En varm kväll i slutet av maj 1999 satt jag och Kristiina Kolehmainen på en lagom nedgången bakgård i Ljubljana och drack en god, halvmörk öl jag glömt namnet på. Mörkret hade fallit och högt uppe i skyn mullrade Natos bombplan på väg mot Belgrad.
Det var alternativseriefest och musiken dränkte snart det vaga dånet av krig. Men i stället för att dansa och mingla och skratta satt Kristiina och jag vid ett bord och pratade om barndom, uppväxt, tonår.
Det hade då gått tre år sedan vi först träffades, på mötet där Kristiina med jämna mellanrum fick putta på en känd serieförläggare för att han skulle vakna. Sedan grundade hon Serieteket, där jag bland mycket, mycket annat fick lära mig hur man ska äta sina karelska piroger (med äggsmör, annars smakar de ing-en-ting!), och att ingen dator i världen överträffade den Kolehmainska hjärnan. Vi var i Angoulême det stora året då Skandinavien stod i fokus, och jag fick uppleva henne i sitt esse – ett sinnestillstånd någonstans i skärningspunkten mellan sprudlande glädje och helig vrede.
Längre fram kom flytten till Kulturhuset, SPX-festivalen, utställningarna och fler möten, fler fester och fler festivalresor. Och så sjukdomen. I januari var jag på min första Angoulême-festival på 15 år, den som kom att bli Kristiinas sista. Jag är glad att jag fick se henne där en gång till, i det internationella mässvimlet där hon mer än någon annan hörde hemma.
Men det minne som alltid kommer att dyka upp först av alla när jag tänker på Kristiina, är timmarna av samtal på en bakgård i Ljubljana. Kvällen då vi slutade prata serier och började prata om oss själva. Kvällen då hon blev en vän.
Kristiina dog i går. Läs om henne här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar