Was passiert?

Okej, nu blir det ett sånt där blogginlägg där jag tipsar om saker jag gjort. Inte världens roligaste läsning, kanske, men jag lovar i alla fall att inte säga ett enda ord om mina krämpor.

Först och främst så medverkar jag i utställningen Stockholm i seriernas värld på Stockholms stadsmuseum. Utställningen pågår till den 5 maj och man kan läsa mer om den här.

För det andra så finns äntligen Pojken i skogen, den bästa bok jag någonsin kommer att göra, att köpa igen. Det rör sig om en print on demand-utgåva, så det är ingen idé att leta efter den i bokhandeln, men går att beställa från samtliga internetbokhandlar.

För det tredje så har Mats kamp kommit i pocket. Den finns lite överallt.

För det fjärde så har jag skrivit två nya krönikor i min lokaltidning. Den ena handlar om en snöklump och den andra handlar om Stjärnornas krig.

Bilden? Den är en reproduktion av konstverket Sauron med kepa (filtpenna på papper, 2013) av Ellen Jonsson.

Ovanliga sjukdomar jag diagnostiserats med

Det tråkigaste som finns är som alla vet vänner, bekanta och främlingar som mal på ad nauseam om sina diverse krämpor, men eftersom bloggn saknar såväl sponsorer som uppdragsgivare (och min fru är upptagen med annat) finns det ingen som kan hindra mig. Så här kommer… ett långt inlägg om mina diverse krämpor!



Fram till för lite drygt två veckor sedan led jag av två ovanliga sjukdomar.

I tonåren fick jag veta att jag  har en mutation i min PBGD-gen på kromosom 11, och därmed är en av de cirka tusen svenskar som har anlag för akut intermittent porfyri. Men jag har, hittills, kommit billigt undan då jag aldrig upplevt några symptom. Den enda påverkan diagnosen haft på mitt liv, är att jag måste nämna min sjukdom vid allt samröre med sjukvården, eftersom jag är överkänslig mot en lång rad läkemedel. Som femtonåring var jag mycket stolt över det brandgula varningskort jag måste bära i plånboken tillsammans med Föreningsbanken-legget och lånekortet, men tyvärr förlorade jag det – tillsammans med plånboken och dess övriga innehåll – vid en fräck stöld i ett omklädningsrum på Ådalshallen 1989. Jag har fortfarande inte orkat skaffa något nytt.

För kanske tio år sedan fick jag veta att jag även lider av keratokonus, en degenerativ ögonsjukdom jag delar med några tusen andra svenskar. Även här har jag klarat mig ganska bra, då det enligt landets främsta keratokonus-webresurs (vilket lustigt nog är en tråd på ett pokerforum) inte är helt ovanligt att sjukdomen leder till blindhet på ett eller båda ögonen.

För mig innebär keratokonus att jag ser fullkomligt uselt på höger öga (även med glasögon), men det friska vänsterögat kompenserar det mesta. Mitt djupseende är det dock si och så med, vilket leder till en viss klumpighet. Faktum är att jag för några år sedan försökte rätta till problemet genom att hyvla av en bit av hornhinnan med laser, för att lättare kunna använda en hård lins som skulle ge bättre syn på det degenererade ögat. Tyvärr blev jag aldrig vän med linsen, eller råskinnet till specialoptiker som skulle hjälpa mig att prova ut den, så det blev inget. Men jag klarar mig.

Men vad var det som hände för två veckor sedan? Ett mirakulöst tillfrisknande, eller kanske rent av två? Nej, det som skedde var att jag drabbades av en tredje ovanlig sjukdom. Förra lördagen vaknade jag och hade ett kraftigt lock för vänster öra. Jag har haft vaxpropp tidigare, men det här var något annat. Allt eftersom dagen gick blev jag allt mer yr, och jag insåg att jag – trots den kraftiga hörselnedsättningen – var mycket känslig för störande miljöljud. Sorl, barnskrik, hushållsmaskiner och sånt. Jag gick till arbetet på måndagen, men raglade mest omkring och kände mig väck. Att hämta ungen på fritids var som att stiga ner i Dantes helvetestratt.

Så jag stannade hemma och vilade, och dagen därpå fick jag komma till Dr Koffert på vårdcentralen. Han hittade ingenting och sa åt mig att gå till en sjukgymnast (!?) om yrseln inte gav med sig på några veckor. Men jag anade oråd (och man kan ju inte vara hemma från jobbet vecka ut och vecka in i det nya Sverige utan att riskera att hamna hos nån jävla jobbcoach), och lyckades få tid hos en specialist två dagar senare. Diagnos: sudden deafness (drabbar något tusental svenskar). Behandling: vila och en sabla massa kortison. Jag åkte hem med tunnelbanan (vilket med min nya hörsel motsvarade något slags korsning mellan grisbil och skolbuss där oldschool-Neubauten agerade t-banemusikanter). Kom hem och googlade upp skiten, varvid jag insåg 1) att risken för att hörselskadan skulle vara permanent var ca 50 procent, 2) att jag var på väg in i en framtid där jag kanske inte skulle kunna gå på konserter, hänga i barer och på kaféer, flyga flygplan eller gå på bio (d v s inte kunna göra något roligt alls) på grund av ljudkänsligheten samt 3) att en möjlig orsak till sudden deafness är en i och för sig godartad men ändå hjärntumör.

