En skammens dag

I dag blev jag intervjuad av SVT:s Kulturnyheterna med anledning av avslöjandet att Bamse går Migrationsverkets ärenden i en serietidning med "information" till flyktingbarn. Se inslaget här:



Före intervjun fick jag faktiskt läsa hela den redan mytomspunna serien, vilket var mycket intressant. Då jag själv, framförallt som redaktör för Megapyton, anklagats för att ha publicerat tecknad porr/barnporr/perversion har jag irriterat mig på att man angripit enskilda rutor, tagna ur det sammanhang en tecknad serie i princip alltid utgör.

Helhetsintrycket gav vid handen att Integrationsverkets Bamsetidning med all sannolikhet tagits fram med goda intentioner, och bitvis fyller den säkert sitt syfte. Där det går fel går det dock så fruktansvärt fel att samtliga inblandade borde tvingas gå några kurser i journalistik, etik samt konstvetenskap.

Mina invändningar är framförallt följande: 1) Bamse som figur står inte att känna igen. När han inte ens kommer på tanken att lyfta en ram för att grävlingspojken ska få stanna, går han emot allt han stått för, och jag misstänker att han kommer att bli mycket impopulär hemma i idet när Nalle-Maja och de andra ungarna - som han uppfostrat i solidaritetens anda - får nys om vad han gjort/inte gjort. 2) Trivselorgien som utbryter väl tillbaka i ursprungslandet är en lögnaktig beskrivning av utsatta barns verklighet, gjord för att dupera just de utsatta barnen. Ett mästerstycke i cynism. 3) Att en ifrågasatt myndighet kan köpa en älskad seriefigur, som dessutom råkar vara en förebild för generationer barn, för att pumpa ut sin version av sanningen sticker onekligen i ögonen. 4) Att, som Bamseförlagets chef Ola Andreasson gjorde igår, hänvisa till att det rör sig om ett särtryck utfört på beställning snarare än ett vanligt Bamsenummer, är ett mycket svagt argument. Bamse är väl alltid Bamse, oavsett sammanhang? Brukar Dalai Lama uppträda på personalfester och snacka lite om att den här kinesiska ockupationen, den är väl inte så farlig?

Det sorgligaste av allt är att det här känns som ett av många tecken på hur vårt samhälle blir allt hårdare, allt mer omänskligt. Allt är till salu. Man tänker inte efter. Inget spelar någon roll. Blä.

In other news, så vill jag rikta ett varmt tack till min farbror Gösta Jonsson, som efter att ha läst mitt inlägg om bl a Ådalshändelserna, skänkte mig Ådalen 31 på DVD. Försändelsen innehöll även en intressant anekdot med koppling till filmen, men den vågar jag inte föra vidare då många av de inblandade ännu är i livet.

Nu ska jag fortsätta rita. Rita rita rita på min väg mot fördömelsen.