Skämtet som vägrar dö

Hultsfred 1992. Jag var där med Anders, Kenneth, Leo och kusin Fredrik. Tältplatsen intill upptogs av ett ölglatt och ganska svinigt grabbgäng från Nässjö som, så att säga, lossat på slipsen och spänt den runt pannan. Vi störde oss "rätt" mycket på dem.

När de rivit sin fula tältstad och dragit på söndagförmiddagen hittade vi något de lämnat efter sig. Det här året motarbetade Kalmar läns landsting könssjukdomars spridning i festivalmiljö genom att, i festivalmiljö, sprida horribelt fula vykort av modellen ni ser ovan. Nässjögänget hade fyllt i ett tiotal av dessa, skrivit adress och allt, men sedan tänkt "va fan, orka" eller helt sonika glömt dem i gräset. Fredrik och jag tog med vykorten hem, och ägnade sedan det närmaste decenniet åt att - förhoppningsvis - sätta myror i huvudet på delar av Nässjös befolkning genom att med ytterst ojämna mellanrum posta vykorten från exotiska platser som Reykjavik, New York och Nordingrå. Lite som med de där trädgårdstomtarna ni säkert hört talas om.

Fnissigt undrade vi hur adressaterna skulle ta emot gravt försenade hälsningar av typen "vi tar!" och "ha't fint i Schweiz!" från olika delar av jordklotet. Men så tog korten slut... trodde jag.

När jag letade efter min internetbankdosa i förrgår (den låg mellan två sidor i Dags att deklarera, om ni undrar) hittade jag nämligen det sista kortet. Extra fint är att det är daterat, så att mottagaren får en ledtråd om vad det handlar om, och att avsändaren heter samma sak som jag. Nu är bara frågan: vad ska jag göra med det? Följa traditionen och bara posta det från nästa semesterresa trots att Televerket sedan länge är nedlagt och Ove säkert bytt jobb för länge sedan? Lägga det i ett kuvert och skicka det till den enda personen i Nässjö som enligt folkbokföringen bär adressatens namn? Vänta i ett år, så att vykortet legat till sig i exakt 20 år? Förslag emottages tacksamt!