Sandro Müntzing, elektronika-crooner med förhinder, uppträdde först. Mycket bra, och med skojig Dolda kameran-känsla när vanligt folk gick förbi på gatan utanför och undrade vad som stod på. En gammal dam ruskade ilsket på huvudet, två vita pudlar ville komma in, men fick inte.
Sedan uppträdde Simon G, som med åren blivit en sådan fullblodsentertainer att jag knappt trodde mina sinnesfunktioner. Jag är stolt över pojken. (På bilden skyms han av Frej, som gästade på Panik.)
Föga förvånande var fandom-minglet mycket potent. I förgrunden syns min kusin Fredrik, på hans högra sida hedersmannen Petter. Bara som ett axplock, alltså.
För att alla skulle ha en chans att få se uppträdandena i den lilla lokalen blev det en andra föreställning, men då hängde jag utanför och skakade argt på huvudet. Samt träffade Johannes Nilsson för första gången på åtminstone fem år.
Kusin Fredrik hade ett tips som ledde mig fram till kvällens clou: Säkerts releasefestspelning på Marie Laveau! Det var överjävligt trångt, varmt och fuktigt i källaren, men jag skulle gärna se Säkert på en brinnande soptipp nere i en saltgruva om det skulle behövas. Bäst. I. Sverige.
Till sist hamnade jag på Bonden av alla ställen, där min Galagokollega Johannes Klenell jockade indie. Satt på en bänk och pratade personval med min Ordfrontkollega Jouni och serietecknaren Liv Strömquist, som var på tillfälligt besök i stan. En värdig avslutning på en mörk, grynig och ganska underbar afton.
Vi tycker väldigt väldigt mycke om dej Mats/jeanette
SvaraRadera