Not till läsaren: Nedan följer del fyra av 19 i en text som för länge sedan publicerades i fanzinet Seriechock. Texten är 17 år gammal och jag vill redan nu varna för pretentiöst språk och en juvenil människosyn.
Följande förmiddag tog jag en buss till Marieberg, där jag något försenad skakade indiepopprinsessans (alltså Linda Norrmans, nu Linda Skugges/red anm) hand med gröna naglar. Vi slog oss ner i Expressens kafeteria, en plats där jag tillbringat mången glad stund med Jennifer. Hon drack päronsoda och rökte Marlboro lights och jag intervjuade järnet. Hon gav ett trevligt men ganska blygt och nervöst intryck, men kanske var hon bara stressad. Jag ställde tråkiga frågor och fick tråkiga svar, men vi kom ganska väl överens och snackade Bowie i en kvart eller så. Efter en dryg timme drog sig Stornazgûl tillbaka och jag for till die Stadtmitte och läste tidningar på Kulturhuset. När jag efter ett par timmar gick över Hötorget mötte jag den alternativa popens Maria från Magdala igen, med en wannabe i släptåg. Den sköna log och sa hej. När jag hämtat mig drog jag till Leo för att hämta min smutstvätt, som jag glömt tidigare. Han proppade mig full med pasta och baconsås (utsökt) och sen flydde jag fältet. I tunnelbanan antastades jag av en medelålders asiatiska med självmordstankar. Hon hade något som såg ut som brännsår från cigaretter på händerna, men jag lyckades muntra upp henne med en filosofisk utläggning om livets ljusare sidor. Hon såg väldigt tacksam ut när hon steg av efter blott en station. Jag har upptäckt att jag har ganska god hand med galningar och andra antastare. Kanske har jag valt fel bana.
På kvällen följde jag med Jacob och Stefan till Mc Donalds på Hornsgatan (Mc D på Ringvägen duger inte, påstår de). När vi åt löpte de två tråkmånsarna amok, närmare bestämt fördjupade de sig i ett animerat samtal om koncernbeskattning. Efter tio minuter sneglade jag menande på de två torrbollarna varvid vi alla brast ut i skratt över lyteskomiken i situationen. Sjukdomsinsikt har de i alla fall. Efter maten gick vi till en biljardhall och hade en utdragen flipperturnering. Till sist vann jag. Men så var det också det där fotbollsflippret vi spelade, det är nog det spel jag har störst erfarenhet av. De skulle promt ta tunnelbanan hem, och när vi bytte vid Slussen såg jag Linda Norrman för tredje gången på samma dag. Jag undvek henne, eftersom jag inte ville att hon skulle tro att jag förföljde henne. Väl hemma drog jag och Jacob upp riktlinjerna för hans och Stefans projekt med serier om deras tråkiga jävla liv. Vi hade väldigt roligt och somnade först framåt småtimmarna. Annars har Jacob, det måste jag tillstå, en oklanderlig dygnsrytm. Dan därpå fikade vi på ett konditori vid Medborgarplatsen tills det blev dags för mig att åka norrut.
Fotnoter:
Intervjun som mitt möte med Linda Norrman resulterade i kan läsas här.
Illustrationen ovan är gjord av David Liljemark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar