornsgatan (Mc D på Ringvägen duger inte, påstår de). När vi åt löpte de två tråkmånsarna amok, närmare bestämt fördjupade de sig i ett animerat samtal om koncernbeskattning. Efter tio minuter sneglade jag menande på de två torrbollarna varvid vi alla brast ut i skratt över lyteskomiken i situationen. Sjukdomsinsikt har de i alla fall. Efter maten gick vi till en biljardhall och hade en utdragen flipperturnering. Till sist vann jag. Men så var det också det där fotbollsflippret vi spelade, det är nog det spel jag har störst erfarenhet av. De skulle promt ta tunnelbanan hem, och när vi bytte vid Slussen såg jag Linda Norrman för tredje gången på samma dag. Jag undvek henne, eftersom jag inte ville att hon skulle tro att jag förföljde henne. Väl hemma drog jag och Jacob upp riktlinjerna för hans och Stefans projekt med serier om deras tråkiga jävla liv. Vi hade väldigt roligt och somnade först framåt småtimmarna. Annars har Jacob, det måste jag tillstå, en oklanderlig dygnsrytm. Dan därpå fikade vi på ett konditori vid Medborgarplatsen tills det blev dags för mig att åka norrut.

Fotnoter:
Intervjun som mitt möte med Linda Norrman resulterade i kan läsas här.
Illustrationen ovan är gjord av David Liljemark.

onsdag 7 mars 2012

Drömhus



Min senaste hobby är att Hemnetpunda på "cheap hawaiian real estate". Det här huset har jag faktiskt råd att köpa om jag belånar lägenheten lite till. Bör jag slå till?

Mäklarens beskrivning:

This house CAN NOT BE COMPLETED, NOT LIVEABLE AND CANNOT BE OCCUPIED. You CANNOT GET A BUILDING PERMIT TO COMPLETE IT, AT THIS TIME, BECAUSE THE WATER DEPT HAS NOT ALLOWED ANYONE TO GET A PERMIT IN THIS SUBDIVISION SINCE 2005 FOR ANYTHING-including demolition and building permits! According to the Water Dept, the subdivision needs to put in a back flow regulator and other hydrant issues, but the BUILDING DEPT will be giving a fine, starting at $100/day the first month 6 months after ownership, then it will be $200/day the next month, etc. Inside is a shell with only the framework for the rooms.

Amerikaner, alltså.

måndag 5 mars 2012

Tillbaka i selen, drar igång grottekvarnen, många oxveckor kvar till midsommar et c.


Nu är jag tillbaka från semestern! Bland annat har jag besökt Pearl Harbor och Dharma-initiativets läger, men mer om det senare för nu är det dags för samhällsinformation. Ovan kan man till exempel se Tara Moshizis recension av Mats kamp i SVT:s Gokväll häromkvällen. Den börjar 9:30 in i klippet.

Min senaste krönika i Tidningen Liljeholmen Älvsjö kan läsas här. Kanske mest av intresse för er som bor i trakten, men av Google Analytics att döma utgör Hägerstensborna i alla fall cirka 50 procent av bloggns besökare.

Och så... kalendariet! Himmel vad mycket jag ska prata framöver:

Nu på lördag, den 10 mars, pratar jag på Uppsala stadsbibliotek klockan 14. Passa på att köpa en signerad bok och se min utställning! Facebook-evenemanget hittar ni här.

På måndag, den 12 mars, pratar jag på ABF i Järfälla, Riddarplatsen 36, kl 18:30. Även här signerar jag. Och dedicerar. Och ritar små teckningar i böckerna.

På onsdag, vilket alltså innebär den 14 mars, är jag på Skogås bibliotek och gör min grej. Kl 19:00.

Och nästa helg, den 16-18 mars, återvänder jag till Littfest i Umeå för att ha seminarium och kränga Galagoböcker. Och signera. Läs mer om Umeås internationella litteraturfestival här.

