MoCCA 2011

Det är dags att väcka blogg'n till liv igen efter över en veckas tystnad. Blogg'n har nämligen varit i New York, men är nu hemma igen för att bjuda in er till ännu en orgie i usla Iphone-foton, några betydligt finare (tack, David!) samt en typiskt torr textmassa.

Det hela började på Arlanda förra tisdagen. Tidig morgon i gaten, och jag och min sputnik, serieskaparen och dokumentärfilmaren David Liljemark, skulle just till att borda Zürichplanet när vi såg några bekanta spröt vaja över folkmassan. Det var vår gemensamme vän, min kusin Fredrik Jonsson, som var på tjänsteresa och även han skulle byta plan i metropolen vid Limmat. Till råga på allt hade hans platsen bakom oss. Som de upptagna familjefäder vi alla är sög vi musten ur tillfället att sitta ned och prata. När vi utrymde flygmaskinen började David darra och sade: "där... där är någon jag måste ta autografen av!". Det var Björn Ulvaeus, som gav ett mycket behagligt intryck.

På jumbojeten till "äpplet" läste jag Kristian Lundberg och skrev seriemanus. Efter en taxifärd till 17:e gatan och gamla fina Hotel 17 (rekommenderas varmt, inte bara för att det är där liket försvinner i Manhattan Murder Mystery) samt en jetlaggad middag sov vi de rättfärdigas sömn.


Det bästa med USA är frukostarna.

Dag 1 ägnades åt MoMA, där samlingarna hängts om så pass sedan mitt sista besök att det var som att besöka världens kanske bästa konstmuseum på nytt. För att inte tala om den tillfälliga utställningen med tysk expressionism, som var helt sabla otrolig. Jag hade inte tänkt så mycket på Dix, Grosz, Kokoschka och gänget på ett och ett halvt decennium, men... så modernt, så rått, så relevant för det många av Galagos tecknare håller på med. En riktig jävla konstupplevelse.


David beundrar könerna från Avignon.

Efter MoMA traskade vi genom Central Park till Dakotahuset, där D Liljemark skämde ut mig genom att fråga dörrvakten om huruvida hålen i fasaden var spår efter Mark Chapmans rikoschetter. Mötte den nyanlända övriga Galagotruppen vid hotellet, i ösregn, och åt dumplings (eller var det kroppkakor?) på Joanna Hellgrens favoritrestaurang. OBS! Internt skämt! Fortsatte till den där sågspån-på-golvet-puben där Vicki, jag och Bonden var förra året och avslutade den korta utekvällen med musik och lite pilsner med Johannes Klenell på ett enklare sjapp. I säng halv ett.

Dag två inleddes med sedvanlig mördarfrukost på det synnerligen rekommendabla Gramercy Café, vilket följdes upp av ett extensivt rotande i boklådor och, då David är mer oldschool än jag, i skivaffärer. De få som finns kvar. Det kändes mycket märkligt att hänga i skivbutiker igen, och faktiskt började det i butik två eller tre någonstans att rycka lite i fingrarna till och med inför skivor jag vet att jag kommer åt på mitt ack så osensuella Spotify Premium-konto. En ganska sorglig upplevelse på det hela taget. Jag menar, Kim's Video och Other Music förtjänar kärlek, respekt och stöd men jag kan inte ge dem det, för jag har slutat bry mig om musik på fysiska lagringsmedier. Till vad gör det mig?

Som tur var fick jag göra bot för min livsstil på flera av Manhattans fantastiska bokhandlar. The Strand, alltså. Jag älskar stället. Bland annat fick jag äntligen tag i Howard Cruses serieroman Stuck Rubber Baby, som jag velat läsa hur länge som helst, och Danzig Baldajevs fascinerande Drawings From the Gulag - se exempel här. Dessutom promenerade vi en lång sväng genom Lower East Side, Chinatown och Greenwich Village, samt blev uppskörtade av stans svar på Las Palmas. Om aftonen begav vi oss till seriebutiken Desert Island i Brooklyn, där det var releasefest för den maffiga finska serieantologin. Jag har länge varit rädd för männen i den finska seriescenen (kvinnorna är snälla), men Ville Hänninen visade sig vara en hedersman. Kul också att diskutera pigavdraget och den svenska barnomsorgen med Gabrielle Bell. Efter minglet vart'e middag på Bedford Avenue. Japanskt. Helt okej. En öl på besvärlig rockklubb. Hem och sov.


Utanför Desert Island stod jag, Erik, Ville, Flu, Julia och Johannes, och vi hade druckit! (OBS! Jag röker bara när jag är i Amerika, och även där bara i undantagsfall!)

