Sju sekunder

Över mörka kanaler på maskätna broar, runt hörn i labyrinten, bort från Canal Grandes ära och redlighet. Gränden slutade med en ståldörr. Kavaljeren bultade och efter en stund öppnades en lucka i porten. Två mörka ögon omgärdade av rynkor visade sig och en smattrande konversation utbröt innan dörren öppnades av ögonens ägarinna, en liten skinntorr tant i svart klänning. Hon granskade oss uppifrån och ner, men efter ännu en svada från vår guide och att en redig bunt lire bytt ägare släppte hon in oss. Klubben var helt liten, ett avlångt mörkt rum med bardisk och några stolar med italienska män på, och efter en kort korridor en rund salong med dansgolv och Kristallenmusik, persiska mattor på väggar och golv och några låga bord med blandade turister som talade dovt och fler svarta än jag sett under hela min vecka i Venedig. Vi tog en öl och hängde mot bardisken när två carabinieri med mulen uppsyn kom in i rummet i full papegojuniform, med napoleonhatt och allt. Helt lugnt hällde bartendern upp två öl, som de korrupta poliserna drack stående i ett hörn, för att sedan gå igen. ”Du vet att du är i Italien när…” tänkte jag. De andra höll kyskt handen och tittade djupt in i varandras ögon, men Lisa talade snart mer med italienaren på hennes andra sida, än med mig. Jag gjorde tappra försök att fånga hennes intresse och inte tappa stämningen av nattlig svartklubb i världens mest romantiska stad, när två rödlätta unga män kom in från gränden. En ilning av obehag gick genom min kropp bara jag såg dem. Varför förstod jag när den längste av dem tittade under lugg på mig, höll fast min blick och utbrast i ett hjärtligt ”Här ha vi la en svänsk, ällör!?”

Medan gipskatten bredvid gjorde min koföserska sin kur fick jag stå i en halvtimme mellan två göteborgare som jobbade som skidlärare/afterskivärdar i Åre på vintrarna, villigt bjöd på Göteborgs rapé och entusiastiskt undervisade mig i grunderna i telemarksskidåkningens ädla konst. Hur just telemarksskidåkningen faktiskt var det som räddade hela världen undan nazistisk atomvinter i och med att de norska motståndsmännen som sprängde tungt vatten-fabriken i, just det,Telemarken och därmed hindrade Hitler från att få atombomben skidade så snabbt att inte ens SS elitskidåkare hann i kapp dom, eller nåt sånt. En diskussion som jag säkert skulle ha funnit intressant nån annan gång, men verkligen inte nu. När de lämnade mig ”för å röja på dansgålvett” tittade Lisa redan djupt in i ett par mörka ögon, medan Kim Deal och hennes ragg var försvunna. Desperat tog jag en prilla ur den kvarglömda snusdosan i ett försök att vara exotisk, och bjöd Lisa. ”No, I’m strictly opposed to all kinds of drugs”, sa hon och vände sig bort. Men lite humor, kanske? ”But… but… Lisa… it’s called Gothenburg’s rape!” Bara en djup snörpning på en välsminkad läpp till svar, och jag gick modfälld mot ståldörren.

Nickade till tanten, vinglade till och greppade efter dörrhandtaget. Jag vet inte vad som kan ha hänt, men i samma sekund som jag öppnade dörren och en dold DJ la på ”Seven Seconds” med Neneh Cherry och Yossou n’Dour vände allt och Lisa sprang efter mig som Aunt Molly i Familjen Macahan och sa ”Don’t leave! Don’t leave me here with this gruesome italian!” medan hon rätade upp mig. ”I’m so sorry that I’m leaving tomorrow… we could have rented a hotel room, just you and me!” Det snurrade och jag visste inte vad jag skulle säga, men släpade med henne in på dansgolvet och in i en ”what we in Sweden call a pusher”. ”This is Swedish music”, överdrev jag och hon tyckte att det lät bra och efteråt satt hon i mitt knä och undrade var Kim Deal var och att de nog hånglade i gränden och jag sa ”You’re like best friends, so I guess you are entitled to give her the third degree when she gets back”. Inget gjorde mig så stolt som att komma med rätt idiomatiskt uttryck. Jag fick till och med in ”Wake up and smell the coffee” nånstans, hur nu det gick till. Kim Deal kom tillbaka, ensam men rosig i ansiktet. Efter jag vet inte hur många timmar av tredje graden och knäsittande och inget hångel stängde de och tanten körde ut oss. Det var fortfarande mörkt, några fasadbelysta palats syntes mellan de svarta skuggorna när vi långsamt irrade mot centralstationen med varsin utsmugglad storstark i handen. Jag har bara vaga minnen, som kommer i korta blixtar. Jag håller om dom båda på en kaj och säger ”I’m Thurston Moore and you’re my Kim Gordonses”. Jag inser att de är äldre än jag och säger ”I hope you don’t see me as a kid”, balanserande på en balustrad som är för bred och platt för att jag ska ha minsta chans att ramla ner i kanalen. Fnittrande kurragömma i labyrinten och en plötslig skräck för att faktiskt tappa bort dom. Dom skrattar hejdlöst åt att det finns ett svenskt band som heter Popsicle. ”We play pop – let’s call ourselves Popsicle!” ”I know the singer”, ljuger jag, varför jag nu trodde att det skulle impa på två jänkare som bara tycker att de har ett fånigt namn. Sedan en längre minnesbild, bilden som symboliserar hela denna oändligt långa natt. Hur vi kommer till en liten nött piazza och möter ett band som har spelat nånstans. Vi förbrödras, dom tar fram instrumenten och spelar La Bamba. Jag dansar med Lisa, Kim Deal med en i bandet. Den bedagade tvåloperastjärnan från Nashville lutar sitt huvud mot min nya kostym medan jag tittar upp mot gränden och ser hur det ta mig faan hänger tvätt på tork på en lina spänd över gatan, medan solen går upp över lagunen i en för övrigt tom och tyst sagostad.

