Not till läsaren: Nedan följer del ett av 19 i en text som för länge sedan publicerades i fanzinet Seriechock. Texten är 17 år gammal och jag vill redan nu varna för pretentiöst språk och en juvenil människosyn.
I tio veckor under vintern och våren 1995 var jag , serietecknaren Mats Jonsson, ledig från Journalisthögskolan för att göra ett projektarbete, kulturtidskriften Själfbefläckelse. I några veckor reste jag runt för att göra intervjuer — men det fanns också tid för festande med serieskapare och seriefigurer, kontakter med tidningar, förlag och reklambyråer, samt naturligtvis för ångest och självrannsakan. Resten av tiden tillbringade jag med att vegetera hemma i Sundsvall. Den tredje april tog jag mig i kragen och skrev ned mina intryck från de senaste månaderna. Resultatet blev ett skakande porträtt av en individ som, trots att han är på väg mot åtminstone ett partiellt genombrott, saknar både energi och självdisciplin. Hur gör en kastrerad hankatt med bibehållen sexualdrift? Här är svaret.
Nu borde jag egentligen arbeta med mitt projekt, men av någon anledning känner jag mer för att skriva några rader om hur det är att vara serieskapare. Ett problem med projektarbetet är att jag tänkt börja med att skriva ut Daniel Ahlgren-intervjun, men den är på band, och när jag skriver ut den kan jag inte lyssna på alla mina nya, balla skivor. Jag tror att jag börjar med att extensivt beskriva min resa i Svealand och Götaland. Måndagen den 13 februari lämnade jag Fredriks bostad, denna seriefreaksens Aladdins grotta, till förmån för Niklas kyffe ute i obygden. Mikael dök upp, vi söp gin och pratade järnet. Jag kommer verkligen väl överens med bröderna, de är trevliga och förmår föra en intressant konversation. Mitt i natten åt vi kålgryta med pasta. Dan därpå drog vi på stan framåt kvällen. Det regnade och var tråkigt. Vi fikade på Storken (världens äckligaste kaffe är det verkligen, lokala Uppsala-alternativet Lindvalls), såg Vendetta (så illa var det ställt) och drack öl på nån sunkig pub utan flipper. På onsdagen hade Anders tidig föreläsning (han läser alltså idé- och lärdomshistoria) så jag kom iväg till tåget i god tid.
När jag nådde Stockholm insåg jag hur äcklig jag var, smutsig och illa klädd med cigarrettrök och rökelse inpyrd i persedlarna. Och så kånkade jag på mitt stora, fula Expressenkuvert med serien om Ali Norman i. Josef svarade ej i telefon, så jag drog runt på stan och luktade illa. Som vitlök på den surnade laxen åt jag stekosfrukost på Mc Donalds, samt läste Nöjesguiden. Plötsligt svarade Josef, så jag åkte till hans bostad vid Tekniska högskolan. Jag svepte in i hans rum och låste genast in mig i badrummet där jag duschade, klippte naglarna, använde hans rakvatten, fick pedikyr, manikyr, ansiktsbehandling och shiatsumassage samt bytte underkläder. Efter att ha blåst håret och smort mina finnar kände jag mig som folk igen. Sedan Josef visat mig sina nya Orb-skivor drog vi på Mc Donalds och åt middag, för att sedan ta första bästa tåg till Vinrestaurang Fridhem.
Vi drack väl en sju åtta öl per man och talade om livets väsentligheter, som till exempel vilka 50 brudar vi helst ville knulla, vilka av våra gamla lärarinnor vi helst skulle vilja knulla samt huruvida vi skulle våga knulla Diamanda Galas om vi fick chansen. Det var trevligt, men när vi kom in på ämnet musik startade en hätsk debatt om elektronisk kontra gitarrbaserad musik (synthare mot hårdrockare, typ) Efter någon timme hade debatten kondenserats till att handla om vem som egentligen hade störst inflytande över Low, Bowie eller Eno. Jag fick oväntat eldunderstöd av en man i 30-årsåldern som satt vid bordet intill. När stället stängde pröjsade denne man, vars namn jag glömt, en taxi hem till Leo, där denne spelade techno järnet för honom. Själv kände jag av någon anledning avsmak inför vår gäst och spydde en del för att sedan sussa in. Så går det när man äter på Mc Donalds. Jag vill minnas att gästen drog typ när jag somnade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar