Jubel i bunkern!

I dag är det tio år sedan min serieroman Hey Princess gavs ut. Obligatorisk betraktelse: Fan, vad tiden går.

Men det känns samtidigt fruktansvärt länge sedan, och mitt liv har förändrats väldigt mycket sedan dess. Jag vill nog hävda att just Hey Princess haft en inte oväsentlig del i dessa förändringar. Jämfört med riktiga bestsellers (eller för den del ett ordinärt Rocky- eller Berglin-album) har boken inte sålt i några svindlande kvantiteter, men den har blivit läst, ihågkommen och uppskattad. Den har renderat mig stora mängder mail, brev, nattliga fylletelefonsamtal och tillrop på gatan, och - tror jag - fått ganska många människor att upptäcka tecknade serier.

Så här i efterhand känns det som att jag ritade hela boken i ett tillstånd av upphetsning. Debuten Unga norrlänningar hade tillkommit under starkt inflytande av min kusin Fredrik, som i princip var medmanusförfattare till alla de bästa serierna, och nu ville jag bevisa för mig själv att jag kunde göra lika bra ifrån mig på egen hand. Den första serien jag gjorde (den utgör början av kapitel 2) kändes lite trevande, men snart lossnade det och jag insåg att jag tagit ett kliv framåt som historieberättare. Därav upphetsningen och ruset - jag visste att jag skulle bli nöjd med den färdiga boken, och anade att den skulle bli en framgång.

I perioder har jag varit less på Hey Princess, dels för att jag tvingats pyssla en massa med boken i samband med de olika nyutgåvorna, dels för att jag börjat störa mig på det ganska ytliga liv den skildrar. Ett självförakt som spiller över på verket. Men efter Pojken i skogen och Mats kamp känner jag att den speglar just den här fasen i mitt liv på ett bra sätt, och inte längre är den totalt dominerande representationen av vem jag är. Det var i och med Hey Princess jag blev serietecknare på riktigt, och jag hoppas att den fortsätter att bli läst av nya generationer missanpassade indiefejor.