Jämförande analys

Ellens dagis har varit stängt för planeringsdagar torsdag-fredag, så jag har hängt med henne nonstop i ett par dygn. Eftersom - för att tala ångermanländskt klarspråk - mun gå på hon va ett, får hon ibland se på film för att jag inte ska dö av mental utmattning.

(Detta får för övrigt mina tankar att gå till det av mig myntade begreppet Svt Play-sömn, vilket innebär att man lurar till sig något slags bisarr, upphackad sovmorgon genom att låta ungen se barnprogram på just Svt Play. Detta innebär dock att man väcks varje gång ett program är slut, för att den ännu ej datorkunniga flickan vill att en förälder ska sätta på nästa avsnitt. Har man otur är Fåret Shaun (fem minuter) sista skriet på dagis, vilket leder till mycket ojämn slummer. Om Gud hör bön befinner sig avkomman i regression och vill se Drömmarnas trädgård (ca 30 min), vilket ger nästan acceptabel sovkomfort.)

Men det här var en utvikning, som förde oss ännu längre ut i pappabloggland än jag någonsin kunnat frukta. Det jag tänkte säga var att Ellen blev närmast vettskrämd av ett avsnitt av Hurra för Kalle (en programserie löst baserad på Richard Scarrys helschyssta böcker). En invånare i Sysselstad har misslyckats med tapetseringen och irrar omkring i skogen i blindo, täckt av tapetklister och tapetbitar. Nasse Ja och Nasse Nej tror att det är ett monster och... ja, klicka här och se själva hur oläskigt det är.

1978, när jag var ett år äldre än Ellen är nu, visades barnprogrammet Ballongen spricker i samma gamla härliga Svt. Jag mindes bara vaga glimtar av något samtidigt otäckt och ganska mysigt, tills jag råkade hitta nedanstående Youtube-klipp. Vad är det för generation av sillmjölkar vi fostrar!?



Fotnot: Ja, jag hatar också barnprogramsnostalgi. Det här blogginlägget handlar inte om dylikt, utan om relevant samhällsanalys.