När vi fick veta att det på den gamla cirkusplatsen i Kramfors nordöstra utkant skulle byggas en ny, stor butik ”ingående i en större affärskedja” var det som att vi andades lite lättare. Efter många år i utförsbacke hade det vänt för handeln i staden. De tomma lokalerna fylldes med verksamhet, det hade gjorts fina planteringar längs gågatan, både Hemköp och Konsum Extra utökade sina öppettider och sloganen ”unik småstadshopping” vände bristen på kedjor till något positivt. Men givetvis var det kedjorna vi ville ha. Att växa upp i en stad där annonstavlorna skrek ut McDonalds- och H&M-propaganda samtidigt som närmaste McDonalds låg i Sundsvall och närmaste H&M i Härnösand gör sånt med en. Och nu skulle vi få en kedja, låt vara nästan 20 år efter att jag flyttat från stan.
Och så blev det Dollarstore. Ett norrländskt lågpriskoncept som nu långsamt expanderar även söder om Dalälven. Tingeltanglets svar på hamburgerkedjan Max, kanske man kan säga. Deras slogan är ”Mighty fine prices – every day” och den fjärde juli firar de med hamburgergrillning och ponnyridning. ”Man kan ju tycka att vi borde ha fått ett NK eller liknande”, kommenterade min svärfar med döden i rösten. ”Och så fick vi Dollarstore.”
Deras parkering är alltid proppfull, men lokalen är så stor att det sällan blir riktigt trångt. Bara vid kassorna, egentligen, och vid godiset. Dollarstores godisutbud är enormt och, efter att alla skumma små kiosker lagts ned, intressantast i kommunen. I övrigt sönderfaller sortimentet i tre huvudkategorier: trista prylar av husgerådskaraktär i en kvalitet som verkar okej, asbilligt krimskrams för hela familjen och hygienartiklar av kända märken. Kategori ett struntar jag i, men det var kategori två som först lockade in mig i butiken och kategori tre som gör att jag nu besöker Dollarstore varje gång jag är i Kramfors. Allt det där bric-à-bracet som man oftast förfasar sig över och ibland känner en oförklarlig dragning till, gör Dollarstore till den enda butik i Kramfors som det går att strosa i för att slå ihjäl tid.
När man är färdig med detta kan man köpa en billig leksak (som faller sönder två timmar efter att ha kommit i kontakt med luften) för att glädja sitt barn, tjacka upp sig på tvål, schampo, tandkräm och deodorant för ett halvår till priset av ett par flaskor duschkräm på Ica, tillfredsställa husbehovet av batterier och avsluta med att botanisera på bokavdelningen. I det kreddiga 40-kronorsstället trängs deckardrottningarnas B-lag med Gunnar Blå, medan tiokronorstunnan svämmar över av misslyckade författare som Tahar Ben Jelloun, Susan Faludi och Katrine Kielos. Dollarstore är även Kramfors bästa bokhandel.
Sedan står man där med stinna kassar och en marginellt tunnare plånbok och undrar när Stockholm ska få sitt första Dollarstore, dock med en gnagande känsla av att något inte stämmer. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, förrän jag ser en intervju med kedjans grundare i Sundsvalls Tidning. På frågan om huruvida det förekommer barnarbete hos deras leverantörer svarar hon ”det gör det inte, det har jag leverantörernas ord på”. I faktarutan intill får hon bland annat lista sin sämsta egenskap och väljer följande: ”Jag är ganska godtrogen av mig.”
Och det är Dollarstores grundare inte ensam om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar