Det blir kanske bättre på gymnasiet

Bland alla samhällsproblem och orättvisor finns det en som alltid berör mig på djupet. Som skapar en en rent fysisk reaktion i mig och får mig att må illa. Det handlar om mobbing, och dess lika vidriga kusiner pennalism och utfrysning. Extra jävligt är det förstås när det drabbar barn och ungdomar, och extra, extra jävligt när vuxna väljer att inte se, alternativt bidrar till mobbingen. Givetvis hänger mina starka känslor ihop med att mobbing är det enda stora samhällsproblem jag känt in på bara skinnet, både som offer och (skamligt nog) förövare. 

Jag har tänkt på de här sakerna en del på sistone, och vill gärna göra en liten, liten samhällsinsats genom att puffa för två av mina skildringar av fenomenet – en krönika från Tidningen Liljeholmen/Älvsjö, och en serie från Pojken i skogen. Serien heter Ditt namn ska vara... och kan läsas på Galagos hemsida. Krönikan kommer här nedan. Var hyggliga mot varandra nu.

Du bor i en Söderförort tillsammans med ditt tonårsbarn och din livskamrat. Ni bor i ett litet hus som det tar emot att kalla villa, men det är inget radhus heller. Tre sovrum, vardagsrum och en liten trädgård där ni räfsar om hösten och, ja… det är inte så viktigt.

Varje dag tar du t-banan till Slussen, där du byter och åker till jobbet. Det kan vara ett kontor, ett lager eller kanske ett vårdhem. Det enda viktiga är att det är där du får samtalet. Först kan du inte höra vad hen säger, bara snoret och gråten och tyngden av alla de där åren som plötsligt brakar ned på dig. 

Tar du t-banan hem, eller kostar du på taxi? I vilket fall ligger hen på sängen med filten över sig och vill inte visa vad de gjort. Du tröstar och gråter, men när du till sist får se rinner liksom vuxenheten av dig och i två eller tio minuter vet du inte vad du ska göra. 

Men du ringer taxi (igen?) och tar ditt barn med dig till vårdcentralen. De plåstrar om, skriver ut tabletter och lämnar dig med ett ord, levererat från en vuxen till en annan. ”Anmäl.”

Sömnlöshetens filmer spelas innanför dina ögonlock. Dagisbarnet som hellre satt med sitt pyssel. Skolbarnet med den enda bästisen, som flyttade efter femman. Födelsedagskalasen som krympte och krympte tills de upphörde helt. Men hen har ju alltid lekt så bra med kusinerna. Och kanske blir det bättre på högstadiet?

Du ville inte se, kunde inte föreställa dig att det var så illa. Att hen inte bara var utfrusen, utan uppenbarligen hatad. För inte kan väl bara Tristessen eller Dataspelen eller Den Svenska Skolan driva dem till att stå i ring runt barnet tills blodet kommer och fortsätta långt efter att blodet kommit och i huvudet igen och igen och igen och filma med mobilen, om de inte hatar?

Du anmäler. Polisen är tyst. Rektorn verkar ha något mer akut att ta hand om. Läraren får något vått i ögonvrån men inte mer. Du ringer föräldrarna, men deras barn har inget gjort. Och natt efter natt efter natt spelas filmerna upp innanför dina ögonlock.

Så en morgon tar du inte t-banan till Slussen som vanligt, utan går till dem. I den skräpiga, skitiga, illaluktande korridoren använder du all din viljestyrka för att inte skrika, inte trycka upp mot väggen, inte slita sönder med dina bara händer. Så lugnt du kan förklarar du att om de rör ditt barn igen slår du ihjäl dem. Det rycker i deras fasad, men hånskratten följer dig när du går. 

Två dagar senare blir du hämtad. Tillbringar natten på polisstationen vid Coop Forum. Några föräldrar har anmält och åtal kommer att väckas. Du får ta taxi hem från polisen, och hela den korta vägen tänker du på tonåringen, som alla vet just har blivit barn till en jävla psykopat. Du tänker på ”skolan” och ”samhället” och till sist, när taxin svänger in på er återvändsgata, tänker du att det kanske blir bättre på gymnasiet.