De följande dagarna tillbringade jag följaktligen med att vara livrädd och akut deprimerad, men även denna gång slapp jag billigt undan. Efter några dagar hörde jag bättre, och efter tio dagars kortison och (relativ) vila är jag nu återställd. I morgon börjar jag arbeta igen, och snart är min barnbok klar. Jag må vara en halvblind mutant, men jag har i alla fall hörseln kvar.

Pojken med klumpen i magen

Nu ska ni få höra vad det är jag pysslat med under hösten, när jag inte arbetat med Galago eller haft fullt upp med att inte uppdatera blogg'n.

Men vi börjar med att hoppa tillbaka i tiden till mars 2012, när jag besökte Littfest i Umeå och deltog i ett panelsamtal om barnböcker. Jag medverkade främst i egenskap av förälder, men mitt i samtalet började den välbekanta barnboksförfattaren Anna-Clara Tidholm uppmana mig att göra en barnbok. Detta fortsatte hon med i korridoren efteråt, och under dagarna därpå började jag fundera på saken. A-C T:s främsta argument var hur hon uppskattat barnperspektivet i Pojken i skogen, och under mitt grunnande kom jag fram till att, ja... det kanske skulle kunna bli något. Kanske en serie rikt illustrerade självbiografiska barnböcker med ett aldrig sviktande barnperspektiv? Som utspelar sig i samma värld som just Pojken i skogen, men riktar sig till barn i lågstadieåldern istället för till vuxna? Och få chansen att berätta mer om den där barndomen som jag inte känner mig riktigt klar med?

När bokmässan var överstånden ägnade jag några dagar åt att göra ett synopsis, sedan har jag suttit på kvällarna och skissat på den första boken. Jag blev riktigt nöjd, faktiskt. Det känns som att jag kan ha lyckats med balansgången att få det att fungera för barn, utan att lägga saker och ting tillrätta och förlora den där nerven som är så viktig. Nu har jag visat den för Alfabeta, som tackat ja, och om inget oförutsett inträffar kommer den ut till hösten nästa år. Hurra!

Och bäst av allt är att jag har idéer till ytterligare fem eller sex böcker. Minst. Sämst av allt är att den första boken behandlar min fobi för rotvältor, och eftersom jag inte vill föra fobin vidare till Ellen måste jag hålla projektet hemligt för henne. Hon som varit en så perfekt fokusgrupp. Det här med självbiografiskt berättande upphör aldrig att ställa till problem på de mest oväntade sätt.

Utvärdering och självkritik

Hej, hej. I går kväll var jag och min dotter på Coop Forum och köpte nya stövlar storlek 31, en Monsters High-docka (som belöning för att hon lärt sig att cykla), en kruka till vårt olivträd som ska flytta in från balkongen, kutterspån till våra marsvin, disktrasor och mejeriprodukter. Det var så pass otympliga saker att bära att det var svårt att gå hand i hand på vägen hem, genom mörkret och fukten.

Annars så arbetar jag med nästa Galago och med mina extraknäck. Om aftnarna pressar min fru och jag oss igenom samtliga sex säsonger av Dexter när jag inte sitter böjd över det nya projekt jag nämnde i förra inlägget. Och oktober är årets bästa månad.

Och här ska ni få se på lite fina saker jag plockat fram åt er:

1. En pinfärsk krönika i Tidningen Liljeholmen-Älvsjö, som handlar om vilken hycklare jag är.

2. Den första recensionen av Apburen publicerades nyligen i Helsingborgs Dagblad, tidningen med den bästa kulturbevakningen i svensk landsortspress. Att den var positiv gladde mig mer än nästan någon annan recension jag fått det senaste decenniet.

Det går förresten att köpa Apburen om man blir nyfiken. Jag vet inte riktigt vilka bokhandlar som tagit in den (och jag anar att den är ganska svår att hitta eftersom den är så liten och tunn) och det är nåt knas på Adlibris (som faktiskt ämnar ta omslagspriset 5 kr för den). Men man kan beställa boken från exempelvis Bokus för 19 kr eller cdon för 9 spänn.

3. Efter moget övervägande har jag beslutat att "stärka" min "närvaro" i "sociala" "medier". Om man vill kan man gå in på det där Facebook och tycka om sidan Hey Princess, som man hittar här. Var inte rädda för att göra det, sidans tagline är "Facebooksidan som inte spammar dig förrän den har anledning."

Nästa stora grej

Ja, det kanske inte ser så mycket ut för världen, men det är vad jag åstadkommit idag. Den första dag denna höst jag kunnat ägna åt mitt eget, efter en vansinnig augusti och ännu mer förryckt september, som vägrade ta slut förrän en vecka in i oktober. Bokproduktioner, marknadsföring, administration, ett nummer av Galago att sätta ihop och så bokmässan på det. Puh.