Nu måste jag äta lunch.


fredag 17 februari 2012

Serier, statistik & parafernalia



Kom fram till Uppsala stadsbibliotek strax efter tre, kånkande på ramarna och pappslöjden jag stretat med under förmiddagen, ständigt avbruten av efemärt trams i stil med obetalda fakturor, felande momsregistreringsnummer och överbliven pastasallad. Och detta skulle alltså föreställa min lediga dag.
I alla fall, väl framme möttes jag av detta mystiska paket, som någon till råga på allt delvis rivit upp.



Friedrich Nietzsche, Enver Hoxhas underkropp och en liten blå skylt med texten "pryo-elev"? Kan det vara..?



Ja, min far hade skickat min ungdoms anslagstavla, den som jag hypade härom veckan!



Till råga på allt hade han snickrat en portabel monter till den! Farsan är allright.



Efter en massa tummen-mitt-i-handen-excesser är anslagstavlan nu på plats (om den inte trillat ned de senaste timmarna), som en del av den lilla utställningen Serier, statistik & parafernalia. Den gör tre nedslag i mitt liv - 1982, 1991 och 2008. Till vänster ses "konstverket" Världskrig, som tidigare ställts ut i Stockholm, Frånö och Tokyo.



Det är med några serieoriginal också. Jag är serietecknare.



Och här ser man alltihop. Observera att ingen hunnit städa.



På väggen mittemot huserar David Liljemarks storslagna Boltzius & Thorelius-utställning, full av gammal analia. Värjkäppen!



Och på den tredje väggen: Matilda Rutas svävande tavlor. Vi gör'ne bra.

Utställningen pågår till den 10 mars. På själva avslutningsdagen kommer jag och pratar samt signerar böcker. Klockan 14. Vi ses.

torsdag 16 februari 2012

In an ancient gallery, on the wall. Pictures of leaders, that couldn't fall


Fan, vad mycket jag haft att göra och ännu har att göra. Men nu finns det ett och annat att skriva om. I söndags tog jag sista chansen att se utställningen Författarhem på Stockholms stadsbibliotek. Fotona var väldigt fina, och det faktum att jag ser ännu mer ut som Steve Buscemi än vanligt på mitt porträtt vägs upp att jag placerats mellan två av de bästa kvinnorna i Kultursverige. Utställningen är alltså borta nu, men kommer att finnas på Stockholmskällan vad det lider.



Annars så är det skitamycket att göra på Galago för tillfället, och livet spelar i största allmänhet på tio. I afton är jag till exempel dubbelt dubbelbokad, då jag 1) har trycklämning för tv-spelstidningen jag korrekturläser, 2) borde vara lite värd på Ordfronts författarmingel, 3) har styrelsemöte i bostadsrättsföreningen och 4) har föräldramöte på dagis. Men vi finner väl på någon råd. Lustigt hur Mats kamp bara fortsätter och fortsätter trots att boken tagit slut, som ett dvd-extramaterial ingen har önskat sig eller efterfrågat.



Dear international readers of the bloggn: for more than a year, my graphic novel Hey Princess has been available for iPhone, but only in Swedish. Now, the beautiful people at Top Shelf Productions, my American publisher, have added the book to their iOS App library. You can download the app for free, and then buy Hey Princess digitally for something like 6 dollars. In the Swedish app store it costs 38 kronor. The American Hey Princess is available for iPad as well, and its uncensored! Click the banner that says "Download our iOS app" to download their iOS app.

Och så lite (mer) propaganda:

Galago har en ny, fin hemsida! Så sent som idag använde jag den som plattform för att ännu en gång, bjäbbande som en skitarg liten terrier, bita Timbro i benet. Läs texten här.

En liten men fin recension av Mats kamp finns i dagens Västerbottens Folkbad.

På lördag (18/2) öppnar en utställning Uppsala stadsbibliotek, där jag medverkar tillsammans med Matilda Ruta och min barndomsvän David Liljemark. Jag kommer att ställa ut statistik, serieoriginal och parafernalia, så kom och titta för tusan! Tyvärr är jag inte närvarande vid vernissagen, men den 10 mars, då utställningen avslutas, pratar jag om mina serier, min statistik och min parafernalia kl 14:00.