I detta satans rum

Det har blivit dags att tala om I detta satans rum. Förmodligen bär det er emot lika mycket som mig, men nu måste vi tyvärr öppna Pandoras ask om vi ska kunna behålla den här fina serietecknare-läsare-relationen.

Att jag kan ta upp det nu beror kanske om att IDSR inte längre är min senaste bok, utan nu får vara den mellanbok den alltid var menad att bli. Boken mellan Pojken i skogen och Mats kamp, mellan två riktiga böcker. För även om den inte togs fullt så illa emot, eller hatades fullt så mycket av sin skapare, som jag låter påskina i Mats kamp, så nog har jag lagt märke till tystnaden. Att vänner, bekanta och kollegor som alltid kommenterar det jag gör inte hade något att säga den här gången. Till och med kusin Fredrik, min barskaste, ärligaste och därför viktigaste kritiker, lät tystnaden tätna hösten 2008.

Men vad var felet? Först och främst att jag och förlaget lockades att marknadsföra den som en riktig bok, som en hel serieroman, vilket ledde till besvikelse och förvirring. Egentligen är den ju bara "det förlorade kapitlet" mellan prologen och kapitel 1 i Hey Princess.

Detta är dock inte bokens enda problem, utan jag har förstått att många läsare lagt den ifrån sig med en känsla av "jaha". Den gick snabbt att läsa, den var inte rolig, den gjorde inte speciellt ont, igenkänningsfaktorn närmade sig noll. Det sistnämnda är nog det jag idag ser som IDSR:s grundläggande problem; att den skildrar ett övergående, kortvarigt och ovanligt socialt skeende som jag trodde skulle kunna förädlas till ett klaustrofobiskt, drabbande kammarspel, men bara upplevdes som oengagerande, irrelevant och utan samhällsnytta.

Att boken inte är rolig är fullt korrekt, och det är som det ska vara. Att den inte gör så ont... tja, det gjorde i alla fall ont i mig och det är synd om jag inte kunde förmedla det. Att boken gick för snabbt att läsa är egentligen det som stör mig mest, eftersom det hade varit så lätt att göra något åt den saken. Boken är alltså uppbyggd av sisådär 20-3o tablåer på 1-5 sidor vardera, och det som gör boken felkonstruerad är att man som läsare rasar igenom dessa utan att bromsa när en tablå är slut och nästa börjar. Varje del har en titel, som ligger diskret uppe i hörnet. Dessa titlar borde ha bretts ut över en helsida, för att tydligt markera att här börjar något nytt, och tvinga läsaren att stanna upp. Just därför är IDSR den bok jag helst skulle vilja ge ut i app-form, där en sådan broms är väldigt lätt (och gratis) att implementera. Som det heter med ett finare ord.

Efter denna utvärdering och självkritik har det blivit dags att avrunda. Jag vill avsluta med att berätta vad syftet var med I detta satans rum. Det är visserligen sant som jag säger i Mats kamp, att jag i besvikelsen över det uteblivna filmkontraktet och den (trodde jag) uteblivna USA-lanseringen kände ett inre tvång att göra en bok, för att bevisa för mig själv att jag existerade. Men det fanns en anledning till.

Vad ingen verkar ha märkt är att boken är ett berättartekniskt experiment. Till skillnad från mina andra böcker, där berättartexten är ganska omfattande, saknar IDSR helt textplattor och tankebubblor. Allt förmedlas genom bilderna och dialogen, vilket hänger ihop med den där kammarspelsidén jag nämnde tidigare. Jag försökte mig alltså på att mixtra med något så motbjudande som gestaltning, och fick ta mitt straff för det. Men det kom ändå något gott ur det: om jag inte fått leka serieteater i den här lilla mellanboken hade jag förmodligen gjort Mats kamp i den här stilen, och resultatet hade blivit en mycket sämre bok.