Men idag har jag alltså på riktigt kommit igång med nästa projekt, som jag säkert kommit på ett fånigt kodnamn åt som jag inte orkar leta reda på just nu. Men det är hemligt, så hemligt att jag bara vågar publicera ovanstående "teaser" i förvissningen om att ingen kan läsa min handstil.

Annat jag gjort idag: ätit lunch med min fru, sett två tredjedelar av Familjen Bruun få Gomorron Sveriges programledare att köjes, promenerat från Hötorget till Fridhemsplan i den arktiska höstluften, byggt Lego med min dotter, städat en marsvinsbur och fixat ett nytt, roligt extraknäck. Nu ska jag arbeta lite mer på det hemliga projektet och se på Dexter.

Avslutningsvis vill jag citera havets herre Ulmos ord till Turgon, herre av Gondolin: ”Älska inte alltför högt dina händers verk och ditt hjärtas uppfinningar”.

Mitt i debatten

Milda makter. På senaste tiden har jag varit i hetluften inte mindre än två gånger. Först skrev jag den här krönikan om pigavdraget i Tidningen Liljeholmen-Älvsjö, vilket renderade mig fler – och argare – upprörda mail än något annat jag satt mitt namn under. Mina kritiker sönderfaller i fyra huvudsakliga kategorier:

1. Personer som driver företag inom den s k RUT-sektorn. Mitt svar till er: Jag har all förståelse för att ni värnar om era jobb och företag, men det har hänt flera gånger tidigare att icke livskraftiga branscher helt beroende av statliga subsidier har gått under. Tekoindustrin. Varvsindustrin. Bilindustrin. Den enda skillnaden är väl att er bransch aldrig borde ha uppstått till att börja med.

2. Personer som behöver avdragsgill hemhjälp p g a sjukdom i familjen. Mitt svar till er: Givetvis ska samhället ge er den hjälp ni behöver. Men jag tror mycket mer på behovsprövning än på att bara de som har råd ska få denna hjälp.

3. "Desperata" personer som "försöker få livspusslet att gå ihop". Mitt svar till er: Har ni råd med hemhjälp – avdragsgill eller inte – har ni också råd att arbeta mindre. Tycker ni er inte ha det, kanske ni kan se över era utgifter? Ni har säkert möjlighet att skippa en semesterresa. Argument som "nu kan jag umgås med barnen i stället för att städa" håller inte. Uppmana barnen att hjälpa till i stället, det är också ett sätt att umgås. Är barnen för små för att hjälpa till, passa på när de sover eller städa inte så förbannat mycket. Har du inga barn, är fullt frisk och utnyttjar pigavdraget i alla fall, behöver du inte hem- utan psykologhjälp. Alternativt en hurring. Och på tal om psykologi –  är möjligen anledningen till att ni blir så fruktansvärt upprörda över att bli ifrågasatta, att ni innerst inne vet att ni ägnar er åt något förkastligt? Att ni skäms?

4. Personer som upprörs över att jag lär mitt barn att riva ner reklamlappar. Mitt svar till er: Vad är ni för sjuka individer, och hur många är ni egentligen? Det är upptejpade reklamlappar, för Jesu skull! De saknar helt verkshöjd, har inget budskap (annat än indirekt) och är till råga på allt illegalt uppsatta. (Vilket jag i och för sig skiter i, men det gör knappast ni när det kommer till graffiti eller hårt kämpande kulturföreningars affischer.)

*rättar till obefintlig slips*

I går hamnade jag oväntat mitt i höstens viktigaste, mest relevanta kulturdebatt när  DN:s Jonas Thente gick till hårt angrepp mot mig i sin blogg. Jag vedergällde skoningslöst på Galagos hemsida, och tror att jag "vann". Debatten varade i alla fall några timmar längre än Tintin-débaclet på Kulturhuset.

Hösten är den bästa årstiden

Nu har jag varit på bokmässan, men den sjukdom jag ådrog mig i Göteborgs djupa mässhålor gör att jag måste lägga ytterligare distans mellan mig och ämnet ifråga innan jag orkar summera. I stället tänkte jag berätta om vad jag har inplanerat under hösten:

Torsdag 11 oktober 
Kl 19.00. Jag läser på releasefesten för Mathias Boströms roman Dokumenthanterarna. Restaurang Landet, Hägersten.

Onsdag 17 oktober
Kl 12.00. Vernissage för Galagoutställning. Jag pratar serier, satir och censur. Folkets hus, Huddinge.

Torsdag 18 oktober
Kl 18:00. Releasefest för min lilla prosadebut Apburen. Jag läser upp boken i sin helhet! Vänstra baren, Häktet, Hornsgatan, Stockholm.

Måndag 12 november
Jag pratar serier och självbiografi på Bokens dag. Linköpings stadsbibliotek.

Torsdag 6 december
Jag pratar om mitt så kallade författarskap. Gamlestadens bibliotek, Göteborg.

Fler programpunkter tillkommer kanske. Tack för idag.