Bokmässan: några nedslag

Redan från början insåg jag att det aldrig skulle gå att toppa förra årets mässredovisning, detaljerad på gränsen till det psykiskt störda och full av glatt humör och språklig snickarglädje. Så jag funderade på att inte skriva något alls. Eller kanske nöja mig med några foton. Båda dessa idéer skrotades dock av en och samma anledning: bokmässan 2011 var så fantastisk att den 1) måste skildras på något sätt och 2) inte gav mig tid att ta mer än en enda bild. Denna bild kommer sist i inlägget.

I stället ansluter jag mig till en pointillistisk tidsuppfattning och väljer en variant på den så kallade Edenborgska lösningen, att bara ta upp några få enskilda händelser. (Men Edenborgs är roligare än mina.)

A. Galago & ETC-festen. Omkring 800 besökare, en nästan lysande Kite-konsert och ett mingel från paradiset. Sällan har så många personer jag velat prata med varit samlade i ett och samma rum med utskänkningstillstånd. Och ändå var festen så stor att jag långa stunder gick omkring i folkmassan och upplevde att ingen jag kände var där över huvud taget. Dessutom fick jag prata med nyliberaler.

B. Montergänget. De ekvilibristiska grovarbetarna Clara Bergström och Petter Sjölund, den borne utesäljaren Björn Westerlund och nytillskottet Simon Junström som till allas förvåning visade sig ha jobbat i såväl butik som köplada i åratal och faktiskt kunde ordna till allt kassastrul som oundvikligen uppkom. Och så Johannes "Den mänskliga dynamon" Klenell på det. Jag tycker om er.

C. Tecknarna. Galagos egna och alla de andra. Så många hedersknyfflar, så lite tid. Och så stor seriebranschen känns nu för tiden.

D. Rökrutan utanför restaurang Ma cuisine. Jag lyckades både kväva en litterär fejd med en förlagskollega i sin linda, och få ett extensivt samtal med en författare jag uppskattar väldigt mycket - Lionel Shriver. Jag fick äntligen ställa frågan jag grunnat över sedan jag läste Vi måste tala om Kevin: "Hur kommer det sig att det finns en referens till Jordan Minnesota med Big Black i boken?" Tyvärr blev svaret en total antiklimax: hon mindes vare sig låten, bandet eller att hon skrivit om den. "Jag antar att jag lyssnade på dem när jag skrev boken, men det var länge sedan". Hur kan man glömma bort Big Black? Är det ens möjligt? Men annars var hon råhyvens.

E. Victoria, Petter och jag firade Mats kamps framgångar, i baren på Park Aveny. Förmodligen var detta året då vi upplevde Peak Mats Jonsson, och det kanske är bäst så för alla parter.



F. Öset i Galagomontern. Vår omsättning steg dramatiskt redan i fjol, men ingenting kunde ha förberett oss på årets anstorming. Under vissa stunder var jag nästan rädd – vi hade helt förlorat kontrollen över montern och massan hade om den så velat lätt kunnat stjäla böcker, möblemang och personal, riva montern och tillsätta en ny redaktionsgrupp. Tur att den var vänligt inställd och bara ville läsa serier. Lägg till detta en ständigt strulande kortläsare och en kassaapparat vars kassalåda ramlade i golvet varje gång den öppnades, och kaoset var ett faktum. Men så roligt det var. Som serietecknare går jag också och myser över att ha sålt alla de 300 ex av Mats kamp som följde med till mässan. Ett personligt rekord av guds nåde, och då var det ändå en annan av förlagets böcker som sålde dubbelt så mycket!



G. Seminariet med Liv Strömquist och Lena Andersson. Det var rätt maxat att sitta på scenen och blicka ut över de 300 i publiken, men som tur var gick det bra. De skrattade, och jag fick i alla fall ur mig några av de saker jag ville ha sagda. Och då var det ändå en annan av förlagets tecknare som hade dubbelt så stor publik på sitt seminarium!

H. Talet jag höll i Aftonbladetmontern. Under mina 16 år på mässan har jag alltid gått förbi den där snygga och coola montern och tänkt "jag vill också stå där och prata". I år blev det verklighet, och det var skitkul. Emellertid kunde det ha tagit en ände med förskräckelse, då egentligen Johannes skulle ha intervjuat mig på scen, men eftersom vår personal inte hunnit komma dit var han tvungen att stanna och dirigera tjurrusningen i vår egen monter. Så jag fick prata om min bok ensam, oförberedd, fritt ur hjärtat. Men det gick bra.

I. Mässans stora chock. En bekant berättade för mig att föräldrakooperativet "Tok-klok", som jag tar heder och ära av i en serie, fått en ny förälder i gruppen. Tänk er följande scen: Dagisets lilla kök, veritabla berg av purjolök som måste skivas, barn som flänger kring benen, alla blir jätteglada om man hinner baka något – och mitt i detta står... den här mannen. Jag lade huvudet bakåt och i den väldiga mässhallen ekade det största, hjärtligaste skrattet i Bok & Biblioteks snart 30-åriga historia.

J. Ellen var på plats! Och hon älskade det! Inte nog med att hon satt i mitt knä och signerade bortåt tio ex av Mats kamp, hon gjorde även barntorget grundligt och nätverkade med tecknare och förläggare. Roligast var nog att hon spontant gick över till Kartagomontern och började gaffla med Rolf Classon om när han blev biten av en galago på Skansen (en historia hon länge varit djupt fascinerad av), och att han förstås inte kunde känna igen henne och undrade vad det var för lustigt barn som kände till den gamla skrönan. Fint var också ögonblicket när vi gick längs korridoren, på väg därifrån, och hon gluttade in genom en öppen dörr, såg mässhallen igen och utbrast i ett djupt känt "Åååååh! Mässan!". Det kan nog bara gå på ett sätt. Om några år har vi en barnarbetare i Galagomontern.

K. Tomheten när söndag kväll anländer, besökarna flyr och montrarna rivs med en brådska som om hunnerna siktats vid Angeredsmotet. När kvarvarande böcker plastats in på lastpallar för retur till Förlagssystem, kökkenmöddingen bakom disken sanerats och det har blivit dags att lyfta sin smartphone och ta mässans första och sista fotografi:



(För de övriga bilderna i inlägget vill jag tacka Eva Jais, Fredrik Strömberg och Victoria Jonsson.)