Musikerna tackade för sig och vi fortsatte, nu på nåt vis nyktrare. Lisa höll min hand. Centralen, bara en kvart kvar. De hämtar ut bagaget, jag får en lapp utan hennes efternamn men med telefonnummer och postadress. Hon får en med mina. Vi vet att vi aldrig kommer att ses igen och jag följer dem in i kupén och jag måste av snabbt och går ut i tågkorridoren men känner att nåt saknas och Lisa kommer ut ur kupén och faller mig om halsen och det är ändå nåt som saknas för att det ska bli perfekt, och jag säger ”Give me a kiss” och hon kysser mig, jag kysser de röda läpparna och kastar mig av tåget just som det börjar rulla och vinkar efter dom när de försvinner mot Milano och Tennessee.

”We could have rented a hotelroom”. Jo, men ingen av oss ville det. Jag hade mints en tjej med Kikki Danielssons frisör som inte duschat på tre dar, i stället för hur det var att kyssa en främling farväl på järnvägsstationen i Venedig och sedan röka min näst sista Gitane medan jag sneddade över Markusplatsen och inte hade råd med vaporetton för pengarna var slut men hoppiland-kallen lät mig följa med och gav mig en rosa böteslapp på en lire, som jag sparade som minne liksom jag låste in hela natten i det lika rosa schatullet för att bevara det och suga näring ur det under år av missväxt.

Sista dagen präglades av baksmälla på alla plan. Pappa sprang sitt maratonlopp och mamma berättade att hon inte sovit på hela natten, utan hört vaporetton varje gång den dunkade i kajen och tänkte att ”nu kommer han”, men det gjorde jag inte förrän hon funnit för gott att stiga upp. Jag promenerade ensam i nya kvarter, undvek centralstationen, puben och piazzan. Hittade en lite längre bro, korsade den och gick mellan ett par hus. Jag blickade ut över en väldig parkeringsplats med smutsigt vatten och ett industriområde i fonden. Draperierna drogs åt sidan och trollkarlen från Oz var bara en liten gubbe med en maskin. Jag längtade hem till råtthålet, jag ville prata ut med mina föräldrar, jag ville inte plugga franska längre, jag saknade min katt, jag ville att hela mitt liv skulle vara värt lika mycket som natten i staden. Jag ville dela den där staden och mina minnen med nån. Nån med svart hår och blixtrande intelligens och ett mystiskt förflutet. Jag var bara 22.

Jag kom in i råtthålet och fick dörrhandtaget i handen. Det luktade från disken på golvet och det var nästan ingen post på dörrmattan. Min lilla blomma hade dött. Telefonsvararen blinkade rött, väntande. Tre meddelanden från David Liljemark som drog vitsar på fejkad Kramforsdialekt. Ett fjärde. Från Nadja. Hon hade fått mitt vykort där jag matade duvorna och undrade varför jag inte ringt sen jag flyttade till stan. Kanske ville jag följa med ut på torsdag? Och lära känna varandra igen?

Bandet i svararen spolades tillbaka. Jag packade upp den nya kostymen och satte den på mig, med en vit skjorta och den smala slipsen som pappa knutit åt mig. Nadja, hennes hippa gäng och Hannas. ”We play pop – let’s call ourselves Popsicle!”. Jag satte mig på en rangelstol, drog askfatet till mig och tände min sista gitane utan filter. Tittade mig i spegeln och bilden var perfekt, inget saknades längre. Det nötta skrivbordet och den socialrealistiska byrån stod kvar, men dom var bara fonden till en ny fas i mitt liv. Det var slut med att spela Risk på min Macintosh Classic och sova tolv timmar om dygnet. Dagdrömmen skulle bli verklighet och mina arméer var på väg att ta steget över till det vidsträckta, välförsvarade Eurasien.