torsdagen den 14:e april 2011

Bokköparens självbedrägeri


Det sägs att bokbranschen är i kris, men jag tror att det vi sett bara är en ytterst mild västanfläkt jämfört med den totala jordbävning/tsunami/härdsmälta som väntar. I dagsläget är bilden inte entydig. Det är inte så att en massa förlag gått omkull, och jag får inte heller intrycket av att branschen direkt går på knäna. Bokhandlarnas långsamma kräftgång vägs till stor del upp av internetbokhandelns ökade omsättning. Bibliotekens utlåning minskar, men inte dramatiskt, och det balanseras i viss mån av att besökssiffrorna stiger. Men vad är det som väntar om hörnet?

Jag tror att bokläsandet redan nu har minskat drastiskt, men att det ännu inte syns i försäljningsstatistiken. Det räcker med att åka buss, tåg eller tunnelbana för att se vad som är på gång - för bara några år sedan var resenärer hänvisade till att antingen läsa en bok, en tidning eller en tidskrift, nu sitter hälften av passagerarna i en ordinär järnvägsvagn och ser på Två och en halv män på sin laptop. I tunnelbanan stirrar man in i displayen på sin smartphone, och jag vägrar tro att det är e-böcker snarare än Facebook eller Förbannade måsar eller vad nu det där spelet heter som processorerna arbetar med. Så pass mycket insyn i branschen har jag att jag förstått att de digitala böckerna säljer fullkomligt uruselt, åtminstone än så länge. Läsandets sista exklusiva bastioner - kollektivtrafiken och WC - har fallit.

Som far till en femåring ser man dessutom med all önskvärd tydlighet hur det uppväxande släktet inte längre skolas in i nöjes- och lustläsandet. Ni vet, det är inget nytt: när jag var fem år fanns det en halvtimmes barnteve om dagen, i övrigt var det böcker som gällde för verklighetsflykt och förkovran. Mitt barn älskar böcker, men fattas bara annat när man är dotter till en lärare och en förlagsredaktör. Lik förbannat konkurrerar böckerna med barnteve tillgänglig hela hennes vakna tid, tv-spel (vilket hon ännu är oförklarligt ointresserad av), internet med både SVT Play och Hello Kitty-pysselsajter samt en hel hylla Astrid Lindgren-dvd:er. Och hur länge orkar föräldrar sätta upp gränser för tittandet? Är det ens berättigat att behandla böckerna som något slags heliga skyddsobjekt ungarna ska tvingas till att älska? Intresset måste ju överleva av egen kraft, men vågar man lita på att det gör det?

Nåväl, det jag egentligen ville komma till är min teori om varför vi ännu inte ser den fulla vidden av bokbranschens kris, och varför e-boken inte kan rädda oss. Problemet är nämligen att en stor del av Sveriges vuxna befolkning fortfarande köper böcker, men inte läser dem. Hur många hyllkilometer Murakamiböcker som aldrig kommer att öppnas står det i Stringhyllor runt om i alla svenska städer? Hur många procent av de tusentals köparna av Gellert Tamas De apatiska har egentligen läst den angelägna tegelstenen?

Försäljningsstatistiken är idag uppblåst med tusentals och åter tusentals böcker som aldrig kommer att läsas, som köpts av människor som inte har, eller tar sig, tid att läsa men köper på sig titlarna det talas om för att hänga med, för att de är läsande människor, för att de säkert tänker att de någon gång ska få tid som sedan aldrig kommer. Och jag fruktar att vi snart kommer att nå en punkt när denna stora, välutbildade, köpstarka grupp människor slutar lura sig själv och därmed också slutar köpa böcker.

Men hur har det blivit så här? Två uppenbara anledningar har jag redan nämnt: att tiden inte räcker till, och att den omedelbara behovstillfredsställelsen hos sociala nätverkssidor och usla komediserier (eller för den delen Mad Men eller The Wire) är en livsfarlig konkurrent. Murakamiproblemet är inget nytt i sig, i alla tider har väl folk köpt på sig böcker av författare på modet som sedan i stor utsträckning samlat damm, men det i sig positiva faktum att kvalitetslitteratur aldrig funnits mer lättillgänglig än nu, och till lika låga priser, förstärker effekten och blåser upp bubblan av köpa-utan-att-läsa. Mer intressant är exemplet De apatiska, för här tror jag att mycket handlar om den förändrade kulturjournalistiken. För inte så många år sedan kunde en författare även utanför det verkliga toppskiktet få stora recensioner i alla större tidningar samt i ett helt koppel landsortstidningar inom loppet av några dagar, och det räckte för att få igång intresset och försäljningen. Nu recenseras inte lika många böcker, och recensionerna är mer kortfattade och sprids ut över en mycket längre tid, så massverkan uteblir. Varje recension blir bara ett litet blipp i det oöverskådliga medieflödet.

Vill man kränga böcker som inte är deckare måste man numera, något hårdraget, skapa debatt. En skönlitterär bok om ytlighet och konsumism? Njaaa? Boken som skapade "väskdebatten"? Alla gånger! Problemet är bara att när debatten om de apatiska flyktingbarnen går fram som en malström genom tidningar, radio och internet ligger det mycket nära till hands att lägga Tamas bok i varukorgen, men när boken sedan kommer i brevlådan (och är väldigt tjock) bläddrar man lite i den, har redan fått de godaste bitarna serverade på kultur- och debattsidor, spelar lite Bioshock, kollar Facebook, rör ihop en rotsaksgratäng och så hamnar boken i hyllan. När man sedan kanske har tid känns debatten gammal och så står boken där tills en man med fårat anlete som specialiserat sig på sterbhus och att köpa hela hem kommer med sin skåpbil ett antal decennier senare.

Sedan har vi dessutom det där med att köpa böcker som inredningsdetaljer.

Kontentan av allt detta är att 1) kulturjournalistiken måste pånyttfödas, 2) vi snarast måste införa reformen om sex timmars arbetsdag och 3) det är en stor lättnad för mig att jag arbetar med tecknade serier. En seriebok hamnar ytterst sällan oläst i bokhyllan, om inte annat för att den tar så kort tid att läsa.

3 kommentarer:

  1. Lyckligtvis kommer peak oil göra slut på nyproduktionen av alla gadgets, och om tio år kommer alla iphones och ipads vara återvinningsskrot. Massiv arbetslöshet kommer vidare åter att ge tid till att läsa.

    Murakami är förresten rena Harry Potter vad gäller läsbarhet. Det är oroväckande om de intellektuella i det här landet finner honom för "svår".

    SvaraRadera
  2. Jag trodde att vi skulle göra nya iPads av trä?

    SvaraRadera