Dag tre gjorde David och jag Williamsburg samt fler bokhandlar. Det var trevligt, men allt jädra gående gjorde att jag inte orkade med den traditionsenliga loft-festen i Brooklyn utan i stället satt på rummet hela kvällen och gjorde layoutskisser till den stenhårda serien Tok-klok: scener från ett föräldrakooperativ.


Ritar på rummet.

Dag fyra började MoccA-festivalen. Slut på semestrandet, dags för stenhård jävla business.


Johannes och Julia vid Galagos bord.

MoCCA är en väldigt civiliserad och "alternativ" festival, där superhjältarna bara finns med på ett mycket litet hörn och det är långt mellan de utklädda nördarna. Det var väl bara jag när jag hade min "Real men proxygate"-tischa.


Delar av mässgolvet.

Jag stod mest vid Galagos bord och sålde böcker och fanzines, samt signerade den amerikanska utgåvan av Hey Princess. Jag saknade förra årets anstormning, då boken var ny och sålde tresiffrigt på mässan, men det var fint att träffa jänkare som läst mina serier. Många äldre kvinnor, trevligt nog.


Likt en gentlemannatjuv hade någon smugit förbi Galagobordet och lämnat sitt kort. En av våra vassa tecknare gjorde processen kort (!) med kortet.

När man inte står vid sitt bord och kränger eller går runt och pratar med serieläsare, tecknare, journalister, förläggare och andra går man ibland på panelsamtal. Till exempel med legendarer man inte visste fanns:


Denne äldre gentleman hävdas ha skapat Jokern!


M Jonsson, J Hellgren, N Johansson gör sin grej. F Strömberg är bara närvarande i bokform.


Adrian Tomine är bara blyg ibland.

Varje morgon under resan vaknade jag i skräck och ångest inför panelsamtalet Spotlight on the World, eftersom det skulle modereras av... mig. Oj. Men trots obefintliga förberedelser och att danskarna hoppade av i sista stund gick det riktigt bra. Folk skrattade på rätt ställen och min engelska gick inte i baklås. Men jag kommer aldrig att tacka ja igen.


Min panel. Om någon undrar över varför jag bär glasögon på alla bilder så beror det på att min linsoptiker dabbat sig.

Om aftonen åt vi middag med min amerikanske förläggare Chris Staros, seriespindeln Shannon O'Leary och hennes kompis Nika Wagner, som lämnat seriefandom men är trevlig ändå. Därefter aningen kaotisk Fantagraphicsfest, från vilken jag bröt upp redan strax efter midnatt. Vad fan är det med mig?


David och Chris utbyter Tommy Steele-minnen. Eller nåt sånt.

Festivalens andra dag var ungefär som den första. Efteråt var jag så totalt jädra slut att jag bara kunde ligga på hotellrummet och äta beef jerky och läsa Chester Browns nya serieroman, om vilken jag lär skriva ett eget inlägg vad det lider. Ett mycket komplicerat verk, konstnärligt nästan lysande men moraliskt helt åt skogen.


Dumbo. En del av Brooklyn stad i snabb förändring.

Sista dagen. Alla hade åkt hem utom David och jag, som begav oss till stadsdelen Dumbo (!?) för att besöka en Peter Bagge-utställning. Vi irrade runt som ett par fjuster innan vi hittade till en låst port i ett synnerligen slitet industriområde som genomgår en veritabel blitz-gentrifiering.


Galleristen, jag, Peter Bagge, David. Vilka jävla gubbar!

Trevligt att skaka hand med den gamle ultraliberalen, som jag hade intensiv kontakt med under Megapyton-åren men aldrig träffat tidigare. Galleristen visade också delar av sina fantastiska samlingar, där bland annat ett Joe Matt-original i färg utmärkte sig. Men jag hade sannerligen inte råd att köpa konst.


I originalhögarna hittade vi en Sverigeskildring av Jeffrey Brown som inte publicerats i branschorganet.

En sista promenad på Manhattan, sedan taxi genom trafikköerna till JFK och en hemresa som jag tillbringade med att sova och David med att försöka göra sammalunda. Inget spår av Fredrik Jonsson eller Björn Ulvaeus i Zürich. Det klassiska fem-grader-varmt-och-mulet-vädret på Arlanda. Flygbuss i trafikstockningar. Taxi hem. Blev omkullrusad av dottern när jag hämtade henne hos grannarna. Gav henne lila-rosa Converse och hon blev överlycklig. Snart kom min fru hem och vi kramades. Nu var den över, min första New York-resa som en man i medelåldern.